Lucka 4

Strindberg 1912

Godkväll,

jag sitter i soffan och dricker vin och försöker lugna mina stackars nerver efter dagen som gått. För en norrlänning är det mycket svårt att förstå hur lite snö (eller okej, mycket snö) kan orsaka sådan dramatik. Framåt eftermiddagen trodde jag att jag skulle tvingas sova på skolan över natten (föreställde mig hur jag hålögd mötte min klass imorgonbitti – ledbruten efter åtta timmar på fikarummets soffa). Alla bussar var inställda, SL:s hemsida nedstängd på grund av överbelastning.

Men det ordnade sig, fick tag i en kollega som hade bil och skulle in till stan. Tillsammans stod vi och skyfflade snö en timme på parkeringen. Mina snygga mockaskor blev genomblöta (tog på grund av fåfänga inte mina kängor imorse), liksom mina leggins (på grund av ålande på knäna när jag skottade kring hjulen). Ändå var jag inte alls lika handlingskraftig som kollegan och kände mig som en riktig mes som var tvungen att ta vilopauser mellan varven (medan min kollega hurtigt skottade på). Det är i sådana här situationer, då man förväntas bita ihop och hugga i och vara rejäl och visa arbetsmoral, som jag känner mig som mest misslyckad.

Jag behöver helt klart ett glas vin till (går till köket och hämtar). Och nu byter jag ämne. Jag läser ju fortfarande Freud som en besatt. Jag vet inte riktigt om jag ”tycker om” honom, och jag sympatiserar inte med hans sexualteorier, men han är fascinerande. Och i stort är jag mycket sympatiskt inställd till psykoanalysen och de fundament den bygger på. Sedan är det en aning oklart ”vem som kommit på vad” – vad som är Freuds idéer och vilka han tagit över från sina lärare Breuer, Krafft-Ebring och Charcot samt från andra forskare i sin samtid. Begreppet ”neuros” och metoden ”talterapi” var till exempel etablerade begrepp redan före Freud utvecklade sina teorier, och trauman av sexuell natur ett populärt – och bland psykiatriker omdiskuterat – ämne i tiden. Bjuder på ett smaskigt dubiöst citat där Freud ger uttryck för sin inställning till patienterna i början av sin terapeutiska praktik, år 1900:

Det ”nej” man hör från en patient sedan man för första gången presenterat en bortträngd tanke för hans medvetna uppfattning, utgör ingenting annat än en bekräftelse av bortträngningen och dess bestämda karaktär. Om man uppfattar detta ”nej” inte som ett uttryck för en opartisk bedömning, något som patienten i realiteten inte är kapabel till, om man bortser från det och går vidare i arbetet, kommer man snart att få bevis för ett ”nej” i ett sådant fall står för det önskade ”ja”.

Nu ska jag dricka upp mitt vin. Godnatt!

Högst upp: Strindberg visar dagens väder. Nedan; vacker tavla av samme man betitlad ”Packis i stranden”:

Strindberg Packis i stranden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s