Kvällsblogg

Hej,

jag dricker vermont och känner att jag inte orkar med mer frilufsdagar. Imorgon ska vi paddla kanot. Förra veckan orienterade vi. Veckan innan dess var vi på Skansen (inte för att titta på djur utan för att lära oss mer om Sveriges jordbruk).

På morgnarna läser jag Stephen Frys självbiografi på pendeln. Jag läser den på hemvägen också. Den är småputtrig, ganska trevlig. Rätt harmlös. Fry odlar myten om sig själv som dandy; som tjugoåring rökte han pipa, klädde sig i tweed och lyssnade på Wagner när hans generationskamrater stod på barrikaderna. Han studerar på Cambridge utan att gå på en enda föreläsning (förutom två). Han blir kär i en överklasskille som ser ut som Richard Harris och som är schackproffs (det är han som introducerar honom till Wagner) och på loven jobbar han på internatskola. Hans favoritförfattare är Evelyn Waugh och E M Forster. Och så spelar han en massa teater och blir kompis med Emma Thompson.

Stephen Fry som stilig ung man

Jag har även börjat läsa Amanda Svenssons ”Välkommen till den här världen”. Hennes karaktärer är lite Per Hagman-flyktiga. Lite flängiga. Och kaxiga. Jag har aldrig varit förtjust i Per Hagman. Och inte i kaxighet heller. Även om det händer att jag försöker praktisera det emellanåt (alltid med katastrofalt resultat och en efterföljande känsla av skam över att jag har ”förhävt mig”.)

Hursom: I baksidestexten står det att hon (Amanda Svensson) ”ger röst åt 80-talistgenerationen” eller något liknande. Hittills är de enda andra svenskar jag hört förknippas med ”80-talistgenerationens röst” Bondinbella och Elin Kling. Tydligen är vi 80-talister besjälade med ”entreprenörsanda”, samt ”är lika kramgoa som vi är cyniska”. Typ.

Jag är rätt övertygad om att det finns en särskild ”anda” för varje generation, däremot är jag osäker på vad denna anda specifikt ”är” om man måste definiera den. Kanske är den anda jag tänker på enbart lokal: ”Umeås 80-talisanda”: ”Vegetarian-med-starkt-rättvisepatos-och-stor-skivsamling”. Till sin natur: ”Lat-dagdrömmare-med-storhetsvansinne”. Kanske är det i och för sig exakt dessa typer Amanda Svensson skriver om. Jo. Det är det ju faktiskt.

Umeås uteliv för kategori beskriven ovan

Jag hade tänkt skriva mer. Känner mig ändå en smula inspirerad. Men jag måste sova. Ack, sådant är nu detta liv. Godnatt!

Har alltid önskat att jag behärskade måtta och balans, men dessa två dygder har tyvärr aldrig fått ett ordentligt fäste i min personlighet. Och mitt tillfälliga humör, om än aldrig så flyktigt, har alltid tillåtits vinna över eftertanken. Vid min ålder borde jag hittat långt vettigare fenomen att störa mig på än sociala markörer. Å andra sidan har jag alltid varit överkänslig när det kommer till människor, och det jag i upphöjt megaloman anda, anser är poserande. Detta naturligtvis fråntaget mitt eget.

En mycket märklig tavla

Av Faustino Bocchi (1659-1742)

Vad gör de där hundarna? Erbjuder ugglan potatis och kammar hans fjädrar? Och fågeln bjuder på vin? Och varför håller kaninen den vänstra hunden i ett rep och varför har han bockfötter och inte mjuka tassar? Varför städar gumman luften och varför går gubbarna omkring och ropar? Och ugglan, är han någon slags potatisgud eller? Allt är mycket konstigt och frågorna är många.

Ps. Glöm inte att kolla in den krälande ankan i röd sydväst och grodan som har bundit fast fågelns hand; måtte fågeln inte tappa brickan!

Ps 2. Olle tror att målningen är en allegori med budskapet att det inte går att muta visdomen. *Fnys*, vilken långsökt tanke!