I forget who I am when I’m with you

Godmorgon, jag dricker te och alldeles nyss spelade radion ”Teardrop” med Massive Attack och jag slungades tillbaka till början av 2000-talet då Triphop fortfarande var inne. Låten gav mig associationer till rökig dekadens och släpig onåbarhet – typ iklädd glansig träningsoveralljacka (gärna lila eller orange) och tovigt vitblonderat hår. Samt en knarkig ambientkille jag var kär i som älskade Björk och som sade sig ”VARA MUSIK 24 TIMMAR OM DYGNET”.

Mitt eget favorit-triphopband var Goldfrapp. Gillade låten nedan väldigt mycket:

Fredag 21/12

WP_000732

Hej!

Jag har bytt Freud mot Jung och mellanstadiet mot gymnasiet.  Gällande bytet av arbetsplats är jag extremt lättad: Att jobba på mellanstadiet är lite som att göra lumpen, oerhört krävande och enkelspårigt.

De senaste veckorna har jag jobbat 12 timmar per dag med att registrera 110 elevomdömen i skolans elevdatabas. Numera ska man nämligen registrera betygsnivåer redan från åk 3. Eleverna ska veta var på skalan A till F de befinner sig. Majoriteten befinner sig på E, något som inte är konstigt med tanke på att deras kritiska- och analytiska förmåga (vilket är avgörande för högre betyg, tillsammans med förmågan att upprätthålla en tydlig struktur i skriftliga framställningar) av naturliga skäl inte är särskilt utvecklad ännu.

Nåväl, för mitt slit har jag belönats med inte bara ett utan tre präktiga munsår. Min underläpp är desformerad, nästintill oigenkännlig. Och jag som planerat att använda mitt perfekt lilaröda läppstift (”höstens stora trendfärg”) under julhelgen. Nu känns det inte ens värt att klä upp sig. (När jag var yngre och mer fåfäng än vad jag är idag vägrade jag att gå ut och träffa folk de gånger jag fick munsår. En gång stannade jag inne fem dagar i sträck. Idag känner jag faktiskt så igen: Inte-gå-ut-och-skrämma-världen-med-min-spetälska.)

Till följd av min arbetsbörda har jag varit oinspirerad och inte orkat upprätthålla min dagliga läsning i kollektivtrafiken, har därför hamnat efter i min exposé genom psykoanalysen. (En uppmaning till dig som pendlar; skippa mobilen och läs en bok istället. Och apropå jordens undergång, som ju enligt Mayaindianerna ska infalla idag, så skulle apokalypsen enligt mig snarare än en plötslig solstorm vara en framtid där människor slutar upprätthålla andra livsformer än virtuella.)

Jung skriver i sin självbiografi att Freuds mest utmärkande drag var bitterhet. Han hade utgångspunkten att världen var emot honom – kanske som ett resultat av att han var jude i ett antisemitiskt färgat Österrike, vilket gör bitterheten begriplig, men också för att han ständigt förväntade sig att hans forskning skulle mötas med misstro och förakt. I början av sin karriär var han också ”ett svart får”, onämnbar i psykiatriska kretsar,  på grund av sina, som man betraktade det, ovetenskapliga idéer kring drömtydning och sexualitet och mötte alltså de facto stort motstånd. (Freud hävdade länge att incest var något som förekom i ”alla familjer”, ett onyanserat och magstarkt förmodande som hans kollegor inte kunde acceptera. Freud övergav också själv denna idé så småningom, bland annat för att han var tvungen att erkänna att incest inte förekommit i hans egen barndom och inte heller i hans egen familj.)

Jung skriver att Freuds bitterhet framförallt riktade sig mot religionen – att han, bokstavligen, avskydde alla uttryck för religiositet och rentav menade att ”den religiösa villfarelsen” måste utrotas ur människans medvetande. En intolerans Jung, som var prästson och välvilligt inställd till religionen, inte kunde acceptera. Brytningen de emellan kom (enligt Jungs historieskrivning) när Freud krävde att Jung, som han betraktade som psykoanalysens ”kronprins” och arvtagare, ”måste lova” att göra Freuds sexualteorier till ”en dogm” och ”ett orubbligt bålverk mot den svarta slamfloden av ockultism”.

