Låtom oss rysa

Scannar nätet för att hitta något läskigt men vill inte hemfalla åt övertydligheter, typ clowner och dockor utan ögonen. (Även fast jag tycker att både clowner och dockor är väldigt obehagliga. När jag var liten brukade jag bära ut min porslinsdocka från rummet varje kväll innan jag skulle sova.) Gotarsjäl som jag är vill jag ju gärna uppmärksamma den kommande helgen på något sätt. Och inte bara genom att spela Misfits Halloween och bära sammet och måla läpparna svarta. Målningen ovan av Thomas Cooper Gotch är väl ganska otäck? Jag tänker mig att den föreställer två små väluppfostrade vampyrflickor som tappar sina intet ont anande fosterföräldrar på blod varje natt (de riktiga föräldrarna är förstås döda).

Ett bra läskigt soundtrack är filmmusiken till The Ninth Gate. Lyssna med fördel med ljuset släckt.

Jean Martin Charcot och hans hysteriska kvinnor

Bör kanske redan inledningsvis påpeka att denna text är en sammanställning av fakta, främst skriven för min egen skull. Den innehåller alltså inga kvicka analyser eller dylikt men vill du trots allt läsa vidare är du förstås varmt välkommen. (Och med detta sagt känner jag mig som en tvär Bodil Malmstensk surtant, en känsla jag inte orkar utforska närmare. Fast kanske beror den på att jag inte låter ”läsartillvänd”. Dock: det är faktiskt min blogg och jag är hur torr och tråkig jag vill. Sådetså. Och detta mumlar jag främst för mig själv.)

Jean Martin Charcot (1825-1893) var en av 1800-talets mest inflytelserika läkare, vida berömd inte bara i hemlandet Frankrike utan i hela Europa. 1862 blev han, efter läkarexamen och professorsgrad i neurologi, chef över Salpêtrière-sjukhuset i Paris. Ett sjukhus med 5000 patienter specialiserat på psykiska och neurologiska sjukdomar som han beskrev som “a kind of living museum of pathology”.

Tidens läkarstudenter (många senare själva berömda) vallfärdade till hans föreläsningar och hans forskargärning inkluderar flera viktiga upptäckter inom neurologin: Han var den förste att namnge och beskriva Multipel skleros samt att kartlägga Parkinssons sjukdom och Tourettes syndrom (det senare lät han namnge efter sin student Georges de la Tourette).

Trots att han betraktas som den moderna neurologins fader är han mest känd för eftervärlden för sina teorier kring hysteri; en diffus åkomma vars symptom kretsade kring dramatiska fysiska utspel som han visade upp på sina legendariska ”tisdagsföreläsningar” med hjälp av några få utvalda kvinnliga patienter.

I hysteristudiernas inledningsskede tog Charcot intryck av Hippocrates (ca 460-370 f.kr) idé kring att vissa kvinnor lider av en så kallad ”vandrande livmoder” som gör dem särskilt obalanserade. En teori han ganska snart övergav till förmån för den mer förnuftsklingade tanken att hysteri orsakades av ärftliga egenskaper i nervsystemet.

Symptomen på hysteri hade enligt Charcot ett trestegsförlopp; först i form av letargi (onormal trötthet, ett slags dvala-tillstånd), därefter katalepsi (ett extremt stelhetstillstånd i kroppen) och slutligen sömngång i vilket patienten företog sig uttrycksfulla, ofta aggressiva kroppsrörelser och grimaserande mimik.

Charcot använde framförallt hypnos för att bota tillståndet och det var dessa hypnotiska seanser som förevisades för publik. (Enligt Wikipedia-artikeln i ämnet står att en annat vanligt tillvägagångssätt hos tidens läkare var att massera patientens könsorgan till orgasm. Jag hittar dock ingenting som tyder på att Charcot använde sig av denna metod.)

Enligt samtida vittesmål ska Charcot ha varit en tämligen karismatisk person som besatt en närmast magnetisk utstrålning (som skall ha verkat attraherade på såväl de kvinnliga patienterna som på de manliga studenterna). Vissa hävdar att hans fysiska närvaro i sig ska ha räckt för att ingjuta en beredvillighet hos patienterna att rätta sig efter hans ord. (Kuriosa: Sigmund Freud, som var en av hans studenter, lär ha bländats så pass mycket av hans person att han döpte sin förstfödde son efter honom.)

