Varsågoda: sex inlägg jag raderat det senaste året

20 februari 2013: mina erfarenheter av skrivskola

Ofta tänker jag att jag skulle kunna leva skrivande. Bokstavligen skriva istället för att prata. Det är i skrivandet jag känner mig hemma och det är där jag mår som bäst. Men det går inte att skriva jämt, det finns andra grejer man måste göra också; som till exempel att tjäna pengar, och hålla excentriciteten stången genom att emellanåt träffa lite folk. Och jag vill inte heller ha det som yrke – är rädd för att förvandla det till ett tvång. Därför valde jag att bli lärare istället för journalist. Om det också handlade om feghet vet jag inte. Kanske. Jag är rädd för att bli synad och bedömd. Är överhuvudtaget en skygg människa. Och det är väl just därför jag skriver, förstås. (Att vara blyg och samtidigt lärare kan förstås tyckas paradoxalt, men ändå inte. Som lärare gömmer jag mig i en roll, och i den rollen känner jag mig trygg.)

När jag gick på Biskops-arnö fick jag ofta höra att min självkritik satte käppar i hjulet för mina projekt. ”Din största fiende är du själv”, nåt sånt. Mitt ideal var att skriva ”rent, avskalat till benet” – ett motto jag skrev på försättsbladet till mina anteckningsblock. Resultatet var att jag raderade minst hälften av allt jag skrev. Det som blev kvar ville jag gärna inbilla mig var täta destillat, perfekta kuber att infoga i ett sammansatt helt. Det var bara att det där som skulle bli helt aldrig blev klart.

Biskops-arnö gjorde mig olycklig. Jag hade ofta ont i magen när jag gick från tunnelbanan på morgnarna, dröjde gärna extra länge i trapporna på väg till klassrummet högst upp. Lokalerna låg på Eriksbergsgatan och från dess balkong hade man en vidunderlig utsikt över centrala Stockholm. Den där utsikten betydde mer för mig än vad som någonsin hände i själva klassrummet. När jag stod lutad mot balkongens gjutjärnsräcke kände jag mig viktig, som om världen låg öppen för mig där nedanför.

Ingång skolanSkolans port

I klassen pratades det mycket om vikten av att ”känna rätt folk”. Om man inte kände de rätta människorna fanns det ingen ingång till branschen. Jag höll på med dramatik då och fick veta att jag aldrig skulle få mitt manus spelat om jag inte hade en producent. Manuset handlade om två systrar; Laura och Judith, de var varandras motsatser; Laura godhet, ljus, Judith mörker, synd. Jag hade döpt Judith efter Gustav Klimts Judith och Holofernes-målning som hängde på väggen ovanför min säng. Laura hette från början Laure. Dramat iscensatte någon slags existentiell-religiös kris: Laura tyckte att Judith var en destruktiv, Judith att Laura var paranoid. Laura var så känslig att hon inte klarade av världen utanför sig själv. Så småningom hon började se syner, hörde radion tala till henne, sa upp sig från sitt jobb medan Judith ägnade sig åt sadomasochistiska sexlekar med okända män på nätterna. Kanske var systrarna egentligen en och samma person. Det hela var mycket symboliskt och pretentiöst.

Klimt Judith and HolofernesGustav Klimt: ”Judith och and The Head of Holofernes”, 1901

Varje vecka läste vi upp delar av det här knäppa dramat under textdiskussionerna och jag fick, konstigt nog, mycket beröm. Men jag hade nästan inga vänner i klassen och jag visste inte vad jag skulle prata med mina klasskamrater om: De var äldre, många gick ut på Stureplan på helgerna, de verkade så världsvana. Men deras manus var platta och slarvigt skrivna. En kille brukade prata om Strindberg, Beckett, Stig Larsson. Han betedde sig som om han hade patent på deras författarskap och inbillade sig att han var mycket svår. Jag var säkert inte bättre själv. Jag hade en faiblesse för naturlismen just då, och för Tarkovskij och Lars von Trier. Von Triers senaste film Dogville hade gjort ett stort intryck på mig. En annan sak jag ägnade mig åt var att läsa Bibeln – som research. En aktivitet som gjorde mig djupt deprimerad.

