Mitt gamla sovrum

24 juni 004Job-affischen släpade jag hem från Paris när jag var 19. Nallen i fåtöljen heter Nils; en julklapp till mamma som jag tjuvade igen. Klockan är nån släktklenod.

En sommar för ett par år sedan gjorde jag om rummet till fotostudio. Då tog jag bland annat denna bild:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Det är ett älgkranium prytt med en torkad ros. Efter ett tag började det lukta eftersom det inte helt hade passerat förruttnelsestadiet. Jag fotograferade mest ben och porslinsdockor där inne. Här har ni ett annat kranium:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Jag älskar djurkranier. De är så vackra.  Nedan en samling sälknotor som jag hittade på en ö en regnig höstdag och som jag sen satte ihop till en glad gubbe (eller vad det nu är):

1071

Och så en krabba som jag tog med mig hem från Nordnorge. Den hade väldigt fina färger: lila och laxrosa, men det syns inte på bilden förstås:

152

24 juni 009

Nu är rummet bara sovrum igen. Casanovamasken köpte jag när jag var i Venedig. Den har inte fått följa med till Stockholm. Inte helgontavlan heller (fast jag tycker mycket om den). Det där blommiga lakanet har hängt med sen jag var liten. Gothsängen är från mina tonår, på den tiden matchades den med svarta gardiner.

Ja, och det var allt.

Taxidermi ur moralisk synvinkel

squirrelAlltså, att ha två stora frysar fullproppade med döda djur hemma… skulle ge mig mardrömmar. Att sedan, som hobby, tina upp de där djuren ett i sänder för att sprätta upp dem och karva ut deras inälvor… bara för att därefter kunna arrangera dem lite tjusigt i ett martiniglas sådär. Det krävs nerver till det. För att kunna ägna sig åt sådant får man inte vara blödig, som jag, som får dåligt samvete om jag råkar döda en myra. (I helgen när jag städade ur stugan råkade jag döda både en myra och en spindel. Plus av bara farten suga upp tre spindlar med dammsugaren, och det gjorde mig helt knäckt. Resterande spindlar, tio stycken, fångade jag i glas och bar ut.)

Det är förstås motsägelsefullt att vara besatt av uppstoppade djur samtidigt som man av etiska skäl är vegetarian. Jag är så nojig över att djur far illa i kött- och mjölkindustrin att jag ruinerar mig på ekologiska ägg för 38 kronor paketet. Nu äter jag förvisso fisk, men köper sällan lax eller torsk. Det blir mest sill som jag inbillar mig inte fått lida vid sin död (jag har säkert fel). Däremot har jag inga problem att köpa och bära päls – så länge den är begagnad. Och skinnskor köper jag nya (och fler än jag behöver).

Grejen med uppstoppade djur – utöver att de är spännande och estetiskt tilltalande – är att de ofta är gamla och inte sällan har flera decennier, ibland sekel på nacken. Naturhistoriska riksmuseet respektive biologiska museet i Stockholm inhyser rariteter som man numera inte kan konservera hur som helst, som t ex björnar, vargar, lodjur, ugglor och rovfåglar (de två sista har varit förbjudna att stoppa upp sedan 1947). De flesta uppstoppade djur som det handlas med idag på aktionssajter, blocket med mera är också begagnade.

Nuförtiden måste samtliga djur som dödas i taxidermiskt (påhittad böjning?) syfte vara anskaffade på laglig väg genom ett särskilt tillstånd. Ovan nämnda museer består därför av, med dagens mått mätt, så gott som omöjliga kvantiteter. Dessa museer är också kvarlevor från en förgången tid, reliker från det sena 1800-talets syn på naturlära och deras själva existens därför i sig museala. På så sätt ser jag heller ingen motsägelse mellan mitt intresse och mitt etiska patos: Det är ingen idé att sörja över spilld mjölk, som talesättet lyder. Det som är dött förblir dött.

Min mammas man Roger, som är jägare, känner en konservator och har flera gånger erbjudit mig uppstoppade djur i julklapp och födelsedagspresent. ”Välj bara ett djur du vill ha så knäpper jag det åt dig och får det fixat.” Tanken är frestande. Jag skulle gärna ha en svart korp, en vit ripa, en mink eller hermelin hemma. Gärna allihop. Kanske också några småfåglar. Grejen är bara den att jag inte skulle kunna rättfärdiga för mig själv att de dött på min order. Däremot skulle jag inte ha några problem att låta stoppa upp ett djur som dött på naturlig väg – som kraschat in i en ruta t ex, eller blivit överkörd. Jag har sagt till Roger att han gärna får ta rätt på ett sådant om han skulle råka stöta på något.

