Vindiet och medelklassfeminism

Nathalie

Så trevligt det är att jobba halvtid! Jag har helg, går till jobbet, är ledig två dagar, jobbar därefter två dar till, har helg… Så; måndagkväll. Jag lägger upp fötterna på soffbordet, häller upp ett glas vin, äter lite oliver. Och snart middag, min standardrätt som jag aldrig tröttnar på: stekt halloumi, sallad med vitlök och citron.  Man går ned i vikt av att äta sallad (förstås), och mitt kaloriintag de senaste månaderna har nog mest bestått av vin. Och kakor och choklad. (Ha! Vinbanta med Piedestalen! Hör av er för fullt program!)

Ikväll känner jag för att skriva om feminism efter att ha talat med mina elever om saken i fredags och sedan läst en artikel om detsamma i DN i helgen. Såhär lyder mina elevers (52 stycken) inställning till ämnet: ”Alltså jag är för jämlikhet och så men jag vill inte kalla mig för feminist.” När jag frågar varför säger de att feminister är sådana som ”hatar män” och som vill vara överlägsna män. (Endast en elev av dessa 52, en ambitiös tjej med huvudet på skaft, sade sig vara feminist.) Jag har för mig att åsikterna var ungefär likadana när jag gick i högstadiet 1997-1999.

Och jag själv? Vill jag kalla mig feminist?  Jag vet inte. Är på sätt och vis beredd att ansluta mig till det där hållningslösa;  ”Alltså jag är för jämlikhet och så men…” Det fanns en tid då jag kallade mig feminist, jag läste de feministiska klassikerna, var uppfylld av brinnande patos mot alla former av diskriminering gentemot ”det andra könet”. Sedan kom Feministiskt Initiativ och gjorde bort sig så totalt… (de interna stridigheterna! Detta med att ta bort könsbestämning av namn! Dock angående det sista: Jag fattar att denna lilla förmodligen inte särskilt prioriterade punkt i partiprogrammet kanske fick en överdriven betydelse i den mediala dramaturgin). Och så vänsterfästet Umeås ”stärkande” feministklubbar för inbördes beundran där man föraktar  tjejer som rakar benen, sminkar sig, attraheras av manliga män eller som bara… inte vet jag, saknar de rätta koderna, den rätta retoriken. Så ja. Ordet ”feminist” har nog blivit ganska nedsolkat för mig.

DN-artikeln. I fredags skrev Lidija Praizovic under rubriken ”Lyxfeminismen har alltid struntat i min mamma” om ett feministiskt stormöte i Linköping. Hon inleder texten med att berätta hur alla på mötet sjöng Suzanne Osten, Marianne Grapes och Gunnar Edanders feministiska kampsång: ”Ååå tjejer, vi måste  höja våra röster för att höras” och vilken lycka och samtidigt olycka hon kände medan hon stämde upp:

Lycka för att jag får vara med om detta oerhörda, smärta över alla kvinnor som inte har tillgång till dessa rum, och måste bedriva kampen för överlevnad ensamma i patriarkatet. Men mest gråter jag inombords för att jag tänker på mamma, att hon som vanligt sitter hemma och som vanligt mår dåligt och har ont i hela kroppen, och på det faktum att hon aldrig haft ett feministiskt sammanhang att gå till, att hon och hennes väninnor här i Sverige aldrig hört talas om Grupp 8 och Suzanne Osten och att de måste höja sina röster för att höras.

Min spontana reaktion: Att jag ryser inför användningen av det i svensk samtid så daterade begreppet ”patriarkat” (precis som jag ryser när man kallar arbetare för ”proletärer”). Och gällande ”patriarkatet”: Detta har definitivt ett existensberättigande i till exempel Saudiarabien, Sudan etc, där det fortfarande finnas en politiskt understödd manlig överhöghet, men i Sverige.. framstår det som väl dramatiskt). Mer: Jag kan inte tänka mig något värre än att sitta och hålla hand och debilt leende sjunga den där – lika daterade – kampsången. Lika lite som jag skulle kunna tänka mig att sjunga Internationalen. Varför? Därför att dessa sångers budskap inte är förenliga med vår allenarådande verklighet. Däremot har Praizovic definitivt en poäng i att feministiska grupper blivit/alltid varit en medelklassangelägenhet som utesluter exempelvis invandrarkvinnor, kvinnor som saknar utbildning osv. Att feminism som socialt sammanhang kan vara lika uteslutande som inkluderande.