Senare skulle jag se tillbaka på det där året som det värsta i mitt liv. Jag pressade mig så hårt att jag fick utslag i ansiktet och tappade en tredjedel av allt mitt hår.

Och nu undrar jag varför jag just berättade allt detta. Jag vet faktiskt inte. Kanske för att komma fram till att (fiktivt) skrivande lätt blir sådär för mig; tungt och dogmatiskt. Trots att ursprungskänslan hos mig när jag skriver är glädje, nästan rus. Jag undrar vad Jung skulle säga om detta. Nåt om demoner som lurar i djupen?

Något jag brukar fundera över: Varför just det ena hamnar på papperet och inte det andra. Varför man väljer att berätta det man gör. Och om nödvändigheten i det hela: hur viktig är egentligen den där historien? Förra året slängde jag en text på 140 sidor för att att jag vid en genomläsning fann den vara alltför grund. Och plötsligt var alla timmar jag lagt ned på den ingenting värda.

En annan sak: Alla blogginlägg jag slänger just när jag skrivit dem klart. Just nu: 48 utkast. 12 i papperskorgen. Alla havererade projekt som ligger i mappar på datorn. Bara under det senaste året: 3.

Och allt man utsätter sig för när man skriver: Dramatiken. Att det ena stunden kan upplevas på liv och död och andra stunden inte betyda något alls.

Vilket konstigt inlägg. Jag hade ju egentligen tänkt skriva om något helt annat. Kanske raderar jag det här om ett tag.

8 augusti 2012: Skitsnack – en guide

Igår kväll kom jag och Olle in på ämnet ”människor som man beundrar som inte beundrar en tillbaka” – eller vi artikulerade det naturligtvis inte på detta sätt eftersom vi inte var medvetna om att det var detta vi avhandlade: Vi pratade om en person vi båda motvilligt gillade – trots att denna person enligt många (också enligt oss själva) är dryg och självupptagen och inte alls särskilt sympatisk. (Samtidigt som han förstås besitter många attraktiva egenskaper också; är intelligent, kreativ, originell, ”spännande”.)

Vi analyserade honom ett bra tag; sa att han alltid var tvungen att ”förföra” sin omgivning, att han inte stod ut med att umgås med människor som inte hela tiden smickrade hans ego, att han betedde sig som en primadonna och var opålitlig, manipulativ och självupptagen. Efter en stund frågade jag mig varför vi – om vi nu berömde oss att ha ”genomskådat” honom så – ödslade tid på att fortsätta prata om honom? (Särskilt när han helt säkert inte ödslade tid åt att prata om oss.) Borde inte en människa som man dömt ut som ”förutsägbar” och ”förkastlig” vara ganska meningslös – och framförallt ointressant – att uppehålla sig vid?

Tydligen inte.

Jag tycker att dessa frågeställningar är mycket spännande. Överhuvudtaget är jag fascinerad av hur vi människor reagerar på varandra och hur svårt vi har att upprätthålla någon större likgiltighet gentemot de relationer vi har runtomkring oss – till och med de relationer som egentligen inte betyder särskilt mycket för oss (i detta fall träffade jag och Olle personen ifråga mycket sällan – han var alltså inte en del av vår vardag).

Till exempel: För ett år sedan jobbade jag tillsammans med en människa som jag omedelbart tyckte illa om. Det krävdes inte mer än några sekunder i dennes sällskap för att jag skulle förstå att vi aldrig skulle bli några goda vänner. Samtidigt kände jag mig inte på något sätt hotad av personen ifråga – bara krass: ”Vilken petimäteraktig tråkmåns” löd ungefär omdömet i mitt huvud och jag var helt beredd på att lämna det där: Jag skulle varken reta upp mig/eller låta mig på annat sätt bekymras av denna människa – bara behandla denne med svepande vänlighet – vara neutral och oengagerad.

