Vindiet och medelklassfeminism

Nathalie

Så trevligt det är att jobba halvtid! Jag har helg, går till jobbet, är ledig två dagar, jobbar därefter två dar till, har helg… Så; måndagkväll. Jag lägger upp fötterna på soffbordet, häller upp ett glas vin, äter lite oliver. Och snart middag, min standardrätt som jag aldrig tröttnar på: stekt halloumi, sallad med vitlök och citron.  Man går ned i vikt av att äta sallad (förstås), och mitt kaloriintag de senaste månaderna har nog mest bestått av vin. Och kakor och choklad. (Ha! Vinbanta med Piedestalen! Hör av er för fullt program!)

Ikväll känner jag för att skriva om feminism efter att ha talat med mina elever om saken i fredags och sedan läst en artikel om detsamma i DN i helgen. Såhär lyder mina elevers (52 stycken) inställning till ämnet: ”Alltså jag är för jämlikhet och så men jag vill inte kalla mig för feminist.” När jag frågar varför säger de att feminister är sådana som ”hatar män” och som vill vara överlägsna män. (Endast en elev av dessa 52, en ambitiös tjej med huvudet på skaft, sade sig vara feminist.) Jag har för mig att åsikterna var ungefär likadana när jag gick i högstadiet 1997-1999.

Och jag själv? Vill jag kalla mig feminist?  Jag vet inte. Är på sätt och vis beredd att ansluta mig till det där hållningslösa;  ”Alltså jag är för jämlikhet och så men…” Det fanns en tid då jag kallade mig feminist, jag läste de feministiska klassikerna, var uppfylld av brinnande patos mot alla former av diskriminering gentemot ”det andra könet”. Sedan kom Feministiskt Initiativ och gjorde bort sig så totalt… (de interna stridigheterna! Detta med att ta bort könsbestämning av namn! Dock angående det sista: Jag fattar att denna lilla förmodligen inte särskilt prioriterade punkt i partiprogrammet kanske fick en överdriven betydelse i den mediala dramaturgin). Och så vänsterfästet Umeås ”stärkande” feministklubbar för inbördes beundran där man föraktar  tjejer som rakar benen, sminkar sig, attraheras av manliga män eller som bara… inte vet jag, saknar de rätta koderna, den rätta retoriken. Så ja. Ordet ”feminist” har nog blivit ganska nedsolkat för mig.

DN-artikeln. I fredags skrev Lidija Praizovic under rubriken ”Lyxfeminismen har alltid struntat i min mamma” om ett feministiskt stormöte i Linköping. Hon inleder texten med att berätta hur alla på mötet sjöng Suzanne Osten, Marianne Grapes och Gunnar Edanders feministiska kampsång: ”Ååå tjejer, vi måste  höja våra röster för att höras” och vilken lycka och samtidigt olycka hon kände medan hon stämde upp:

Lycka för att jag får vara med om detta oerhörda, smärta över alla kvinnor som inte har tillgång till dessa rum, och måste bedriva kampen för överlevnad ensamma i patriarkatet. Men mest gråter jag inombords för att jag tänker på mamma, att hon som vanligt sitter hemma och som vanligt mår dåligt och har ont i hela kroppen, och på det faktum att hon aldrig haft ett feministiskt sammanhang att gå till, att hon och hennes väninnor här i Sverige aldrig hört talas om Grupp 8 och Suzanne Osten och att de måste höja sina röster för att höras.

Min spontana reaktion: Att jag ryser inför användningen av det i svensk samtid så daterade begreppet ”patriarkat” (precis som jag ryser när man kallar arbetare för ”proletärer”). Och gällande ”patriarkatet”: Detta har definitivt ett existensberättigande i till exempel Saudiarabien, Sudan etc, där det fortfarande finnas en politiskt understödd manlig överhöghet, men i Sverige.. framstår det som väl dramatiskt). Mer: Jag kan inte tänka mig något värre än att sitta och hålla hand och debilt leende sjunga den där – lika daterade – kampsången. Lika lite som jag skulle kunna tänka mig att sjunga Internationalen. Varför? Därför att dessa sångers budskap inte är förenliga med vår allenarådande verklighet. Däremot har Praizovic definitivt en poäng i att feministiska grupper blivit/alltid varit en medelklassangelägenhet som utesluter exempelvis invandrarkvinnor, kvinnor som saknar utbildning osv. Att feminism som socialt sammanhang kan vara lika uteslutande som inkluderande.