Olle, stor djurvän med ett förflutet som vegetarian i tio år, har som sagt nyligen tagit jägarexamen. I julas sköt han sin första fågel, en orre, som han styckade, tillredde och åt upp samma dag (den resulterade i en paj). I telefon lät han både lite stolt och lite darrig på rösten när han berättade om det hela. Han menar att det är både ärligare och mer etiskt försvarbart att skaffa sitt kött själv – att se var det kommer ifrån och följa hela processen, istället för att bara plocka upp ett abstrakt paket i en kyldisk. Jag instämmer till fullo i detta. När jag tagit upp detta att skjuta djur för att stoppa upp har Olle bestämt sagt nej. Han är lika förtjust i uppstoppade djur som jag, men vill inte bidra till själva processen. Det är med andra ord skillnad på att skjuta djur och på att skjuta djur – att döda för sitt eget höga nöjes skull är inget han kan tänka sig.

Den moraliska kompassen är inte sällan ur led. Lägg två bredvid varandra rörande en och samma sakfråga och de kommer förmodligen att peka åt olika håll. Och ändå kommer dess ägare vara lika övertygade om att just deras visar rätt. Människans motsägelsefullhet är så konstant att jag ofta förvånas över hur hon orkar fortsätta upprätthålla illusionen om sin egen uppbygglighet. Hur jag orkar upprätthålla illusionen om min uppbygglighet: Jag googlar regelbundet döda djur men skulle aldrig döda ett själv. Ändå har jag inga problem med att köpa döda djur – vare sig det rör sig om ett paket köttfärs åt Olle eller en begagnad pälsmössa. Men finns det, när det kommer till kritan, något mer förkastligt än att köpa dessa grejer? Torra sedlar istället för torkat blod. Hur vi lägger dimridåer mellan verkligheten och oss själva och framhärdar i att detta skulle vara fullkomligt normalt –  den perverterade industriella samtid vi lever i. Många som äter kött skulle aldrig vara beredda att döda sin mat på egen hand.

Och för att ta resonemanget ett steg längre: Vad är det egentligen som gör det faktum att Mayhems sångare slickar grishuvuden under konserter, eller att Martin Bladh dränker sig i blod under sina performances, så mycket anstötligare än att stycka ett djur eller steka en biff en fredagskväll? När allting trots allt springer från samma källa: det döda djuret. Jo, de två första exemplen är ju blasfemi. Medvetna provokationer avsedda att chocka och äckla. Och vad är då blasfemi? ”Att häda, att kränka något heligt.” Är det slaktade djuret då heligt?  Anser vi detta är vi något mycket intressant på spåren. Då är vi nämligen mer religiösa än vad vi vill tro.

Jag beundrar osentimentala personer – precis som jag beundrar flera andra personlighetsdrag jag inte har själv. De som utan problem kan slå ihjäl en mygga, stycka en kyckling eller ägna sig åt taxidermi utan att få djup existentiell ångest. En person som jag skulle aldrig överleva om jag kastades tillbaka i ett ursprungligt tillstånd. Jag skulle varken kunna döda min mat själv eller försvara mig i strid. Existentiella kval är för den skull inte värdelösa, de kan vara viktiga samvetsbyggare – särskilt om man ska leva ihop med andra, men det mättar inga munnar.

Som historielärare kan jag inte låta bli att beundra ursprungliga egenskaper. Människan har trots allt bara levt som civiliserad varelse (d v s i samhällssystem som bedriver handel och intellektuell verksamhet) ungefär 2 procent av sin totala livstid. I ca 190 000 år levde vi – med samma hjärna som vi har nu – som samlare och jägare. När vi föds föds vi alltså på samma premisser som stenåldersmänniskorna gjorde. Jag upphör aldrig att fascineras av detta. Jag är också fascinerad av människans religiösa sidor – för de är lika ursprungliga de: Med den religiösa livssynen kommer den livsåskådning som säger oss att det ena är hädelse och det andra fullt naturligt. Men vad är det egentligen som avgör vad som är vad? När de religiösa regler som råder inom en kultur kan vara motsatta de som råder i en annan?

På bilden högst upp ser ni (ännu) ett konstverk av Polly Morgan. Och jag tycker inte om det. Varför? Jo, för att det är alltför eskapistiskt. En konservator ska enligt mig skänka djuren värdighet och den där stackars ekorren är berövad all värdighet. En ekorre skulle aldrig få för sig att sova i ett martiniglas.