Denna ambition höll i ungefär två veckor. Sedan började jag analysera personen i detalj med min bästa kompis: Jag spaltade upp alla hans dåliga sidor och lät sedan släggan vina – han hade, trots allt, kommit åt mig. Utan att ens utöva den minsta lilla attraktion på mig: Han var varken sexig, eller auktoritär eller nedlåtande eller falsk eller något annat triggande – bara en slätstruken, helt vanlig snubbe. Och av denna anledning det var egentligen väldigt orättvist av mig att ogilla honom.

Skitsnack kan bestå av flera olika ting: Antingen snackar man skit om människor som man inte bryr sig särskilt mycket om; uppehåller sig vällustigt kring grannens dåliga smak eller kollegans oförmåga att träffa rätt partners. Man fäller tvärsäkra omdömen; någon är smaklös, eller naiv, eller idiotisk eller något annat enkelt och lättfattligt – man frossar helt enkelt i sin egen känsla av överlägsenhet en stund. Eller så snackar man skit om någon därför att man känner sig hotad av denne; kanske rör det sig om en människa i ens omgivning som framkallar ens mindervärdeskomplex; som man tycker är vackrare, smartare, roligare, mer världsvan än vad man själv är och som man därför febrilt försöker hitta fel på – skitsnacket blir ett sätt att söka lättnad; ”hon/han är inte så perfekt ändå.” (= Hotet är desarmerat!)

Sedan finns det det slags skitsnack som springer ur en känsla av kränkning, som är djupt personligt. (Och då är det förstås tveksamt om det egentligen handlar om skitsnack, utan kanske mer om att ge luft åt sin frustration.) ”Hon har alltid ett behov av att överglänsa mig i alla situationer”/”han låter mig aldrig tala till punkt” etc.

Eller, vilket är den mest intrikata varianten av dem alla: Han älskar mig inte/hon behöver mig inte – fy fan för det! Det bittra skitsnack som kommer av krossade förhoppningar; som är en reaktion på att ha blivit bortvald. Och känslan är alla gånger irrationell: rent logiskt förstår man ju att man inte kan hata en människa bara för att den inte älskar en tillbaka. Eller?Jag tror dock att det är mycket vanligt. Hatet/skitsnacket blir ett sätt att slå sig fri och få personlig upprättelse – kanske det enda sättet att gå vidare.

I mitt och Olles fall då vi diskuterade personen igår handlade det förmodligen om det här senaste alternativet – det rörde sig om en människa vi båda hade ”fallit för” och som vi sedan hade blivit besvikna på. Och vi kände oss tvungna att snacka skit om honom ”för att frigöra oss från hans inflytande”.

Och ändå: Med ganska stor sannolikhet passade man förmodligen inte så bra ihop ändå, eftersom relationen då rimligtvis borde ha bestått. Den starka känslan av tillgivenhet kanske i själva verket ”bara” bestod i beundran och/eller fascination – upplevelsen av att ha träffat ett ”exotiskt djur” att förhäxat vilja konsumera – i själva verket kanske det rörde sig om en ”envägsrelation”: Du är så förkrossande vacker, snälla ligg med mig!/Du är så fantastiskt originell; mata mig med spännande historier!

Och med detta avslutar jag, helt abrupt. Sådär: Punkt.

Ps. Glömde det skitsnack som är konsekvensen av självhat. De tillfällen då vi stör oss på andra för att de påminner oss om drag hos oss själva som vi inte vill kännas vid. Dessa människor är förstås alltid EXTREMT irriterande! (Och förtjänar på alla sätt galla).

Foto högst upp; ”Along came the spider”, av Brooke Shaden (kolla in hennes fotografier!)

30 maj 2012: The story of Adéle H

Jag tänker ofta att jag ska skriva långa och smarta inlägg om intressanta ämnen men för tillfället ORKAR jag inte. De senaste veckorna har jag t ex tänkt skriva om Victor Hugos dotter Adéle Hugo men inte orkat uppbåda tillräckligt med energi och nu gör jag det ändå i mycket korta ordalag för att få idén ur mitt huvud: Såg en så bra film om henne regisserad av Francois Truffaut för ett tag sedan som ni måste se. ”The story of Adéle H” hette den.