Min egen erfarenhet är att kvinnor av idag är mycket bra på att höja sina röster för att höras. I de klasser jag har undervisat (och det blir många elever sammantaget) har det i regel inte varit tjejerna utan killarna som varit ”de blyga violerna”. Killarna tiger medan tjejerna tar tar för sig. Det är tjejerna som är högljudda, självsäkra och som frimodigt delger sina åsikter.  Detta, i samband med att tjejer numera får bättre betyg i skolan och i högre grad går vidare till högskolestudier, gör att jag inte upplever den genomsnittliga tjejen i Sverige idag som ”förtryckt”. Det jämlikhetsarbete jag bedriver i klasser rör därför främst lönefrågan och kvinnors villkor i andra kulturer – de områden jag anser att man fortfarande måste arbeta med.

Gällande Praizovic städande mamma och hennes livssituation ser jag inte hur den skulle skilja sig åt från den städande mannens situation – på mina senaste jobb har vi enbart haft manliga städare med invandrarbakgrund. Och är det då inte lika ”synd” om de städande männen som om de städande kvinnorna? Och om inte, varför? Själv ställer jag mig tveksam till om man bör betrakta städare (eller överhuvudtaget ej högskoleutbildade) som beklagansvärda. För är inte det i sig ett uttryck för förakt, brist på respekt för den enskilda människans livsval? (Själv jobbade jag som städare i två år efter gymnasiet och jag hade blivit heligt förbannad om någon hade betraktat mig som ”ett offer”. Jag betraktade mig inte heller som ömkansvärd de år jag arbetade inom hemtjänsten.) Varför förutsätter vi att man enbart kan vara nöjd med sitt liv om man är högskoleutbildad? Själv skulle jag aldrig använda mina föräldrar som alibi för en sådan ekvation, för vilken rätt har jag att lägga ord i deras mun? Skulle jag verkligen, på grund av min något längre utbildning, ha rätt till tolkningsföreträde?

Men sådana här saker får man förstås inte säga högt: Att vi i Sverige har det väldigt bra (i jämförelse med resten av världen) och att människor faktiskt är ansvariga för sina egna liv och bör betros,oavsett bakgrund, egen initiativförmåga, egna val. Samt; att vara nöjda med sina val. Att det finns en tendens i vårt samtida politiska- och kulturella klimat att omyndigförklara stora delar av befolkningen och genom diverse teoretiska tolkningsredskap diskvalificera- och skambelägga känslor av naturlig glädje och stolthet som varande oupplysta och förljugna.

I detta avseende är jag överens med den danska författaren Mikael Jalving när han i en debattartikel går till angrepp mot bloggaren Tomas Gunnarssons kritik mot den danska fisketidningen ”Fisk og fri”:s så kallade ”fiskporr” ;att vi ”i det alltmer könsneutrala Sverige” saknar ”verkliga problem att rasa mot.”

Så om du som övertygad feminist och vill göra en insats av verklig betydelse; pröva att umgås med de människor du anser förtryckta på deras egna villkor: Delta i deras vardag. Lyssna på dem. Lär dig något. Sedan; berätta för dem hur kasst deras liv är och hur förkastliga åsikter de har och hur de, om de bara lyssnar på dig, skulle få det bättre. Gör det, om du vågar.

Högst upp: Stillbild från filmen Nathalie (2003)

Dagens citat: Stina Aronson förbereder sig för middagsbjudning

…asch jag måste polera mina naglar och samla styrka till middagen hos major Honochhan ikväll. Där väntar en väl vadderad prövning: att tillbringa sex, sju timmar med att utfylla deras salongsmöbel och se vitmenad ut där man är brokot. Att slinka undan deras prejande påståenden. Att vara sjuk av deras krämpor och frisk av deras mixturer. Att le (är fördömt arbetsamt). Det ska nog gå bra. Jag brukar i hemlighet tänka på skeppsbrott, att vi allihop befinner oss ombord i gemensam nöd. Det ger mig den behövliga känslan av samhörighet.

Äsch, jag bloggar väl lite då!

Hade inte tänkt blogga idag eftersom jag är trött och lite sjuk och inte har något att säga, men nu gör jag det ändå eftersom jag ägnat de senaste timmarna i liggande ställning i soffan och halvdåsat och sedan blivit pigg och nu känner jag inte för att gå och lägga mig och har inget att fördriva tiden med. (Min hjärna är för trög för uppfordrande aktiviteter som att läsa eller se film eller städa upp i köket eller vad jag nu brukar göra. Vad brukar jag egentligen göra?! Gör jag någonsin något överhuvudtaget, alltså något på riktigt, något vettigt?)