Förmodligen kommer jag aldrig att lyckas rationalisera min faiblesse för taxidermi. Eller få den att samstämma med min övertygade vegetarianism eller min Singerska övertygelse om att djur – liksom människor – besitter känslor och därför bör behandlas om inte  som jämlikar så åtminstone med stor respekt. Kanske spelar det i slutändan ingen roll: Livet är fullt av motsägelser.

Vad som började som ett (någorlunda) sunt intresse för Polly Morgans barockinspirerade taxidermikonst urartade snabbt till besatthet i hennes klädstil och snygga utseende…

tumblr_m1chavxX4b1rq7u39o1_500

bird

Polly-MorganPolly Morgan (1)polly-sampson Polly-Morgan_0 Polly Morgan

I have two huge freezers stuffed with dead animals in my studio, everything from mice and small birds to rats and foxes. Also I have taken up most of the deep freeze in the kitchen with my animals. I think what I like to do with my work is make something beautiful out of something that people would not ordinarily expect to be beautiful. I have a stuffed white owl above our dining room table, and two dancing rabbits on a splint next to the kitchen.

Läs hemma hos-reportage här.

Demonballader

Jag har blivit nästan löjligt besatt av Mayhems Mysteriis Dom Sathanas från 1994. Spelar den om och om igen på kvällarna så att Olle blir tokig (och då är det ändå han som, oftare än jag, brukar spela hård musik här hemma). Är extremt fascinerad av sångaren Attila Chisars röst; han låter som om den där Balrogen i första Sagan om ringen-filmen stigit upp ur Morias avgrunder och börjat sjunga. Lyssna (om ni vågar)!

Ps. Jag förstår förstås att de flesta av er som läser denna blogg är ointresserade av black metal, men i slutändan: it`s my blog and I play metal if I want to.

Mina erfarenheter av black metal

Mayhem+Old

Vårterminen i 9:an gjorde jag en kort sejour i black metal-världen. Det berodde inte på eget intresse (vid denna tid lyssnade jag på mest på heavy metal och The Cure) utan på att min bästa kompis var ihop med en black metal-kille och att hon brukade bjuda med mig på fester med hans gäng.

Min kompis pojkvän, vi kan kalla honom Erik, och hans kompisar var lite äldre än oss; 18-19, hade långt hår, höga kängor med stålhätta, fotsida skinnrockar, halsband med pentagram och nitklädda handleder. Och så hade de långa slipade naglar som liknade klor. De där naglarna var riktigt jäkla äckliga.

De hävdade att de var satanister.

Festerna förtjänar egentligen inte att kallas fester, utan var snarare små sammankomster i Eriks rum hemma hos hans föräldrar i ett radhusområde i utkanten av Umeå. Rummet var litet och trångt med svartmålade väggar, neddragna persienner, en obäddad madrass på golvet. Vi brukade sitta hopkrupna på den där madrassen, jag, min kompis och en annan kompis och smutta på vår alkocider medan Erik och hans vänner spelade musik på högsta volym och headbangade.

Jag minns inte att vi interagerade särskilt mycket med varandra: killarna ignorerade oss för det mesta – fast då och då kunde de kasta en ironisk eller nedlåtande kommentar åt oss som de inte väntade sig att vi skulle besvara. Troligen visste de inte hur de skulle bete sig runt tjejer (fast det fattade jag förstås inte då). Först när de var riktigt fulla vände de sig till oss – också då var de antingen kryptiska, ironiska eller direkt otrevliga. (Även om Erik senare hävdade att två av dem var kära i mig. Något jag hade svårt att tro.)

I Eriks rum fanns ett fotoalbum med bilder på killarna i snön ute i skogen. De var corpsepaintsminkade, klädda i skinnbrallor och tunga patronbälten. I händerna bar de yxor och andra primitiva vapen och de grimaserade ondskefullt mot kameran. Bilderna var ämnade som bandfoton (de hade förstås ett band) men naturligtvis var de också tagna som ett sätt att ytterligare befästa sin mörka, farliga identitet. Erik var den extremaste av dem: Min kompis berättade att han brukade promenera flera timmar i skogen på dagarna och leta efter djurkadaver som han sedan släpade hem till sitt rum. En dag när hon kom dit kryllade det av likmaskar på golvet. Hon berättade också att han och hans kompisar ägnat sig åt gravskändning vid något tillfälle.