”The story of Adéle H” berättar den sanna (om än dramatiserade) historien om Miss Hugos besatthet i en svekfull fransk löjtnant som hon träffade på ön Guernsey i Engelska kanalen där hennes far av politiska skäl levde i exil. Adéle rymmer från föräldrahemmet och seglar ensam över Atlanten, till Nova Scotia i Kanada där Löjtnant Pinson är stationerad och sedan ägnar hon dagarna i ända åt att spionera på honom och skicka honom kärlekskranka brev som han inte besvarar. Eftersom jag inte vill avslöja för mycket av handlingen ska jag inte berätta mer än så, men i det här smarta inlägget som jag först hade tänkte skriva hade jag i alla fall utifrån detta tänkt dra paralleller till en av mina favoritromaner; ”Den franske löjtnantens kvinna” av John Fowles. Avsluta hade jag sedan tänkt göra med en målning föreställande Guernseys kust av William Trost Richards. Detta kommer nu aldrig att bli av. Istället är denna blogg på väg in i en ytlig period full av slarv som jag skyller på ”oförutsedda omständigheter” parat med ”verbal diarrhea”. Vad heter det där talessättet nu igen? ”Säg inget dumt så har du inget sagt” eller var det; ”har man inget vettigt att säga är det bättre att vara tyst” eller; ”tala är silver men tiga är guld”? Hursomhelst; dessa visdomsord biter inte på mig.

Adéle Hugo (1830 – 1915)

25 maj 2012: Livet är eländigt och grått

Vykort Flemingsberg-Huddinge (4 bilds färg), foto L Hollstrand 02-1204, Ultraförlaget, poststämpel 1989

Jag var på Karolinska sjukhuset idag. För att ta mig dit var jag tvungen att ta tunnelbanan till Gubbängen och sedan buss 172 mot Norsborg från Gubbängen centrum. Bussen passerade flera industriområden och förorterna Högdalen och Rågsved innan den kom till Huddinge kommun som visade sig vara jättestort och tråkigt och fult. Sjukhuset låg i Flemingsberg och bestod av ett enormt mörkgrått betongkomplex som fick mig att tänka på diktaturarkitektur (arkitektur som går ut på att vara just så massiv och överväldigande som möjligt – ett förkroppsligande av den totalitära staten). På sjukhuset fick jag träffa en specialistläkare som förutom att informera mig om att jag skulle avstå från alkohol de kommande fyra månaderna, skrev ut ett läkemedel åt mig som jag kanske kommer att vara tvungen att äta resten av mitt liv. ”Läs inte bipackssedeln.” Varnade hon mig, ”då kommer du bara att få för dig en massa saker.” Däremot skulle jag höra av mig om jag fick eksem eller andra hudbesvär.

Jag har ingen beredskap för sånt här, dvs; sjukdom. Det finns ingen del av mig som kan eller vill förlika sig med det. ( Min ”förlika sig-förmåga” är, har jag upptäckt, lika med noll. Något som förvånar mig lite eftersom jag fram tills nu har trott mig vara en ganska stoisk person.) På bussen hem (samma väg igen; stora fula Huddinge-Rågsved-Högdalen-industriområde-Gubbängen, allt under en skiffergrå himmel) tänkte att livet var eländigt och grått. Sedan tänkte jag att det fanns de som hade det värre. Sedan tänkte jag än en gång att livet var eländigt och grått och så känner jag fortfarande. Kanske är denna känsla, och det faktum att jag inte har någon lust att förneka den, ett steg i ”förlika sig”-processen. Kanske inte. Kanske ska jag vara tacksam över att jag åtminstone inte bor i Flemingsberg.

Överst: Vykort från 1989

22 februari 2012: Bakom kulisserna

Jag vill, precis som de flesta andra, framstå som bra. Typ intelligent, skarp och proper. Särskilt proper kanske. Problemet är att jag aldrig ”känner mig” proper. Oftare lite fläckig, skamfilad i hörnen. Rentav lite ”fel”. Det kan eventuellt vara ett resultat av min bakgrund, det faktum att jag gjort en så kallad ”klassresa”, men förmodligen beror det nog mer på min personlighet; jag är en sån som lyder minsta impuls: Alla infall är liksom bra infall. Åtminstone tills jag hunnit tänka efter. Och att vara impulsiv måste vara ”att vara proper”-s själva antites. För att ”vara proper” är detsamma som att vara eftertänksam; att reflektera över sina impulser istället för att ge efter för dem.