Måste dröja vid denna parentes. För den där tanken som nyss slog mig – mitt livs brist på aktiviteter – har nu försatt min hjärna i gungning. För jag ”gör” verkligen inte mycket alls. Det bästa jag vet är att sitta ner och typ tänka. Eller läsa. Eller skriva. Eller googla konst (och mode, bör kanske tilläggas i rättvisans namn). Och jag känner alltid en våg av…  ja, lättnad, när jag varit ute och kommer hem igen och kan återuppta detta… vad det nu är; sittande? 

Fast idag har jag faktiskt gjort någonting, en massa saker, trots min sjuklighet. Jag har träffat en handläggare på arbetsförmedlingen för att fixa a-kassa de 38 procent jag inte jobbar och jag har besökt vårdcentralen och varit på apoteket och jag har fikat på detta mysiga kafé samt lämnat tillbaka böcker på biblioteket och lånat nya. (Två av författare som börjar på C: Christine Falkenland och Clarice Lispector och så en av en författare jag inte hört talas om tidigare; Jenny Erpenbeck. Hennes bok hade den suggestiva titeln ”Hemsökelse”, det var därför jag lånade den.) Jag har också lärt mig om skalbaggar. Tänker att fjärilar är lite uttjatat att samla på så min romankaraktär (eller vad man nu ska kalla honom så att det låter mindre högtidligt) får istället ägna sig åt dessa; Coleoptera. Visste ni att skalbaggar är den artrikaste inte bara bland insekterna utan i hela djurriket? Bara i Sverige finns 4 400 arter.

Nedan: frimärke föreställande läderbagge med tilltalande latinskt namn.

frimärke läderbagge

Godnatt!

Rysk afton och litterära pretentioner

moscow-fireworks-burst-spassky

Hej,

igår hade vi Rysk Afton. Vi åt blinier med rom (jättegott) och borsjtj med smetana och rökt lax (jätteäckligt) och drack champagne och vodka och lyssnade på de enda ryska artister vi känner till – Alla Pugacheva och TaTu och skrek Gorbatjov-ord som ”Glasnost!” och ”Perestrojka!” Sen tittade vi på roliga youtube-klipp på Boris Yeltsin och sen på en halv dokumentär om Putin och sen var det meningen att vi skulle se kalla kriget-spionfilmen Tinker Tailor Soldier Spy men då var jag så full (vodka är inte vin, men på något sätt lyckades jag glömma bort det) att jag inte förstod någonting och vi tittade på nån annan film istället som jag inte minns något av. Det känns som om man per automatik måste bli packad (och sedan vakna upp med en baksmälla från h-vetet) om man ska hylla det ryska för en kväll. (Eller åtminstone nidbilden av det ryska?)

WP_000903Kornig bild på min ryska outfit (frisyren har rasat ut)

alla pugacheva how disturbing is this way 1981Alla Pugacheva på post-prerafaelitiskt skivomslag

Boris YeltsinBoris Yeltsin rockar loss (varför kan inte även Reinfeldt flippa ut ibland? Vara full på stadsbesök och nypa sina kvinnliga kollegor i rumpan?)

I eftermiddag har jag tagit en pliktskyldig promenad runt Skogskyrkogården eftersom det varit fint väder ute och nu sitter jag i soffan och dricker kaffe och äter en torr Icakanelbulle som jag värmt i ugnen. Jag läser Jan Guillous ”Ordens makt och vanmakt” och slås av att han HAR HUMOR. Det trodde jag inte (läste ”Ondskan” högt för mina elever häromåret och den var minsann inte det minsta rolig). Guillou behärskar, tro det eller ej, självironi. Åtminstone är han mycket självironisk i bokens inledande kapitel ”Författare med förhinder” (i kapitlen som följer är han lite mer pompös och självförhärligande). Hans skildring av sig själv som ung man med författarambitioner är fantastisk i sin skoningslösa drift med det pretentiösa. Hör på detta t ex:

Vilken som helst författare in spe fattar att man måste skriva på ett annat sätt än alla andra och helst svårbegripligt, eventuellt med långsökta metaforer. /…/ För om man inte har något särskilt att säga så blir det nödvändigt att skriva dunkelt poetiskt eller vackert svårbegripligt och från början bygger allt på ett missförstånd.  När man /…/ är gymnast och skriver bättre svenska än alla de andra 24 klasskamraterna är det svårt att genomskåda det alltför bräckliga statistiska jämförelsematerialet. Man får för sig att man är utvald, fortfarande utan att ha något att säga, och så har det nog börjat för de flesta och därför har vi minst tusen författare för många även i vårt lilla land.

