Skilda världar: Om Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen” kontra min egen uppväxt

Om man håller sig i solen

Jag har snart läst ut Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen” och känner mig häpen (varför jag känner mig häpen återkommer jag till längre ned i texten). Hon, Ekström, beskriver finstämt en barndom i ett stort 1700-talshus med tjusig inredning och vacker trädgård på Norra Djurgården i Stockholm. Föräldrar som tar med henne på otaliga resor där de bor på fina hotell och i stora mysiga lanthus, en mamma och barnflickor som alltid finns till hands med uppmärksamhet och omvårdnad. Visserligen en rolig och charmerande pappa också, även om han oftare är borta hemifrån än mamma. Men på det hela taget: Föräldrar som arbetar hemma på dagarna och därför finns där, föräldrar som varken är stressade eller oroliga för ekonomin eller arga på varandra.

I Johannas hem bråkar man aldrig, där resonerar man. Och dit kommer ofta gäster på besök, kända författare och konstnärer och journalister och Johanna får alltid vara med. Utestängs aldrig från de vuxnas samtal eller förminskas. Ändå är det synd om Johanna: För hemmet är förvisso elegant och föräldrarna visserligen varma och omhändertagade – men samtidigt är saker och ting förljugna: Vaserna med blommor på borden arrangerade ”för att bli betraktade” och föräldrarnas ständigt resonabla tonläge ett sätt att kväva onämnbara tankar och känslor därunder. Det fula och låga får inte plats i denna värld.

Och kanske är det också verkligen synd om Johanna. När hon kommer upp i tonåren utvecklar hon städmani och anorexi. Den ständiga städningen parad med självsvälten blir ett sätt att kontrollera omvärlden och sig själv. För hon upplever inte att hon passar in i allt det fina och samstämmiga. Hon är inte behärskad och harmonisk, inte inuti, och därför måste hon utplåna sig själv – de spår hon lämnar, den kropp hon har. Allt det fula som ryms inom henne måste reduceras till ett minimum.

Vilhelm_Hammershøi,_Sunshine_in_the_Drawing_Room_III,_1903

Ekström beskriver sitt barndomshem som en tavla av Villelm Hammershöi (tavlan ovan titulerad ”Sunshine in the Drawing Room III”, den är från 1903)

Hennes föräldrar skiljer sig. Det visar sig att pappan varit otrogen med en annan kvinna i sex år. Nu flyttar han ihop med henne i en stor paradvåning inne i stan. 10 rum fyllda med antikviteter men inte ett enda rum till Johanna eller hennes bror. Överenskommelsen är att mamman ska ha ensam vårdnad om dem. För denna tjänst låter pappan mamman bo kvar i det fina 1700-talshuset utan att behöva betala hyra.

Kanske beror det på att de är överklass och kulturelit som jag känner mig så främmande inför berättelsen. Johanna och hennes mamma har en tradition att söndagsfika på Hotell Diplomat, pappan bär hem ”billiga fynd” från Bukowskis som ”praktiskt taget var gratis”. Under flera års tid tillbringar de somrarna i chefredaktörens för tidningen Observers stora hus på landet utanför Cambridge. I föräldrarnas garderob hänger de årligen använda Nobelkläderna. Ibland blir föräldrarna hämtade med limousin utanför dörren och pappa fixar utan problem praktik för tolvåriga Johanna på Kulturhuset där hon får måla kulisser.

När Johanna kommer upp i gymnasiet festar hon jämt. Hon och hennes bästis bjuder hem andra rika barn, ibland även de med kända föräldrar, till 1700-talshuset där de håller hov och leker vuxna; arrangerar middagar och picknickar i trädgården, har danser med dörrarna till matsalen uppslagna. Hon ligger med massor av killar. Blir ihop med några av dem. Men har inte roligt för inuti bor svärtan och tvivlet. Och hon tycks aldrig få nog av bekräftelse eftersom hon inte kan lita på den bekräftelse som erbjuds henne (ett ovanligt fenomen under tonåren som gör hennes erfarenhet unik och brännande).

Efter några stormiga år tycks hon äntligen landa. Börjar ta det lite lugnare, målar tavlor och kommer in på en konstutbildning som hon försummar. Ger sedan ut en diktsamling på Albert Bonniers Förlag. Hon är då 21 år och det är hit jag har kommit i texten och det är här jag börjar få nog. Börjar tänka ”stackars lilla rika flicka”.

