Hello bloggen, my old friend, I’ve come to talk with you again

Det gör mig rörd att via besöksstatistiken se att ni är här och tassar runt även när jag uppdaterar dåligt, tänkte därför skriva några rader bara för att säga hej.

Idag har jag legat i sängen hela dagen och tittat på säsong 1 av True Blood och ätit varma mackor. Sen när jag sett sista avsnittet (jag ser alltid serier i ett sträck) tog jag en tupplur, därefter gick jag upp och bryggde kaffe som jag nu dricker kallt. Visste ni att man ska dricka nybryggt kaffe inom 20 minuter? Efter 20 minuter börjar nämligen kaffets garvsyror ta över smaken och det är så det blir surt. Det har min kollega lärt mig; när hon jobbade på nåt flott ställe inne i stan hade de en timer på bryggaren och hällde ut kaffet och bryggde nytt varje gång den ringde.

De sista veckorna – månaderna – har jag varit loj på ett sätt jag inte varit på flera år. Jag vill liksom inte göra något särskilt; mest bara träna yoga och lyssna på musik och läsa riktigt dåliga romaner. Häromdagen började jag läsa Charlaine Harris ”Dead until dark” som True blood-serien baseras på och den var… underhållande. Påminde mig om hur det var att läsa Francine Pascals Tvillingböcker (som jag plöjde i mellanstadiet): I`m blond and blue-eyed and twentyfive, and my legs are strong and my bosom is substantial, and I have a waspy waistline. I look good in the warmweather waitress outfit Sam picked for us…

I första kapitlet hände mer grejer än i någon bok jag läst de senaste femton åren. Det gjorde mig glad. Och fascinerad över att det finns författare som verkligen kan engagera sig i sådan, hm, smörja. Här följer ett urval av Harris titlar: ””Living dead in Dallas”, ”Club Dead”, ”Dead to the world”, ”Definitely dead”, ”Dead as a doornail”, ”From dead to worse” och ”All together dead”. Denna kvinna måste helt klart ha en alldeles särskild känsla för humor. Här har ni henne på bild:

li-charlaine-harris-620

Tjock och glad! Hon är 62 år gammal och bor i Missisippi (= det perfekta stället för vampyrinspiration – i alla fall om man går i den amerikanska Anne Rice-traditionen). Helt säkert är hon också rik som ett troll (0ch jag hyser stor beundran för alla författare som tjänar pengar på sina böcker.)

Åh, jag tänkte medan jag såg den där serien att jag skulle vilja vara ett fantasyfan. Alltså ett distanslöst fan. För det verkar så trevligt att gå upp i de där påhittade sagovärldarna med okritiskt bultande passion. Själv måste jag ju som ”intellektuell” (visste ni förresten att det var Guy de Maupassant som myntade begreppet intellektuell?) förhålla mig kritiskt och på min kant. Enbart gilla grejer på ett ”ironiskt sätt” och se ner på (som i ”tycka synd om”) folk som inte uppskattar Kvalitativ Kultur: välskrivna romaner fulla med tjusiga miljöbeskrivningar och observanta iakttagelser där allting händer ”mellan raderna”, ”under ytan” eller inte alls. Och finstämda (och skittråkiga) filmer som består av långdragna tagningar under tystnad.

Blä.

Är det möjligt att ta ett steg tillbaka? Brukar längta efter det ibland. Att bara tvätta bort all akademi ur hjärnan och ungefär hälften av min analytiska förmåga så att jag slapp det ständiga kommentarspåret i hjärnan som hela tiden måste värdera allt som händer mig/allt jag tar del av och placera det i olika fack och på olika nivåer. (Även om jag misstänker att en del av mitt värderingsbehov även beror på överkänslighet.) Det skulle vara så skönt att bara kunna vara okritisk och känna: ”Det här är bra!” utan att lägga till ett  ”men” efteråt.

Och det är väl därför jag blivit så förtjust i yoga på slutet – när jag ägnar mig åt det kan jag strunta i allt annat en stund. Och att träna det regelbundet fungerar ungefär som meditation; skapar ett lugn som lägger sig som bomull i hjärnan och som får mig att känna mig avslappnad och självtillräcklig för en stund.

