Kära vänner, här kommer ett spretigt inlägg om litteratur och annat

Jag börjar med en av dagens sökmotortermer (för någonstans måste man alltid börja): Sylvia Plaths ”Månen och Idegranen”.  Plath skrev den här dikten när hon bodde i huset i Devon, idegranen växte i hennes trädgård och hon brukade titta på den genom fönstret från sitt arbetsrum. Här följer några rader:

I have fallen a long way. Clouds are flowering
Blue and mystical over the face of the stars.
Inside the church, the saints will be all blue,
Floating on their delicate feet over cold pews,
Their hands and faces stiff with holiness.

SAMSUNG DIGITAL CAMERASylvia Plaths och Ted Hughes hus i Devon

Jag var väldigt inne på Plath för några år sedan, framförallt på grund av poeten Anne Stevensons väldigt bra biografi (”Bitter Fame: A Life of Sylvia Plath”) som jag läst flera gånger. Stevenson om Plath: Hon var en författare som inte hade fallenhet för skrivande – nåt sånt. Och det är sant att hennes texter ofta är stolpiga och ospontana, särskilt hennes noveller och tidiga dikter. Skrivandet tycktes heller aldrig särskilt lustfyllt för henne utan handlade mer om att hon kände ett tvång att ”bevisa något”, ”bli något”.  (Detta framgår också rätt tydligt i hennes efterlämnade dagböcker.)

Och så ett citat om självbiografiskt skrivande, författaren Abdellah Taïa sa en så befriande grej i helgens boklördag:

Jag kommer nog aldrig att skriva en regelrätt roman i tredje person. Många tror att det självbiografiska måste vara fullständigt, men för mig handlar skrivandet om att få fatt i de inre röster som vi alla har – i det som pågår medan allt annat pågår, i de fantasier som du och jag kanske har medan vi sitter här och konverserar. Att försöka få grepp om de rösterna – det är litteratur för mig.

Från det andra till det helt lösryckta tredje: Olle och hans kollega har roat sig med att ta reda på ett antal diktatorers längd (apropå teorin att kortvuxna män känner att de har mer att bevisa). Det är sånt man ägnar sig åt på dagarna när man jobbar på arkitektkontor. Här följer den:

Lenin 165

Franco 165

Ceausescu 165

Stalin 168

Mussolini 169

Tito 170

Hitler 173

Mao Zedong 180

Som ni märker verkar teorin stämma mycket bra!

Idag var jag på ett antikvariat i Vasastan och köpte lite böcker: Två novellsamlingar av Tjechov (min nya idol) samt Ted Hughes diktsamling ”Kråka” som han skrev efter att hans sambo efter Plath – Assia Wevill – tagit livet av sig själv och deras 7-åriga dotter (även Wevill gasade ihjäl sig). Här följer ett utdrag:

Kråka känner hjärnan svikta

Ser i varje fjäder fossilen av ett mord.

Vem mördade alla dessa?

Dessa levande döda, som slår rot i hans nerver och hans

blod

Tills han blir synbart svart?

Hur kan han fly från sina fjädrar?

Och varför har de byggt bo på honom?

Är han arkivet för deras anklagelser?

Eller deras spöklika syfte, deras tärande hämnd?

Eller deras obenådade fånge?

Han kan inte benådas.

Hans fängelse är jorden. iklädd sin dom,

försöker han minnas sina brott

Flyger tungt.

På försättsbladet till RS Thomas ”Minnen av eld” har Hughes citerat Lorca: ”Den dikt  som genomborrar hjärtat som en kniv återstår alltjämt att skriva”, med den efterföljande kommentaren; ”Men har någon varit närmare att lyckas än RS Thomas?” Jag tycker att även Hughes dikter ofta har den kvalitén, kanske inte just på ett specifikt själsligt plan, men de är skarpa, skalpelllika.

Hur skriver man om döden utan att bli storvulen? Riktigt starka känslor är svåra att estetisera. Men jag tycker att Hughes lyckas. Hans Kråka-dikter känns karvade just ur hjärtat, de är råa och blodiga som inälvor:

Vem är starkare än hoppet? Döden.