Vad Johanna Ekström beskriver är ett privilegierat liv, så höjt över människors liv överlag, att det är svårt för mig som läsare att hitta några identifikationspunkter. Detta i sig är inget problem, tvärtom kan det vara något positivt – ett sätt att vidga sin erfarenhetshorisont, ta in alternativa världar. Det som däremot blir allt svårare under läsningens gång är att svälja bokens underliggande budskap; att det minsann inte har varit lätt för henne att vara en del av den här upphöjda världen. Att den har innehållit smärta och förljugenhet. Att hon har känt sig förtryckt av dess outtalade krav på originalitet och perfektion. Att hon lidit sig igenom familjemiddagar på Den Gyldene Freden och vistelser på lyxhotell i Paris. Att resan till Rom som hon fick av sin mamma i studentpresent var hemsk liksom språkresorna till England och Frankrike. ”Otacksamma människa” tänker jag, som var utomlands första gången när jag var 19 år. Som bara bott på hotell två gånger i mitt liv och då på budgethotell (däremot har jag bott på desto fler vandrarhem).

Och en annan sak som jag börjar tänka på: Vad är det egentligen för särskilt med en olycklig uppväxt? För ofta är det ju det som är grejen med att växa upp; att man tvingas inse att kärlek i den ideala betydelsen av absolut förståelse inte är något givet och att man innerst inne och till syvene och sist står ensam i sin upplevelse av världen.

För vem har egentligen föräldrar som inte har ställt till det, på antingen det ena eller andra sättet? Genom obetänksamma ord eller genom försummelse eller genom en skilsmässa eller genom att inte ge tillräckligt med bekräftelse i en situation som upplevts som avgörande? Kanske visste de inte ens att situationen var avgörande? Eller att de där orden faktiskt sårade? Kanske var de bara ockuperade av annat – av tankar, eller av en egen känsla som upplevdes som minst lika viktig. Jag tänker mig att alla familjer har sin egen unikt upprättade kultur, ett resultat av två temperament som tillsammans enats om en rad uppförandekoder, ritualer och traditioner att följa. Och ett känsligt, hudlöst barn kan nog fara illa i vilken miljö som helst – helt enkelt eftersom det registrerar, tar in, känner av för mycket. När man håller dörrarna öppna finns alltid möjligheten att uppleva sig invaderad, ockuperad, i värsta fall utplånad. För ett hudlöst barn finns sällan en riktigt ideal miljö.

Jag var själv ett känsligt barn så jag talar av egen erfarenhet. Och Ekströms bok får mig att fundera hur min egen uppväxtskildring skulle kunna se ut. Jag skulle förmodligen aldrig antyda att det varit synd om mig på något sätt, även om det fanns många situationer där jag kände mig både missförstådd och olycklig. Känslighet är ingenting som värderas i den kultur jag har uppfostrats i. Man frågar inte efter den och på många sätt existerar den inte ens som ett alternativ. Låter man sig styras av sina känslor är man bortskämd och irrationell.

I den kultur där jag växte upp ansågs det onödigt att utveckla sin kreativitet och nära orealistiska fantasier om konstnärsliv eller författarskap. Kanske mindre för att man därmed förhäver sig än för att det faktiskt inte är lönsamt. För vem är så dum att den inte eftersträvar en trygg framtid med säker ekonomi? Och vad är egentligen poängen att harva med något som ändå, i nio fall av tio, inte kommer att leda någonstans? Och gud förbjude att du om du inte lyckas skulle söka bidrag. En ung frisk fullt arbetsför människa som går på socialbidrag för att kunna leva ut sina drömmar är inte vatten värd. En arbetare skulle aldrig utnyttja systemet, en arbetare gör rätt för sig. En arbetare är till och med kritisk mot CSN. Skulder är ingenting att ta lätt på.

Jag tror att det inom dessa områden finns avgörande skillnader mellan arbetarklass och medel- och överklass: Inom de övre klasserna är det inte lika skamligt att vara känslig eller intellektuell, att följa sina drömmar och utveckla sina konstnärliga sidor. Det är tvärtom en del av det borgerliga arvet med anor tillbaka till romantiken och upplysningstiden där litteratur och känslor, bildning  och konst ansågs som något upphöjt och eftersträvansvärt. I detta arv finns också en slags medfödd självsäkerhet; en känsla av äganderätt, av att dessa områden är erövringsbara, kanske rentav självklara. Arbetarklassen däremot saknar historia och därmed intellektuell självkänsla – den drunknar i ett mörker av bonderi, tjäneri, smuts och fattigdom. I bästa fall finns en kyrklig tradition, en viss erfarenhet av att läsa Bibeln och gå till kyrkan på söndagar. Mina förfäder var industriarbetare, fiskare, bönder och soldater, på mormors sida långt tillbaka i tiden samer. Tydligen fanns en lärd släkting på pappas sida; hans fars kusin blev docent i matematik. Sedan utvecklade han schizofreni och tog livet av sig.