Grejen med att vara satanist, förklarade de här killarna vid de få tillfällen de pratade med mig, var att inte erkänna ”den inskränkthet som följer med den kristna tron”. Istället för att predika synd och skuld vill satanismen befria människan från allt vad dåligt samvete heter – först när hon inte längre styrs av sina rädslor är hon fri att uppnå sin fulla potential: ”do what thou wilt shall be the whole of the law” som Aleister Crowley, satanistgrundaren Anton La Veys främsta inspirationskälla, predikade. En annan grej med satanismen är en utbredd anda av misantropi; ”människan är en daggmask, en varböld, en cancersvulst” etc, tillsammans med en längtan efter att upplösa sig själv (genom att skära sig, eller ytterst: ta livet av sig) och bli ett med kaos.

Två exempel på black metal-musiker som tagit livet av sig som en konsekvens av denna längtan ser ni nedan: sångarna Pelle ”Dead¨Ohlin” i Mayhem och Jon Nödtveidt i Dissection:

Pelle

JonI Black metal-kretsar har självmord kodnamnet ”att åka till Transylvanien”.

Tror vi hängde med de här människorna i två månader ungefär (sen gjorde min kompis slut). Hann dock hångla med en av dem – en snäll, försynt kille, också han med långa naglar, vassa nitar, midjelångt hår och minst sagt depressiv uppsyn. Det skedde på cementgolvet i ett mörkt gallerförsett förråd under en metalfest i en källare på Umeås militärområde. Medan ett band stod och gormade under ett gigantiskt upp och nedvänt pentagram i rummet intill tryckte han in sin långa järnsmakande tunga i min mun. Minns att jag tänkte att han måste äta mycket kött för att smaka så.

Bild högst upp: ”Världens ondaste band”; Mayhem. Nedan Burzums ”Jesu död” (fanvideo hopsatt av filmerna ”Invocation of My Demon Brother” och ”The Devils”, från 1969 respektive 1971).

The mystery of the Eskimobjörn

icebear

Jag drömde om den här skulpturen inatt (som jag tidigare pinnat på min pinterestsida). Att jag fick veta dess djupa symboliska innebörd och hur denna stod i relation till mitt liv. Och nu kommer jag inte ihåg vad det var. Frustrerande.

Andra gäckande skulpturer:

ca 712 bcEgyptisk skyddsskulptur/amulett från ca 712-332 f.Kr. En blandning av flodhäst, krokodil, lejon och människa, med uppgift att skydda kvinnor under graviditet och förlossning.

moaiskulpturerNågra av Maoiskulpturerna på Påskön, skapade av polynesiska invånare för ca 1000 år sedan. Enligt myten vandrade skulpturerna till sina platser med hjälp av övernaturliga krafter.

Ps. När jag var yngre ville jag under en lång period läsa antropologi på universitetet – utbilda mig till antropolog. Jag är djupt fascinerad av marginalitetskulturer/religioner. Ville framförallt fördjupa mig i samisk och rysk shamanism. Ds.

Utbildningssystemet

Första gången på ett halvår har jag svårt att koncentrera mig på jobbet. När ens skola tillhör den nyligen nedlagda JB-koncernen och står mitt i ett ägarbyte som ännu inte gått igenom och man älskar sin arbetsplats och inte vill förlora vare sig den eller sina fina kollegor och när man samtidigt ska sätta slutbetyg… ja, det är svårt. Jag hoppas verkligen att politikerna börjar fatta hur uppfuckat vårt friskolesystem är. Hur sjukt det är att utsätta lärare och elever för sådana här situationer – att utbildning och profit inte hör ihop; att människor, särskilt minderåriga (!), inte är några slit och slängvaror att handla med hur som helst. Alla friskolor jag jobbat på hittills (fyra stycken) har anställda fått gå på plankan – inget skolmaterial, inga vikarier, ingen löneutveckling, ingen anställningstrygghet. Och nu detta: Att ens chef, och vi andra, ska behöva höra nyheten om nedläggningen från MEDIA samtidigt som resten av landet istället för av vår VD – som skickar ett informationsbrev först idag. Det gör mig rasande.

Varsågoda: sex inlägg jag raderat det senaste året

20 februari 2013: mina erfarenheter av skrivskola

Ofta tänker jag att jag skulle kunna leva skrivande. Bokstavligen skriva istället för att prata. Det är i skrivandet jag känner mig hemma och det är där jag mår som bäst. Men det går inte att skriva jämt, det finns andra grejer man måste göra också; som till exempel att tjäna pengar, och hålla excentriciteten stången genom att emellanåt träffa lite folk. Och jag vill inte heller ha det som yrke – är rädd för att förvandla det till ett tvång. Därför valde jag att bli lärare istället för journalist. Om det också handlade om feghet vet jag inte. Kanske. Jag är rädd för att bli synad och bedömd. Är överhuvudtaget en skygg människa. Och det är väl just därför jag skriver, förstås. (Att vara blyg och samtidigt lärare kan förstås tyckas paradoxalt, men ändå inte. Som lärare gömmer jag mig i en roll, och i den rollen känner jag mig trygg.)

