Påmindes just om hur mycket jag älskade den här låten när jag var 16

Annars: En  ordinär kväll hos mig. Jag har målat naglarna (i nyansen A List från Essie), läst 100 sidor i Jonathan Franzéns Frihet som jag genast sprang och köpte efter Tillrättalägganden (och som hittills visat sig vara nästan, men bara nästan, lika bra). Fått veta från vår hyresvärd att vi får hyra vår lägenhet ytterligare sju månader (vårt kontrakt skulle egentligen gått ut 1 juli – detta är dock extraordinärt). Klockan är 20:50 och vi har fortfarande inte ätit middag (men en lasagne står i ugnen, tack vare Olle). Jag dricker Jack Daniels – har hållit på med samma glas i två timmar – följdaktligen är det ingen whiskykväll ikväll. Strax ska jag se ett avsnitt av Mad men. Puss och kram.

Fem dagar i värmen

the_hammock

Sammanfattning: 

Denna text avhandlar: 1. fint väder och de krav som är förenade med fint väder 2. att fylla trettio och ålderskrisa 3. barnproducerandets vara och ickevara 4. vädret igen 5. att kvällssol på söder är härligt 6. vädret igen 7. Damon Albarn och ABBA 8. vädret igen 9. osunda fantasier om mina grannar 10. vädret och Tyresö slott 11. om att återvända till universitetet och om att lida av posttraumatiskt duktighetssyndrom 12. konstiga grejer i butiker 13. introduktion av min ursprungliga idé för inlägget = kvinnor som älskar fascister 14. utvikning kring min oförmåga att komma till saken 15.  själva saken/kvinnlig masochism 16. min relation till skrivande 17. mer om själva saken/kvinnlig masochism 18. avslutning

Det var inte meningen att texten skulle bli riktigt så lång… 

Tisdag 7 maj

Hej, idag är det varmt och vackert väder ute (23 grader i skuggan, blå himmel) och jag borde vara ute och ”fånga dagen” men det gör jag inte.

Har märkt att detta ofta händer när det är fint väder. Inte för att jag inte uppskattar fint väder, för det gör jag, utan för att jag drabbas av prestationsångest. För jag vet inte riktigt vad jag ska ”göra” utomhus som skulle vara mer tillfredsställande än det jag redan gör, inomhus. För grejen är ju den att jag redan är rätt nöjd med sakernas tillstånd (min inomhusaktivitet) och om jag går ut så måste jag ju avbryta den. Till exempel är det inte lika lätt att sitta och skriva på datorn utomhus – åtminstone inte om jag sitter i solen eftersom solen bländar skärmen (och själva poängen med att gå ut skulle ju vara just att sitta i solen). Det är inte heller lika lätt att gå omkring osminkad och i myskläder (jag tillhör den förkastliga människotyp som har ett behov av att se presentabel = sminkad och välklädd ut bland folk). Avslutningsvis är det inte riktigt lika trevligt att dricka kaffe i solsken som inomhus; i solen föredrar jag att dricka typ… smoothies. Men jag föredrar alla gånger kaffe före smoothies – och just nu är jag sugen på kaffe (går och brygger kaffe).

Nu har jag bryggt kaffe och hittat en kompromiss: Vårt lilla köksbord vid takfönstret. (Har hakat upp ena rutan så att jag har utsikt över hustaken och villaträdgårdarna nedanför och kan lyssna på fåglarna som drillar i trädkronorna. Idyllen är dock inte fullt så pastoral som den låter – biltrafik dånar från Gamla Tyresövägen en bit bort, och då menar jag dånar. Bör också tillfoga att min skärm just nu speglar skuggan av mina pelargoner och att jag därför har svårt att se vad jag skriver.) Men kaffet är gott, och mitt samvete lättare! Och åh, vad trevligt det känns att blogga förresten!