Fiskhamnen ObbolaFiskhamnen i Obbola på 50-talet. Gubben på kortet skulle lätt ha kunnat vara min farfar. Han var båtbyggare och säljägare och så industriarbetare, förstås.

fiskareMer fina bilder på fiskare i Obbola. Håven på vänster bild kallas för ”storryssjan”. Fiskenät kallas för ”lagn”. Pappa brukar prata om det, att han ska ut och kasta ”lagnen”. Det gör man under sena sommarkvällar då viken ligger stilla och spegelblank.

ObbolaTypisk Obbolanatur. Mycket karg. (Denna bild får mig att längta till sommaren!)

Inom medelklassen är det inget konstigt med att ”gå på CSN”. Och inom överklassen tycks bidrag snarare vara en självklarhet: Föräldrarna försörjer ofta barnen tills de funnit ”sitt kall” och det gör ingenting att det tar ett par år. Själv försörjde jag mig genom att jobba mitt första år på universitetet, men det blev för jobbigt i längden och då började även jag med CSN trots mina föräldrars häftiga protester.

Numera, genom mina studier, har jag lämnat arbetarklassen bakom mig. Men jag kan fortfarande känna mig främmande inför min nya status som medelklass, känna misstro mot den. Att jag skulle vara välutbildad och relativt välbetald och sammanbo med en arkitekt. Vilket skämt, kanske har det begåtts ett misstag. Och jag kan fortfarande inte använda mig av alltför intellektuella termer eller fina ord utan att känna mig löjlig eller nedlåtande. Jag är medveten om hur uteslutande intellektualism kan vara.

Om jag skrev en uppväxtskildring skulle fokus som sagt inte ligga på att det var synd om mig. Tvärtom känner jag en svällande stolthet över min bakgrund (en stolthet jag inbillar mig är mindre självklar hos medelklassen som ständigt känner behovet av att ursäkta sina privilegier och ironisera kring sina riter). Jag är inte ens säker på att jag skulle placera mig själv i centrum av min berättelse. Förmodligen skulle jag istället ge orten där jag växte upp huvudrollen. Orten vars självklara kärna var fabriken där mina föräldrar arbetade och fortfarande arbetar. Det lilla samhället där allt det nödvändiga fanns; Konsum och bank, post och syaffär.  Bensinstationen där det alltid luktade så gott. Allt det som sedan monterades ned och försvann.

nya-obbola-1961Obbolafabriken 1961. Fem år innan pappa började jobba där. Den höga byggnaden med skorsten heter Sodapannan. Pappa brukar ibland drömma mardrömmar om nätterna att han ramlar ned från den.

Mer: Alla konstiga människor som hängde hemma hos oss. Den hemlösa mannen som bodde i en husvagn på vår garageuppfart och sedan vann en miljon på lotto. Heroinmissbrukaren som drack upp mammas parfym på vår toalett. Alfons med hängselbyxorna och käppen som jag alltid rusade över golvet för att träffa. Hur jag kastade mig om halsen på honom, satt i hans knä. Som pappa senare berättade varit en märklig tystlåten man, en ungkarl som blivit gammal.

Och så mina föräldrars idealism; hur vi skulle vara mer eller mindre självförsörjande: Hade potatisland och höns och grisar som vi sköt på hösten. Och pappa fiskade och jagade älg och småvilt. Mamma växtfärgade tyger i ett stort kar på gården. Stickade våra tröjor medan farmor sydde mina klänningar. Hur vi varje år gick i demonstrationståg på första maj.

vikingasmycken

Ovidkommande kuriosa: De här bronsspännena hittade pappa och farfar i gravröserna (som ser ut som en rullstensås) i skogen en bit från mitt barndomshem. De är från vikingatiden och finns att beskåda på Västerbottens museum (fast vi har inramade fotokopior hemma som hänger i vardagsrummet). När jag var liten var jag mäkta imponerad över detta fynd och drömde om att jag en dag skulle hitta en skatt av liknande dignitet.

pappaMin pappa och lillebror hemma hos mormor 1989 – så vackra!

mammaMin mamma i 20-årsåldern (högst upp) flankerad av sina systrar. Det där halsbandet hon har på sig ärvde jag (eller snarare; lade beslag på) i tonåren. Det gick sönder ganska snabbt.