När jag gick på Biskops-arnö fick jag ofta höra att min självkritik satte käppar i hjulet för mina projekt. ”Din största fiende är du själv”, nåt sånt. Mitt ideal var att skriva ”rent, avskalat till benet” – ett motto jag skrev på försättsbladet till mina anteckningsblock. Resultatet var att jag raderade minst hälften av allt jag skrev. Det som blev kvar ville jag gärna inbilla mig var täta destillat, perfekta kuber att infoga i ett sammansatt helt. Det var bara att det där som skulle bli helt aldrig blev klart.

Biskops-arnö gjorde mig olycklig. Jag hade ofta ont i magen när jag gick från tunnelbanan på morgnarna, dröjde gärna extra länge i trapporna på väg till klassrummet högst upp. Lokalerna låg på Eriksbergsgatan och från dess balkong hade man en vidunderlig utsikt över centrala Stockholm. Den där utsikten betydde mer för mig än vad som någonsin hände i själva klassrummet. När jag stod lutad mot balkongens gjutjärnsräcke kände jag mig viktig, som om världen låg öppen för mig där nedanför.

Ingång skolanSkolans port

I klassen pratades det mycket om vikten av att ”känna rätt folk”. Om man inte kände de rätta människorna fanns det ingen ingång till branschen. Jag höll på med dramatik då och fick veta att jag aldrig skulle få mitt manus spelat om jag inte hade en producent. Manuset handlade om två systrar; Laura och Judith, de var varandras motsatser; Laura godhet, ljus, Judith mörker, synd. Jag hade döpt Judith efter Gustav Klimts Judith och Holofernes-målning som hängde på väggen ovanför min säng. Laura hette från början Laure. Dramat iscensatte någon slags existentiell-religiös kris: Laura tyckte att Judith var en destruktiv, Judith att Laura var paranoid. Laura var så känslig att hon inte klarade av världen utanför sig själv. Så småningom hon började se syner, hörde radion tala till henne, sa upp sig från sitt jobb medan Judith ägnade sig åt sadomasochistiska sexlekar med okända män på nätterna. Kanske var systrarna egentligen en och samma person. Det hela var mycket symboliskt och pretentiöst.

Klimt Judith and HolofernesGustav Klimt: ”Judith och and The Head of Holofernes”, 1901

Varje vecka läste vi upp delar av det här knäppa dramat under textdiskussionerna och jag fick, konstigt nog, mycket beröm. Men jag hade nästan inga vänner i klassen och jag visste inte vad jag skulle prata med mina klasskamrater om: De var äldre, många gick ut på Stureplan på helgerna, de verkade så världsvana. Men deras manus var platta och slarvigt skrivna. En kille brukade prata om Strindberg, Beckett, Stig Larsson. Han betedde sig som om han hade patent på deras författarskap och inbillade sig att han var mycket svår. Jag var säkert inte bättre själv. Jag hade en faiblesse för naturlismen just då, och för Tarkovskij och Lars von Trier. Von Triers senaste film Dogville hade gjort ett stort intryck på mig. En annan sak jag ägnade mig åt var att läsa Bibeln – som research. En aktivitet som gjorde mig djupt deprimerad.

Senare skulle jag se tillbaka på det där året som det värsta i mitt liv. Jag pressade mig så hårt att jag fick utslag i ansiktet och tappade en tredjedel av allt mitt hår.

Och nu undrar jag varför jag just berättade allt detta. Jag vet faktiskt inte. Kanske för att komma fram till att (fiktivt) skrivande lätt blir sådär för mig; tungt och dogmatiskt. Trots att ursprungskänslan hos mig när jag skriver är glädje, nästan rus. Jag undrar vad Jung skulle säga om detta. Nåt om demoner som lurar i djupen?

Något jag brukar fundera över: Varför just det ena hamnar på papperet och inte det andra. Varför man väljer att berätta det man gör. Och om nödvändigheten i det hela: hur viktig är egentligen den där historien? Förra året slängde jag en text på 140 sidor för att att jag vid en genomläsning fann den vara alltför grund. Och plötsligt var alla timmar jag lagt ned på den ingenting värda.

