Är väldigt inne på ond bråd död just nu

Hans Baldung; ”Death and the Maiden”, 1518-1520

Hans Baldung; ”Eve, Serpent and Death”, 1512

Antoine Wiertz; ”Two Young Girls or the Beautiful Rosine”, 1847

Och så en man som hänger med döden; Arnold Böcklin på sitt självporträtt från 1872:

Böcklin har för övrigt målat den läskigaste tavlan jag vet, ”The Plague” från 1898:

Den illustrerar ”Den Svarta Döden” som drog fram i Europa under 1300-talet och som tog kål på två tredjedelar av dess befolkning. Jag har blivit något av en expert på digerdöden efter att ha pratat med mina elever om den gång efter annan under höstens historielektioner.

Avslutar med ”The Grim Reaper” av August Schmiemann. Statyn står på Melaten-Friedhof-kyrkogården i Köln, rätt provocerande kan man tycka. Å andra sidan har religionen och döden alltid levt i symbios med varandra.

Peter Gays Freudbiografi

Hyacintsäsong hemma hos mig nu, lökarna jag köpte hem förra veckan har redan slagit ut. Jag har placerat en alldeles intill mig vid sängbordet, en rosa. Jag är sjuk igen. Jag har varit sjuk hela hösten känns det som. Samtidigt är det trevligt att ha en ursäkt för att sitta i sängen en hel kväll och dricka te.

Jag läser Peter Gays Freudbiografi och den är jättespännande. Detta är vad jag har lärt mig hittills (återigen en tråkig summering mest för min egen skull):

Freud var sina föräldrars favoritbarn och den enda i familjen som fick ett eget rum (de andra fick dela tre och tre).

Huset i Freiberg där Freud föddes (en smedja, familjen bodde i ett enda rum på övervåningen *mycket evangeliskt*).

När Freud började på universitetet i Wein studerade han humaniora och filosofi innan han utbildade sig till läkare. Han aktade sig dock noga för att läsa Nietzsche eftersom han fruktade att denne skulle förekomma honom i insikter han ville arbeta sig fram till på egen hand.

I den tidiga tjugoårsåldern åkte Freud på studieresa till Trieste där han spanade på ”italienska gudinnor” (utan att ta kontakt med dem) och dissikerade 400 ålar i jakt på deras könsorgan (man trodde på denna tid att ålar var hemafroditer).

Under studietiden började Freud ta kokain (som ännu inte var klassad som drog utan som användes som bedövningsmedel vid operationer) för att dämpa sina nervositetsproblem i sociala situationer och skärpa sin koncentrationsförmåga under stress. Han kom att bruka kokain i många år ”utan att utveckla ett beroende”.

Freud verkar inte ha haft några kärleksrelationer och var kanske rentav oskuld när han träffade sin blivande fru Martha Bernays. Under deras fyra år långa förlovning (då de bara träffades vid tre tillfällen men skrev till varandra varje dag) tycks han också ha levt i strikt celibat. Han var häftigt förälskad men förklarade samtidigt för henne att han ”kunde vara tyrannisk” och försökte inledningsvis – och i många år framåt – på grund av svartsjukt kontrollbehov få henne att bryta med sin mor och syster.

Sigmund och Martha året innan de gifte sig (de var gifta i över 50 år!)

När de väl var gifta tvingade Freud Martha att förneka sin judiska tro eftersom han ville att deras liv skulle vara befriat från religiositet och vidskepelse. Vad gällde kvinnans ställning var Freud konservativ och ville inte ha någon emancipation utan menade att kvinnor var skapta för moderskap och sysslor inom hemmet. Han ifrågasatte heller aldrig sin roll som hemmets överhuvud.

Freud utvecklade ofta passionerade vänskapsrelationer och tycks bara ha kunnat ha en ”bästis” i taget som han gärna överöste med lovord och känslobetygelser. ”Du är den ende Andre”, ”mitt alter” skrev han till exempel till sin vän Wilhelm Fleiss när de just hade lärt känna varandra. Samma beteende hade han gentemot de lärare han beundrade och han imiterade gärna deras sätt att vara.

