Mina erfarenheter av black metal

Mayhem+Old

Vårterminen i 9:an gjorde jag en kort sejour i black metal-världen. Det berodde inte på eget intresse (vid denna tid lyssnade jag på mest på heavy metal och The Cure) utan på att min bästa kompis var ihop med en black metal-kille och att hon brukade bjuda med mig på fester med hans gäng.

Min kompis pojkvän, vi kan kalla honom Erik, och hans kompisar var lite äldre än oss; 18-19, hade långt hår, höga kängor med stålhätta, fotsida skinnrockar, halsband med pentagram och nitklädda handleder. Och så hade de långa slipade naglar som liknade klor. De där naglarna var riktigt jäkla äckliga.

De hävdade att de var satanister.

Festerna förtjänar egentligen inte att kallas fester, utan var snarare små sammankomster i Eriks rum hemma hos hans föräldrar i ett radhusområde i utkanten av Umeå. Rummet var litet och trångt med svartmålade väggar, neddragna persienner, en obäddad madrass på golvet. Vi brukade sitta hopkrupna på den där madrassen, jag, min kompis och en annan kompis och smutta på vår alkocider medan Erik och hans vänner spelade musik på högsta volym och headbangade.

Jag minns inte att vi interagerade särskilt mycket med varandra: killarna ignorerade oss för det mesta – fast då och då kunde de kasta en ironisk eller nedlåtande kommentar åt oss som de inte väntade sig att vi skulle besvara. Troligen visste de inte hur de skulle bete sig runt tjejer (fast det fattade jag förstås inte då). Först när de var riktigt fulla vände de sig till oss – också då var de antingen kryptiska, ironiska eller direkt otrevliga. (Även om Erik senare hävdade att två av dem var kära i mig. Något jag hade svårt att tro.)

I Eriks rum fanns ett fotoalbum med bilder på killarna i snön ute i skogen. De var corpsepaintsminkade, klädda i skinnbrallor och tunga patronbälten. I händerna bar de yxor och andra primitiva vapen och de grimaserade ondskefullt mot kameran. Bilderna var ämnade som bandfoton (de hade förstås ett band) men naturligtvis var de också tagna som ett sätt att ytterligare befästa sin mörka, farliga identitet. Erik var den extremaste av dem: Min kompis berättade att han brukade promenera flera timmar i skogen på dagarna och leta efter djurkadaver som han sedan släpade hem till sitt rum. En dag när hon kom dit kryllade det av likmaskar på golvet. Hon berättade också att han och hans kompisar ägnat sig åt gravskändning vid något tillfälle.

Grejen med att vara satanist, förklarade de här killarna vid de få tillfällen de pratade med mig, var att inte erkänna ”den inskränkthet som följer med den kristna tron”. Istället för att predika synd och skuld vill satanismen befria människan från allt vad dåligt samvete heter – först när hon inte längre styrs av sina rädslor är hon fri att uppnå sin fulla potential: ”do what thou wilt shall be the whole of the law” som Aleister Crowley, satanistgrundaren Anton La Veys främsta inspirationskälla, predikade. En annan grej med satanismen är en utbredd anda av misantropi; ”människan är en daggmask, en varböld, en cancersvulst” etc, tillsammans med en längtan efter att upplösa sig själv (genom att skära sig, eller ytterst: ta livet av sig) och bli ett med kaos.

Två exempel på black metal-musiker som tagit livet av sig som en konsekvens av denna längtan ser ni nedan: sångarna Pelle ”Dead¨Ohlin” i Mayhem och Jon Nödtveidt i Dissection:

Pelle

JonI Black metal-kretsar har självmord kodnamnet ”att åka till Transylvanien”.

Tror vi hängde med de här människorna i två månader ungefär (sen gjorde min kompis slut). Hann dock hångla med en av dem – en snäll, försynt kille, också han med långa naglar, vassa nitar, midjelångt hår och minst sagt depressiv uppsyn. Det skedde på cementgolvet i ett mörkt gallerförsett förråd under en metalfest i en källare på Umeås militärområde. Medan ett band stod och gormade under ett gigantiskt upp och nedvänt pentagram i rummet intill tryckte han in sin långa järnsmakande tunga i min mun. Minns att jag tänkte att han måste äta mycket kött för att smaka så.

Bild högst upp: ”Världens ondaste band”; Mayhem. Nedan Burzums ”Jesu död” (fanvideo hopsatt av filmerna ”Invocation of My Demon Brother” och ”The Devils”, från 1969 respektive 1971).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s