En annan sak: Alla blogginlägg jag slänger just när jag skrivit dem klart. Just nu: 48 utkast. 12 i papperskorgen. Alla havererade projekt som ligger i mappar på datorn. Bara under det senaste året: 3.

Och allt man utsätter sig för när man skriver: Dramatiken. Att det ena stunden kan upplevas på liv och död och andra stunden inte betyda något alls.

Vilket konstigt inlägg. Jag hade ju egentligen tänkt skriva om något helt annat. Kanske raderar jag det här om ett tag.

8 augusti 2012: Skitsnack – en guide

Igår kväll kom jag och Olle in på ämnet ”människor som man beundrar som inte beundrar en tillbaka” – eller vi artikulerade det naturligtvis inte på detta sätt eftersom vi inte var medvetna om att det var detta vi avhandlade: Vi pratade om en person vi båda motvilligt gillade – trots att denna person enligt många (också enligt oss själva) är dryg och självupptagen och inte alls särskilt sympatisk. (Samtidigt som han förstås besitter många attraktiva egenskaper också; är intelligent, kreativ, originell, ”spännande”.)

Vi analyserade honom ett bra tag; sa att han alltid var tvungen att ”förföra” sin omgivning, att han inte stod ut med att umgås med människor som inte hela tiden smickrade hans ego, att han betedde sig som en primadonna och var opålitlig, manipulativ och självupptagen. Efter en stund frågade jag mig varför vi – om vi nu berömde oss att ha ”genomskådat” honom så – ödslade tid på att fortsätta prata om honom? (Särskilt när han helt säkert inte ödslade tid åt att prata om oss.) Borde inte en människa som man dömt ut som ”förutsägbar” och ”förkastlig” vara ganska meningslös – och framförallt ointressant – att uppehålla sig vid?

Tydligen inte.

Jag tycker att dessa frågeställningar är mycket spännande. Överhuvudtaget är jag fascinerad av hur vi människor reagerar på varandra och hur svårt vi har att upprätthålla någon större likgiltighet gentemot de relationer vi har runtomkring oss – till och med de relationer som egentligen inte betyder särskilt mycket för oss (i detta fall träffade jag och Olle personen ifråga mycket sällan – han var alltså inte en del av vår vardag).

Till exempel: För ett år sedan jobbade jag tillsammans med en människa som jag omedelbart tyckte illa om. Det krävdes inte mer än några sekunder i dennes sällskap för att jag skulle förstå att vi aldrig skulle bli några goda vänner. Samtidigt kände jag mig inte på något sätt hotad av personen ifråga – bara krass: ”Vilken petimäteraktig tråkmåns” löd ungefär omdömet i mitt huvud och jag var helt beredd på att lämna det där: Jag skulle varken reta upp mig/eller låta mig på annat sätt bekymras av denna människa – bara behandla denne med svepande vänlighet – vara neutral och oengagerad.

Denna ambition höll i ungefär två veckor. Sedan började jag analysera personen i detalj med min bästa kompis: Jag spaltade upp alla hans dåliga sidor och lät sedan släggan vina – han hade, trots allt, kommit åt mig. Utan att ens utöva den minsta lilla attraktion på mig: Han var varken sexig, eller auktoritär eller nedlåtande eller falsk eller något annat triggande – bara en slätstruken, helt vanlig snubbe. Och av denna anledning det var egentligen väldigt orättvist av mig att ogilla honom.

Skitsnack kan bestå av flera olika ting: Antingen snackar man skit om människor som man inte bryr sig särskilt mycket om; uppehåller sig vällustigt kring grannens dåliga smak eller kollegans oförmåga att träffa rätt partners. Man fäller tvärsäkra omdömen; någon är smaklös, eller naiv, eller idiotisk eller något annat enkelt och lättfattligt – man frossar helt enkelt i sin egen känsla av överlägsenhet en stund. Eller så snackar man skit om någon därför att man känner sig hotad av denne; kanske rör det sig om en människa i ens omgivning som framkallar ens mindervärdeskomplex; som man tycker är vackrare, smartare, roligare, mer världsvan än vad man själv är och som man därför febrilt försöker hitta fel på – skitsnacket blir ett sätt att söka lättnad; ”hon/han är inte så perfekt ändå.” (= Hotet är desarmerat!)

