Jean Martin Charcot och hans hysteriska kvinnor

Bör kanske redan inledningsvis påpeka att denna text är en sammanställning av fakta, främst skriven för min egen skull. Den innehåller alltså inga kvicka analyser eller dylikt men vill du trots allt läsa vidare är du förstås varmt välkommen. (Och med detta sagt känner jag mig som en tvär Bodil Malmstensk surtant, en känsla jag inte orkar utforska närmare. Fast kanske beror den på att jag inte låter ”läsartillvänd”. Dock: det är faktiskt min blogg och jag är hur torr och tråkig jag vill. Sådetså. Och detta mumlar jag främst för mig själv.)

Jean Martin Charcot (1825-1893) var en av 1800-talets mest inflytelserika läkare, vida berömd inte bara i hemlandet Frankrike utan i hela Europa. 1862 blev han, efter läkarexamen och professorsgrad i neurologi, chef över Salpêtrière-sjukhuset i Paris. Ett sjukhus med 5000 patienter specialiserat på psykiska och neurologiska sjukdomar som han beskrev som “a kind of living museum of pathology”.

Tidens läkarstudenter (många senare själva berömda) vallfärdade till hans föreläsningar och hans forskargärning inkluderar flera viktiga upptäckter inom neurologin: Han var den förste att namnge och beskriva Multipel skleros samt att kartlägga Parkinssons sjukdom och Tourettes syndrom (det senare lät han namnge efter sin student Georges de la Tourette).

Trots att han betraktas som den moderna neurologins fader är han mest känd för eftervärlden för sina teorier kring hysteri; en diffus åkomma vars symptom kretsade kring dramatiska fysiska utspel som han visade upp på sina legendariska ”tisdagsföreläsningar” med hjälp av några få utvalda kvinnliga patienter.

I hysteristudiernas inledningsskede tog Charcot intryck av Hippocrates (ca 460-370 f.kr) idé kring att vissa kvinnor lider av en så kallad ”vandrande livmoder” som gör dem särskilt obalanserade. En teori han ganska snart övergav till förmån för den mer förnuftsklingade tanken att hysteri orsakades av ärftliga egenskaper i nervsystemet.

Symptomen på hysteri hade enligt Charcot ett trestegsförlopp; först i form av letargi (onormal trötthet, ett slags dvala-tillstånd), därefter katalepsi (ett extremt stelhetstillstånd i kroppen) och slutligen sömngång i vilket patienten företog sig uttrycksfulla, ofta aggressiva kroppsrörelser och grimaserande mimik.

Charcot använde framförallt hypnos för att bota tillståndet och det var dessa hypnotiska seanser som förevisades för publik. (Enligt Wikipedia-artikeln i ämnet står att en annat vanligt tillvägagångssätt hos tidens läkare var att massera patientens könsorgan till orgasm. Jag hittar dock ingenting som tyder på att Charcot använde sig av denna metod.)

Enligt samtida vittesmål ska Charcot ha varit en tämligen karismatisk person som besatt en närmast magnetisk utstrålning (som skall ha verkat attraherade på såväl de kvinnliga patienterna som på de manliga studenterna). Vissa hävdar att hans fysiska närvaro i sig ska ha räckt för att ingjuta en beredvillighet hos patienterna att rätta sig efter hans ord. (Kuriosa: Sigmund Freud, som var en av hans studenter, lär ha bländats så pass mycket av hans person att han döpte sin förstfödde son efter honom.)

En annan sak som förmodligen spelade en avgörande roll var att de kvinnliga patienter som visades upp på föreläsningarna kom att bli mycket omtalade och berömda i sin samtid. Deras utspel generade inte bara en stor publik utan de blev även avbildade på målningar och fotografier och hamnade i tidningarna. Och en sådan uppmärksamhet skulle de naturligtvis inte ha fått om de inte agerade i Charcots ledband.

Charcots porträtt:

Visst ser han både intelligent och temperamentsfull ut? Lite… attraktivt demonisk? (Eller så är det bara jag som har pervers smak.)

Nedan en målning av André Brouillet som illustrerar en av hans föreläsningar. Kvinnan, sexigt urringad mitt i ett anfall, hette Blanche (egentligen Marie Wittman) och ska enligt skvaller även ha varit hans älskarinna:

Efter Charcots död blev hon snabbt friskförklarad och började jobba som assistent åt Marie Curie. Hon kom dock aldrig att flytta från sjukhuset. Asti Hustvedt porträtterar bland annat Blanche i sin bok ”Medical muses”. Nedan följer ett mycket intressant utsnitt från en recension av boken i The Guardian: 

Blanche (…)  became ”the queen of hysterics”. She had endured a wretched childhood marked by poverty, disease and cruelty, and worked as a laundress then as a hospital ”ward girl”, doing menial chores. For Blanche at 18, being a hysterical patient was a promise of some security and even freedom within the confines of the hospital, which was the size of a small town.

If she behaved badly she was imprisoned in a locked ward where the mad women were kept. She therefore adjusted her behaviour to suit, and became increasingly not just an ordinary hysteric but an exemplary one, displaying medically perfect symptoms of the condition.

She was able to demonstrate ”hysterogenic zones”: areas on the body thought to trigger hysterical fits. The use of a vice-like device called the ”ovary compressor” suggested that Charcot had not really moved away from the belief in hysteria as a disease of female organs. Blanche became so attuned to the compressor that Charcot could play her like a mechanical toy: ovary compressed – no hysteria; pressure released – hysteria comes back. It was apparently a remarkable demonstration of the truth of his theory, as was ”demographism”, where in a Kafkaesque display, the diagnosis was literally written on the patient’s body in raised red welts.

She was also a star of hypnosis, for Charcot believed their ability to be hypnotised easily was a diagnostic characteristic of hysterics. Hypnotism was used not to treat a patient but to induce her to display her symptoms for onlookers. Blanche was told to become an animal – a dog or a bird; or told to kiss the statue of a man; or to undress.

One side-show, in a book already packed with wonders, is the story of Jean Avril (later to be painted by Toulouse-Lautrec) who was an inmate at Salpêtrière, and was, as she proudly said, ”among the great stars of hysteria”. She described their petty rivalries and how they competed for lead parts in Charcot’s demonstrations.

Even when Charcot was alive, some suspected Blanche was performing a script authored by the doctor himself; others felt she was a fraud, deceiving everyone including Charcot. In fact, he developed his understanding of the illness with her; his interest in hysteria coincided with her arrival at the hospital as a very disturbed young women.

In an absurd parody of the doctor-patient relationship, Charcot’s patients were not there to be cured, but to improve their ability to be ill: to learn how to become better hysterics. When they wanted to punish Charcot, they withheld their symptoms from him.

Vid slutet av sitt liv kom Charcot att ifrågasätta sina teorier och för eftervärlden saknar sjukdomen medicinsk giltighet. För den intresserade: P O Enquist har skrivit en roman om relationen mellan Marie Wittman och Marie Curie som heter ”Boken om Blanche och Marie”.

Bilder på hysteripatienter här.

Utvikning:

La Salpêtrière stod färdigbyggt 1603 och användes först som salpeterfabrik för tillverkning av krut. Under senare delen av 1600-talet kom det att fungera som härbärge för hemlösa. Under 1700-talet var det ett kvinnofängelse och från och med 1800-talets början användes det som mentalsjukhus. Än idag är det ett sjukhus, det var till exempel hit prinsessan Diana fördes efter sin bilolycka och där hon några timmar senare avled.

2 reaktioner till “Jean Martin Charcot och hans hysteriska kvinnor”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s