Tänkte igår, när jag satt framför datorn på min förmiddagslektion, att det skulle kännas verkligt fint att blogga igen. Främst för att jag kände för att skriva ett satiriskt porträtt av mig själv och mina elever; att de ibland slår mig som så jäkla tonårs att jag knappt står ut: som när de med slött halvslutna ögon tuggar tuggummi  med öppen mun, lyssnar på hög (dålig!) musik och tittar på youtube-klipp istället för att skriva engagerade texter om sin inställning till det förvisso rätt tråkiga ämnet dialekter och svarar att de ”inte känner för det” när jag ber dem att trots allt försöka.  Och hur jag svarar att jag själv minsann inte heller alltid ”känner för” att undervisa dem – särskilt inte när de beter sig sådär – men att jag (minsann, igen) biter ihop och gör det ändå och plötsligt hör hur jag låter exakt som min mamma. Och det måste betyda att jag är vuxen nu. Vilket inte borde komma som någon större överraskning eftersom jag trots allt fyllt 30.

Att fylla 30. Jag har nu varit trettio år i två veckor och två dagar och är inte särskilt nöjd med det. Främst eftersom jag inte har uppnått det jag trodde att jag skulle ha uppnått vid 30.  (Och för att jag häromdagen köpte min första antiwrinklecreme.)

30Med fez och mousserande vin på min 30-årsdag. Ser ändå rätt glad ut va? Å andra sidan ser jag ALLTID glad ut när jag dricker, se bevis nedan:

29

(Den övre bilden tagen på marockansk bar i centrala London, den nedre på alkissylta i Gamla stan)

I Jonathan Franzéns ”Tillrättalägganden” har 39-åriga Chip problem med ett sjunkande självförtroende:

 Borta var den tid då han kunde kosta på sig att vara épater de bourgeois. Förutom sin lägenhet på Manhattan och snygga flickvän Julia Vrais hade han numera nästan inget som kunde bevisa för honom själv att han var en välfungerande vuxen man.

När han jämför sig med sina framgångsrika syskon, bankmannen Gary med sina tre barn och köksmästaren Denise som jobbar på en framgångsrik restaurang, inser han vilken slät figur han utgör bredvid dem: konstant pank med ett trist deltidsjobb som översättare av juridiska dokument samt idkare av orealistiska -men storvulna – författardrömmar (dessutom dumpar den snygga Julia honom kort därpå). Faktum är att han är så fattig att han börjat stjäla för sin överlevnad – bland annat smusslar han ut en laxfilé för 78 dollar under sin skinnjacka från ett tjusigt deli i Tribeca, en plågsamt stycke eftersom man som läsare känner sig så djupt generad å hans vägnar.

Jag gillade dock den där meningen; att han ”har nästan inget som kan bevisa för honom att han är en välfungerande vuxen”. Jag tror att det är en typisk känsla – rentav symptomatisk – för min generation. Kanske även för vissa 60- och 70-talister.

Och nu är jag ju inte lika illa däran som denne Chip (jag behöver inte stjäla lax från matbutiker), men ändå: När mitt yngre jag föreställde sig mitt 30-åriga jag förväntade sig hon (den unga Sofia alltså) ändå något mer än detta. Framförallt att jag skulle ha varit driftigare och åstadkommit mer; vunnit en miljon, rest jorden runt och jobbat med svältande barn i Afrika eller nåt, men allra helst ha skrivit en, kanske två, romaner (den första, tänkte jag mig, skulle ges ut när jag fyllt 25 – jag trodde också, märkligt nog, att jag skulle vara gift vid 25). Å andra sidan föreställde sig den unga Sofia (det blir mycket schizofrent här) inte särskilt mycket lycka på övriga områden. Faktum var att jag i många år var övertygad om att jag aldrig skulle lyckas bryta mig ut (= ha råd att flytta) från min 17 kvadratmeters etta i Umeå centrum och träffa någon levande människa – kille som tjej – som skulle vilja flytta ihop med mig. (Mina vänner upplyste mig frankt om att det skulle vara en mardröm att dela bostad med mig eftersom jag var så dålig på att diska och på att betala mina räkningar i tid.) (Måste dock nämna att jag idag är mycket bra på att betala mina räkningar i tid. Diska har jag dock fortfarande vissa problem med.) Och nu flög just en humla in genom fönstret och surrade omkring  över matbordet, som tur är flög den ut lika snabbt igen. Fast jag gillar humlor!