Sedan finns det det slags skitsnack som springer ur en känsla av kränkning, som är djupt personligt. (Och då är det förstås tveksamt om det egentligen handlar om skitsnack, utan kanske mer om att ge luft åt sin frustration.) ”Hon har alltid ett behov av att överglänsa mig i alla situationer”/”han låter mig aldrig tala till punkt” etc.

Eller, vilket är den mest intrikata varianten av dem alla: Han älskar mig inte/hon behöver mig inte – fy fan för det! Det bittra skitsnack som kommer av krossade förhoppningar; som är en reaktion på att ha blivit bortvald. Och känslan är alla gånger irrationell: rent logiskt förstår man ju att man inte kan hata en människa bara för att den inte älskar en tillbaka. Eller?Jag tror dock att det är mycket vanligt. Hatet/skitsnacket blir ett sätt att slå sig fri och få personlig upprättelse – kanske det enda sättet att gå vidare.

I mitt och Olles fall då vi diskuterade personen igår handlade det förmodligen om det här senaste alternativet – det rörde sig om en människa vi båda hade ”fallit för” och som vi sedan hade blivit besvikna på. Och vi kände oss tvungna att snacka skit om honom ”för att frigöra oss från hans inflytande”.

Och ändå: Med ganska stor sannolikhet passade man förmodligen inte så bra ihop ändå, eftersom relationen då rimligtvis borde ha bestått. Den starka känslan av tillgivenhet kanske i själva verket ”bara” bestod i beundran och/eller fascination – upplevelsen av att ha träffat ett ”exotiskt djur” att förhäxat vilja konsumera – i själva verket kanske det rörde sig om en ”envägsrelation”: Du är så förkrossande vacker, snälla ligg med mig!/Du är så fantastiskt originell; mata mig med spännande historier!

Och med detta avslutar jag, helt abrupt. Sådär: Punkt.

Ps. Glömde det skitsnack som är konsekvensen av självhat. De tillfällen då vi stör oss på andra för att de påminner oss om drag hos oss själva som vi inte vill kännas vid. Dessa människor är förstås alltid EXTREMT irriterande! (Och förtjänar på alla sätt galla).

Foto högst upp; ”Along came the spider”, av Brooke Shaden (kolla in hennes fotografier!)

30 maj 2012: The story of Adéle H

Jag tänker ofta att jag ska skriva långa och smarta inlägg om intressanta ämnen men för tillfället ORKAR jag inte. De senaste veckorna har jag t ex tänkt skriva om Victor Hugos dotter Adéle Hugo men inte orkat uppbåda tillräckligt med energi och nu gör jag det ändå i mycket korta ordalag för att få idén ur mitt huvud: Såg en så bra film om henne regisserad av Francois Truffaut för ett tag sedan som ni måste se. ”The story of Adéle H” hette den.

”The story of Adéle H” berättar den sanna (om än dramatiserade) historien om Miss Hugos besatthet i en svekfull fransk löjtnant som hon träffade på ön Guernsey i Engelska kanalen där hennes far av politiska skäl levde i exil. Adéle rymmer från föräldrahemmet och seglar ensam över Atlanten, till Nova Scotia i Kanada där Löjtnant Pinson är stationerad och sedan ägnar hon dagarna i ända åt att spionera på honom och skicka honom kärlekskranka brev som han inte besvarar. Eftersom jag inte vill avslöja för mycket av handlingen ska jag inte berätta mer än så, men i det här smarta inlägget som jag först hade tänkte skriva hade jag i alla fall utifrån detta tänkt dra paralleller till en av mina favoritromaner; ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles. Avsluta hade jag sedan tänkt göra med en målning föreställande Guernseys kust av William Trost Richards. Detta kommer nu aldrig att bli av. Istället är denna blogg på väg in i en ytlig period full av slarv som jag skyller på ”oförutsedda omständigheter” parat med ”verbal diarrhea”. Vad heter det där talessättet nu igen? ”Säg inget dumt så har du inget sagt” eller var det; ”har man inget vettigt att säga är det bättre att vara tyst” eller; ”tala är silver men tiga är guld”? Hursomhelst; dessa visdomsord biter inte på mig.