Några sidor senare fortsätter han med:

De unga opublicerade författarnas verk är tämligen likartade, då som nu (Guillou skriver om sina erfarenheter från 60-talet, min anm).  Det gäller att skriva ”nyskapande”, det vill säga påhittigt och gärna med någon liten extra gimmick som att strunta i paginering eller vissa skiljetecken, avstå från stor bokstav när man börjar en ny mening eller använda sig av ojämn högermarginal eller i värsta fall utesluta bokstaven e i texten. /…/ Men eftersom människan i debutantåldern har en begränsad livserfarenhet blir också berättelsen begränsad till sådant som nog intresserar alla unga. Standardnumret i en debutroman handlar därför om en ung man som reser till Paris, har sexuella erfarenheter och återvänder hem dyster, men djupsinnig. /…/ Sedermera har denna standard rationaliserats till att ung man, eller numera lika gärna kvinna, har sexuella erfarenheter i Stockholm.

Jan-GuillouJan Guillou även han i ryskinspirerad outfit

Själv skriver den unge Guillou under 60-talet de två romanerna ”R” och ”Ré” (båda om sexuella erfarenheter i Paris) inspirerade av hans litterära hjältar Claude Simon och JMG Le Clézio. Den senare är nära att bli utgiven; han blir uppkallad till en förläggare på Bonniers som vill ”titta på” honom eftersom han tycker att han verkar lovande inför framtiden. Att romanen därefter trots allt blir refuserad anser Guilliou var att göra honom ”en omätlig tjänst”,  framför allt eftersom han, om han hade blivit utgiven, hade riskerat att styra in sin identitet  i ett hörn som det sedan hade varit svårt att ta sig ut från. (Han ansåg sig vid denna tid som alldeles ”för fin” för journalistik och föraktade så kallade ”breda” författare med stora upplagor.) Gulliou beskriver med en rysning det alternativa liv som hade kunnat vänta honom:

Sådana debutanter (som han själv alltså hade kunnat bli, min anm) /…/ behandlas i regel mycket välvilligt av kritiken. Det hade kunnat bli en framgångsrik start, visserligen utan läsare. Ny likadan bok hade kommit två år senare. Fortfarande inga läsare men något litet pris och stipendier. En ruggig framtid som ytterst litterär författare hade kunnat bli följden och en sådan bana tycks mycket svår att bryta.

Några år senare eldade Gulliou upp de båda manuskripten; ”blad för blad så att inte en enda bokstav skulle bli kvar”. De hade då blivit stämplade som porr vid ett beslagtag av säkerhetspolisen vid en razzia i hans hem i samband med IB-affären. Han avslutar redogörelsen över sina tidiga litterära ambitioner med att det på sätt och vis var synd att romanerna gick detta öde till mötes; ”eftersom jag inte kommer ihåg ett ord /…/ skulle jag idag gärna ha vågat mig på lite smygläsning, om inte annat av ren nyfikenhet. Hur bra var han egentligen på att imitera den kommande nobelpristagaren Claude Simon?”

Nu ska jag äta lasagnerester från i fredags. Här kan ni lyssna på Pugachevas hit ”Million Roses” från mitt födelseår 1983. Puss!

Skilda världar: Om Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen” kontra min egen uppväxt

Om man håller sig i solen

Jag har snart läst ut Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen” och känner mig häpen (varför jag känner mig häpen återkommer jag till längre ned i texten). Hon, Ekström, beskriver finstämt en barndom i ett stort 1700-talshus med tjusig inredning och vacker trädgård på Norra Djurgården i Stockholm. Föräldrar som tar med henne på otaliga resor där de bor på fina hotell och i stora mysiga lanthus, en mamma och barnflickor som alltid finns till hands med uppmärksamhet och omvårdnad. Visserligen en rolig och charmerande pappa också, även om han oftare är borta hemifrån än mamma. Men på det hela taget: Föräldrar som arbetar hemma på dagarna och därför finns där, föräldrar som varken är stressade eller oroliga för ekonomin eller arga på varandra.

I Johannas hem bråkar man aldrig, där resonerar man. Och dit kommer ofta gäster på besök, kända författare och konstnärer och journalister och Johanna får alltid vara med. Utestängs aldrig från de vuxnas samtal eller förminskas. Ändå är det synd om Johanna: För hemmet är förvisso elegant och föräldrarna visserligen varma och omhändertagade – men samtidigt är saker och ting förljugna: Vaserna med blommor på borden arrangerade ”för att bli betraktade” och föräldrarnas ständigt resonabla tonläge ett sätt att kväva onämnbara tankar och känslor därunder. Det fula och låga får inte plats i denna värld.

