Tankar kring utanförskap i skolan

Tillberg

Ibland, rätt ofta, tänker jag på de där eleverna som inte får vara med. Som stryker omkring som skuggor i korridorerna. Som varken hörs eller syns eftersom de liksom kurar ihop sig, gör sig osynliga. De som gruvar sig för att gå till matsalen därför att de inte har någon given plats att sitta på, och till gymnastiken eftersom de där förväntas visa ”laganda” och ta för sig. Och när de berättar om sig själva i enrum säger de att de är en sådan person ”som inte gillar att prata” eller ”inte tycker om människor” (om de är stolta) eller att de lider av ångest eller känner sig annorlunda (om de är ärliga). Ofta har de varit mobbade när de gick i grundskolan, i de flesta fall i låg- eller mellanstadiet.

I högstadiet var de istället ”bara” utanför. När jag träffar dessa elever (och de finns på varje skola, utan undantag) brukar jag fundera över ramarna för lärarrollen, vad att ”vara lärare” egentligen bör gå ut på. Vad innebär till exempel att ”sköta saker professionellt”? Hur ska jag som lärare hantera problem med utanförskap utan att kliva över vissa regler, till exempel ”likabehandlingsplanen”? Min spontana känsla är ju att göra ett undantag för dessa elever – inte alls behandla dem på samma sätt som alla de andra.

När jag jobbade på mellanstadiet kände jag mig ofta provocerad av att se hur tjejerna behandlade varandra. Deras vänskapskonstallationer som gick ut på att ”en alltid måste vara utanför”. Som om det enda som kunde svetsa dem samman var utfrysning av en tredje part. Och vem som blev utfryst varierade från vecka till vecka – ingen gick säker. Och jag fick under mina vakter på skolgården alltid ta mig an någon stackars krake som satt själv eller som grät. Och jag kunde inte annat säga till dem än precis som det var: att ”mellanstadiet kommer att vara den jävligaste tiden i ditt liv.”

Varje måndag på klasstimmen höll jag diskussioner kring hur man ska behandla sina kamrater. Jag jobbade med handuppräckningar: ”Hur många här har sagt till en kompis att den inte får vara med därför att det här bara är en två och två-lek?” En, kanske två, modiga elever räckte upp handen. Men med lite lirkande hade snart alla räckt upp handen. ”Och hur många här har fått höra att de inte få vara med? Hur kändes det då?” Vi diskuterade lösningar och skrev upp vänskapsregler på tavlan, men nästa dag var allt tillbaka på ruta ett igen. Utfrysningen fick mig att tänka på Darwins teorier, hur den starke är predestinerad att besegra den svage och hur detta på sikt skall bidra till att göra människan bättre rustad för livet. Är det detta som händer bland barn? Vissa tycks dömda att om inte gå under så åtminstone bli rejält stympade. Ett deterministisk lag?

Sanning och konsekvensStillbild från filmen ”Sanning och konsekvens”

De första veckorna jag jobbade på mellanstadiet hade jag ångest varje dag. När lektionerna var slut för dagen och eleverna gått hem stod jag i klassrummet med yrsel och tårar i ögonen. Det var mina egna minnen som kom tillbaka, känslor och händelser som jag trodde var begravda så långt ner i minnesarkiven att de aldrig skulle dyka upp igen. Men nu rullade scenario efter scenario upp för mig som en film. Banala minnen som hur det kändes att hänga av sig ytterkläderna i kapprummet på morgnarna. Min rosarutiga skolbag som jag var så stolt över men som ändå var fel på något sätt. (Mamma hade för första gången i mitt liv, det här var när jag var elva, gått med på att låta mig bära rosa. Vi köpte väskan på Stadium på rea. Alla mina kläder var för övrigt köpta på rea eftersom mamma inte hade några pengar – ensamstående med två barn som hon var, och med enbart studielånet att leva på.)

Östermalm entré

Östermalm-utelekBilder från min egen mellanstadieskola

Jag minns mikroskopen i NO-salen, hur spännande ett löv kunde se ut i förstoring. Och jag minns den gröna kalikåfiguren jag sydde på syslöjden och hur jag tittade in hans dumsnälla knappögon när jag var klar och utropade ”du ska heta Ollon!” Och hur killarna i klassen brast i skratt och att jag inte förstod varför men att jag anade att jag just sagt något mycket, mycket förbjudet.

Jag minns skolgården och X – klassens  snyggaste kille som jag och alla andra tjejer var kära i – och hur han kom fram till mig när jag och de andra tjejerna bytte bokmärken och tittade på mitt bokmärke som föreställde ett kärlekspar och först pekade på tjejen och sa ”det där är du” och sedan på killen och sa ”det där är jag”. Den totala lyckan i det ögonblicket – att han gillade mig och inte någon av de populära tjejerna.