18 februari: April 2008: annalkande 25-årskris/utdrag ur min dagbok

Sitter i det blå sovrummet i Obbola. Har ont i magen. Värken flyttar sig hela tiden, från den ena sidan till den andra, uppåt och nedåt. Mina organ är misshandlade. Har druckit för mycket de sista månaderna. Igår var det sista gången jag drack på länge. Lovade mig själv det: Inget vin under april. Det får bli en vit månad.

Det har varit något elektriskt över mig de senaste månaderna, veckorna har varit antända, mitt liv har pulserat fram i en sugande ström. Jag har levt i Förväntan. En känsla av att vara i blivande: Snart, snart, nästa ögonblick, då: då händer det! Vad? Vad ska hända?

Mannen ska hända. Mannen.

Och Inspirationen.

Och Meningen.

Och Uppfyllelsen.

Löftet ska hända.

Vilket löfte?

Man måste ändå fortsätta att leva med sig själv. Man måste ändå fortsatta att vara den man är. Det ändras aldrig. Och det behöver inte vara ett nederlag, faktiskt inte.

Mannen ska hända. Mannen.

Patetiskt!

Jag och Charlott diskuterade det imorse: Kvinnan i oss, hennes förhållande till Mannen. Hur vi retuscherar våra män. Där sa han något dumt, piip, delete, det plockar vi bort. Där betedde han sig inte som vi förväntade oss. Piip, delete där också! Hur vi omskapar efter vår egen önskebild. Allt för att Mannen ska fortsätta att vara Mannen. Inte bara en miserabel djävel bland alla andra, utan Stor och Speciell och Vacker. Stackars dessa män – de vet inte hur cyniska vi är.

Låg och tänkte på det häromdagen när jag var sjuk och nedbäddad i sängen: Jag är lika kall som det vita dagsljuset i rummet.

Jag fyller 25 år om två veckor. Tiden för uppskjutning är förbi. Jag måste börja agera. Verkställa saker.

Och nu ska jag sminka av mig.

6 thoughts on “Varsågoda: sex inlägg jag raderat det senaste året”

  1. Hej. Jag bor i Flemingsberg. Känner därför att jag måste skriva lite om det du skriver om fast det var länge sen du skrev det.

    Jag har utsikt över sjukhuset men har aldrig behövt va patient där. Har oftare gått runt det än in i det. Nån har sagt till mig (eller så har jag läst det nånstans, men jag minns inte…) att sjukhuset ritades för att ligga mer i skärgårdsmiljö, typ utåt Haninge för medan det planerades var det flera olika kommuner som konkurrerade om att få sjukhuset. Och så hamnade det bara där i skogen istället. Jag tyckte när jag fick reda på det att det började verka lite lite rimligare – allt det gråa och sträva med blåa partier. Men skärgårdsvattnet som skulle vara ljust och glittrande och reflektera upp på fasaden och göra den estetiska kopplingen rimlig saknas…

    Det har varit väldigt varmt idag och jag har tänkt på hur mycket jag önskar att nåt av allt de håller på och river och bygger här vore en fontän, eller ännu hellre en konstgjord sjö. Det saknas vatten! Vid högskolan finns nån sorts synligt dagvattensystem, men det brukar vara torrt. …Och alla bostadshusen är klädda i plåt. När termometern utanför mitt fönster visade 49.5 grader gick jag ut och cyklade till en sjö i skogen.

  2. Åh, nu får jag skämmas! Måste dock understryka att raderna skrevs en väldigt deppig dag. En sådan dag då alla miljöer skulle tett sig gråa och fula därför att allt var grått och fult inuti mig. Så: Jag har hört fina grejer om Huddinge också! En av mina kollegor bor där och stortrivs och Olle brukar åka ut till en skytteförening där på helgerna som ligger i ett mysigt naturområde och så gillar jag Södertörns högskola som har fin arkitektur.

