Om Bel Ami och lite annat

Godkväll,

jag sitter i soffan med kaffekopp och tända ljus och har just stoppat i mig en skål med wienermandlar. Ute regnar det och bland människorna är det hetsig stämning; bilarna stannade inte för mig vid övergångsstället utanför mitt hus t ex, mycket oartigt. Och i Kärrtorp centrum skrek en kvinna, förvisso galen, att jag skulle SLUTA SKÄNDA HENNE. Och på tunnelbanan knuffades folk och trängde sig före, vilket iofs inte är ovanligt men inte desto mindre otrevligt. På det hela taget känns det som en dag då det bästa man kan göra är att stanna inne.

Häromkvällen såg jag Bel Ami. Den var faktiskt över förväntan, riktigt spännande. Baserad på en roman av Guy de Maupassant som finns översatt till svenska med samma titel (och som nog blir den bok jag läser härnäst). Hjälten eller snarare antihjälten Georges Duroy påminde mig om Balzacs karaktär Eugene de Rastignac. Båda är unga män från fattiga förhållanden som på olika sätt (bland annat genom övermod, social kameleontförmåga och snygga utseenden) infiltrerar sig i societeten.

Det jag gillade mest med Georges Duroy är att han i sin streberaktighet tvingas underkasta sig en traditionell kvinnoroll: Hans sociala tillhörighet beror helt på hans förmåga att behålla kvinnornas gunst i rollen som deras älskare.  Männen i hans närhet (vars fruar han ligger med) respekterar honom däremot inte utan tycker att han är något av en ”blåst bimbo”. Han blir inte inviterad till deras pokerkvällar, än mindre till de låsta rum där positioner bekräftas och penningaffärer avgörs. Ett negligerande som han upplever som förnedrande och som fyller honom med hämndbegär. Som i alla berättelser om statusjakt landar det hela i en känsla av desillusion:

Life is a slope. As long as you’re going up you’re always looking towards the top and you feel happy, but when you reach it, suddenly you can see the road going downhill and death at the end of it all.

Robert Pattinsson som Georges Duroy (Olle kallade hans rolltolkning för ”Take That-ond”)

Fåfänga är överhuvudtaget ett intressant ämne; behovet av att framstå som speciell och avundsvärd i andras ögon.  Jag tror att lockelsen i den här typen av berättelser ligger i bekräftelsen på att statusjakt nästan alltid straffar sig i längden. I alla fall i den bästa av världar som är litteraturens.

Guy de Maupassant, en mycket stilig karl. (Ser lite ut som Stalin?)

(Fast Stalin har grövre dag. Och ja; jag vet att det är en oschysst liknelse.)

Förra veckan läste jag ut Edith Wartons ”Oskuldens tid”. Den var rätt bra. Också ett tips. Fast filmatiseringen av boken var sövande tråkig (och gudarna ska veta att jag besitter ett oerhört tålamod när det kommer till denna genre – jag slukar i princip ALLT utan att klaga). Kanske berodde filmens tråkighet allra främst på voice overn som förnumstigt sammanfattade varje scen. Jag har mycket svårt för filmer som helt och hållet baseras på voice overs; Casino är en annan sådan film. Sedan finns det förstås bra voice overs också – som Carrie Bradshaws. Ibland saknar jag att titta på Sex and The City, men det går inte att göra det längre: Jag kan varje episod utantill.

Carrie i sin snyggaste oufit.

Och nu måste jag avsluta. Ha en fin kväll. Puss och kram!

1 thought on “Om Bel Ami och lite annat”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s