Det här med att ladda vissa (jämna) tal med särskild betydelse: 25, 40, 65 etc, en siffermagi som tycks ha anhängare även bland de mest hårdnackade ateister, är bara (med reservationer för det faktum att jag är överkänslig på de flesta områden)… obehagligt. För om man ska betrakta särskilda tal som milstolpar på ”hur långt man kommit” så  har man ju automatiskt bäddat för kris – åtminstone om man tillhör den människotyp, som jag, som upplever en oförmåga att leva upp till de förväntningar de är behäftade med och vars livsföring snarare är introvert än extrovert. Alltså: Istället för att på sin födelsedag bara bekymmersfritt fira och vara glad (vilket i sig kan upplevas krävande) tvingas man även – mer eller mindre undermedvetet – placera sig själv på en förtryckande (ja, förtryckande!) normskala där man förväntas tävla- eller åtminstone jämföra sig med den dunkla massan jämnåriga. Och enligt denna normskala innebär att fylla trettio att kliva över tröskeln till det samboslutna, karriärbefästande och barnproducerande stadiet. Precis som man när man fyller 65 förväntas kunna blicka tillbaka på ett långt och tillfredsställande yrkesliv tillsammans med sin stora mysiga familj där det ingår minst tre underbara barnbarn.

Självklart VET jag att allt det där är klyschiga generaliseringar och att jag därför inte behöver köpa något av det, men samtidigt, och som med alla klyschor, så äger de också en viss giltighet (ty annars vore de inte klyschor): För folk runtomkring mig och min generation i största allmänhet börjar ju faktiskt GÖRA allt det där nu: Skaffar barn, gifter sig, köper hus, etablerar stabila positioner på arbetsmarknaden. Jag också – på sätt och vis. Men bara för att jag ”gör det” är jag inte alls säker på att det är något jag vill fortsätta göra – jag är för klaustrofobisk av mig för att helt och hållet kunna stänga dörren (dörrarna) om mig.

Och just för att det är oåterkalleligt känner jag ingen längtan efter barn. Och det stressar mig att människor runtomkring mig har börjat antyda att jag borde känna det (=förstå att det är ”dags nu”, för gudarna ska veta att fertilitet inte är något att ta för givet och dessutom kan man inte hålla på och vela fram och tillbaka och fundera på vad som känns rätt och inte när de gäller sådana viktiga grejer som reproduktion av människosläktet – det naturligaste av allt). I rättvisans namn företräds dock denna åsikt främst av de äldre generationerna – inte av min egen. (De jag känner som har skaffat barn är tvärtom väldigt ödmjuka kring det – absolut inga graviditetspredikanter.) (Och bara för att jag inte är sugen på barn själv så innebär det förstås inte att jag inte gillar barn, för det gör jag. I måttliga mängder.)

Vid närmare granskning består min trettioårskris förmodligen mer av en specifik jag-vill-inte-ha-barn-kris än någonting annat. En kris som på intet sätt kan betraktas som vare sig ny eller unik för just mig.

Erica Jong skriver (iklädd sitt 30-åriga alter ego Isadora Wing) i ”Rädd att flyga” att permanenta arrangemang skrämmer henne till döds. Hon skriver också att hon inte förstår hur hon skulle kunna förmå sig att ta det där definitiva steget: ”Hur skulle jag bara kunna plocka ur pessaret och bli med barn? Det som andra kvinnor gör utan att fundera över saken var för mig en stor och ödesmättad handling. Det vore att förneka mitt namn, min framtid och min mor.” Isadoras mamma hade nämligen förklarat för henne att det var omöjligt för en kvinna att behålla sin talang och kreativitet när hon väl blivit mor: ”man måste välja. Antingen får man bli konstnär eller skaffa barn.”

När jag var yngre sa min egen mamma nästan samma sak – att det enda sättet för en kvinna att behålla sin frihet var att inte skaffa barn. Det var hårda ord, men effektiva, och det är de jag tänker på när jag tänker på barn. Samtidigt tänker jag på ensamheten det innebär att välja bort barn och att det kanske är ett (för) högt pris att betala för denna frihet (och detta inte bara ensamhet i betydelsen barnlöshet utan också i alla sociala sammanhang där man förväntas tala om sina barn – ensamheten i att bli betraktad som en ömklig ofullbordad människa). Och sen tänker jag att det trots allt vore  absurt om enda anledningen till att jag skaffade barn var av rädsla för ensamhet. Jong skriver att hon  ”skulle skaffa barn när jag kände mig mogen för det. Och om  jag aldrig skulle komma att känna mig mogen, så skulle jag låta bli.” Och hon frågar sig om ett barn verkligen kunde vara någon försäkring mot vånda och ensamhet: ”Fanns det någonting som var det?”