Nu ska jag gå och lägga mig. Godnatt!

Mitt (vårt) intresse för lidande

jesus

För några dagar sedan skrev jag en lång text (ej färdig) om hederskultur och arrangerade giftermål (visste ni att 10 miljoner flickor under 18 år blir bortgifta varje år?) men sen kände jag mig så himla tråkig och tänkte att jag kunde posta den där texten nån annan gång eller kanske inte alls. Idén till texten fick jag i alla fall när jag en eftermiddag förra veckan smaskade i mig sensationsbiografin ”Levande bränd” på tre timmar. Alltså verkligen bara vräkte i mig den.

Bokens innehåll: Ung palestinsk flicka i gudsförgäten by på Västbanken växer upp i förtryckande hem bestående av tyrannisk far, strykrädd mor och undergivna systrar. Pappan slår flickan och hennes systrar med livrem varje dag, drar dem i håret och låter dem sova hopbundna i stallet hos kreaturen om nätterna. I övrigt hålls de inlåsta i hemmet alla timmar de inte slavarbetar på fälten. En dag får pappan för sig att ta livet av flickans syster – ett uppdrag som sonen i familjen utför med hjälp av en telefonsladd. Ungefär samtidigt bevittnar flickan hur mamman kväver sin nyfödda baby för att hon är en flicka (tydligen har hon kvävt sex flickebarn tidigare, vid andra tillfällen). I ett av grannhusen hugger en man av huvudet på sin fru för att hon ”ränner i matbutiken för ofta” och ”därför måste ha en affär med ägaren”. Kvinnans avhuggna huvud visas sedan upp på byns gator. När flickan kommer upp i tonåren blir hon kär i en kille i huset bredvid och de inleder ett hemligt förhållande. En tid därefter upptäcker hon att hon är gravid, familjen får reda på det hela, och pappan bestämmer sig för att även ta livet av henne och hennes ingifte morbror, som ska utföra det hela, häller bensin över henne och tänder på.

Och nu skriver jag ju om det här ändå. Men hursomhelst: Flickan överlever och hamnar på sjukhus där hon lämnas utan vård att självdö i ett avskilt rum (tillsammans med en annan svårt bränd flicka som sedermera avlider). Och förmodligen skulle flickan ha dött även hon om inte en kvinnlig hjälparbetare tar sig an hennes fall och för henne till Schweiz där hon får den vård hon behöver. Fast innan hon blir räddad har mamman varit där och försökt få henne att dricka gift eftersom hon, om hon skulle överleva, skulle vara en skam för familjen.

När jag läst ut boken googlade jag runt för att få veta mer om författaren som kallar sig Souad. På bilder poserar hon med en vit mask för ansiktet, själva ansiktet är dock inte brännskadat, enbart kroppen, masken bär hon för att inte bli igenkänd av sina släktingar eftersom de då skulle försöka döda henne igen. Hennes namn är en pseudonym. Boken blev en bestseller när den först gavs ut och har översatts till många språk.

burned alive

Ganska snart stötte jag på blogginlägg som hävdade att boken var fejk. Att den schweiziska organisation (Operation Surgir) som gett ut den (där den kvinnliga hjälparbetaren som förekommer i boken, Jacqueline Thibault, är dess chef) är ”right-wing israeli” vars syfte är att smutskasta palestinsk kultur och tjäna pengar på de intäkter boken generar. Dessa teorier härstammar från en australiensisk historikers, vid namn Thérèse Taylor, djupgående studie av boken där hon lyfter fram en rad inkonsekvenser, faktafel och rena omöjligheter som förekommer i berättelsen.

Bland annat påstås det i boken att Souads brännskador täcker 60 procent av kroppen, något en människa omöjligt kan överleva utan akutvård (Souad däremot får vänta i flera veckor på vård). Det påstås också att byn hon växer upp i är så avlägsen och primitiv att den inte finns på någon karta, samtidigt som den paradoxalt nog har telefoner (systern som stryps med en telefonsladd). Taylor förklarar att inga byar på Västbanken hade telefoner på den tid historien utspelar sig på (sent 70-tal) och att många byar än idag saknar telefonledningar.