Min egen erfarenhet är att kvinnor av idag är mycket bra på att höja sina röster för att höras. I de klasser jag har undervisat (och det blir många elever sammantaget) har det i regel inte varit tjejerna utan killarna som varit ”de blyga violerna”. Killarna tiger medan tjejerna tar tar för sig. Det är tjejerna som är högljudda, självsäkra och som frimodigt delger sina åsikter.  Detta, i samband med att tjejer numera får bättre betyg i skolan och i högre grad går vidare till högskolestudier, gör att jag inte upplever den genomsnittliga tjejen i Sverige idag som ”förtryckt”. Det jämlikhetsarbete jag bedriver i klasser rör därför främst lönefrågan och kvinnors villkor i andra kulturer – de områden jag anser att man fortfarande måste arbeta med.

Gällande Praizovic städande mamma och hennes livssituation ser jag inte hur den skulle skilja sig åt från den städande mannens situation – på mina senaste jobb har vi enbart haft manliga städare med invandrarbakgrund. Och är det då inte lika ”synd” om de städande männen som om de städande kvinnorna? Och om inte, varför? Själv ställer jag mig tveksam till om man bör betrakta städare (eller överhuvudtaget ej högskoleutbildade) som beklagansvärda. För är inte det i sig ett uttryck för förakt, brist på respekt för den enskilda människans livsval? (Själv jobbade jag som städare i två år efter gymnasiet och jag hade blivit heligt förbannad om någon hade betraktat mig som ”ett offer”. Jag betraktade mig inte heller som ömkansvärd de år jag arbetade inom hemtjänsten.) Varför förutsätter vi att man enbart kan vara nöjd med sitt liv om man är högskoleutbildad? Själv skulle jag aldrig använda mina föräldrar som alibi för en sådan ekvation, för vilken rätt har jag att lägga ord i deras mun? Skulle jag verkligen, på grund av min något längre utbildning, ha rätt till tolkningsföreträde?

Men sådana här saker får man förstås inte säga högt: Att vi i Sverige har det väldigt bra (i jämförelse med resten av världen) och att människor faktiskt är ansvariga för sina egna liv och bör betros,oavsett bakgrund, egen initiativförmåga, egna val. Samt; att vara nöjda med sina val. Att det finns en tendens i vårt samtida politiska- och kulturella klimat att omyndigförklara stora delar av befolkningen och genom diverse teoretiska tolkningsredskap diskvalificera- och skambelägga känslor av naturlig glädje och stolthet som varande oupplysta och förljugna.

I detta avseende är jag överens med den danska författaren Mikael Jalving när han i en debattartikel går till angrepp mot bloggaren Tomas Gunnarssons kritik mot den danska fisketidningen ”Fisk og fri”:s så kallade ”fiskporr” ;att vi ”i det alltmer könsneutrala Sverige” saknar ”verkliga problem att rasa mot.”

Så om du som övertygad feminist och vill göra en insats av verklig betydelse; pröva att umgås med de människor du anser förtryckta på deras egna villkor: Delta i deras vardag. Lyssna på dem. Lär dig något. Sedan; berätta för dem hur kasst deras liv är och hur förkastliga åsikter de har och hur de, om de bara lyssnar på dig, skulle få det bättre. Gör det, om du vågar.

Högst upp: Stillbild från filmen Nathalie (2003)

8 thoughts on “Vindiet och medelklassfeminism”

  1. Kan inte nog tala om vad glad jag blir av liknande text – understödd av ditt yrkesutövande. Det du säger om unga tjejer och de nya blyga violerna är ytterst intressant. Nâgonstans har det hela gâtt överstyr, folk slâss för att klä sina (pojk)barn i rosa kläder och att landet/samhället förstör dem dâ de senare vill leka med bilar hellre än med dockor (det lâter som ett konstigt eko av hur samhället förstört ungdomen genom för fâ fritidsgârdar). Kampen är kanske inte slutförd, men inte ligger den dâ där man hör om den mest. Att dina elever svarar det de svarar (”alltså jag är för jämlikhet och så men jag vill inte kalla mig för feminist.” När jag frågar varför säger de att feminister är sådana som ”hatar män” och som vill vara överlägsna män) är i mina ögon mycket glädjande – dels för att den resumerar precis denna min intuition (en majoritet säger inte liknande om det INTE gâtt överstyr) och dels för att de därmed är redo att gâ vidare.
    Det hela fâr mig att minnas en debattdag jag av en slump hamnade pâ (? bland?) i Paris efter att ha stött pâ Âsa Moberg som var inbjuden att tala där och vilken jag följde. Det var en närmast krigsfylld stämning och när de yngre (bland vilka jag hamnade) fick frâgan vilken vâr ställning var – och vi var flera som uttalade nâgot som liknade ovan – blev mottagandet hett. Vi hade ingenting förstâtt. Men dâ hade jag under flera âr gâtt omkring och varit arg utan att veta varför jag var arg – alla är arga i tonâren och ”feminist”-genren är ett lätt sätt för en tjej att vara arg. MOT omvärlden (sterilt, i vart fall var det sâ för mig) istället för att konkret och konstruktivt kämpa sig framât.
    Dansken uttrycker nâgot väsentligt: Humorn?
    Detta blev lângt och lite halvvirrigt, men du satte igâng flertalet tankar!