Troligen inte.

Onsdag 8 maj

Vad är det man brukar säga? ”Jag vet inte vad jag vill, bara vad jag inte vill.” Den bortskämda människans paradigm. Vad vi verkligen lider av är kanske vår valfrihet? Ändå skulle jag inte byta ut den mot någonting annat.

Också idag råder värmeidyll utomhus. Min väderapplikation på mobilen visar 22,1 grader. Den upplyser mig också om att man just nu hittar landets högsta temperatur i Upplands-väsby (24,7 grader) och landets lägsta temperatur i Kiruna (3,9 grader). Jag måste erkänna att jag älskar den här appen och att jag är smått besatt av temperaturer. Kanske för att jag nästan alltid är frusen.

Jag tog mig ut till sist igår – runt kvart över fyra ungefär. Motiverade mig med utsikterna till konsumtion (fungerar alltid) och promenerade till Skanstull och köpte ett par nya ballerinaskor. Sen gick jag till Ica och köpte lax och tunnbröd och mousserande vin och begav mig till Olles jobb för en middag på söders höjder. Såhär fint var det där:

kväll 1

kväll 2

kväll 3(Bilderna tagna först när solen håller på att gå ned)

Och såhär ser det ut inne på ett arkitektkontor:

kontorPrecis som man förväntar sig va?

Det här med att man ligger före med temperaturen i Sveriges södra delar förresten: som utvandrad norrlänning har jag märkt att jag ofta framstår som en (väder)förrädare bland de som bor kvar. Som när jag pratade med min vän Charlott igår eftermiddag och hon berättade att hon satt ute i solen och rastade sina katter uppe i Sorsele där hon jobbar för tillfället: ”Det är så skönt ute.” Sa hon. ”Ja, här är det årets första sommardag. 22 grader i skuggan.” Sa jag. ”Jaså?” Svarade hon förnärmat. ”Ja, det kan man ju inte slå.” Det var likadant när jag pratade med pappa för en månad sedan och babblade på om hur jag njöt av de isfria trottoarerna samtidigt som det härjade en snöstorm utanför hans fönster. Vid sådana tillfällen borde jag naturligtvis ha vett att hålla käften.

Nu lyssnar jag på Blurs ”Girls and boys” som känns som en mycket somrig låt.  Nedan kan ni titta på videon (min inre fjortonåring blir förstås omedelbart förälskad i Damon Albarn):

På denna tid (1994) var han (Albarn alltså) ihop med coola Justine Frischman i Elastica – något jag minns från mina Okej-tidningar. Jag var dock inget fan av vare sig Blur eller Elastica utan lyssnade bara på ABBA GOLD – faktiskt med sådan entusiasm att mamma hotade med att slänga ut kasettbandet genom fönstret.

Abba GoldJag var ingen häftig tioåring.

Torsdag 9 maj

Idag gick jag upp tidigt och har hunnit göra en massa nyttiga saker; diskat, dammsugat, hängt tvätt och skakat mattor. När jag var ute på gården med mattorna noterade jag att det idag råder mitt eget perfekta väder: Blekgul sol ”klar och genomskinlig som vitt vin” (favoritbeskrivning ur Sartres ”Äcklet”) och en viss ljummen fuktighet i luften. Ett väder som får mig att tänka på tidiga sommarmorgnar i min barndom när jag gick ut i nattlinne innan frukost och hoppade omkring barfota på gräsmattan och såg solen stiga upp över havet. Ett väder som lika gärna kan förebåda en varm och klar dag som regn eller åska eller bara vanlig tråkig molnighet. En känsla i luften av att något betydelsefullt skulle kunna hända (men naturligtvis inte behöver hända). Att man skulle kunna träffa någon – en vacker man (förslagsvis på stranden, den första kille jag blev kär i träffade jag på stranden, kanske efter en morgon just som den här) eller skriva ett ovanligt bra stycke text – det finns en trånad och ett driv i luften tänker jag.