Freud var mycket känslig och, psykoanalysens fader som han kom att bli, hade en tendens att överanalysera och tolka allt han kände och allt som hände honom. Därför drabbads han emellanåt av en oresonlig vrede när han fått för sig att han blivit avvisad eller bara inte tillräckligt entusiastiskt bemött, och då kunde han snabbt bryta med de som han tidigare kommit så bra överens med. Samtidigt tycks han ha varit medveten om problematiken och skrev vid något tillfälle att”en intim vän och en hatad fiende är vad mitt känsloliv alltid krävt (…) jag har alltid vetat att på nytt skaffa mig bådadera.” Enligt biografen ”sammanföll (ofta) vän och fiende i samma person”.

Freud och Fleiss

Nu ska jag läsa vidare. Godnatt!

Berättelsen om Tommy Tucker

Ekorren på bilderna ovan är inte uppstoppad, som det är lätt att tro, utan en levande liten krabat som som nyfödd och övergiven adopterades av en Mrs Mark Bullis från Washington i början av 1940-talet.

Tommy var en ovanlig ekorre eftersom han var lugn och stillsam, även om han bets ibland, och Mrs Bullis sydde honom en specialgarderob på 30 klänningar som hon brukade klä honom i.

Det är lätt att tänka sig att Tommy på grund av detta kom att uppleva en viss förvirring gällande sin könsidentitet.

Mrs Mark Bullis, hennes barn och Tommy Tucker i söndagsdress

Källa här.

Lördagsgodis

Bra låt! Lite hårdrockig. Debbie Harry och Michelle Pfieffer är jättelika. Nedan Pfieffer i Grease 2:

Och så dagens konstnär Tora Vega Holmström:

”Figurkomposition”, 1916

”Barn med snäcka i Marseille”, 1920

”Ryttaren eller Den Rike Mannen”, 1921

Mycket mycket fina! En svensk Modigliani?

Arbete och underkastelse

Hej,

det är meningen att jag ska planera men jag har inget att planera. Inget jag kan komma på i alla fall.

I början av terminen planerade jag jättemycket – satt kvar till åtta på kvällarna och förberedde föreläsningar och satte ihop fördjupningshäften och var engagerad och ambitiös. Men sedan fallerade uppgift efter uppgift; eleverna tyckte att de var för svåra: ”Vad betyder analysera? Motivera? Argumentera? Vad är Aspekt? Jämförelse? Vad är fakta och vad är åsikt?”  Jag insåg att jag var tvungen att sänka nivån. Och sedan sänka den ännu en gång, sedan en gång till.

Numera använder jag bara de färdigtryckta faktaböckerna med tillhörande arbetshäften på lektionerna. Det är linjärt och monotont (= mitt arbete skulle lika gärna kunna utföras av en outbildad 19-åring. Ah, att få undervisa om klassikerna! Franska revolutionen! Orsakerna till andra världskriget!) men eleverna är lättade i alla fall. Och snart byter jag ändå jobb. Som jag alltid gör, frivilligt eller ej, när en termin är till ända.

Ingenting roligt på Internet idag. Och inget kaffe i bryggaren när jag gick upp till fikarummet. Och inga sötsaker förutom frukt. Sedan jag, mot alla odds, fick höra att jag gått ned i vikt när jag var i Umeå har jag haft hybris och bestämt mig för att klamra mig fast vid detta och till varje pris undvika fika, godis och bröd framöver. Ha! Istället har jag börjat snusa igen och lider nu av en gräslig ambivalens – bejaka suget eller inte? INTE. Naturligtvis. Men överjaget är inte en vidare pålitlig kraft i detta fall.