Och kanske är det också verkligen synd om Johanna. När hon kommer upp i tonåren utvecklar hon städmani och anorexi. Den ständiga städningen parad med självsvälten blir ett sätt att kontrollera omvärlden och sig själv. För hon upplever inte att hon passar in i allt det fina och samstämmiga. Hon är inte behärskad och harmonisk, inte inuti, och därför måste hon utplåna sig själv – de spår hon lämnar, den kropp hon har. Allt det fula som ryms inom henne måste reduceras till ett minimum.

Vilhelm_Hammershøi,_Sunshine_in_the_Drawing_Room_III,_1903

Ekström beskriver sitt barndomshem som en tavla av Villelm Hammershöi (tavlan ovan titulerad ”Sunshine in the Drawing Room III”, den är från 1903)

Hennes föräldrar skiljer sig. Det visar sig att pappan varit otrogen med en annan kvinna i sex år. Nu flyttar han ihop med henne i en stor paradvåning inne i stan. 10 rum fyllda med antikviteter men inte ett enda rum till Johanna eller hennes bror. Överenskommelsen är att mamman ska ha ensam vårdnad om dem. För denna tjänst låter pappan mamman bo kvar i det fina 1700-talshuset utan att behöva betala hyra.

Kanske beror det på att de är överklass och kulturelit som jag känner mig så främmande inför berättelsen. Johanna och hennes mamma har en tradition att söndagsfika på Hotell Diplomat, pappan bär hem ”billiga fynd” från Bukowskis som ”praktiskt taget var gratis”. Under flera års tid tillbringar de somrarna i chefredaktörens för tidningen Observers stora hus på landet utanför Cambridge. I föräldrarnas garderob hänger de årligen använda Nobelkläderna. Ibland blir föräldrarna hämtade med limousin utanför dörren och pappa fixar utan problem praktik för tolvåriga Johanna på Kulturhuset där hon får måla kulisser.

När Johanna kommer upp i gymnasiet festar hon jämt. Hon och hennes bästis bjuder hem andra rika barn, ibland även de med kända föräldrar, till 1700-talshuset där de håller hov och leker vuxna; arrangerar middagar och picknickar i trädgården, har danser med dörrarna till matsalen uppslagna. Hon ligger med massor av killar. Blir ihop med några av dem. Men har inte roligt för inuti bor svärtan och tvivlet. Och hon tycks aldrig få nog av bekräftelse eftersom hon inte kan lita på den bekräftelse som erbjuds henne (ett ovanligt fenomen under tonåren som gör hennes erfarenhet unik och brännande).

Efter några stormiga år tycks hon äntligen landa. Börjar ta det lite lugnare, målar tavlor och kommer in på en konstutbildning som hon försummar. Ger sedan ut en diktsamling på Albert Bonniers Förlag. Hon är då 21 år och det är hit jag har kommit i texten och det är här jag börjar få nog. Börjar tänka ”stackars lilla rika flicka”.

Vad Johanna Ekström beskriver är ett privilegierat liv, så höjt över människors liv överlag, att det är svårt för mig som läsare att hitta några identifikationspunkter. Detta i sig är inget problem, tvärtom kan det vara något positivt – ett sätt att vidga sin erfarenhetshorisont, ta in alternativa världar. Det som däremot blir allt svårare under läsningens gång är att svälja bokens underliggande budskap; att det minsann inte har varit lätt för henne att vara en del av den här upphöjda världen. Att den har innehållit smärta och förljugenhet. Att hon har känt sig förtryckt av dess outtalade krav på originalitet och perfektion. Att hon lidit sig igenom familjemiddagar på Den Gyldene Freden och vistelser på lyxhotell i Paris. Att resan till Rom som hon fick av sin mamma i studentpresent var hemsk liksom språkresorna till England och Frankrike. ”Otacksamma människa” tänker jag, som var utomlands första gången när jag var 19 år. Som bara bott på hotell två gånger i mitt liv och då på budgethotell (däremot har jag bott på desto fler vandrarhem).

Och en annan sak som jag börjar tänka på: Vad är det egentligen för särskilt med en olycklig uppväxt? För ofta är det ju det som är grejen med att växa upp; att man tvingas inse att kärlek i den ideala betydelsen av absolut förståelse inte är något givet och att man innerst inne och till syvene och sist står ensam i sin upplevelse av världen.