När jag stod ute med mattorna (jag lät dem vila i en hög ovanpå soptunnorna medan jag bearbetade dem en och en) såg jag hur våra närmsta villagrannar dukade upp frukost på altanen. Två kvinnor som satt bekvämt tillbakalutade i varsin trädgårdsmöbel och en man som hällde upp kaffe i koppar på bordet framför dem. Jag började fantisera om vilka de var: Två systrar + äkta man eller två väninnor + äkta man. Eller två väninnor och deras gemensamma älskare, eller två systrar varav den ena var gift med honom och den andre hade honom som (hemlig) älskare. Jag tilltalades förstås mest av de två sista alternativen. Eller så var de bigamister: Två fruar + en äkta man + ännu en fru någonstans inne i huset. Snart en möjlighet, om vi håller tummarna för nästa generations centerpartister.

(Spårar ur.)

Senare (kl 15:48, väderapp: 23,5 grader)

Har förflyttat mig till Tyresö slott, eller närmare bestämt till trappen på en villa på ängarna nedanför slottet. Såhär ser det ut där (ja, bilden är naturligtvis tillfogad senare):

skogsvaktarvillan(Villan byggdes på 1920-talet efter förebild från franska 1700-talsbondbyar och framförallt drottning Marie Antoinettes Petit Trianon.)

Runtomkring mig surrar fåglar och humlor och nässelfjärilar och en och annan geting och jag sitter barfota i solskenet med såriga fötter (mina nya ballerinaskor har redan gett mig skavsår) och uppkavlade leggings och svettas i min svarta sammetströja. Känner mig så pass belåten med tillvaron att jag måste citera ett klassiskt stycke lakedistict-poesi:

I wandered lonely as a cloud that floats on high o’er vales and hills, when all at once I saw a crowd, a host, of golden daffodils; beside the lake, beneath the trees, fluttering and dancing in the breeze.

Enda skillnaden mellan mig och Wordworth är alltså att jag sitter ned istället för att vandra runt och att jag blickar ut över kluster av gula kortväxta blommor istället för elegant långstjälkade dito.

Nu en glad nyhet: Jag ska läsa konstvetenskap i höst! (På halvfart och på kvällstid, blir förmodligen aldrig student på heltid igen). Och det känns så roligt! Åtminstone känns det roligt att gå på föreläsningarna – jag har inga större illusioner om att kurslitteraturen kommer att vara lika kul. (Har sett vilken koloss till kursbok som väntar och förutom att den väger cirka tjugofem ton så är den säkert inte helt lättsmält.) Men hursomhelst: Jag kommer att bli BILDAD KONSTKÄNNARE. Hurra!

Dessutom: Översiktskurser är verkligen de bästa kurserna och jag älskade (nästan) varje minut av A-kurserna i historia och idéhistoria – till skillnad från de sega B-kurserna med sitt själsdödande uppsatsskrivande. A-kursen i litteraturvetenskap hatade jag däremot, av anledning mycket träffsäkert skildrad av Erica Jong nedan:

Jag hade börjat med högre studier för att jag älskade litteratur, men på högre universitetsstadier var det inte meningen att man ska studera litteratur. Det var meningen att man skulle studera litteraturkritik. En professor skrev en bok som ”visade” att Tom Jones i själva verket var en marxistisk parabel. Sedan skrev en annan professor en bok som ”visade” att Tom Jones i själva verket var en kristen parabel. Sedan skrev en annan professor en bok som ”visade” att Tom Jones i själva verket var en parabel som visade den industriella revolutionens utveckling. Man förväntades hålla isär namnen på professorerna och alla deras teorier så att man kunde klara sina tentamina. Det verkade som alla gav fan i om man hade läst Tom Jones, så länge man bara kunde rabbla upp titlarna på de olika teorierna och tala om vem som hittat på dem. Alla litteraturkritiska böcker hade titlar i stil med: Skrattets retorik eller Komisk tendens i Henry Fieldings berättarstil eller Estetiska implikationer i satirisk dialektik. Fielding skulle ha vänt sig i sin grav.

Trodde dock inte att jag skulle vilja plugga nåt mer på universitetet. När jag tog examen i januari 2010 var jag så skoltrött att jag aldrig mer ville se åt något som ens påminde om kurslitteratur. (Minns att jag köpte Sven Eric Liedmans senaste bok ”Stenarna i själen”, läste cirka tre sidor och sedan var beredd att spy.) Utifrån denna förhållandevis nya känsla (jag hade dessförinnan pluggat outtröttligt och med ett närmast lyriskt, och mycket beskäftigt, engagemang) kände jag mig extremt förundrad över hur jag ORKAT OCH STÅTT UT  I  HELA TIO TERMINER. I efterhand framstod det – och framstår fortfarande – som ett veritabelt mysterium. Jag tänkte att det inte gick ihop med min självbild; jag som i själva verket alltid hade betraktat mig själv som en lat människa. (Åtminstone hade jag regelbundet fått det upprepat för mig under min uppväxt och oavsett sanningshalten i detta var jag under denna period mer än redo att återgå till denna inställning till min existens.)