Mina föräldrar slutade skolan efter högstadiet men de läste DN och de socialistiska klassikerna; ”Människans rikedomar” av Leo Huberman, ”Arbetsbiens kärlek” av Alexandra Kollontay. Vi åkte aldrig utomlands men vi bilade varje höst till Hemavan och fjällvandrade och plockade svamp. Och på somrarna var vi alltid ute med båten. Ja, och sen hur allt det där pajade; mina föräldrars skilsmässa, de undangömda hemligheterna som plötsligt kom i dagen. Allt detta skulle jag berätta. Eller så skulle jag bara skriva en historia om en tjej och hennes förhållande till hårdrock. Istället för en barndomsskildring en tonårsroman med orten och barndomen reducerad till rekvisita.

”Om man håller sig i solen” är absolut en fascinerande och framför allt mycket välskriven berättelse som är exotisk att ta del av. Och samtidigt är den, utifrån min egen bakgrund, svår att inte provoceras av. Avslutningsvis infinner sig tanken att när tillräckliga resurser finns och lyxen tas för givet, kanske inget annat återstår än det egna jaget, överdrivet konkret och skälvande. I detta ljus kan jag eventuellt förstå Ekströms lidande.

17 thoughts on “Skilda världar: Om Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen” kontra min egen uppväxt”

  1. Skriv den.

    Jag har tänkt mycket på det här det gångna året, på ”var jag kommer ifrån” och varför jag tänker som jag gör och känner som jag känner och jag tror att jag nått pudelns kärna. Kanske bloggar om det framöver.

  2. Utmärkt text. Kan bara instämma. Jag har en liknande bakgrund som din och när jag läste den här boken kände jag hur det pyrde i mina franska nerver. Ungefär samma känsla av att vilja osäkra sin pistol som när man hör Johanna Ekströms far tala om ”våningar” (han verkar påfallande ofta tala om ”våningar”, ingen han känner tycks bo i lägenhet). Sorry gubbe, tänker man, skulle aldrig falla mig in att läsa dina böcker. Och det gör inte så många andra heller, tror jag. För som Aase Berg, tror jag det var, påpekade i sin recension av Ekströms bok: en genomsnittlig kulturkonsument vet inte nödvändigtvis vem Per Wästberg är. Vilket förstärker intrycket av att Johanna Ekström mest tycks instängd i en rad illusioner om sig själv och sin familj. Så rasande viktiga är/var ni inte. Men just det där är ju medel-/överklassens signum: att ta sig själv på blodigt allvar och tro sig ha rättigheter. Entitlement-kulturen.

  3. kanonfint skrivet.

    Kommer osökt att tänka på rut-avdragen och hur det kommer skapas ”Norénbarn”. Att det nu kommer att växa upp en generation högre medelklass och uppåt vars uppväxt blir den samma som på 1800-talet. Man träffar inte sina föräldrar, vuxenvärlden blir rut-städerska, rut-snickaren,rut-läxhjälpen med flera. Pappa är på jobbet, mamma är på spa liksom.

  4. Jättefint och intressant skrivet!

    Jag noterar dock en ganska intressant reaktion hos mig: för först blir jag ändå sugen på att läsa boken. Men sen är jag ju urtypen av en sådan som gärna dröjer framför skyltfönstren med diamanter och dyra handväskor, som känner längtan när hon går förbi Ritz i Paris, typ. Den eleganta världen lockar mig. Men sen när jag inser att jag minns när boken kom och ja, just det, visst var det så att Ekström skriver nästan självbiografiskt? Då dör intresset lika snabbt som det blossade upp. Jag vet inte riktigt vad det beror på, för exempelvis den uppväxtroman du själv skulle skriva lockar mycket mer. Jag undrar om det har att göra med att den som jobbat sig upp med nödvändighet måste ha en viss distans till det man skildrar, eller om det är att inte blir lika centrerat kring det egna jaget.