Vem är starkare än viljan? Döden.

Starkare än kärleken? Döden.

Starkare än livet? Döden.

Men vem är starkare än döden?

Jag, uppenbarligen.

Är det inte just detta sorg gör med en? Man blir till kärv fakta. Hjärnan fortsätter arbeta fast hjärtat har slutat att slå.

Jag skulle nog kunna citera ur ”Kråka” resten av kvällen, men då skulle det bli så väldigt deppigt.

Ted Hughes Assia Wevill + dotterFamiljen Hughes-Wevill

På tunnelbanan läser jag noveller av Tjechov och Gogol (och Edgar Allan Poe och Guy de Maupassant – är inne i en riktig novellperiod). Hos Tjechov doftar det av söt syren, där är det sommarbris och milda nätter. Hos Gogol stinker det brännvin och löksoppa, där drar det kallt genom väggarna och kackerlackorna springer över golven. Det de har gemensamt är en lätt cynisk inställning till människan, och en förmåga att lättvindigt, utan några efterföljande ceremonier, ta kål på sina karaktärer. Men man hade väl ett annat förhållningssätt till döden på deras tid; folk dog tidigare och av mycket mer slumpmässiga anledningar än idag.

Jaha. Och sen då? Igår tittade jag på röda mattan-bilder från Oscarsgalan. Aftonbladets moderedaktion hade utsett Sandra Bullock till ”kvällens bäst klädda”. I vanliga fall brukar jag vara rätt road av sådana här bildspel men nu kände jag bara tomhet: För hur mycket pengar, självsvält, träning, plastikkirurgi och konstiga dyra rotfruktsjuice/alg/grönt te etc-kurer ligger det inte bakom en sån där bild? En sak gladde mig dock och det var att jag inte visste vilka hälften av alla de där kändisarna var. Annat var det på 90-talet då jag lusläste Veckorevyn och Okej.

Ikväll övervägde jag på allvar att äta popcorn till middag. Förövrigt äter jag galet mycket bakverk och choklad nuförtiden – så blir det när man sitter vägg i vägg med den mycket generösa konditoriläraren på sitt jobb: ”Här har du Budapestbakelser, citronmarängpaj, hemgjord glass, tryfflar, biskvier, chocolate chip cookies!” Det är förstås helt underbart i stunden –  jag tackar aldrig nej – men nu har det börjat märkas på min mage och det är mindre underbart. Vet dock inte riktigt vad jag ska göra: Har alltid de bästa föresatser på morgnarna men sen när klockan börjar närma sig tre och allt känns lite segt och jag går och hämtar en kopp kaffe i fikarummet… Ja, då går det ju som det går. 

Och nu orkar jag inte skriva mer. Godkväll!

2 thoughts on “Kära vänner, här kommer ett spretigt inlägg om litteratur och annat”

  1. Det tillkom alldeles nyligen ytterligare två volymer i det militär-industriella komplexet av Plath-biografier. Intresset tar liksom aldrig slut för denna ”interesting poetess whose tragic suicide was misinterpreted as romantic by the college girl mentality”. Diktsamlingen Birthday Letters som Ted Hughes gav ut strax innan han dog, och som bland annat beskriver Hughes och Plaths första möte, är också intressant. Deras son är numera även han död, han hängde sig i Alaska för några år sedan.

  2. Åh, jag vet! Jag tänkte skriva att sonen också tagit livet av sig – men det blev liksom för mycket. Stackars familj. Jag älskar Birthday letters! Särskilt dikten som börjar ”Spanien skrämde dig” – om Goya och Bosch, tennissockar och spindelben. Hughes är i mina ögon den starkare poeten av de två. En av få poeter som inte bara skriver fint och stämningsfullt (= ofta tråkigt) utan också är spännande, explosiv (många adverb här…). Plath skriver i och för sig också ofta spännande men är som sagt lite styltigare – har inte samma instinktiva sug. Jag har läst flera Plathbiografier, problemet är ofta att de blir just sensationella.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s