Skulle tro att jag under dessa månader återupplevde ungefär samma slags känslor som jag brukade ha i högstadiet då jag trotsigt lyssnade på musik, med hörlurarna gömda under håret, istället för på läraren under lektionerna och tog varje chans att smita undan eller skolka. Så: 26 år fyllda med en purfärsk examen i bakfickan kände jag mig ingalunda redo att ”nyttja min potential” och söka anställning på en arbetsplats där jag för kanske första gången i mitt liv skulle betraktas som kompetent samt erhålla något som liknade en vettig lön. Istället regredierade jag mer eller mindre till fjortis vars primära intressen bestod i att sova, shoppa och supa på helgerna (och åh, vad det kändes bra!). Samma sak hände Charlott – min bästa vän och vapendragare under dessa år – och vi förundrade oss över att vi plötsligt pratade smink och kläder och killar med samma intensitet som vi förut pratat fakta, uppsatser och teorier. Vi insåg också – till vårt stora förtret – att vi inte längre var det minsta sugna på att jobba som lärare. Det kändes som om våra studier, och all vår flit, varit förgäves.

jag charlott 2008Duktiga flickor och BFF:s forever, runt 2008.

narsTill skillnad från mig är Charlott en utåtriktad person som då och då ställer sig på scen med sitt soloprojekt eller med sitt punkband.

Vad som hände? Jag tog ett okvalificerat jobb på ett gruppboende med obekväma arbetstider och dålig lön och Charlott började jobba, halvt ideellt, som projektledare på en kulturförening och ingen av oss läste en seriös bok på minst ett halvår (jag började läsa bestsellers, Charlott chic lit). Ja… och så fortsatte det i flera månader innan jag slutligen tog mig samman och tog anställning på ett komvux – medan Charlott klättrade i graderna och tog över den ledande positionen i kulturföreningen (hon har alltid varit driftigare än jag). Komvuxjobbet upplevde jag för övrigt som ett straff. Att jobba som lärare började kännas roligt först efter 8-9 månader. Min inställning till universitetsstudier som urtråkiga har jag dock behållit ända till nu.

Senare: Liten bildkavalkad från slottet och slottsparken:

slott 3

slott 1 (1)

slott 4

får

Toppenfint, eller hur? (För att ta sig hit tar du buss 873 mot Nyfors från Gullmarsplan, går på en halvtimme.)

Fredag 10 maj 

Idag är det pappas födelsedag – han fyller 63 – och just nu befinner han sig i Norge med mina två äldre bröder och fiskar. När jag ringer och grattar honom kommer han att bli arg på mig för att jag ringer utlandssamtal; ”det här har du inte råd med!” kommer han barskt att säga. Så säger han när jag ringer från Stockholm också – som om det var olika taxa mellan olika landskap.

Jag älskar min pappa.

Dagens upptäckt: De säljer Carl Jung-vin (alkoholfritt förstås) på Ica. Uppenbarligen är han, psykoanalytikern alltså, inte varumärkesskyddad. (Undrar om Freud är det? Annars förväntar jag mig ett Sigmund Freud-rosé inom kort.)

Jung

Och när jag ändå är inne på konstiga grejer i butiker kan jag lika gärna visa den här också som halvt skrämde livet ur mig sist jag besökte min lokala secondhand-affär:

Hemmafru från helvetet

Det skulle vara lätt att tro att den här dockan är ironisk – ”zombiehemmafrun från helvetet” eller något liknande men jag har svårt att tro att de äldre damer som jobbar där skulle besitta just denna typ av humor – de som är så rara och beskedliga och ägnar sig åt ideell verksamhet med gemenskapskaffe varje dag kl 11. Eller…?