  5. Jag tillhör en äldre generation, men har liknande upplevelser som ni andra, dvs har gjort klassresan! När jag läste Ekströms bok hade jag svårt att förstå hennes kritik av barndomen, för mig var ekonomin så avgörande, det är ju det när man inte har pengar tillräckligt, så hennes liv var helt främmande för mig Vilka fantastiska upplevelser hon haft! Vilken trygghet, tänk att kunna åka på språkresor och till storstäder så ung! Min tonårstid var för övrigt väldigt jobbig med tankar om meningen med livet, faktiskt under många år. Dessutom förstås ständiga funderingar på om man duger! Dessa tankar var omöjliga att dryfta med föräldrarna som hade nog med att överleva vardagen.

  6. Johanna: Det ser jag framemot!

    Beatrice, Gertrud och Leonardo: Tack!! Vad glad jag blir!

    Marie: Haha, mitt i prick! Jag gav Wästberg ett försök i somras och törnade in i en mur av tjusiga formuleringar utan innehåll (rapport om läsningen här). Men jag lärde mig i alla fall några nya ord som jag aldrig kommer att få användning för.

    Jag kan emellanåt känna gentemot hela den där von oben-attityden att vad har jag att sätta emot? Jag drabbas av ett trotsigt behov att markera att jag inte godkänner det sociala klimatet/samtalsordningen ifråga utan att för den skull vilja gå över till ”deras planhalva” och bruka ”deras metoder” (= ett svalt ögonbrynshöjande, en diskret bortvänd blick eller ett hastigt byte av samtalsämne). Alltså använder jag mig av min egen bakgrunds rakt på sak-attityd och lyfter fram det onämnbara, nämligen vad som faktiskt sägs mellan raderna och framstår därmed som plump. Och efteråt känner jag mig låg och okultiverad och har ändå förlorat på något sätt.

    Avgå alla: Åh vad sorgligt det låter! Att staten väljer att reducera vissa yrkesgrupper till ”tjänsteandar” är direkt provocerande. Och än en gång: Vad har de att sätta emot? Staten är trots allt staten och så vidare.

    Hillevi: Jag är också svag för glamour! Märkeskläder, dyra parfymer, antikviteter, champagne – hela det extravaganta paketet. (Ett av mina största nöjen är att hänga på Åhléns City och prova jättedyra kläder bara för att se hur fin jag skulle kunna vara i ”den bästa av världar”).

    Det jag främst har emot Ekströms bok är att hon inte har vett att vidga analysen till att även omfatta sina erfarenheters exklusivitet/överlägsenhet – sätta dem i perspektiv. Att hon förväntar sig att läsaren helt okritiskt ska svälja den martyrroll hon placerar sig i. Det gör att hon framstår som kortsynt och omogen.

    Märit: Jag känner precis som du: Tänk om man fått göra sådana där roliga saker; se en massa olika länder, ges chans att ordentligt öva på andra språk. Att känna en naturlig tillhörighet med ”den stora världen”, bli världsvan i unga år. Det väcker naturligtvis en avundsjuka. Och samtidigt; vi måste också ha fått många ovärderliga erfarenheter utifrån vår egen bakgrund? Lärt oss att ordentligt känna tacksamhet till exempel? Kanske rentav blivit lite ödmjuka på kuppen? Kanske har vi därmed vett att värdera våra upplevelser på ett långt djupare sätt än Ekström och hennes likar. Och det är nog en ovärderlig gåva.

  7. Fantastiskt fint och tänkvärt. Det kommer mig osökt att tänka på en rad hos Willy Kyrklund, ur Mästaren Ma: ”Att icke vänta på någonting, det är att vara resignerad. Detta är de välbärgades konst, deras som har kommit underfund med förvaltningens och livets meningslöshet och som får ut ersättning om något ändå skulle hända.”

    Hm. Vet inte hur mycket eller lite det citatet hade med din ursprungstext att göra, egentligen. Ursäkta.

    Och vilka vackra kustvyer från Obbola.

    1. Tack Ola! Det var ett mycket träffsäkert citat tycker jag, och det fångar nog ganska väl essensen i Ekströms bok. Framförallt de insikter hos mig som läsare som den lämnar efter sig.

    1. Dekorum; läs den! Det fanns förstås en anledning att jag gav mig på den också. Var lite nyfiken, hoppades att den skulle vara ”smaskig”. Är ju ganska svag för överklasskildringar trots allt. Eller ”trots allt”: Jag är svag för det överklassiga, punkt. (Det är ju inte för inte som jag älskar kostymdramer och 1800-talsromaner som utspelar sig i högborgerliga miljöer.)