  2. Med ovan skall självklart inte läsas in att feministfrâgorna numer ej är viktiga, men sâ mycket tror jag väl gâr att förstâ. Kanske har dock de stora frâgorna gett vika – i vart fall i de debatter man oftast ser – för genusfrâgor? (och här anser jag att en frâga vore intressant att fundera över: vad gör att det i Sverige är sâ viktigt att hen blir hen, att gränserna utsuddas? Är det för att den platsen öppnats upp för just i och med att mânga feministfrâgor mer eller mindre lösts…?).

    1. Gertrud: Ja, det är fantastiskt att vara ledig. Jag hinner med allt möjligt kul:)

      Fransyskan H: Hmm… Jag tror att det feministiska rörelsen drastiskt radikaliserades när den slog sig samman med queer-rörelsen. Helt plötsligt eftersträvade man inte bara jämlikhet mellan könen utan också någon slags sexuell ”rättvisa” som tydligen måste gå ut på att göra alla människor så sexuellt androgyna som möjligt. (Och där de enda ”avvikelserna” som gratuleras är de homosexuellas. Alltså; gärna lack och läder om det är bögar som tänder på det. Och gärna porrfilm om den har regisserats av en lesbisk kvinna med lesbiska skådespelare och denna kvinna säger sig ha ett politiskt uppsåt. Också gärna utpräglade könsroller – så länge det handlar om butchbrudar i manskläder och bögar/transvestiter i kvinnokläder. Samma företeelser i heterosexuell tappning betraktas däremot som fult och reaktionärt.) Och i kölvattnet av detta kommer experimenten med att klä pojkar i rosa och flickor i blått och att undanhålla ”destruktiva könsrollsuppmuntrande” leksaker. Det ligger en dubbelmoral i detta.

      I Sverige har man ju favoriserat genusvetenskapen de senaste tio-femton åren genom att strössla forskningspengar över den. De som går vidare till högre studier (kanske framförallt inom humanistiska ämnen) lär sig alltså att använda- och kanske också prioritera genus som tolkningsverktyg. Detta tillsammans med en tydlig vänstervridning inom journalistkåren och bland intellektuella i största allmänhet innebär nog en inte helt obetydlig påverkan av den (kulturintresserade) allmänheten (= framförallt den intellektuella medelklassen som nog är de som mest nitiskt tenderar att bevaka sitt kön, sin sexualitet och den uppfostran de ger sina barn). Den övriga befolkningen tror jag däremot inte är särskilt berörda av dessa frågor, tycker nog mest att de är lite konstiga.

      Man brukar ju tala om Sverige som ett präktigt ”lagomland” där man eftersträvar en befolkning som är så homogen som möjligt – ekonomiskt, politiskt och kulturellt. (Även om den kulturella likriktningen har fått ge vika för en större mångfald i samband med de senaste decenniernas ökade invandring. Man vill ju inte vara intolerant = rasist, gud bevars.) Det finns en ”typisk svensk rättviseanda” som jag inte vet var den kommer ifrån, kanske utvecklades den under folkhemsåren? Och ursprungligen är den ju mycket vacker, en underbar utopi, men också just utopi. Vi kan inte serietillverka jämlikhet och rättvisa på samma sätt som vi serietillverkade punkthus under miljonprogramsåren. En kritiskt tänkande människa borde ju också inse att rättvisa inte är någon naturlag och att lycka-och-självförverkligande-åt-alla inte är en mänsklig rättighet. Tvärtom ett borgerligt påfund i kölvattnet av industrialiseringen – en produkt utvecklad och förfinad av kapitalismen (och egentligen den enda produkten – vare sig det rör sig om begreppet personlig frihet eller en ny platteve eller en solresa över julen).