En annan sak som förmodligen spelade en avgörande roll var att de kvinnliga patienter som visades upp på föreläsningarna kom att bli mycket omtalade och berömda i sin samtid. Deras utspel generade inte bara en stor publik utan de blev även avbildade på målningar och fotografier och hamnade i tidningarna. Och en sådan uppmärksamhet skulle de naturligtvis inte ha fått om de inte agerade i Charcots ledband.

Charcots porträtt:

Visst ser han både intelligent och temperamentsfull ut? Lite… attraktivt demonisk? (Eller så är det bara jag som har pervers smak.)

Nedan en målning av André Brouillet som illustrerar en av hans föreläsningar. Kvinnan, sexigt urringad mitt i ett anfall, hette Blanche (egentligen Marie Wittman) och ska enligt skvaller även ha varit hans älskarinna:

Efter Charcots död blev hon snabbt friskförklarad och började jobba som assistent åt Marie Curie. Hon kom dock aldrig att flytta från sjukhuset. Asti Hustvedt porträtterar bland annat Blanche i sin bok ”Medical muses”. Nedan följer ett mycket intressant utsnitt från en recension av boken i The Guardian: 

Blanche (…)  became ”the queen of hysterics”. She had endured a wretched childhood marked by poverty, disease and cruelty, and worked as a laundress then as a hospital ”ward girl”, doing menial chores. For Blanche at 18, being a hysterical patient was a promise of some security and even freedom within the confines of the hospital, which was the size of a small town.

If she behaved badly she was imprisoned in a locked ward where the mad women were kept. She therefore adjusted her behaviour to suit, and became increasingly not just an ordinary hysteric but an exemplary one, displaying medically perfect symptoms of the condition.

She was able to demonstrate ”hysterogenic zones”: areas on the body thought to trigger hysterical fits. The use of a vice-like device called the ”ovary compressor” suggested that Charcot had not really moved away from the belief in hysteria as a disease of female organs. Blanche became so attuned to the compressor that Charcot could play her like a mechanical toy: ovary compressed – no hysteria; pressure released – hysteria comes back. It was apparently a remarkable demonstration of the truth of his theory, as was ”demographism”, where in a Kafkaesque display, the diagnosis was literally written on the patient’s body in raised red welts.

She was also a star of hypnosis, for Charcot believed their ability to be hypnotised easily was a diagnostic characteristic of hysterics. Hypnotism was used not to treat a patient but to induce her to display her symptoms for onlookers. Blanche was told to become an animal – a dog or a bird; or told to kiss the statue of a man; or to undress.

One side-show, in a book already packed with wonders, is the story of Jean Avril (later to be painted by Toulouse-Lautrec) who was an inmate at Salpêtrière, and was, as she proudly said, ”among the great stars of hysteria”. She described their petty rivalries and how they competed for lead parts in Charcot’s demonstrations.

Even when Charcot was alive, some suspected Blanche was performing a script authored by the doctor himself; others felt she was a fraud, deceiving everyone including Charcot. In fact, he developed his understanding of the illness with her; his interest in hysteria coincided with her arrival at the hospital as a very disturbed young women.

In an absurd parody of the doctor-patient relationship, Charcot’s patients were not there to be cured, but to improve their ability to be ill: to learn how to become better hysterics. When they wanted to punish Charcot, they withheld their symptoms from him.

Vid slutet av sitt liv kom Charcot att ifrågasätta sina teorier och för eftervärlden saknar sjukdomen medicinsk giltighet. För den intresserade: P O Enquist har skrivit en roman om relationen mellan Marie Wittman och Marie Curie som heter ”Boken om Blanche och Marie”.

Bilder på hysteripatienter här.

Utvikning:

La Salpêtrière stod färdigbyggt 1603 och användes först som salpeterfabrik för tillverkning av krut. Under senare delen av 1600-talet kom det att fungera som härbärge för hemlösa. Under 1700-talet var det ett kvinnofängelse och från och med 1800-talets början användes det som mentalsjukhus. Än idag är det ett sjukhus, det var till exempel hit prinsessan Diana fördes efter sin bilolycka och där hon några timmar senare avled.