Men mest av allt minns jag mina vidriga tjejkompisar. Känslan av att aldrig någonsin vara trygg, aldrig kunna lita på någon. Alla elaka saker jag blev utsatt för, och alla elaka saker jag själv gjorde. Jag minns hur Hanna, vår odiskutabla ledare, blandade diskmedel i Hillevis O`boy och hur jag inte sa något. Hur hon skrattade åt mina billiga kläder och sa att mina bilringar syntes genom tröjan. Jag minns lapparna jag mottog i min bänk där det stod att jag inte fick vara med idag. Och jag minns hur jag – andra gånger – skickade liknande lappar själv. Konstigt, eller begripligt nog, har jag starkast minnen av vad jag själv blev utsatt för. Hur jag grät i min säng och hur mamma tafatt försökte trösta mig. Det hela slutade med att jag bröt med Hanna, men detta först flera år senare. Idag är det obegripligt för mig att förstå hur jag stod ut så länge.

Såhär i efterhand tänker jag att mina månader som lärare på mellanstadiet är en ovärderlig erfarenhet, eftersom det fick mig att göra upp med en massa grejer en gång för alla. Det som återstår av dessa månader nu i efterhand: Minnet av några elever som det var särskilt svårt att lämna. En av dem gav mig en plastguldpokal sista dagen som det stod ”världens bästa lärare” på. Hon hade också gjort ett kort där hon klistrat sitt skolporträtt i mitten med en massa paljetter runt om och tappert skrivit ”lycka till på ditt nya jobb!” och sedan ”jag kommer att sakna dig jättemycket”, ”jag älskar dig”, ”ha det så bra”, ”kom och hälsa på någon gång”. Sista timmen den dagen var hon alldeles blek och tyst – och rasande på mig för att jag bjöd klassen på julmust när hon ”hatade” julmust, dessutom var mina kakor äckliga. När alla hade gått stannade hon kvar. Hon sa hejdå och kom tillbaka och sa hejdå fem gånger till innan hon till slut gick hem. Efteråt tänkte jag att jag skulle ha kunnat adoptera henne – där och då.

Men tillbaka till gymnasiet där utfrysning sker mycket mer subtilt än i grundskolan och där elever med negativa erfarenheter oftast inte ”tilldelas” rollen som ensamvarg utan själva aktivt väljer att ”inta den”. För genom att ”välja” att vara utanför behöver man inte längre betrakta sig som ett offer. Upprättelsefaktorn i denna hållning är inte obetydlig, även om den inte heller kan betraktas som någon ”seger”.

På många sätt är man som lärare mycket mer socialarbetare än undervisare. Själva undervisningsdelen utgör låt säga 40 procent av yrket, relationsdelen 60. Något jag inte kunde föreställa mig medan jag fortfarande pluggade och tänkte att det enda jag är intresserad av är att lära ut mina ämnen på ett så bra och intressant sätt som möjligt. (Jag läste fria kurser, satte ihop dessa till en lärarexamen det sista ett och ett halvt året och tyckte att pedagogiken var urtråkig.) Men det är nog just det sociala som läraryrket faktiskt handlar om – att hantera och balansera mänskliga relationer. Åtminstone tror jag att man som lärare får stora problem om man inte betraktar denna bit som viktig. (En annan gång ska jag skriva ett inlägg om den sociala dynamiken i klassrummet, relationerna mellan eleverna och mellan eleverna och läraren, allt som kan gå snett och allt som kan bli rätt och hur jävligt det är som lärare att misslyckas.)

Häromdagen kom en elev in på mitt kontor, sjönk ned i den tomma stolen bredvid min och sa att hon kände sig så misslyckad. ”Alla säger att gymnasietiden är den bästa tiden i ens liv, att det är nu när man är ung som man har som mest roligt, att sen när man blir äldre kommer allting att bli så trist. Men jag har inte roligt! Jag är ledsen varje dag! Och jag har så dåligt samvete för att jag kastar bort mitt liv.” Jag lyssnade häpen på henne och frågade hur hon kunnat inbilla sig något så felaktigt. ”Gymnasietiden är inte alls den bästa tiden i ens liv. Tvärtom kan det ofta vara den som är den allra sämsta.”

Jag vet inte om det är särskilt professionellt av mig att säga sådana saker. Men jag tänker att det är enda sättet att hjälpa elever som henne och hennes likar är att vara fullständigt ärlig.

Högst upp: Peter Tillberg; ”Blir du lönsam lille vän?”, 1971-72

9 reaktioner till “Tankar kring utanförskap i skolan”

  1. Jag undrar hur det var för hundra år sedan, om det var lika illa att vara elva-tolv då. Eskalerad konsumism kanske inte precis hjälper till under en period när det är så himla viktigt att passa in, med rätt skolväska etc. ”På min tid” var det åtminstone inte dyrt att se ut som alla andra, man behövde bara en lila eller mintgrön väska, rosa mjukisbyxor, en sprayburk till luggen och ett par Reebok-gympaskor. Klassens fattigaste tjej var också en av de tre mest populära, och den rikaste var ”en mes”. Populär blev man genom att vara duktig på sport, och till och med de allra ”mesigaste” kunde rädda sig från mobbing genom att gå med i friidrottsföreningen – tjejer som killar. Smink var ju lite coolt och så, men det viktigaste var att kunna springa snabbt och spela fotboll. Det kanske var en lokal grej. För mig var det väldigt svårt att avläsa vilka sorters avvikelser som var okej – man kunde få lov att vara nåt mesigt som pingstvän om man samtidigt var rik, och man kunde få lov att vara plugghäst och inte sminka sig om man sprang snabbt eller var med i simlaget. Det fanns till och med acceptans för att vara tjock, om man hade dyra kläder och mycket smink. Eller om man drack folköl. Jag knäckte aldrig koden riktigt, det var för svårt för mig att passa ihop de där olika bitarna så det blev terrorbalans.