För vem har egentligen föräldrar som inte har ställt till det, på antingen det ena eller andra sättet? Genom obetänksamma ord eller genom försummelse eller genom en skilsmässa eller genom att inte ge tillräckligt med bekräftelse i en situation som upplevts som avgörande? Kanske visste de inte ens att situationen var avgörande? Eller att de där orden faktiskt sårade? Kanske var de bara ockuperade av annat – av tankar, eller av en egen känsla som upplevdes som minst lika viktig. Jag tänker mig att alla familjer har sin egen unikt upprättade kultur, ett resultat av två temperament som tillsammans enats om en rad uppförandekoder, ritualer och traditioner att följa. Och ett känsligt, hudlöst barn kan nog fara illa i vilken miljö som helst – helt enkelt eftersom det registrerar, tar in, känner av för mycket. När man håller dörrarna öppna finns alltid möjligheten att uppleva sig invaderad, ockuperad, i värsta fall utplånad. För ett hudlöst barn finns sällan en riktigt ideal miljö.

Jag var själv ett känsligt barn så jag talar av egen erfarenhet. Och Ekströms bok får mig att fundera hur min egen uppväxtskildring skulle kunna se ut. Jag skulle förmodligen aldrig antyda att det varit synd om mig på något sätt, även om det fanns många situationer där jag kände mig både missförstådd och olycklig. Känslighet är ingenting som värderas i den kultur jag har uppfostrats i. Man frågar inte efter den och på många sätt existerar den inte ens som ett alternativ. Låter man sig styras av sina känslor är man bortskämd och irrationell.

I den kultur där jag växte upp ansågs det onödigt att utveckla sin kreativitet och nära orealistiska fantasier om konstnärsliv eller författarskap. Kanske mindre för att man därmed förhäver sig än för att det faktiskt inte är lönsamt. För vem är så dum att den inte eftersträvar en trygg framtid med säker ekonomi? Och vad är egentligen poängen att harva med något som ändå, i nio fall av tio, inte kommer att leda någonstans? Och gud förbjude att du om du inte lyckas skulle söka bidrag. En ung frisk fullt arbetsför människa som går på socialbidrag för att kunna leva ut sina drömmar är inte vatten värd. En arbetare skulle aldrig utnyttja systemet, en arbetare gör rätt för sig. En arbetare är till och med kritisk mot CSN. Skulder är ingenting att ta lätt på.

Jag tror att det inom dessa områden finns avgörande skillnader mellan arbetarklass och medel- och överklass: Inom de övre klasserna är det inte lika skamligt att vara känslig eller intellektuell, att följa sina drömmar och utveckla sina konstnärliga sidor. Det är tvärtom en del av det borgerliga arvet med anor tillbaka till romantiken och upplysningstiden där litteratur och känslor, bildning  och konst ansågs som något upphöjt och eftersträvansvärt. I detta arv finns också en slags medfödd självsäkerhet; en känsla av äganderätt, av att dessa områden är erövringsbara, kanske rentav självklara. Arbetarklassen däremot saknar historia och därmed intellektuell självkänsla – den drunknar i ett mörker av bonderi, tjäneri, smuts och fattigdom. I bästa fall finns en kyrklig tradition, en viss erfarenhet av att läsa Bibeln och gå till kyrkan på söndagar. Mina förfäder var industriarbetare, fiskare, bönder och soldater, på mormors sida långt tillbaka i tiden samer. Tydligen fanns en lärd släkting på pappas sida; hans fars kusin blev docent i matematik. Sedan utvecklade han schizofreni och tog livet av sig.

Fiskhamnen ObbolaFiskhamnen i Obbola på 50-talet. Gubben på kortet skulle lätt ha kunnat vara min farfar. Han var båtbyggare och säljägare och så industriarbetare, förstås.

fiskareMer fina bilder på fiskare i Obbola. Håven på vänster bild kallas för ”storryssjan”. Fiskenät kallas för ”lagn”. Pappa brukar prata om det, att han ska ut och kasta ”lagnen”. Det gör man under sena sommarkvällar då viken ligger stilla och spegelblank.

ObbolaTypisk Obbolanatur. Mycket karg. (Denna bild får mig att längta till sommaren!)

Inom medelklassen är det inget konstigt med att ”gå på CSN”. Och inom överklassen tycks bidrag snarare vara en självklarhet: Föräldrarna försörjer ofta barnen tills de funnit ”sitt kall” och det gör ingenting att det tar ett par år. Själv försörjde jag mig genom att jobba mitt första år på universitetet, men det blev för jobbigt i längden och då började även jag med CSN trots mina föräldrars häftiga protester.