Problemet var dock att det var just Freuds sexualteorier som Jung hade svårast för inom den psykoanalytiska teoribildningen. Jung skriver i sin självbiografi: ”(…) en dogm, dvs. en odiskutabel bekännelse, uppställer man ju blott då man en gång för alla vill undertrycka alla tvivel. Detta har emellertid icke längre att något att göra med vetenskapligt omdöme utan blott med personlig maktlystnad.” Han fortsätter: ”Ett stod klart för mig: Freud, som ständigt med eftertryck hade talat om sin irreligiositet, hade (…) istället för en nitälskande Gud som hade gått förlorad för honom, trätt ett annat tvingande beläte, nämligen sexualitetens; en gestalt som inte var mindre påträngande, anspråksfull, befallande, hotande och moralisk ambivalent.”

I ljuset av den inskränkta puritanism som var förhärskande i det sena 1800-talets borgerliga kretsar som var Freuds verklighet kan man i och för sig förstå hans övertygelse att det var just de sexuella impulserna som till varje pris måste kväsas,  som utgjorde nyckeln till människans neuroser. Samtidigt hade Freud själv en rätt reaktionär syn på vad sex var för något: Allt utom penetrerande samlag man och kvinna emellan betraktade han som perversion – inkluderat oskyldiga aktiviteter som oralsex och till och med tungkyssar.

Homosexualitet, naturligtvis även det en ”perversion”, engagerade honom dock på ett personligt plan – han var nämligen övertygad om att han själv var underkastad homosexuella tendenser. Framförallt klassade han sin intensiva vänskapsrelation till läkarkollegan Willelm Fleiss, hans ”älskade vän” och ”Den Ende Andre” under 1890-talets sista år som sublimerad homosexualitet. Känslor han senare sade sig hysa, om än i mindre intensiv grad, gentemot lärljungarna Alfred Adler, Wilhelm Stekel och Jung. Alla tre kom han också att bryta med på  ett mycket dramatiskt sätt där de tidigare känslorna ersattes av glödande hat. Fleiss kallade han efter brytningen för ”en ond människa.” Adler var ”en abnorm individ som blivit galen av ärelystnad och vars inflytande över andra beror på hans våldsamma terrorism och sadism”. Stekel var ”desperat skamlös” och ”en outhärdlig person” medan Jung var en ”fullständig galning” och ”rå sälle”.

Tydligen var det vanligt att lärljungarna i Freuds första psykoanalytiska sällskap (det första sällskapet i en lång rad, medlemmarna skulle komma att bytas ut allt eftersom oenigheter blossade upp och intriger tätnade) använde diagnositicering som härskarteknik. En person vars åsikt blev för obekväm avfärdade man snabbt som ”paranoid”, ”neurotisk” eller som i fallet med Jung, som ”fullständigt galen” – på så sätt blev meningsmotståndaren på ett effektivt sätt desarmerad och än mer, omyndigförklarad.

Ett tillvägagångssätt som Jung reagerade på med ilska i det brev som kom att bli hans sista till Freud där han beskriver Freuds diagnosticeringsiver som ett ”förslavande översitteri” som ”förminskade alla till söner och döttrar, som rodnande bekände sina fel” medan Freud själv behöll sin plats ”på toppen, som far”. Freud bekände senare inför sin gode vän Ernest Jones – som kom att bli hans första biograf – att Jungs ord hade framkallat ”en känsla av skam” inom honom.

Tar en snus och släpper ämnet (ni får betrakta det något abrupta avslutet som en slags cliffhanger).  Det outtalade kravet på logik och cirkelkomposition i utläggningar som dessa har alltid irriterat mig eftersom jag är så obenägen (= för lat) att dra dem. På många sätt vill jag också bara skriva för min egen skull, associativt och rörigt, utan röd tråd.  Av detta skäl är det dumt att jag har ersatt dagboksskrivandet med bloggande – jag har skrivit dagbok regelbundet sedan jag var tolv år och nu vet jag knappt hur man bär sig åt längre. Samtidigt tycker jag att det är tråkigt och frustrerande att enbart rikta mig till mig själv.

Numera delar jag även mitt fiktiva skrivande, något jag haft svår fobi för tidigare (trots flera skrivarlinjer). I början av mitt och Olles förhållande drog jag mig för att läsa upp grejer eftersom jag var rädd för att han skulle  tycka att jag var pinsam och dålig. Det hände tack och lov inte (förutom med mina dikter som han hatar. Konsekvens: Jag har slutat skriva dikter). Det senaste ett och ett halvt året har han läst så gott som allt jag skriver och vi pratar så intensivt om texterna att de alltmer har blivit till ett slags sammansmältningar av gemensamt framdiskuterade idéer. (Är det vad som ofrånkomligen måste ske i alla nära relationer? Att gränserna kring ”det egna” gradvis, nästan omärkligt, suddas ut och istället blir ”det gemensamma”? Och att förlusten av det tidigare så väldefinierade jaget möts med tacksamhet och rentav upplevs som en lättnad?)