På slutet har jag sett flera filmer på temat underkastelse: ”Sleeping Beauty” handlar om en collegestudent som involverar sig i en udda gren av lyxprostitution: hon låter sig sövas ned för att män ska kunna leva ut sina fantasier med henne medan hon sover. Lite Pasolini light. Väldigt stilistisk med långsamma tagningar under tystnad i snygga miljöer. Huvudpersonen vacker och kyligt onåbar. Vissa scener upplevde jag som effektsökeri och allt som allt bestod filmen av mer yta än innehåll. Men som sagt; en snygg yta.

Sleeping Beauty

Och så har jag sett ”Elles” om en journalist som involverar sig i två flickor/unga kvinnor som extraknäcker som prostituerade vid sidan av sina studier. Det som börjar som strikt professionella intervjuer utmynnar i något annat när journalisten (som spelas av Juliette Binoche) upptäcker att flickornas berättelser gör henne upphetsad. En sevärd film som gärna kunde ha tagit ett steg längre.

Elles

Slutligen ”A Dangerous Method” om Jungs kärlekshistoria med sin patient, och senare medarbetare och kollega, Sabina Speilrein. Samt hans relation till Freud (som framställs som mycket inskränkt). En bra film! Jag tänkte inte ens på att det var Michael Fassbender som spelade huvudrollen – hans Jung var trovärdig, och de psykologiska idéerna porträtterades med rättvisa (evt med undantag för Freuds då…).

A Dangerous Method

Och nu är planeringstiden slut och jag kan gå hem. Hejdå!

Ännu en resa + om hälsobringande radioaktivitet

Nu på bussen mot Stockholm. Timme efter timme av granskog utanför fönstren. Vädret färglöst, blött och svampigt. ”Och grindarna stå öppna mot meningslösa hagar där overkliga svampar ruttnar – om hösten.” Nåt sånt. Vi har passerat en mängd småsamhällen samt städerna Ö-vik, Härnösand, Sundsvall, Hudiksvall. Högakustenbron låg nedsänkt i vit dimma, tjock, till synes ogenomtränglig. I Docksta köpte jag kaffe på en mack. Jag gillar att köpa kaffe på mack. Tycker att det är romantiskt.

Dimhöjd högakustenbro

Det börjar bli mörkt härinne och lampan ovanför sätet kastar ett blått neonaktigt sken över tangentbordet. Det var meningen att jag skulle ta flyget, hade lovat mig själv att aldrig mer åka y-buss. Y som i den gräsligt fula staty som är nedkörd i en åker längst E4:an strax innan Sundsvall och som ser ut som något ett barn hade kunnat skapa, minus storleken då. I bästa fall tar man sig till Stockholm på nio timmar, i sämsta fall på elva. Dock: Flygbiljetterna var för dyra, kunde inte lägga ut 1200 enkel väg.

Apropå blått sken så beskriver Blanche de bearbetade radiumfyllda malmstyckena i Curies laboratorium på detta sätt i Enquist roman: ”våra kära produkter, som vi inte hade skåp till, stod uppradade på bord och bänkar; från alla håll kunde vi se deras svagt självlysande konturer, och detta glimrande sken, som såg ut att sväva fritt i mörkret, väckte varje gång ny rörelse och förtrollning inom oss.”

Marie Curie i laboratoriet

Den aningslösa inställningen till det nyupptäckta fenomenet är sannerligen ryslig läsning. Enquist beskriver hur den radioaktiva strålningen ansågs ”hälsobringande”:

(…) de radioaktiva hälsobrunnarna mycket populära, de radioaktiva flaskorna med ”Curie-hårvatten” som skulle motverka håravfall mycket sålda. En ”Crema Activa” utlovade ”mirakel”. En europeisk farmakopé från 1929 upptog åttio patentmediciner med radioaktiva ingredienser, alla var de undergörande: badsalter, liniment, stolpiller, tandkräm och chokladpraliner.