När jag började skriva det här inlägget för fyra dagar sedan var min intention varken att skriva om väder, ålderskrisar, skoltrötthet eller sjuka grejer i butiker utan om dessa tre böcker:

böcker

Ja, som ni ser hade jag till och med fotograferat dem. Bilden skulle placeras direkt under rubriken som skulle lyda något i stil med ”Tre bra böcker” eller, vilket var min ursprungstanke innan jag adderade Franzén till det hela: ”Alla kvinnor älskar en fascist”. Men jag kanske borde strunta i Franzén – jag har ju redan nämnt honom lite kort när jag berättade om stackars Chip – och enbart koncentrera mig på fascistperspektivet.

Jag gör det.

Nå, jag tänkte att det förmodligen skulle bli en relativt lång text (eftersom jag är oförmögen att fatta mig kort när jag väl går igång på något) men jag hade inte tänkt att det skulle krävas ett såhär långt preludium – och fyra dagar – innan jag ens kommit till saken. (Inte konstigt att jag inte lyckas skriva färdigt några romaner!)

///Utvikning (igen): Faktum är att det alltid varit mer eller mindre såhär: Jag har aldrig haft några problem med att producera text utan bara med att få något att hända i en text. (Innan jag började blogga hade jag fyllt 27 dagböcker varav en bestod av 526 dataskrivna sidor – utskrivna och uppdelade i tre svarta skinnpärmar. Vad den handlade om? Tänk omogen Knausgård – ett biblioteksbesök kunde sträcka sig över tre sidor.)

Efter många års skrivande har jag dock insett att jag trivs bäst på händelselöshetens och iakttagelsernas stilla vatten. Förmodligen eftersom det är precis sådan jag är – en människa som trivs bäst med att vara mer eller mindre inaktiv, eller snarare introspektiv (läs Therese Bohmans text om detta, den var mycket bra). När Olle tagit del av mitt senaste, kasserade, romanförsök konstaterade han sålunda att det 1. inte hände särskilt mycket och 2. att det var just denna händelselöshet som ”gjorde mig unik”. Vet ej om detta är något att glädja sig åt eller inte…///

”Alla kvinnor älskar en fascist”. Det är ett citat ur dikten ”Daddy” av Sylvia Plath: Every woman adores a fascist, the boot in the face, the brute, brute heart of a brute like you. Att älska stöveln i ansiktet; uppgivandet av jaget – underkastelsen under klichén att vara kvinna, bara-ett-kärl att tömma, fylla. En vacker förpackning att bruka och kasta bort.

Det är förmodligen inget unikt med kvinnliga masochister. Jag tror att vi kvinnor är det lite till mans, om inte i sängen så i vardagen – varje gång vi kliver åt sidan, ursäktar oss för att ha avbrutit en diskussion, blivit lite för ivriga, tagit för mycket plats. Alla kafferaster vi försöker bonda med våra kvinnliga kollegor genom att prata om hur tjocka vi är: ”Jag borde gå ner ett kilo eller två. Det har blivit alldeles för mycket på slutet.” ”Nää, inte behöver du det. Du har en jättefin kropp! Jag däremot-”. Alla gånger vi beundrar en man för att hans tondörsröst eller för att han är så lång, bredaxlad, stark och dominant  – eller bara för hans överlägsenhet eller arrogans, särskilt för hans arrogans – som om fältherrar krävdes även i kafé- och kontorslandskap. Masochismen finns liksom inbyggd i vårt förhållningssätt till oss själva (eller snarare, för att inte framstå som pinsam biologist, även om jag delvis är det; vi har blivit fostrade till masochister) och aktualiseras kanske främst i konflikten mellan vårt förnuft; vi vet ju att vi inte ”borde” ta någon skit, och vår mer instinktiva känsla som säger oss att en bråkig kvinna är en oattraktiv kvinna.

Det finns helt enkelt ett slags uråldrigt patent på vad det innebär att vara kvinna som säger att hon måste vara passiv för att duga. Om man ”frigör sig” är man därmed inte längre en ”äkta kvinna” utan något annat, mer onämnbart. Jag antar att det är därför så många feminister ogillar att kalla sig något annat än ”människa”: ”någonstans, långt inom mig (bland alla barndomens sjunkna minnen) lyser en bild av den ideala kvinnan, en sorts judisk Griselda. (…) Och i hemlighet skäms jag över att jag inte är hon. En god kvinna skulle ha ägnat sitt liv åt att vårda och stärka sin mans galenskap. Jag var ingen god kvinna. Jag hade för mycket annat att göra.” Skriver Erica Jong. Hon skriver också om sin frustration över sin oförmåga att inte kunna vara sig själv fullt ut i förhållande till en man:

När preludierna är över och jag är ensam med en man i flera dagar, inser jag på allvar hur litet frigjord jag är. Min naturliga impuls är att fjäska. Allt mitt högljudda uppror är bara en reaktion på min djupa underdånighet.