(Fortsatt utläggning raderad på grund av ogenomtänkthet)

Åter till nuet; dvs juldagen 25/12. Klockan är 19:45 och det är tolv minus ute. Jag och pappa är ensamma i huset i Obbola – om några timmar ska han ut och jobba natt och jag ska slå mig ner i soffan framför femte säsongen av Mad Men. Är mycket trött efter sen gårkväll med stort intag av alkoholhaltig dryck. Nu ska jag dricka kaffe och hetsäta hemmagjord fudge. Hejdå!

Högst upp: Bild på Olles pappas DIY-julgran.

Godkväll!

WP_000696

Idag har jag skrivit ett jättelångt inlägg om mitt nya jobb, Freud vs Jung och om skrivande men jag väntar med att publicera det tills jag hunnit redigera det lite. Jag dricker vin, har just målat naglarna svarta och lyssnar på Metallica. Förbereder hemresan till Umeå imorgonbitti (mycket att packa!). Jorden har inte gått under, alltid betryggande (Olle hävdar att Mayaindianen som knåpade ihop den där kalendern bara fick ont i handen och inte orkade skriva längre). Hoppas ni är lika lyckliga som jag över att det är jullov. Glad helg!

Glad Lucia!

John Bauer Lucia

Knastar lite gammalt sådär (dock inte på min spellista)

Lovade ju att jag skulle posta en söt Lucia den 13:e och John Bauers är väl helt bedårande? Jag lyssnar på Jussi Björling och dricker starkvinsglögg med glitter i håret och är lite onykter och ska därför inte – av självbevarelsedrift – skriva längre än såhär. Kram på er!

Carl Jung: ”Enligt min erfarenhet hör, bortsett från de vanemässiga lögnarna, de så kallade intellektuella till de svåraste och otacksammaste patienterna, ty hos dem vet aldrig den ena handen vad den andra gör. De odlar en psykologi med vattentäta skott. Allt kan ordnas genom ett intellekt som inte kontrolleras av någon känsla – och dock har man en neuros.”

Sömn

Elene Usdin                                                                                                                Elene Usdin; “Chaude nuit d’été”

Anja Niemi room 81                                                                                                                         Anja Niemi; ”Room 81”

Noteringar/avreaktion:

Jag längtar efter fri sikt. De senaste månaderna har jag varit tvungen att censurera mig själv så mycket.

Vad övervakning gör med din själ: Du geggas ihop och kan inte längre identifiera vad du ”verkligen” tänker/känner från det du ”tror att du borde” tänka/känna (bitihop-faktorn).

Det sämsta mellanmänskliga beteendet: Nålstick. Att antyda precis lagom mycket för att det ska svida till, sedan retirera bakom överslätande floskler: ”Åh, du får inte ta illa upp. Jag förklarade bara hur JAG skulle agera om jag var du, men du är NATURLIGTVIS fri att göra som du vill.”

MYGGOR! Dag-in-dag-ut.

Jag är så väldigt dålig på konfrontationer. Men idag lämnade jag faktiskt bordet och gick.

Vad jag lärt mig: att ingen applåderar dig för att du vänder andra kinden till. Och samtidigt: att det är bättre att fly än att illa fäkta.

Nu skiter jag i det här!

2:a advent och redan trött på julen. Även irriterad på min tendens att dra igång projekt som jag inte förmår slutföra. Med andra ord;  jag har ingen lust att fortsätta min julkalender. Tycker dessutom illa om för söta bilder och det blir så krångligt att hitta jul/december/vinter-motiv som inte får mig att vilja kräkas. Att jag inte kan slutföra projekt jag påbörjat beror förresten på att mina föräldrar skildes när jag var sex år. Det är nämligen typiskt för skilsmässobarn att ”överge” sina projekt på samma sätt som den ene av föräldrarna ”övergav” dem när de var små. Enligt Freud alltså. Nu ska jag jobba vidare med mina förbannade rättningar som aldrig tar slut. Hej.

Snygga icke-juliga bilder nedan av Nan Goldin:

Nan Goldin Marc Jacobs

Nan Goldin

Lucka 4

Strindberg 1912

Godkväll,

jag sitter i soffan och dricker vin och försöker lugna mina stackars nerver efter dagen som gått. För en norrlänning är det mycket svårt att förstå hur lite snö (eller okej, mycket snö) kan orsaka sådan dramatik. Framåt eftermiddagen trodde jag att jag skulle tvingas sova på skolan över natten (föreställde mig hur jag hålögd mötte min klass imorgonbitti – ledbruten efter åtta timmar på fikarummets soffa). Alla bussar var inställda, SL:s hemsida nedstängd på grund av överbelastning.