Jenny Diski om skrivande

   (…) Problems with structure, sentences that need to be worked on, far too many easy clichés not rejected – all of this normal for a first draft,   even a second. For me writing is the editing. It’s where the you make the story your own. Draft, redraft, let the thing sit, and then consider it again, read closely, carefully, cut away everything that you haven’t properly thought through, and some things that you have. (…) Good writing is hard to come by. It’s what I understand Beckett to have meant when he wrote, towards the end of his life, what any writer must take as essential instruction: ‘Ever tried. Ever failed. No matter. Try again. Fail again. Fail better.”

Texten i sin helhet här.

Om originalitet på nätet

Ibland vill jag ha Olles åsikt när det kommer till denna blogg; ber honom titta på den och frågar vad han tycker och så. Igår scrollade vi därför igenom ett par sidor tillsammans och han konstaterade att jag inte skrev något längre. ”Det är ju knappt nån text.” Sen tittade han lite på bilderna och skrattade åt samojederna med sockar och lejonet på Gripsholms slott; ”de var ju kul.” Sen undrade han över mitt konstbloggande; ”jag antar att det ligger nån slags sport i det där? Att samla på hög.” Och han fortsatte med att säga att han var ganska skeptisk till alla korsreferenser på Internet: ”det är allt fler som publicerar andras material och som är på jakt efter unika nya grejer och allt färre som producerar dem.” Han avslutade med att säga att han, om han följde en bloggmycket hellre skulle läsa ett genomtänkt inlägg i månaden än att ta del av tjugo bildposter.

Och visst har han rätt. Självklart har han rätt. Och eftersom Olle är en häpnadsväckande klarsynt herre – och detta säger jag med absolut objektivitet – publicerar jag här hans egen kommentar till ämnet:

Jag tänker att det finns allt fler som söker efter original och originellt material, allt fler som är hungriga på att uttrycka sig själva genom att reproducera eller publicera det som någon annan skapat. Att stå högst i rang genom att faktiskt producera något själv är en 1900-talsidé. Det är för krångligt. Nätets enorma datamängd består mest av recycling.

Just nu annonseras det mycket om filmen ”Searching for Sugar Man” (en doku om sökandet efter en udda ensamvarg som utan att själv känna till det har blivit en kultfigur i Sydafrika, se http://www.imdb.com/title/tt2125608/). Inget ont om filmens upphovsmän, men filmen fick mig att fundera på hur många oupptäckta orginal vi har kvar. Jag tänker att antalet människor som söker efter Sugar Man´s historia (eller motsvarande) ökar i ungefär samma takt som antalet wordpresskonton registreras, mediakurser annonseras, eller kanske rentav antalet hushåll som globalt kopplar upp sig. Producerar världen tillräckligt med ”Sugar Man´s” för att täcka det årliga behovet som nyutexaminerade dokumentärfilmare har? Fler och fler söker efter andras material att publicera eller kommentera. Färre och färre producerar material som står på egna ben. Tänk på hur många sidor Shakespeares samlade verk får plats på, i förhållande till hur många sidor akademisk text som har skrivits om detta.  Detta är ingen hyllningstext till Shakespeare, bara en notering att 2000-talets största ”kreativa” trend är att uttrycka sig själv genom korta citat eller www-fynd.

Dagens kuriosa

In terms of pathology, the girls born to Petrus Gonzales (1537-1618) were  one in a billion, but not in the ‘one in a million’ sense we’ve come to  associate with love songs or romantic poetry. Petrus’ daughters—Maddalena,  Francesca and the youngest, Antonietta—were all afflicted with a then-unheard of  genetic defect known as hypertrichosis universalis (or Ambras syndrome),  which caused their bodies to be covered with abnormal amounts of hair in equally  abnormal places, giving them an unmistakable Wolf man-like  appearance.

One might expect that the girls—and their likewise afflicted father and  brothers—would have been ostracized, yet they were welcomed in the courts of  Europe and received considerable attention from physicians and nobles alike. (Källa här.)

Målning; Lavinia Fontana; ”Portrait of Antonietta Gonzales”, ca 1595

Två porträtt av Petrus Gonzales här och här.