Erica Jong återkommer flera gånger till Sylvia Plaths påstående i ”Rädd att flyga”. Man skulle kunna säga att det är bokens tema – eller snarare att bokens tema är att förhålla sig till detta påstående – som hos Jong ses som ett faktum: Alla kvinnor är masochister, alla män är sadister. Och hon hittar ingen riktigt fungerande metod för att ta sig ur denna ekvation. Hon talar om att hon fortfarande var ”alltför mycket skolflicka med starkt överjag för att inte välja något jag avskydde istället för något jag älskade.”

Jag känner igen mig mycket i detta.

Lördag 11:e maj 

Jag misstänker att jag inte vill publicera denna text utan snålt behålla den för mig själv. På slutet har det blivit så med allt fler inlägg jag skriver – att jag i sista minuten, när de är nästan- eller helt färdigskrivna, bestämmer mig för att inte posta dem. Det uppstår en låsning inuti som säger mig att världen inte blir bättre av att jag droppar några rader i cyberrymden, att det kvittar (+ att jag skriver dåligt). Att allt kvittar.

Fast samtidigt tror jag ju inte alls på det där: Världen blir faktiskt en bättre plats av skrivande människor. Jag skulle till och med påstå att skrivande kommunikation är bättre än talad, därför att skrivandet, till skillnad från talet, är långsamt och kräver eftertanke. I en text finns alltid möjlighet att gå tillbaka, korrigera, omformulera. I text är det lättare att vara klok och visa takt och att få fram sitt budskap – även om skrivande förstås inte behöver ha något specifikt budskap för att förtjäna ett existensberättigande (det tycker jag verkligen inte). Och argumentet att det skulle vara fåfängt att exempelvis blogga eller bara publicera text i största allmänhet som inte är godkänd på förhand av en redaktör – som jag hör då och då – ”man vill bara ha bekräftelse och uppmärksamhet” – tror jag inte heller ett dugg på (som om bekräftelsesökande och ytlighet INTE existerade i andra sammanhang också, och nog kan man vara både ytlig och klok, begåvad och bekräftelsesökande.)

Jag kommer inte att skriva klart fascist-texten, kommer inte att analysera Ramqvist Saga-Victor Schantz-relation eller Jongs Isadora-Adrian Goodlove-relation. Det enda jag kan säga såhär lite snabbt innan jag avslutar är att jag inte delar många recensenters åsikt att Victor Schantz-relationen egentligen skulle vara särskilt destruktiv. Därför att han inte är så mycket svin som helig graal. Och att han som sådan utgör en nödvändig drivkraft – något som Saga aktivt väljer snarare än underkastar sig. För henne är han helt enkelt värd priset hon betalar även om hon – för stunden – har svårt att förstå riktigt vad det är hon köper eller varför hon valt att köpa det.

Jag tror att vi är många som har utvecklat och förfinat oss själva i jakten på typer som Victor Schantz. Misstagit vår längtan efter utveckling med en strävan efter ett särskilt – gärna omöjligt – kärleksobjekt. Ett objekt som enbart, inbillar man sig, kan uppnås genom att man omstöper sig till en ny, bättre människa. Man behöver helt enkelt visualisera sig ett mål.

Åtminstone har jag använt mig av just denna metod, främst under mina tonår och i den tidiga 20-årsåldern, och sedan (inte utan ett inslag av sadistisk tillfredsställelse!) sett hur de åtrådda en efter en spruckit som troll i dagsljus när jag väl ”kommit ikapp”. Det har på så sätt visat sig att mina förälskelser egentligen bara utgjort drömversioner av mig själv. Både Jong och Ramqvist beskriver denna process på ett mycket bra sätt.

Och med de orden avrundar jag. Tack och hej!

Målning högst upp: Edward Killingworth Johnson: ”The Hammock”, 1881