Det intressantaste av allt är dock att Souads berättelse springer ur ett så kallat ”återskapat minne” återvunnet genom ”repressed memory therapy” – i tjugo år ska författaren inte ha haft några minnen av sin barndom överhuvudtaget innan hon bit för bit återskapat dem tillsammans med en psykolog. Taylor jämför Souads berättelse med Binjamin Wilkomirskis ”Fragments” – också en bok som uppstått via återskapat minne och som blev mycket hyllad när den först gavs ut 1995 – som handlar om Wilkomirskis påstådda erfarenheter av ett tyskt koncentrationsläger under andra världskriget. Senare framkom det att Wilkomirski är en schweizisk medborgare som aldrig satt sin fot på ett koncentrationsläger. Taylor skriver: There are similarities in most works of recovered memory and unreliable memoirs. The authors’ stories are extreme, they are the victims of every conceivable circumstance, and everyone they meet tends to be a sadist. Their survival is always a miracle. (…) Engagingly, the writers of recovered memories usually state that they are wrestling with a past too difficult for rational thought. (…) Souad’s story quickly escalates into a drama of endless death.

FragmentsMindre bra som påhittad?

Taylor drar slutsatsen att vår kultur är fixerad vid ”victimhood” och att det är därför denna typ av berättelser ofta okritiskt sväljs med hull och hår – bland annat blev ”Levande bränd” hyllad av flera stora dagstidningar i England och USA. Här i Sverige har boken försetts med ett hyllande förord av en jurist som specialiserat sig på våld mot kvinnor. Och vad säger då min egen distanslösa sträckläsning av denna berättelse? Jo, naturligtvis att även jag tycks tilltalas av vittnesmål om ohejdat lidande. Berättelsen om offret som får utstå de värsta typer av förnedring innan denne mot alla odds reser sig ur askan som en fågel Fenix, svedd men återuppstånden. (Dock anser jag att ”Levande bränd” äger en viss giltighet oavsett om dess författare ”minns rätt” eller inte; hedersmord förekommer trots allt på riktigt, ca 5000 flickor mördas enligt FN på detta sätt varje år, och det är därför bra att ljus sprids över problemet – även i fiktionaliserad form. Att bokens intäkter sedan går till israeliska högerextremister är en annan sak – även om det kan anses förkastligt.)

När jag tänker efter inser jag att jag slukat flera andra böcker på temat ”victimhood”: 800-sidiga ”Inte utan min dotter” läste jag till exempel, fullständigt okritiskt, på två dagar, Marilyn Frenchs ”Det eviga kriget mot kvinnan” likaså (att vara okritisk är förresten något av den ultimata lyxen – åtminstone för en genomsnittlig neurotisk och relativistisk akademiker som jag själv – men precis som när man supit sig full kommer oundvikligen den sura baksmällan dagen efter). Nu senast var det Gustav von Platens redogörelse för Dreyfusaffären som jag tog del av med febrig iver (fast utan baksmälla): Hur officeraren Alfred Dreyfus stängdes in i en fyra gånger tre meter liten hydda på den så kallade Djävulsön (en ökoloni utanför Franska Guyanas kust i nordöstra Sydamerika) efter att oskyldig ha dömts för spioneri på enda grundval av att vara jude. (Frankrike var extremt judefientligt i slutet av 1800-talet.) I   skildringen var det just vistelsen på Djävulsön som engagerade mig mest. Von Platen skriver: Temperaturen var dag som natt över fyrtio grader, insekterna svärmade omkring honom som bin kring kupan. I december regnade det dygnet runt och i augusti var hettan olidlig. (…) I timtal låg han och vred sig på den hårda britsen, drypande av svett, ständigt plågad av insektsbett och torterad av vakenhetens mardrömmar. Inom några månader hade han fått malaria och periodvis låg han i veckor och yrade i tropiska febrar. Hans enda nöje, om det nu kan kallas nöje, var att föra dagbok över sin totalt händelselösa tillvaro. Denna skildring är, oavsett hur hemsk, också dramatik på hög nivå. För hur skulle det gå för denne stackars man vars lidande snart dubbleras när en engelsk tidning publicerar en artikel som påstår att han lyckats rymma med ett fartyg till Europa? Den påhittade historien resulterade i en order att Dreyfus måste sättas under hårdare bevakning.