  8. Fint. Väldigt fint. Allt det där som man aldrig någonsin kommer ifrån, eller egentligen hittar en lösning på. Den där strävan och viljan till något, tankarna på om det var, eller är, värt det och insikten om att allt hur som helst är irreversibelt.

    1. Tack Nils! De där olösta konflikterna man går och bär på, möjligen kan de både vara till välsignelse och förbannelse beroende på betraktelsesätt. På samma gång sporre som kätting? I mitt fall har många grejer jag gjort sprungit ur behovet att bryta mig loss, från komplex etc. Jag känner mig okunnig, alltså pluggar jag. Jag känner mig blyg alltså utbildar jag mig till lärare. Och samtidigt; konflikten inuti blir jag inte riktigt kvitt, oavsett prestation.

  9. Jag tycker mycket om den här texten. Den berör mig och jag blir sugen på att läsa den där oskrivna boken du pratar om. Skriv den! Jag gillar också det faktum att texten är så lång, att du inte stressar dig igenom ämnet av rädsla för att uppfattas som ”långtråkig” osv, en faslig tendens i vår tid av korta texter.

    Men jag känner helt annorlunda när det gäller ”Om man håller sig i solen” och nu ska jag försöka förklara varför. Dels så tycker jag inte att hon tycker synd om sig själv, varför uppfattar du det som så? Hon berättar om sin barndom, den såg ut på det här sättet. Lika lite som ett barn kan hjälpa och klandras för att hen är från arbetarklassen, kan väl ett barn klandras för att hen är från den intellektuella övre medelklassen? Eller bör hen då automatiskt fråntas rätten att berätta om sitt liv? Förutsätter Ekströms berättelse att hon tror att inget annat typ av liv existerar? Nej, det tycker inte jag. Tvärtom så uppfattade jag den här romanen (jag ser den som en roman, med tanke på att den är så stilistiskt skriven) som att den fyllde ett gap i vår samtid. Jag är lagd åt vänsterhållet politiskt, skulle vilja utjämna klassklyftor och har dagligen ont i magen för att jag känner mig så maktlös inför de ökade orättvisor som brer ut sig mer och mer i vårt land. Men jag tycker inte att man fördensskull måste missunna människor att ha det gott ställt. Jag menar: Johanna Ekström föddes in i den här världen, andra föds in i andra världar. Deras berättelser kan ha relevans ändå. Jag tycker att boken var otroligt välskriven och lyckades fånga subtila känslostämningar som jag upplever som sällan skildrade i litteraturen.

    Men det jag tycker är starkast i Johanna Ekströms berättelse är egentligen hur hon lyckas skildra hur det är att växa upp i tron att ytan är allt som finns. En vuxen som börjat leva utifrån ytan som det absolut viktigaste, är ändå medveten om bråddjupet under ytan. Ett barn förstår inte på egen hand att ytan inte är allt. Och om man inte vet om annat än yta, hur blir man då som människa? Hur lär man sig att hantera världen? Så läser jag Ekströms berättelse och därmed blev den otroligt stark för mig. Jag bokbloggade såhär om den: http://ordochingavisor.se/2012/11/22/johannaekstrom/

    1. Tack för din långa fina kommentar! Varje läsupplevelse är förstås unik – beroende på sina egna erfarenheter tar man in texter på olika sätt; ingen läsupplevelse blir därför den andres lik – även om de kan skilja sig åt mer eller mindre mycket.

      Även jag tycker att Ekström är en skicklig stilist; hennes text är välkomponerad och stämningsfull, bitvis med överraskande metaforer (som till exempel när hon beskriver rädsla ”som kolsyra i kroppen”). Detta nämner jag också i mitt inlägg.

      Varför jag uppfattar det som att hon tycker synd om sig själv? Därför att jag tycker att det finns något vällustigt i hennes sätt att beskriva sina erfarenheter (jag läser boken som självbiografi). I mina ögon romantiserar hon de tillfällen hon utsatts för ”förtryck” genom att väva in dem i alltför tjusiga formuleringar. För att använda en liknelse: Hon radar upp sina olyckor som antikviteter på en spiselkrans där de sedan skall beundras.

      Självklart har medel- och överklassen lika mycket rätt till uppväxtskildringar som arbetarklassen. Jag har också läst många utvecklingsromaner som utspelar sig i överklassmiljöer (framförallt klassiker) med mycket stor behållning.

      Avslutningsvis är det nog en fråga om (person)kemi: För mig framstår Ekström som en människa som gjort en livsstil av sin ångest och det går inte hem hos mig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s