      Usch nu har jag skrivit så långt att det går runt i huvudet på mig. Men för att komma till någon slags avslutning; jag tycker precis som du att kampen för jämlikhet mellan könen (och mellan övriga befolkningsgrupper) är långtifrån avslutad. Den är också extremt aktuell t ex nu senast i Indien med sin vidriga våldtäktsstatistik. Däremot har den gått för långt i vissa västerländska medelklasskretsar, utvecklats till ett slags ortodoxt facit att självgott trycka i ansiktet på alla som inte håller med.

  3. Jösses amalia, så bra du skriver. Akta dig, således, så att du inte får sitta här på bloggen och utbrista i veklagan och då utan minsta arvode i resten av ditt liv, för så brukar det gå för den som tänker skarpt och sticker ut och upp om än aldrig så lite häromkring…!

    Men om det nu ”går runt i huvudet” så ska du lägga dig och vila, omedelbart. Det är ingenting att skämmas för och har säkert inte bara med det faktum att du råkar vara kvinna att göra, även om det spelar in.

  4. Mycket intressant! Det där med queer-rörelsen har du säkert väldigt rätt i. Sâg i vâras, eller höstas, här pâ vâr lokala biograf de där kortfilmerna (svenska) som ansâgs bryta mot det mesta, sexuellt och sexistiskt sett, dâ de var filmade av just: kvinnor (typ ”porr gjort av kvinnor” och det sâ jag fram emot! minns ej titel och mâl, men du vet kanske vad jag talar om?) Besvikelsen var just precis det du sätter fingret pâ: till syvende och sist var det mest ”vâgade” att som kvinna ha sex med en annan kvinna. Vilket kändes lite – avigt?

    Som boendes i Frankrike kan jag självklart bara hurra vad gäller jämlikhetens Sverige, könskvoteringar, antal kvinnor (och ofta unga) i sâväl riksdag som företagsledningar och you name it. Dvs, vi har uppnâtt nâgot som är allt utom Lagom, men istället totalt ouppnâeligt i andras ögon. (”Här skulle det inte gââ” – är vad fransmännen i allmänhet säger, vad gäller det mesta, visserligen, men främst i frâgor som barnledighet, ledighet i allmänhet, för den delen – ett land som ligger lângt efter nästan alla vad gäller just detta). Vilket vi skall vara stolta över. Att kunna leva i ett land där unga kvinnor anser att de INTE behöver vara feminister (längre) är fantastiskt (!) – och för den delen, även detta med queer-rörelsen handlar ju om samma sak: dvs, här förs i dagarna jättedemonstrationer MOT homosexuellas rätt till giftermâl/äktenskap, nâgot jag anser totalt vidrigt och som ju (redan) är en extremt ”gammal” position i Sverige – jag hoppas bara att vi ocksâ hittar tillbaka till en stolthet mellan könen, att vi inte behöver vara lika för att vara jäm-lika. Att man som mamma inte behöver vara latte- sâdan för att duga etc etc. Men jag antar ocksâ att det är en obligatorisk fas där det handlar om att alla behöver till hundra % erövra territoriet?

    Jag tycker det är underbart att du för diskussionen, som svensk, och som svensk insatt och aktiv – sjâlv känner jag mig ofta som en skrikande apa i liknande frâgor, som egentligen inte har rätt att skrika dâ jag flytt landet.

    Precis som du skriver tycker jag att den svenska rättviseandan är nâgot att bâde vara stolt över – och vâga hata. Dvs vi lär oss ocksâ att ifrân tidig âlder ifrâgasätta och vi mâste ocksâ vâga ifrâgasätta just detta. En nära (fransk) vän frâgade mig vad gäller sexusfrâgor – att tycker ni inte det är trâkigt att det inte längre finns flört i ert land. Jag menade att det självklart fortsatt fanns det, men att det tog sig andra uttryck. Men att jag dock fÖrstod precis vad han menade. En annan bekant beskrev en fruktansvärd erfarenhet dâ han var i USA pâ jobb och stod i hissen och ingen vâgade se (andra könet) varandra i ögonen, av rädsla för att bli beskylld för sexual harressment. VIlket ocksâ âr en intressant iakttagelse. Och väldigt beklagansvärd!