Adéle Hugo (1830 – 1915)

25 maj 2012: Livet är eländigt och grått

Vykort Flemingsberg-Huddinge (4 bilds färg), foto L Hollstrand 02-1204, Ultraförlaget, poststämpel 1989

Jag var på Karolinska sjukhuset idag. För att ta mig dit var jag tvungen att ta tunnelbanan till Gubbängen och sedan buss 172 mot Norsborg från Gubbängen centrum. Bussen passerade flera industriområden och förorterna Högdalen och Rågsved innan den kom till Huddinge kommun som visade sig vara jättestort och tråkigt och fult. Sjukhuset låg i Flemingsberg och bestod av ett enormt mörkgrått betongkomplex som fick mig att tänka på diktaturarkitektur (arkitektur som går ut på att vara just så massiv och överväldigande som möjligt – ett förkroppsligande av den totalitära staten). På sjukhuset fick jag träffa en specialistläkare som förutom att informera mig om att jag skulle avstå från alkohol de kommande fyra månaderna, skrev ut ett läkemedel åt mig som jag kanske kommer att vara tvungen att äta resten av mitt liv. ”Läs inte bipackssedeln.” Varnade hon mig, ”då kommer du bara att få för dig en massa saker.” Däremot skulle jag höra av mig om jag fick eksem eller andra hudbesvär.

Jag har ingen beredskap för sånt här, dvs; sjukdom. Det finns ingen del av mig som kan eller vill förlika sig med det. ( Min ”förlika sig-förmåga” är, har jag upptäckt, lika med noll. Något som förvånar mig lite eftersom jag fram tills nu har trott mig vara en ganska stoisk person.) På bussen hem (samma väg igen; stora fula Huddinge-Rågsved-Högdalen-industriområde-Gubbängen, allt under en skiffergrå himmel) tänkte att livet var eländigt och grått. Sedan tänkte jag att det fanns de som hade det värre. Sedan tänkte jag än en gång att livet var eländigt och grått och så känner jag fortfarande. Kanske är denna känsla, och det faktum att jag inte har någon lust att förneka den, ett steg i ”förlika sig”-processen. Kanske inte. Kanske ska jag vara tacksam över att jag åtminstone inte bor i Flemingsberg.

Överst: Vykort från 1989

22 februari 2012: Bakom kulisserna

Jag vill, precis som de flesta andra, framstå som bra. Typ intelligent, skarp och proper. Särskilt proper kanske. Problemet är att jag aldrig ”känner mig” proper. Oftare lite fläckig, skamfilad i hörnen. Rentav lite ”fel”. Det kan eventuellt vara ett resultat av min bakgrund, det faktum att jag gjort en så kallad ”klassresa”, men förmodligen beror det nog mer på min personlighet; jag är en sån som lyder minsta impuls: Alla infall är liksom bra infall. Åtminstone tills jag hunnit tänka efter. Och att vara impulsiv måste vara ”att vara proper”-s själva antites. För att ”vara proper” är detsamma som att vara eftertänksam; att reflektera över sina impulser istället för att ge efter för dem.

18 februari: April 2008: annalkande 25-årskris/utdrag ur min dagbok

Sitter i det blå sovrummet i Obbola. Har ont i magen. Värken flyttar sig hela tiden, från den ena sidan till den andra, uppåt och nedåt. Mina organ är misshandlade. Har druckit för mycket de sista månaderna. Igår var det sista gången jag drack på länge. Lovade mig själv det: Inget vin under april. Det får bli en vit månad.

Det har varit något elektriskt över mig de senaste månaderna, veckorna har varit antända, mitt liv har pulserat fram i en sugande ström. Jag har levt i Förväntan. En känsla av att vara i blivande: Snart, snart, nästa ögonblick, då: då händer det! Vad? Vad ska hända?

Mannen ska hända. Mannen.

Och Inspirationen.

Och Meningen.

Och Uppfyllelsen.

Löftet ska hända.

Vilket löfte?

Man måste ändå fortsätta att leva med sig själv. Man måste ändå fortsatta att vara den man är. Det ändras aldrig. Och det behöver inte vara ett nederlag, faktiskt inte.

Mannen ska hända. Mannen.

Patetiskt!

Jag och Charlott diskuterade det imorse: Kvinnan i oss, hennes förhållande till Mannen. Hur vi retuscherar våra män. Där sa han något dumt, piip, delete, det plockar vi bort. Där betedde han sig inte som vi förväntade oss. Piip, delete där också! Hur vi omskapar efter vår egen önskebild. Allt för att Mannen ska fortsätta att vara Mannen. Inte bara en miserabel djävel bland alla andra, utan Stor och Speciell och Vacker. Stackars dessa män – de vet inte hur cyniska vi är.

Låg och tänkte på det häromdagen när jag var sjuk och nedbäddad i sängen: Jag är lika kall som det vita dagsljuset i rummet.

Jag fyller 25 år om två veckor. Tiden för uppskjutning är förbi. Jag måste börja agera. Verkställa saker.

Och nu ska jag sminka av mig.