dreyfusDreyfus på Djävulsön

Dreyfus karikatyrEn av många karikatyrer på Dreyfus som publicerades under affären

Von Platen beskriver hur Dreyfus nu kedjas vid sin säng och hur ett tre meter högt staket restes runt den plats där han tilläts vistas: Tidigare hade han kunnat glädja sig åt utsikten mot havet, men under de två åren såg han endast käpparna i palissaden; och än värre – rastgården saknade skugga, dagarna var ett skoningslöst hettans inferno. Och bojorna skavde sår på benen, trots att han lindade dem med tygbitar. Hur historien utvecklar sig? Frankrike delas i två läger – antisemitiska antidreyfusader som är övertygade om Dreyfus skuld och dreyfusader som är övertygade om hans oskuld – bland tidens intellektuella räknade sig bland andra Anatole France, Marcel Proust, André Gide, Claude Monet och Pisarro till Dreyfusaderna. Medan Paul Valéry, Cezanne och Edgar Degas var antidreyfusader. Monet och Degas var ovänner i över ett år på grund av sina skilda sympatier i frågan.

Stämningen mellan de båda lägren blir till sist så hetsk att landet är nära om inte ett inbördeskrig så åtminstone kravaller. När Èmile Zola – vid tiden en av Europas mest uppburna författare – publicerar sitt försvar för Dreyfus (”J`accuse!”) slutar det med att människor försöker slå ned honom på gatan och kastar sten mot hans fönster, slutligen döms han till ett års fängelse för förtal och tvingas fly till England. Historien utvecklar sig på så vis även till en skildring över Zolas lidande: Ropet ”Död åt Zola!” ekade genom Paris gator, rabiata nationalister brände hans böcker på bål och skickade exkrementer till honom med posten. Högerpressens ledarskribenter avfärdade honom som judelakej och karikatyrtecknarna ritade honom med judemask. (…) När generalerna lät åtala honom för ärekränkning var stämningen i rättsalen hatisk, någon sade att domstolsbyggnaden ”stank av mordlust”. Zola hade i sin brandskrift anklagat de inblandade i frågan, de ovan nämnda generalerna, för förfalskning av bevismaterial – något som senare visade sig vara sant.

Zola karikatyrEn av karikatyrerna på Zola där han ses studera ”hundskiten Dreyfus”

Manet,_Edouard_-_Portrait_of_Emile_ZolaDen unga Zola vackert porträtterad av Edouard Manet 1867

Berättelsen, särskilt engagerande för att den är sann, tar formen av klassisk hjältesaga där Dreyfus och Zola blir de goda hjältarna som i motvind kämpar för rättvisa mot de onda superskurkarna generalerna och inrikesministeriet. Precis som i alla klassiska sagor möter de motgång på motgång för att slutligen, i dramats slutskede när allting tycks som mörkast och mest hopplöst, nästan mirakulöst avgå med segern: År 1900 blev Dreyfus frigiven och levde sedan ända till 1935. Stackars Zola däremot dog redan 1902 av kolosförgiftning (som han fick sedan röken från hans nattbrasa inte lyckades ta sig genom husets skorsten – senare bekände en takarbetare på sin dödsbädd att han murat igen Zolas skorsten eftersom han varit Dreyfusanhängare. Om denna historia ska anses tillförlitlig eller ej tvistar dock de lärde.)