Numera, genom mina studier, har jag lämnat arbetarklassen bakom mig. Men jag kan fortfarande känna mig främmande inför min nya status som medelklass, känna misstro mot den. Att jag skulle vara välutbildad och relativt välbetald och sammanbo med en arkitekt. Vilket skämt, kanske har det begåtts ett misstag. Och jag kan fortfarande inte använda mig av alltför intellektuella termer eller fina ord utan att känna mig löjlig eller nedlåtande. Jag är medveten om hur uteslutande intellektualism kan vara.

Om jag skrev en uppväxtskildring skulle fokus som sagt inte ligga på att det var synd om mig. Tvärtom känner jag en svällande stolthet över min bakgrund (en stolthet jag inbillar mig är mindre självklar hos medelklassen som ständigt känner behovet av att ursäkta sina privilegier och ironisera kring sina riter). Jag är inte ens säker på att jag skulle placera mig själv i centrum av min berättelse. Förmodligen skulle jag istället ge orten där jag växte upp huvudrollen. Orten vars självklara kärna var fabriken där mina föräldrar arbetade och fortfarande arbetar. Det lilla samhället där allt det nödvändiga fanns; Konsum och bank, post och syaffär.  Bensinstationen där det alltid luktade så gott. Allt det som sedan monterades ned och försvann.

nya-obbola-1961Obbolafabriken 1961. Fem år innan pappa började jobba där. Den höga byggnaden med skorsten heter Sodapannan. Pappa brukar ibland drömma mardrömmar om nätterna att han ramlar ned från den.

Mer: Alla konstiga människor som hängde hemma hos oss. Den hemlösa mannen som bodde i en husvagn på vår garageuppfart och sedan vann en miljon på lotto. Heroinmissbrukaren som drack upp mammas parfym på vår toalett. Alfons med hängselbyxorna och käppen som jag alltid rusade över golvet för att träffa. Hur jag kastade mig om halsen på honom, satt i hans knä. Som pappa senare berättade varit en märklig tystlåten man, en ungkarl som blivit gammal.

Och så mina föräldrars idealism; hur vi skulle vara mer eller mindre självförsörjande: Hade potatisland och höns och grisar som vi sköt på hösten. Och pappa fiskade och jagade älg och småvilt. Mamma växtfärgade tyger i ett stort kar på gården. Stickade våra tröjor medan farmor sydde mina klänningar. Hur vi varje år gick i demonstrationståg på första maj.

vikingasmycken

Ovidkommande kuriosa: De här bronsspännena hittade pappa och farfar i gravröserna (som ser ut som en rullstensås) i skogen en bit från mitt barndomshem. De är från vikingatiden och finns att beskåda på Västerbottens museum (fast vi har inramade fotokopior hemma som hänger i vardagsrummet). När jag var liten var jag mäkta imponerad över detta fynd och drömde om att jag en dag skulle hitta en skatt av liknande dignitet.

pappaMin pappa och lillebror hemma hos mormor 1989 – så vackra!

mammaMin mamma i 20-årsåldern (högst upp) flankerad av sina systrar. Det där halsbandet hon har på sig ärvde jag (eller snarare; lade beslag på) i tonåren. Det gick sönder ganska snabbt.

Mina föräldrar slutade skolan efter högstadiet men de läste DN och de socialistiska klassikerna; ”Människans rikedomar” av Leo Huberman, ”Arbetsbiens kärlek” av Alexandra Kollontay. Vi åkte aldrig utomlands men vi bilade varje höst till Hemavan och fjällvandrade och plockade svamp. Och på somrarna var vi alltid ute med båten. Ja, och sen hur allt det där pajade; mina föräldrars skilsmässa, de undangömda hemligheterna som plötsligt kom i dagen. Allt detta skulle jag berätta. Eller så skulle jag bara skriva en historia om en tjej och hennes förhållande till hårdrock. Istället för en barndomsskildring en tonårsroman med orten och barndomen reducerad till rekvisita.

”Om man håller sig i solen” är absolut en fascinerande och framför allt mycket välskriven berättelse som är exotisk att ta del av. Och samtidigt är den, utifrån min egen bakgrund, svår att inte provoceras av. Avslutningsvis infinner sig tanken att när tillräckliga resurser finns och lyxen tas för givet, kanske inget annat återstår än det egna jaget, överdrivet konkret och skälvande. I detta ljus kan jag eventuellt förstå Ekströms lidande.

Sömnlöshet och DN Kultur

Godmorgon,

jag har sovit dåligt. Varit vaken sedan kvart över sex, gav upp försöken att somna om halv åtta och steg upp. Sover alltid oroligt kvällen innan en resa, oavsett hur välbekant den är. Idag ska vi köra den långa sträckan tillbaka till Stockholm och jag känner mig inte färdig med Västerbotten ännu.