Men det ordnade sig, fick tag i en kollega som hade bil och skulle in till stan. Tillsammans stod vi och skyfflade snö en timme på parkeringen. Mina snygga mockaskor blev genomblöta (tog på grund av fåfänga inte mina kängor imorse), liksom mina leggins (på grund av ålande på knäna när jag skottade kring hjulen). Ändå var jag inte alls lika handlingskraftig som kollegan och kände mig som en riktig mes som var tvungen att ta vilopauser mellan varven (medan min kollega hurtigt skottade på). Det är i sådana här situationer, då man förväntas bita ihop och hugga i och vara rejäl och visa arbetsmoral, som jag känner mig som mest misslyckad.

Jag behöver helt klart ett glas vin till (går till köket och hämtar). Och nu byter jag ämne. Jag läser ju fortfarande Freud som en besatt. Jag vet inte riktigt om jag ”tycker om” honom, och jag sympatiserar inte med hans sexualteorier, men han är fascinerande. Och i stort är jag mycket sympatiskt inställd till psykoanalysen och de fundament den bygger på. Sedan är det en aning oklart ”vem som kommit på vad” – vad som är Freuds idéer och vilka han tagit över från sina lärare Breuer, Krafft-Ebring och Charcot samt från andra forskare i sin samtid. Begreppet ”neuros” och metoden ”talterapi” var till exempel etablerade begrepp redan före Freud utvecklade sina teorier, och trauman av sexuell natur ett populärt – och bland psykiatriker omdiskuterat – ämne i tiden. Bjuder på ett smaskigt dubiöst citat där Freud ger uttryck för sin inställning till patienterna i början av sin terapeutiska praktik, år 1900:

Det ”nej” man hör från en patient sedan man för första gången presenterat en bortträngd tanke för hans medvetna uppfattning, utgör ingenting annat än en bekräftelse av bortträngningen och dess bestämda karaktär. Om man uppfattar detta ”nej” inte som ett uttryck för en opartisk bedömning, något som patienten i realiteten inte är kapabel till, om man bortser från det och går vidare i arbetet, kommer man snart att få bevis för ett ”nej” i ett sådant fall står för det önskade ”ja”.

Nu ska jag dricka upp mitt vin. Godnatt!

Högst upp: Strindberg visar dagens väder. Nedan; vacker tavla av samme man betitlad ”Packis i stranden”:

Strindberg Packis i stranden

Lucka 2

AngelesFouqetJean Fouquet; ”Virgin and Child Surrounded by Angels”, ca 1450

Modell för jungfrun är adelsdamen Agnés Sorel, under sin tid vida känd för sin skönhet samt Kung Charles VII av Frankrikes favoritälskarinna. Med Charles fick hon tre döttrar och det pampiga slottet Château de Loches i Loiredalen. Hon dog ung, blott 28 år gammal, och ryktet gjorde gällande att hon blivit förgiftad. Kronprinsen, kungens kommande älskarinna och Agnés läkare pekades ut som tänkbara gärningsmän, men misstankarna kunde aldrig bekräftas. 2004 gjorde man en undersökning av hennes kvarlevor och upptäckte då att de innehöll dödliga mängder kvicksilver.

Det där med att måla änglarna röda tycker jag både är mystiskt och festligt.. och lite syndigt på något sätt. Särskilt som de flankeras av en uppsliten korsett som blottar ett silikonrunt bröst. Nedan en annan syndig jungfru:

Playboy

1:a advent

You`ve Got Mail

Glad första advent!

Igår på väg hem från tunnelbanan tittade jag avundsjukt in i folks hem här i Enskededalen, på deras fina halvt antika julstjärnor som spred ett sådant varmt trösterikt sken ut mot gatan, på de lysande adventsljusstakar som i hus efter hus trängdes med julstjärnor och amaryllis. Själv har jag inget pynt att plocka fram tänkte jag dystert (mitt pynt ligger nedpackat i en flyttkartong på en vind i Västerbotten) och försökte sedan intala mig att jag minsann kunde klara mig utan den ”kväljande och kommersiella julen” i år.