  5. Ola: Ja, som tillhörande den mörka kontinenten är det inte mer än naturligt att jag då och då irrar vilse! Det där med brist på arvode tycker jag är intressant, jag har tänkt på det ibland då jag läst andras bloggar (välskrivna och engagerade bloggar vill säga) och jag tycker att det är underbart att dessa människor vill ge så mycket av sina tankar och känslor – helt gratis! Det inger mig hopp om mänskligheten!

    Fransyskan H: Jag blir mycket glad när jag läser din kommentar! Inte på grund av den konservativa franska hållning/politik som du beskriver, utan för att du – genom att ställa din franska verklighet mot min svenska – visar hur mycket jag som svensk har att vara tacksam för. Det är lätt att glömma bort.

    Att ha svårt att få barnledigt är en svindlande tanke – här har det ju varit en rättighet så länge. (Och samtidigt har denna trygghet sorgligt nog blivit allt mindre självklar för min generation och de efterföljande i takt med att unga har allt svårare att få fasta jobb. Som lärare har jag haft fyra halvårsvikariat i rad innan jag nu äntligen erbjudits en tills vidare-tjänst på halvtid. Med ett sådant klimat på arbetsmarknaden blir det svårt att planera framåt och gör det otryggt att t ex köpa hus eller skaffa barn. Det innebär nog att många ”skjuter upp” sina liv. Särskilt jobbigt måste det förstås vara för de som inte har en partner som kan hjälpa till att balansera upp ekonomin.

    När jag läste om massdemonstrationerna mot homosexuella äktenskap i Frankrike var min spontana reaktion att har dessa demonstranter ingen skam i kroppen? En blixtsnabb känsla – nästan som en reflex. Vilket måste betyda att den toleranspolitik i denna och dylika frågor som bedrivs i Sverige har en djupgående verkan, trots allt. Vad består då detta massiva franska motstånd i? Skulle vara intressant att gräva i.

    Detta med att jämlikhet mellan könen betraktas som så självklart här i Sverige att den feministiska rörelsen förlorat något av sin udd är intressant. Det jag tänker är att (den svenska) feminismen kanske ska börja ta tag i nya frågor (och släppa hårklyverierna kring könsroller och könsrollsbefriad barnuppfostran). Istället börja jobba mer med invandrarkvinnor/flickor till exempel – där finns mycket att göra. (Jag har en kvinnlig elev från Iran som häromdagen berättade hur hon sett kvinnor stenas till döds under sin uppväxt och hur hennes farbröder domderade över och slog hemmets kvinnor när hon var liten. Hon lider av panikångest men säger sig inte förstå varför. Förra året hade jag en tjej från Somalia som sammanbitet förklarade att människan var ond – mord och misshandel hade varit vardagsmat för henne sedan barnsben.) Mer; den feministiska rörelsen kunde samla ihop pengar till fler jourhem för kvinnor/barn (både pojkar och flickor!) som råkar illa ut hemma – blir slagna, sexuellt utnyttjade eller bara försummade. Genom ett sådant arbete skulle feminismen få en ny resning och aktualitet.

    I mina klasser jobbar jag som sagt med jämställdhetsfrågor, men på ett lite annorlunda sätt. Nu har jag till exempel ett längre moment som utforskar kön och identitet utifrån mäns- samt utifrån muslimska kvinnors perspektiv (vi läser och diskuterar texter i ämnet skrivna av just dessa två grupper.) När jag inledde momentet förklarade jag för eleverna att jag var trött på att mala om skönhetsideal och flickors snedvridna förhållningssätt gentemot sina kroppar; ”för detta kan ni väl utantill vid det här laget?” Det kändes spännande att ge eleverna nya frågor att bita i. (Samt att göra killarna lite obekväma genom att låta deras kroppar och självbild stå i centrum för debatten för en gångs skull.)

    Jaa du, jag skulle nog kunna skriva om det här resten av förmiddagen. Det är ett så väldigt intressant – och komplext – område! Vi skulle ha fortsatt diskussionen över ett glas vin – det hade varit trevligt.

  6. Mm. Intressant att ta del av dina lektionsfunderingar! Och, ja, fortsatt diskussion över ett glas vin hade varit trevligt (tänkte just efter min kommentar igâr att jag borde lagt till att, ja, jag är med pâ vindieten…!). Allt gott! H.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s