    Har varit ute i Flemingsberg många gånger nu sedan det där första besöket och börjat tycka om det så smått – inte så att jag tycker att det är direkt vackert – men jag har börjat uppskatta promenaden mellan de där enorma byggnadskomplexen (brukar hoppa av bussen tidigare eftersom jag i största allmänhet gillar att promenera). Tagit med mig min kamera och dokumenterat – särskilt det där enorma hålet i marken utanför entrén. Grejen med sjukhuset är ju att det är överväldigande, okuvligt. Både utanpå och inuti. (Har gått vilse därinne flera gånger.) Det är en sådan uppfordrande byggnad – omöjlig att vara likgiltig inför. Antar att man både kan betrakta den som hotfull och dominant och som trygg och fast – beroende på läggning (och ärende).

    Väldigt intressant det där med hur det ursprungligen var tänkt att stå i skärgårdsmiljö. Flankerat av klippor och tallar och blått hav skulle det, precis som du skriver, förmodligen ges mer rättvisa. Kanske skulle det då mer framstå som något slags fort – en bastion mot allt det bräckliga i världen; naturens ombytlighet, människan och hennes sjukdomar.

  3. Hehe. Jag försökte att inte gå alltför mycket i försvarsställning ang platsen. Har gjort det många gånger förr… Om skalan – jag har så svårt att jämföra avstånd här med avstånd där jag är uppvuxen – tätort, villor med trädgårdar. Räknar spontant längd i antal hus, men det blir ju inte riktigt samma…

    (När jag skrev kommentaren ovan började jag fundera över min vana att försöka förstå hus, nästan som att psykologisera folk man tycker är jobbiga, försöka hitta principer som gör dem begripliga eller ursäktliga… Undrar varför jag gör så.)

  4. Att försöka förstå hus. Det låter som en både sympatisk och ganska spännande aktivitet – tanken att hus och platser skulle besitta personlighet? Kanske ska anamma detta, är själv mycket kategorisk när det gäller miljöer och arkitektur: ”det här är vackert, det här är fult, det här är en steril plats, det här en levande”.

    Är rädd för att jag nog är lite småbrackig när det kommer till bostäder – enbart gammalt och rustikt tenderar att duga för mig, och så funkismodernism a la Södra Ängby (inte för att jag bor så själv direkt, inte på långa vägar). Jag har någon slags romantisk idé om att bostäder bör växa fram organiskt, vara uttryck för personlighet. Och miljonprogramshus är ju hantverkets själva antites; abstrakt idébaserade, massproducerade produkter och kan därför inte bli så mycket annat än onaturliga. Sedan kan man ju förstås trivas där ändå.

    För mig är miljonprogramsområdena också en politisk fråga: Är bostadssegregationen mellan ”fina, dyra innerstadsområden” och ”fula, billiga förortsområden” etiskt försvarbara? Hur stora möjligheter har vi egentligen att själva välja var vi vill bo? Och i förlängningen: Hur mycket inverkar vår fysiska närmiljö (i estetisk bemärkelse) på vår hälsa och välmående? Mycket, tror jag. Flemingsberg skulle nog, som du säger, må bättre av mer vatten. Och mer grönska. De borde fylla det där jättehålet med jord och anlägga en stor blomstrande park.

  5. Godkväll, ville bara skriva ned kort vad jag tänkt flera ggr â det senaste när jag tittat in hos dig och nu ocksâ med de senaste tvâ lânga inläggen: tack för dina lânga och mycket generösa inlägg. Det är en fröjd att ta del av dem, förstâr precis kluvenheten vad gäller publicera/inte, radera sig själv/inte. Vi är mao minst tvâ som haft liknande deviser (avskalad intill skelettet, typ), medan vâr natur förmodligen vill precis tvärtom. Hoppas du fortsätter ditt skrivande ocksâ annorstädes! Allt gott, H.

  6. Tack! Det värmer att höra. Jo, att blomstra, brodera ut, ständigt expandera, det är väl det livet strävar mot? Att då ständigt tvinga sig tillbaka, knipa ihop, amputera… Det är sorgligt att det ska vara så. Men kanske har det med vårt lutherska arv att göra? Det, och ett visst överpsykologiserande.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s