Manskrisar

The horse wrangler

Den svenska mannen krisar, enligt denna artikel i Dagens Nyheter.  Efter fyrtio framstår livet inte som lika roligt längre och tidigare intressen förlorar sin glans. Stekiga radioprofilen Anders Timell bekänner att sex inte längre är vad det brukade vara, samma sak är det med musik och andra grejer han tidigare ansåg livsviktiga. Man blir grinigare och gubbigare, fortsätter han, och försöker desperat kanalisera den låga man trots allt har kvar i nya (mognare) hobbyer, såsom brödbak och biodlingar.

Genusforskarna Marie Norberg och Claes Ekenstam talar i artikeln om mannens nya mitt i livet-kris. Norberg om en rädsla att plötsligt framstå som tråkig – och ett behov av att återvinna ungdomens glans med hjälp av träning och ett nymorgnat intresse för mode. Medan Ekenstam talar om hur livet till viss del kan slockna när barnen är utflugna och den tidigare familjebostaden plötsligt ekar tom.

Artikeln baserar sig på ett litet urval innerstadsmedelklassiga exempel: Henrik Schyffert som skämtar om att enda gången han orgasmgrimaserar numera är när han fickparkerar, Anders Timells utsagor från sitt eget liv, och så två fiktiva teveseriekaraktärer: Don Draper i Mad Men med ”ett tomhetshål större än Grönland” och Walter White i Breaking Bad. Jag har inte sett Breaking Bad men åtminstone Don Draper är kanske inget träffande exempel då han snarare ska spegla en mansproblematik typisk för mina morföräldrars generation.

Men ändå, och min inledande ironi till trots: jag tycker att jag känner igen en del av dessa grejer. Män i min omgivning som resignerat börjat prata om att de snart fyller 40-50 och plötsligt börjar leta radikalt nya intressen att roa sig med och utvecklas av. Tal om att plötsligt ta MC-kort, genomgå jägarexamen (fast man varit vegetarian halva sitt liv), lära sig skjuta pistol, bygga ett hus, dramatiskt sadla om och byta yrke, börja plugga igen. Och har man aldrig velat ha barn tidigare och just passerat 40 – ja, då börjar det plötsligt brinna i knutarna.

Ofta verkar dessa män skämmas för dessa grejer (särskilt det där med att förverkliga sin pojkdröm och ta MC-körkort – något som tydligen särskilt mycket indikerar att man blivit gubbe i deras ögon). Själv tycker jag dock att dessa saker är härliga. Naturligtvis ska man ta MC-kort eller lära sig skjuta pistol eller vad det nu är om man vill det, det är inte pinsamt – det är självutveckling.

Olle, som nyss fyllt 35, har skämtsamt börjat referera till sig själv som ”gubbig”. Det senaste året har han tagit jägarexamen – från början mest för att förstå vår jakthund bättre: Han hette Fax och tillbringade sin ålderdom tillsammans med oss (han dog i höstas).

SONY DSCOlle och Fax (Olle i karlaktiga snickarbyxor som han fått av min pappa)

På helgerna hänger han på skyttebanor och skjuter prick (eller vad sjutton han nu gör, har faktiskt ingen aning om hur det går till på skyttebanor) tillsammans med andra män. När han kommer hem berättar han historier om de han träffat där: arga finnar, militäriska tyskar, sammanbitna bosnier, men också bögar (en med sin mycket uttråkade pojkvän i släptåg), unga tonårspojkar med sina pappor, och en helg den nuvarande Europamästaren i hagelskytte. Jag gillar att höra om gemenskapen där; hur han träffar- och utbyter erfarenheter med människor han aldrig skulle ha umgåtts med i andra sammanhang. (Samma sak är det när man har hund – som hundägare pratar man med människor hela tiden eftersom folk alltid vill ha en ursäkt att klappa din hund.)

En trend jag tycker mig se bland dagens jämställda, allmänt mer könsneutrala män, är en längtan efter att med ökad ålder återknyta till mer traditionella mansideal. (Kanske är det därför hipsters envisas med att se ut som gubbar med de där fåniga små skäggen, gubbhattarna och tweedkavajerna?) Är man trendkänslig kanske man härmar den traditionella brittiska överklassen; whiskykonesserar, skaffar sig en bråkig liten Jack Russell och åker på fiskeresor med sina killkompisar, kanske samlar man också på modelltåg och lär sig snickra. Och om man är mindre trendkänslig – tar det där MC-kortet, skaffar sig feta tatueringar, börjar träna på gym.

Som heterosexuell kvinna älskar jag förstås män – i princip alla sorters män (enligt principen att det är personligheten och inte utanpåverket som räknas). Men särskilt uppskattar jag just dagens upplysta, jämställda män: De som ser det som en självklarhet att laga mat (matlagande män är extremt sexiga), diska, tvätta. Och som utan problem kan tala om känslor, vara lite blödiga. Men främst av allt gillar jag roliga, barnsliga män, män som aldrig riktigt växer upp. Män som inte tar sig själva på så stort allvar och som får mig att skratta. Den nya mannen, som vågar erkänna att han krisar, är på alla sätt bättre än gårdagens slutna och sammanbitna.

Marie Norberg säger i DN-artikeln att den stora skillnaden mellan män förr och män idag är att dagens medelålders man ”har förlorat den pondus som tidigare följde med åldern. Så han har bara blivit äldre och tråkigare i yngres ögon.” Men detta är väl bara ett problem om man i denna ålder fortfarande känner ett behov av att imponera på just yngre? Vilket man – vare sig om man är man eller kvinna  och om man levde förr eller lever idag –  inte borde känna något behov av att göra. Att vilja impa på tjugoåringar när man fyllt fyrtiofem är trots allt långt mer patetiskt än att sträva efter att förverkliga en oförlöst gubbighet.

Bild högst upp: Erwin E Smith; ”The horse wrangler”, 1910

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s