1925 hade bilden dock börjat förändras. Det året hade Margret Carlough, en ung kvinna på en fabrik för väggur i New Jersey, stämt sin arbetsgivare U.S Radium Corporation. Hon målade urtavlor med självlysande färg. Nio tavelmålare hade redan avlidit med svåra skador i munnen som första symptom: de var ålagda att fukta den spetsiga penseln med sin egen saliv, och efter relativt kort tid hade växande och till sist alls ej självlysande kräftsår börjat uppträda. Tänder vittrade bort, kinder fick oläkliga sår, tungor svartnade, gapande svarta munnar vittnade om att den sköna självlysande färgen kanske innehöll en strålning som var dödlig. Andra led av svår blodbrist, allt kallades senare ”radiumnekros”. Bolaget som tillverkade de skönt bemålade klockorna förnekade dock samband, kallade symptomen ”hysteri”, vilket Blanche, av eftervärlden kallad ”hysterikornas drottning”, kanske skulle ha betraktat som förödmjukande, kanske också som en historisk ironi.

 Reklamaffisch från U.S Radium Corporation

Fabriken där lamporna målades

Målning: Andrew Wyeth; “Evening at Kuerners”

Resereportage från Västerbottens inland

Tjockt mjölkaktigt Jan Mankes-väder idag. Björkarnas kronor insjunkna i dimma. Jag sitter på bussen mot Balsjö, åtta mil från Umeå inåt landet. Ett platt landskap med mycket granskog, åkrar, glest utspridda bondbyar dominerade av EFS och kossor och centerpartister. Jag har aldrig gillat inlandsmentaliteten, för mycket skvaller och andligt förtryck. ”Nu har grannen skilt sig igen, och är han inte lite väl förtjust i spriten?” Det beror väl på att man är understimulerad, och inte har mod nog (eller vad som nu fattas) till att sticka ut hakan, tänka själv.

Nyss satt jag på huk på Pressbyrån och tjuvläste tidningar, jag brukar göra det när jag väntar på bussen. Läste Gertrud Hellbrands romanutdrag i nya 00-tal och blev glad över hennes kontroll över orden, de satt där de skulle. Många samtida författare är så hafsiga, bryr sig inte om att renodla. Texter ska vara pressade genom nålsögat – först då kan man tala om dem i termer av konst.

Vädret igen, sjöarna här är alldeles svarta. Vattnet som strömmar över stenarna i forsarna brunrött. Det är en konsekvens av jordens järnhalt eller något sånt har jag fått höra. Nu passerar bussen en kyrkogård, gravstenarna är också svarta och nedanför dem ljung, intensivt lila mot det nästan självlysande gröna gräset.

När jag kommer fram ska jag besöka mormors grav. Hon dog i september för två år sedan, på exakt samma dag som sin egen mor: Den 25:e. Hon hade stått ute i trädgården och plockat äpplen, fått ont i huvudet, gått in. Men inte förrän hon travat äpplena i en hög mot husväggen. I hallen hade hon ropat på morfar, fallit ihop på golvet. Dött med honom på knä vid sin sida. En vecka senare låg äpplena fortfarande kvar mot väggen, precis som hon lämnat dem. Det säger så mycket om hennes personlighet, det där med äpplena.

Jag har börjat läsa ”Boken om Blanche och Marie”. Marie Curies hem efter hennes död mätte sådana nivåer av radioaktivitet att man var tvungen att gräva ner och isolera allt – varenda stol, bok, klädesplagg. Så dog de också i förtid båda två: Curie av blodcancer och Blanche på ett långt mer tragiskt sätt som ”torso” som Enquist kallar det. Man hade tvingats amputera hennes båda ben och den ena armen, sin sista tid tog hon sig fram med hjälp av en trälåda på hjul. Jag kan inte tänka mig ett grymmare öde – nästan. Halva livet på mentalsjukhus, halva livet stympad och sönderfrätt.

Jag skulle vilja avsluta med en dikt av R S Thomas. Apropå kargt väder, grymhet och stilistik. Men jag har inte boken med mig. Ett tips hursomhelst.