1:a advent

You`ve Got Mail

Glad första advent!

Igår på väg hem från tunnelbanan tittade jag avundsjukt in i folks hem här i Enskededalen, på deras fina halvt antika julstjärnor som spred ett sådant varmt trösterikt sken ut mot gatan, på de lysande adventsljusstakar som i hus efter hus trängdes med julstjärnor och amaryllis. Själv har jag inget pynt att plocka fram tänkte jag dystert (mitt pynt ligger nedpackat i en flyttkartong på en vind i Västerbotten) och försökte sedan intala mig att jag minsann kunde klara mig utan den ”kväljande och kommersiella julen” i år.

Förra helgen träffade jag min vän och före detta pojkvän J. Vi strövade omkring på Östermalm och pratade litteratur och familjeångest. Innan vi möttes upp på Hötorget hade jag tagit en promenad genom Gamla stan och sedan korsat Kungsträdgården med  ett särskilt mål i sikte, nämligen att kika på NK:s julskyltning.

NK:s julskyltning kan vara fantastisk och jag kände mig mycket förväntansfull inför vad jag skulle tänkas få se. En känsla jag snart blev varse att jag inte var ensam om. Trottoaren utanför varuhuset var så full med folk att det inte gick att passera utan att kliva ut på bilvägen nedanför. Barn stod med näsorna tryckta mot rutorna och gapade över dansande bokstäver i en enorm sagobok och andra digitala under (hela skyltningen bestod mer eller mindre av dylika effekter och iscensättningen liknade mer än något annat ett pyntat magibefriat Ikea-barnrum). Någon mjuk fluffig låtsassnö och vita renar och Piff och Puff på julafton-romantik såg jag till min besvikelse inte skymten av.

piffochpuffSÅHÄR ska det ju se ut!

SONY DSCNK:s skyltning från 2009 – mycket sött

Nå, sedan träffade jag J och medan vi flanerade genom det city som redan tjuvstartat adventfirandet klagade han på julen som numera ”varade två månader per år”. ”En hemsk, outhärdlig tid” och jag mumlade mitt bifall för visst är det gräsligt med all falsk glättighet och julklappsstress och krampaktiga familjesammankomster. Sedan kom vi ner på Biblioteksgatan och han stönade åt dess utrullade röda matta, flätade grankransar med röda julgransbollar som hängde mellan husen, den kör som stod och sjöng längre fram och de tomte- och ängelutklädda barn som hoppade omkring och delade ut pepparkakor ur näpna små korgar. Helt plötsligt snöade det också, trots att det nyss varit plusgradigt slaskväder. Ett perfekt stilla snöfall med fjäderlätta vita flingor dalade ner över våra huvuden och fastnade på våra svarta rockar. ”Vilken timing!” Tyckte jag. ”Lite väl lägligt.” Tyckte J. När vi sedan vek av på en sidogata snöade det inte längre. ”Skumsnö.” Konstaterade J torrt och borstade äcklat av det från armen.

Själv var jag uppfylld av upplevelsen. I ett par minuter hade jag befunnit mig i en amerikansk romantisk komedi av typen som brukar gå upp på bio på annandagen. Kanske hade jag en sekelskiftesvåning i ett sandstenshus på Upper West Side som väntade på mig runt hörnet. Kanske var jag rentav inte längre jag utan Meg Ryan i You`ve Got Mail. Jag kände mig tvungen att erkänna – komma ut – för J som tillhörande fiendelägret, att jag till skillnad från honom ÄLSKADE det där: kitschen. Den lättsålda glättigheten. Rubbet.

BiblioteksgatanBiblioteksgatan – dekorerad

Skilsmässobarn som jag är har jag dock aldrig varit någon vän av själva julafton – denna kväll känner jag sällan något annat än att befinner mig på fel plats, något jag tror är typiskt för alla med föräldrar på varsitt håll. Men advent gillar jag som sagt. Glittret och ljusen och pepparkaksdoften och de stora granarna som de reser på torgen. Samtidigt är jag förstås medveten om att december är en vidrig tid för väldigt många människor. Psykakuten och avgiftningscentralerna brukar vara knökfulla. Flera människor nära mig olyckliga. Den giftiga ensamheten som ringlar i paradisets skugga. Och så den apokalyptiska julhandeln förstås. Igår när jag skulle köpa ett par vantar på Åhléns gick jag in i en formidabel vägg av staplade paketerbjudanden och människor som passivt-aggressivt rev runt bland varorna och knuffades och armbågades. Hemskt. Så jag backade ut, stärkt i mitt beslut att också denna jul strunta i att köpa julklappar, och gick till stadsbiblioteket och lånade fler Freudböcker istället.

Dock: Julpyntet visade sig omöjligt att motstå. Sitter nu i soffan i vardagsrummet med en adventsljusstake tänd och både julblomma och hyacint och en skål valnötter på bordet. Är inne på min femte kopp glögg och börjar så smått känna av det; julstämning eller berusning låter jag vara osagt. Puss!

Ovan; Meg Ryan dekorerar granen i You`ve Got Mail. Dock: inte ens hon går fri från julmelankoli som ni kan se i klippet nedan:

Avslutningsvis; en underbar, underbar vintermålning:  ”In the Wild North” av Ivan Shiskin (1891)

In the Wild North, Ivan Shiskin 1891

2 thoughts on “1:a advent”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s