Förra helgen träffade jag min vän och före detta pojkvän J. Vi strövade omkring på Östermalm och pratade litteratur och familjeångest. Innan vi möttes upp på Hötorget hade jag tagit en promenad genom Gamla stan och sedan korsat Kungsträdgården med  ett särskilt mål i sikte, nämligen att kika på NK:s julskyltning.

NK:s julskyltning kan vara fantastisk och jag kände mig mycket förväntansfull inför vad jag skulle tänkas få se. En känsla jag snart blev varse att jag inte var ensam om. Trottoaren utanför varuhuset var så full med folk att det inte gick att passera utan att kliva ut på bilvägen nedanför. Barn stod med näsorna tryckta mot rutorna och gapade över dansande bokstäver i en enorm sagobok och andra digitala under (hela skyltningen bestod mer eller mindre av dylika effekter och iscensättningen liknade mer än något annat ett pyntat magibefriat Ikea-barnrum). Någon mjuk fluffig låtsassnö och vita renar och Piff och Puff på julafton-romantik såg jag till min besvikelse inte skymten av.

piffochpuffSÅHÄR ska det ju se ut!

SONY DSCNK:s skyltning från 2009 – mycket sött

Nå, sedan träffade jag J och medan vi flanerade genom det city som redan tjuvstartat adventfirandet klagade han på julen som numera ”varade två månader per år”. ”En hemsk, outhärdlig tid” och jag mumlade mitt bifall för visst är det gräsligt med all falsk glättighet och julklappsstress och krampaktiga familjesammankomster. Sedan kom vi ner på Biblioteksgatan och han stönade åt dess utrullade röda matta, flätade grankransar med röda julgransbollar som hängde mellan husen, den kör som stod och sjöng längre fram och de tomte- och ängelutklädda barn som hoppade omkring och delade ut pepparkakor ur näpna små korgar. Helt plötsligt snöade det också, trots att det nyss varit plusgradigt slaskväder. Ett perfekt stilla snöfall med fjäderlätta vita flingor dalade ner över våra huvuden och fastnade på våra svarta rockar. ”Vilken timing!” Tyckte jag. ”Lite väl lägligt.” Tyckte J. När vi sedan vek av på en sidogata snöade det inte längre. ”Skumsnö.” Konstaterade J torrt och borstade äcklat av det från armen.

Själv var jag uppfylld av upplevelsen. I ett par minuter hade jag befunnit mig i en amerikansk romantisk komedi av typen som brukar gå upp på bio på annandagen. Kanske hade jag en sekelskiftesvåning i ett sandstenshus på Upper West Side som väntade på mig runt hörnet. Kanske var jag rentav inte längre jag utan Meg Ryan i You`ve Got Mail. Jag kände mig tvungen att erkänna – komma ut – för J som tillhörande fiendelägret, att jag till skillnad från honom ÄLSKADE det där: kitschen. Den lättsålda glättigheten. Rubbet.

BiblioteksgatanBiblioteksgatan – dekorerad

Skilsmässobarn som jag är har jag dock aldrig varit någon vän av själva julafton – denna kväll känner jag sällan något annat än att befinner mig på fel plats, något jag tror är typiskt för alla med föräldrar på varsitt håll. Men advent gillar jag som sagt. Glittret och ljusen och pepparkaksdoften och de stora granarna som de reser på torgen. Samtidigt är jag förstås medveten om att december är en vidrig tid för väldigt många människor. Psykakuten och avgiftningscentralerna brukar vara knökfulla. Flera människor nära mig olyckliga. Den giftiga ensamheten som ringlar i paradisets skugga. Och så den apokalyptiska julhandeln förstås. Igår när jag skulle köpa ett par vantar på Åhléns gick jag in i en formidabel vägg av staplade paketerbjudanden och människor som passivt-aggressivt rev runt bland varorna och knuffades och armbågades. Hemskt. Så jag backade ut, stärkt i mitt beslut att också denna jul strunta i att köpa julklappar, och gick till stadsbiblioteket och lånade fler Freudböcker istället.

Dock: Julpyntet visade sig omöjligt att motstå. Sitter nu i soffan i vardagsrummet med en adventsljusstake tänd och både julblomma och hyacint och en skål valnötter på bordet. Är inne på min femte kopp glögg och börjar så smått känna av det; julstämning eller berusning låter jag vara osagt. Puss!

Ovan; Meg Ryan dekorerar granen i You`ve Got Mail. Dock: inte ens hon går fri från julmelankoli som ni kan se i klippet nedan:

Avslutningsvis; en underbar, underbar vintermålning:  ”In the Wild North” av Ivan Shiskin (1891)

In the Wild North, Ivan Shiskin 1891