Söndag

Idag har 60 personer som sökt på Gustaf Fröding hamnat på denna blogg. Jag hoppas att det inte beror på reportaget i DN igår om Mando Diaos nya skiva där de tonsatt Frödings dikter. Men det gör det förstås. I somras hade jag jättemånga visningar på Robert Mapplethorpe i samband med utställningen på Fotografiska.  Sammanlagt upp mot 900 stycken under en period på kanske tre veckor. Det är både fascinerande och lite störande att se vilken rusning ett omnämnande i media kan generera. Nu är det aldrig någon som söker på Mapplethorpe längre. Åtminstone ingen som hamnar här.

Det är lugnet efter stormen. Eller storm och storm, vi har haft middag och gästerna har gått hem och vi har städat upp i köket och allting är tyst och stilla. Hela lägenheten är skinande ren (för det går ju inte att bjuda hem folk utan att tokstäda först), ljusen brinner på borden och klockan i hallen tickar sina tryggt regelbundna slag. Jag är trött på ett skönt sätt. Känner mig liksom uppmjukad inuti – rymlig, generös.

Olle bjöd på husmanskost; en gammaldags, hederlig laxpudding med färsk dill och skirat smör. Till efterrätt en perfekt syrlig limepaj. Efteråt satt han med en bekymmersrynka på trappavsatsen i köket och förklarade att han var besviken på salladen; den borde ha varit friskare och krispigare för att bryta av det kompakta och salta i puddingen. Och vinet gick inte perfekt till fisken, det bästa hade nog varit om vi druckit öl istället. Beskan och bubblorna friskar ju upp smakkörtlarna.

Olle har snudd på absolut gehör för tillagningstider och smakkombinationer. Själv kan jag inte laga en rätt utan att bränna något eller salta för mycket. Kom ihåg förra året då jag skulle göra spaghetti carbonara till pappa på hans födelsedag. Vi var i Norge och pappa och mina två bröder hade varit ute och fiskat hela dagen och var utsvultna är de kom hem. Jag hade tänt ljus och ställt en vas fjällblommor på bordet och de tömde vattenglas efter vattenglas medan de åt. Efter ett tag lade pappa ifrån sig besticken och sade försynt att maten var ”lite salt”. Jag hade saltat baconen, okunnig vegetarian som jag är. Det slutade med att de slängde sina portioner och gick direkt på tårtan istället.

Jag har suttit och läst- eller snarare bläddrat i Rut Hillarp-biografin ikväll. Jag gav ju upp på den i vintras eftersom jag blev så utmattad av hennes kärleksliv. Hennes älskare var ett slemmigt äckel som jag inte kunde uppbåda något som helst intresse för. (Jag är allergisk mot så kallade ”demoniska män” vars attraktionskraft är koncentrerad till någon slags nyckfull opålitlighet och/eller känslomässig snålhet. När de till sist släpper katt och råtta-leken och visar vilka de egentligen är spricker de ändå som troll i dagsljus.) Dock: Jag funderar på att ge boken en chans till. Hennes fotokonst är fantastisk, se bilder nedan.

 

Om Bel Ami och lite annat

Godkväll,

jag sitter i soffan med kaffekopp och tända ljus och har just stoppat i mig en skål med wienermandlar. Ute regnar det och bland människorna är det hetsig stämning; bilarna stannade inte för mig vid övergångsstället utanför mitt hus t ex, mycket oartigt. Och i Kärrtorp centrum skrek en kvinna, förvisso galen, att jag skulle SLUTA SKÄNDA HENNE. Och på tunnelbanan knuffades folk och trängde sig före, vilket iofs inte är ovanligt men inte desto mindre otrevligt. På det hela taget känns det som en dag då det bästa man kan göra är att stanna inne.

Häromkvällen såg jag Bel Ami. Den var faktiskt över förväntan, riktigt spännande. Baserad på en roman av Guy de Maupassant som finns översatt till svenska med samma titel (och som nog blir den bok jag läser härnäst). Hjälten eller snarare antihjälten Georges Duroy påminde mig om Balzacs karaktär Eugene de Rastignac. Båda är unga män från fattiga förhållanden som på olika sätt (bland annat genom övermod, social kameleontförmåga och snygga utseenden) infiltrerar sig i societeten.