En annan offerskildring jag har tagit del av på slutet är filmen ”The Impossible” om tsunamikatastrofen 2004. Efter femton minuters paradisskildring väller en gigantisk flodvåg in över den kärleksfulla idealfamiljen Benton på det lyxiga paradishotellet Orchid i Khao Lak. Några minuter senare kämpar den svårt sargade mamman i familjen (Naomi Watts) i de våldsamma strömmarna dels för att inte törna in i de bilvrak, vassa rötter och järnskrot som viner förbi, dels för att rädda sin tonårige son Lucas som kämpar för sitt liv i vattenmassorna. Så småningom lyckas de klamra sig fast vid en raserad elstolpe och till slut flyter de in på ett ödelagt fastland bestående av vrakspillor, döda fiskar och människolik. Förtvivlat släpar de sig fram i stekande hetta – Watts med ett djupt köttsår i ena låret som forsar av blod när hon går medan sonen förtvivlat iakttar hur hennes ansiktsfärg blir blekare och blekare.

Filmen är oavbrutet hemsk och olidligt spännande och jag trycker näsan mot Olles arm och gråter så att hans skjorta blir alldeles blöt. När filmen är slut och eftertexterna rullar in skäms jag över att jag varit så distanslös. Tänker att det var ju bara var en film och dessutom en vinklad sådan som enbart fokuserade på en vit medelklassfamilj – turister – när det framförallt var den inhemska befolkningen som drabbades. (De thailändare som figurerar i filmen uppträder enbart som tjänare av olika slag; som anställda på hotellet, som vårdpersonal på sjukhuset och som smutsiga och tandlösa – men hjälpsamma – bybor.)

the-impossible-movie

the_impossible_Naomi Watts och Tom Holland kämpar för sina liv i vattenmassorna

För att återgå till Taylors tes om vår tids fixering vid ”victimhood” och vad den kan tänkas springa ur. En teori kan vara att vi varje dag matas med katastrofer – siffror på döda och torterade i krig, gatuvåld, terrorattacker etc men också i vår svenska vardag (antalet tiggare som fyrdubblats de senaste två åren, den ökade våldtäktsstatistiken etc): Abstrakt, ansiktslös information som det är svårt att ta till sig men som efterlämnar en känsla av olust och dåligt samvete. Berättelser kring enskilda fall, där katastrofen ges konkret form och därmed blir möjlig att identifiera sig med, kan därmed upplevas som en lättnad eftersom vi på detta sätt ges möjlighet att engagera oss på ett djupare plan.

Komikern Louis C.K skämtade vid ett tillfälle om västerländska människors självbild som varande unika och speciella och därmed per automatik skyddade från allt ont. Att vi, när något obehagligt drabbar oss, gärna utbrister något indignerat i stil med ”Oh my god! I can’t believe this is happening to me!”: There are people who are starving in the world, and I drive an Infiniti. That`s really evil. There are people who would just starve to death and that`s all they ever did. There`s people who are born and then go, ”Oh, I`m hungry”, and then they just die. An meanwhile, I`m in my car, having av great time and sleep like a baby. I denna kontext kan läsande av katastrofskildringar betraktas som en slags morbid tröst: ”Jag har visserligen inte den perfekta kroppen men jag är åtminstone inte hungrig, brännskadad, våldtagen eller drabbad av en tsunami!”

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det oavsett anledning förmodligen alltid kommer att finnas intresse för skildringar av mänskligt lidande. Och att detta intresse trots allt är något vi bör vara tacksamma över. Utan det och dem som lägger ned möda på att gräva, undersöka och rapportera om dessa saker skulle världen förmodligen vara en (ännu) sämre plats än den redan är. Vi får inte heller glömma att kulturer i alla tider vördat sina martyrer; ”ty i de lidandes ögon finner du Gud.” Även om det för de drabbade sällan innebär någon tröst att upphöjas till helgon efter sin död.

”I have no feelings, get that into your head.”

Började av någon anledning att tänka på den här filmen nu på morgonen och det faktum att jag har en grej för hockeyspelare sedan dess (dock bara i fantasin, hockey i verkligheten är dödstråkigt). Eller kanske är det bara kombinationen av motsatser: Människor som rymmer extremer åt olika håll, som kan vara både känsliga och råbarkade, förfinade och vulgära. Det är sexigt. Eller så är det bara killen i filmen som är sexig.

hockey