  2. Ja, gudars skymning… Skoltiden var svår i olika omgångar, på olika sätt, tycker jag. Och jag tycker det är profesionellt att säga som du gjorde – vare sig du sa det som lärare, som vuxen eller ”bara” som medmänniska. Det finns ju ingen tid som ”är” den bästa, utan det är olika för alla, men det är ju inte så lätt att inse när man är tonåring!

    Och jag håller med ovanstående om att det var svårt att knäcka koden för vad som var ”okej” och inte.

  3. Ja, det finns nog stora skillnader på erfarenhet utifrån var man är uppväxt, vilken lokal kultur som dominerar etc – min skola var t ex en ”centrumskola” mitt inne i Umeå, de flesta av mina klasskompisar bodde i samma lägenhetsområde som jag, det var en homogen kultur. Idrott var viktigt där också (jag var t ex med i handbollslaget fast jag var/fortfarande är paniskt bollrädd och de populära eleverna var också de som var bäst på sport). Men statusprylar var också väldigt viktigt: rätt cykel, rätt skor, rätt munkjacka (alla hade Championmunkisar) – fokus låg på dyra sportmärken. Min första kille gick till skillnad från mig i en skola i en förort och upplevde ingen mobbing alls under dessa år , hans klass hade enligt honom en superfin sammanhållning (å andra sidan tillhörde han de där populära sportkillarna…). Jag vet inte… våra områden skilde sig ändå inte nämnvärt åt… Det ligger nog mycket i den enskilda individens erfarenhet; en och samma klass upplevs förstås helt olika från person till person.

  4. Herregud. Nu blev det jobbigt, och ändå skönt att höra om andras liknande erfarenheter. Du borde skriva en bok. Minst.

  5. Otroligt bra formulerat. Känner så igen detta från min dotters vardag. Hur mobbningen blir allt mer subtil i gymnasiet och hon väljer att dra sig undan för att inte bli utpekat offer. Hur lärarna inget kan göra för där finns inget ”att ta på”??

  6. Tack! Går hon i gymnasiet nu alltså? Personligen tycker jag att det som lärare är mycket svårare att prata med eleverna om utfrysning/mobbning i gymnasiet än vad det var på mellanstadiet. Framförallt för att det oftast rör sig om en elev per klass och att denne skulle känna sig obehagligt träffad/förmodligen må dåligt/känna skam under en sådan diskussion. Vad jag brukar göra med dessa personer är istället att ge dem ett stort mått frihet: möjligheten att jobba utanför klassrummet t ex. Och att göra alla grupparbeten frivilliga (alltid ha eget arbete som alternativ), och de gånger jag ”kräver” grupp dela in dem själva. Samt att inte glömma bort dem; prata med dem varje dag, höra hur läget är, och hur de tycker att det går. Det är viktigt att de känner sig bekräftade – sedda!

    En lösning om man tycker att skolan är alltför ångestframkallande är förstås att läsa gymnasiet via ett webbkomvux istället (som t ex NTI, där jag jobbade tidigare – de har även gymnasieutbildning via webben). På det sättet kommer man i alla fall bort från ”rollfördelningen” och får en välbehövlig paus – kanske parad med möjligheten till terapi? – samt en chans till en nystart med universitetet/arbetslivet senare. Det är ingen ultimat lösning, men den är kanske en av de mer realistiska. Som lärare kan man finnas där som en trygghet och som ett stöd, tyvärr är det svårare att också vara ”kompis”.
    (Och naturligtvis är kompisarna det viktigaste.)

    En annan viktig sak är att prata med mentorn. Denne kan då sammankalla ett möte med dig som förälder, med rektorn och (helst) också med skolans kurator. Min erfarenhet är att sådana möten – där man ordentligt formulerar problemet – kan innebära en stor lättnad. Framförallt kan du som förälder känna att du inte ensam behöver bära ansvaret för din dotters välmåga.

    Nu blev det här ett väldigt ”terapeutiskt” svar. Ber om ursäkt för detta. Hoppas din dotter snart kommer ur situationen. Du kan också hälsa henne att universitetet kommer att vara mycket, mycket bättre! Min erfarenhet är att mobbning där är så gott som obefintlig. En viktig sak är dock att hon tränar på att ta kontakt med andra – även om det är det läskigaste hon kan tänka sig. För hon kommer att upptäcka hur mycket hon växer av varje försök!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s