Det jag gillade mest med Georges Duroy är att han i sin streberaktighet tvingas underkasta sig en traditionell kvinnoroll: Hans sociala tillhörighet beror helt på hans förmåga att behålla kvinnornas gunst i rollen som deras älskare.  Männen i hans närhet (vars fruar han ligger med) respekterar honom däremot inte utan tycker att han är något av en ”blåst bimbo”. Han blir inte inviterad till deras pokerkvällar, än mindre till de låsta rum där positioner bekräftas och penningaffärer avgörs. Ett negligerande som han upplever som förnedrande och som fyller honom med hämndbegär. Som i alla berättelser om statusjakt landar det hela i en känsla av desillusion:

Life is a slope. As long as you’re going up you’re always looking towards the top and you feel happy, but when you reach it, suddenly you can see the road going downhill and death at the end of it all.

Robert Pattinsson som Georges Duroy (Olle kallade hans rolltolkning för ”Take That-ond”)

Fåfänga är överhuvudtaget ett intressant ämne; behovet av att framstå som speciell och avundsvärd i andras ögon.  Jag tror att lockelsen i den här typen av berättelser ligger i bekräftelsen på att statusjakt nästan alltid straffar sig i längden. I alla fall i den bästa av världar som är litteraturens.

Guy de Maupassant, en mycket stilig karl. (Ser lite ut som Stalin?)

(Fast Stalin har grövre dag. Och ja; jag vet att det är en oschysst liknelse.)

Förra veckan läste jag ut Edith Wartons ”Oskuldens tid”. Den var rätt bra. Också ett tips. Fast filmatiseringen av boken var sövande tråkig (och gudarna ska veta att jag besitter ett oerhört tålamod när det kommer till denna genre – jag slukar i princip ALLT utan att klaga). Kanske berodde filmens tråkighet allra främst på voice overn som förnumstigt sammanfattade varje scen. Jag har mycket svårt för filmer som helt och hållet baseras på voice overs; Casino är en annan sådan film. Sedan finns det förstås bra voice overs också – som Carrie Bradshaws. Ibland saknar jag att titta på Sex and The City, men det går inte att göra det längre: Jag kan varje episod utantill.

Carrie i sin snyggaste oufit.

Och nu måste jag avsluta. Ha en fin kväll. Puss och kram!

Pigga färger

Eftersom jag är förkyld letar jag på nätet efter c-vitaminrika färger. Gärna moget apelsingula eller fylligt hallonrosa. Om jag hittar exakt rätt färgsättning kommer jag att bli glad, och när man är glad får man mer energi, och har man mer energi blir man lättare frisk. Målningarna nedan kommer ganska nära (dock utan apelsingult). De heter ”Night and Sleep” respektive ”Death of a Butterfly” (den förra är en detalj) och är målade av den engelska konstnären Evelyn De Morgan:

En sak jag gått och tänkt på

Sitter på jobbet och det är meningen att jag ska planera till klockan halv tio då eleverna kommer tillbaka från idrotten (fast klockan nio är det fredagsfika uppe i lärarrummet och då tänker jag proppa i mig så mycket sötsaker jag kan). Men jag slogs just av en sak, eller egentligen har jag tänkt på det ganska länge, det har gått och grävt och gnagt i mig, och det är att jag har blivit en sämre människa på slutet. Kanske de senaste månaderna, sen jag kom tillbaka till Stockholm efter sommaren. För såhär är det: Stockholm har dåligt inflytande på mig. Gör mig hårdare och kallare och mer tillknäppt och mer intolerant. Snål. Fast jag verkligen försöker stå emot känner jag inte riktigt igen mig själv. Så om jag har varit otrevlig vill jag be om ursäkt för det. Jag ska bättra mig. Här får ni ett stilleben med blommor. Nu ska jag planera vidare.

Kort reflektion över årets Nobelpris i litteratur

Jag har absolut ingen aning om vem Mo Yan (som tydligen uttalas Mojen) är. ”Hallucinatorisk skärpa” låter vackert, sagoberättare en smula beskäftigt. Förövrigt en ovanligt kort och oinspirerad motivering i år. De brukar ju annars vara som små koncentrerade praliner av beydelsemättad explosivitet. Som 2004:s motivering av Elfriede Jelinek till exempel: ”för hennes musikaliska flöde av röster och motröster i romaner och dramer som med enastående språklig lidelse blottar de sociala klichéernas absurditet och tvingande makt”. En personlig favorit i genren.