Onsdag till fredag tillbringade vi i stugan, det älskade ställe där jag känner mig som mest hemma. Och ändå har det bara funnits i mitt liv i tre år. (Kanske är det med vissa platser som med särskilda personer: När man väl lärt känna dem är det svårt att förstå att de inte alltid funnits i ens liv.) Tre vackra dagar av stillhet, vedeldning, glöggdrickande och snöskottning (1 1/2 meter isfylld snö på balkongen). Som alltid under vintern fanns ingen tillgång på rinnande vatten. Jag gillar det där; att hushålla med det man har. Påminnelsen om att livet inte per automatik erbjuder överflöd.

Nu på morgonen har jag druckit pappas sura becksvarta kaffebryggarkaffe (bryggkaffe blir nästan aldrig gott, eller hur?) och läst Boklördag. Ann Heberlein skriver en lång essä om sin relation till en Gud som inte bekräftar henne tillräckligt (fast det där var kanske elakt av mig, tycker bara sedan jag läste hennes självmordsbok att hon verkar så gräsligt självcentrerad). Läste också om författaren Johanna Holmström, två år äldre än jag, som ägnat sex år åt sin debutroman och inför den gjort en research som inkluderade läsning av över 100 böcker. Imponerande med tanke på att hon tillhör en annars väldigt rastlös generation.

Mer: Noterade att Knausgård tilldelats radiotid titulerad ”Min Knausgård” där ett antal medarbetare på kulturradion diskuterar ”sina egna upplevelser av författarens självbiografiska romansvit.” Fascinationen för denne man har för länge sedan slagit över till en kult med distanslöst dreglande underdånighet. För nu måste jag avreagera mig: Det tycks inte längre möjligt att öppna en kulturtidskrift eller se ett kulturinriktat teveprogram utan att folk okritiskt oo:ar och aa:ar över Detta Genis Stora Vågade Verk (vars ändlösa självupptagenhet är så Befriande Manlig och Osvensk att den inte kan bli annat än Jättebra). (Olle har börjat skämta om att Boklördag borde döpas om till Knausgårdslördag och det vete gudarna om detta inte också skulle ske om Maria Schottenius och Jonas Thente gavs fria tyglar).

Ja. Och nu stiger en frostnupen gulrosa soluppgång fram mellan träden utanför fönstret och det är dags för mig att väcka Olle och börja packa så att vi kommer iväg innan tio, en plan som med största säkerhet kommer att fallera.

Ha en fin dag!

Vad är meningen?

Alfred Kubin

Hej och gott nytt år,

jag har varit lite dålig på att blogga den senaste månaden. Det beror dels på att jag varit utarbetad och dels på att jag inte haft något att säga. För det har blivit så på slutet, kanske rentav de senaste halvåret, att mina inlägg inte riktigt kommer från hjärtat. Jag har känt mig snål = mindre benägen att dela med mig. Och på grund av detta oinspirerad. För vad är egentligen poängen att publicera något om det ändå ska slarvas med orden och ångras och censureras? För det är vad jag börjat göra; censurera mig alltmer. Inte berättat de saker jag verkligen går och tänker på utan en massa ovidkommande sidotrams.

Det är trist för jag är egentligen en väldigt generös person. Och därmed naiv (något jag upplever som positivt). Men nu har jag fått problem just med naiviteten: Hejdat öppenheten för att istället fundera över konsekvenserna av att ”fläka ut sig på Internet”. Inte för att jag övervärderar mig själv på något sätt, den här bloggen läses inte av tillräckligt många- och är inte så pass privat att den utgör några som helst hot mot mig som privatperson. Men jag har funderat över vad syftet egentligen är. Vad jag är ute efter. Bekräftelse? Gemenskap? Absolut. Och det har jag också fått. Gott så.

Det är något med sociala medier som skaver i mig. Kanske framförallt att det mer eller mindre förväntas att man ska delta i dem. Vara en del av hela den där fejköppenhetscirkusen som jag upplever som så tom… och i många fall också vulgär. Och alla människor på tunnelbanan och på stan som förvandlats till bortkopplade telefonzombies: Det överdrivna beroendet av att hela tiden vara uppdaterad, få snabba fixar av banalitet vars enda värde ligger i att det är nytt. Och plötsligt upplevs grejer som hänt för 24 timmar sedan, eller ens 8 timmar sedan, som daterade, inaktuella. Den utvecklingen skrämmer mig. Och därför har jag inte använt Internet på en vecka. Läst böcker istället, skrivit texter offline. Det har varit skönt.

Bild högst upp av Alfred Kubin