Om Jonathan Franzéns ”Frihet” och ”Tillrättalägganden”

Efter att ha plöjt 1187 sidor Franzén under de senaste veckorna har jag den förpliktigande känslan av att jag borde redovisa detta på något sätt. Och eftersom mångordiga romaner ofta kräver mångordiga recensioner tänkte jag göra det enkelt för både mig och er och inleda med två korta konstateranden: 1. Att vara positivt inställd till mastodontromaner, samt att ha tillräcklig med tid över, är en förutsättning för att kunna ta till sig dessa böcker. 2. Jag tycker att böckerna är väldigt bra.

I de flesta recensioner av romanerna talar man om dem som ”panoramor över den amerikanska samtiden”, där ”Tillrättalägganden” avhandlar Clintontiden medan ”Frihet” behandlar Busheran. Man talar om Franzén som ”samtidsromanens räddare” och om hur det alltsedan ”Tillrättalägganden”, som publicerades 2001, uppstått en veritabel Franzénkult. Andra recensenter talar om en självgod och långtråkig författare som bitvis saknar självdistans och som behövt en hårdare redaktör.

I intervjuer framställs Jonathan Franzén som en lågmäld och utseendemässigt alldaglig 50-åring (som dock är ”snyggare i verkligheten än på kort”). Han bor i New York, har inga barn och lever tillsammans med författaren Kathryn Chetkovich, som skrivit en intressant essä, med titeln ”Envy”, om hur det är att ha en så framgångsrik man när man själv gång på gång blir refuserad:

When his novel was finally done, the man handed it in and his editor called every hundred pages or so to say he was loving it, then called to say he was cutting the cheque, and finally called to say he wanted to take the man and me out for a celebratory dinner.

Halfway through the meal, when the editor said something polite about wanting to read some of my work, I did not know what to say, and the man intervened: ‘You did read it, actually. You passed on it.’

Essän i sin helhet kan ni läsa här.

Mer om Franzén: Han skriver sina böcker i en ljudisolerad studio utan internetupptagning och han tycker inte om att reportrar tittar i hans bokhyllor.

Båda romanerna handlar om familjer och deras medlemmar. I ”Tillrättalägganden” familjen Lambert och i ”Frihet” familjen Berglund. Enligt Franzén själv baserar sig den förra på delvis självbiografiskt material (patriarken i boken, Alfred, jobbar vid järnvägen och utvecklar Parkinson på ålderns höst precis som Franzéns egen pappa) medan den senare ska vara helt och hållet fiktion.

Liksom Tolstoj (som Franzén till sina kritikers irritation ofta blir jämförd med) är Franzén en nära på clairvoyant människoskildrare; hans karaktärer är inte bara en samling egenskaper på papper utan högst levande. Så pass att jag flera gånger under läsningens gång drabbats av impulsen att vilja googla dem för att spana in hur de ser ut i verkligheten. Vidare är de så pass olika sinsemellan att det är svårt för mig som läsare att få ihop att de alla är skapade av en och samma författare.

Rena hyllningstexter är förstås urtråkiga att läsa. Så för att inte alldeles reta gallfeber på er: Franzéns förkärlek för detaljredovisning blir ibland utmattande och han tenderar att med jämna mellanrum alltför duktigt – och okritiskt – redogöra för sin research. Om man inte vill veta exakt allt om en bikaraktärs familjehistoria (med morbröder och farbröder och mor- och farföräldrar och deras respektive bakgrunder, bostäder och jobb) eller läsa om en annan bikaraktärs tvångsmässiga förhållande till olika typer av vapen kan man utan dåligt samvete bläddra förbi de sidorna – man missar inte mycket.

Däremot finns det andra, lika detaljerade beskrivningar, som är mer omistliga. Till exempel skildringarna av korrumperade riskkapitalföretag och deras samarbeten med storpolitiken – något Franzén återkommer mycket utförligt till i båda böckerna: Hur det kan gå till när företag gömmer undan mer eller mindre oärligt intjänade pengar i nät av ljusskygga fonder är till exempel något jag kommer att ta med mig och reflektera mer kring framöver. (Inte minst nu när det framkommit att min före detta arbetsgivare, JB Education:s ägare, riskkapitalföretaget Axcel, förutom skolor även handlar med borrutrustning för gruvdrift till smycken samt med mobiltelefoni, taktäckning, möbler och kläder. Fakta från DN: JB Education har legat som ett av 11 företag i Axcels tredje fond. Ett företag som plockade ut över 80 miljoner i vinster från sina skolor bara veckor innan de försatte dem i konkurs. Vinster som utvunnits på bekostnad av dålig löneutveckling, obefintligt med material samt noll tillgång till vikarier för sina anställda.) (Samma missförhållanden återfinns hos Academedia, en annan av mina före detta arbetsgivare.)

I både ”Tillrättalägganden” och ”Frihet” blir huvudpersonerna insnärjda i just riskkapitalverksamhet: I ”Tillrättalägganden” börjar Chip arbeta för ett bluff-företag/politiskt parti i Litauen och i ”Frihet” engageras den unga Joey i handel med undermåliga (sönderrostade) lastbilsdelar från Paraguay som skeppas som underhåll till fordon i Irak (fordon som sedan havererar i strid). I ”Frihet” engageras också Joeys pappa, miljökämpen Walter, till att hjälpa till att sälja in bergstoppsbrytning av kol i västra Virginia i det paradoxala syftet att senare kunna omvandla de kolförgiftade grönområderna till naturreservat för den utrotningshotade blåvita skogssångaren:

För att ha råd med både yt- och mineralrättigheterna till en sådan enorm sammanhängande jordlott måste stiftelsen först tillåta kolutvinningen på närmare en tredjedel av den, genom bergstoppsbrytning. Det var de planerna som hade skrämt bort de andra som sökte tjänsten. Metoden att kapa bergstoppar som den för närvarande tillämpades var förkastlig ur ekologisk synpunkt – bergsåsens sten sprängdes bort för att blottlägga de underliggande kolflötserna, de omgivande dalarna fylldes med sprängmassor, biologiskt rika vattendrag utplånades. Men Walter trodde att genomtänkta och välordnade återställningsinsatser skulle mildra skadeverkningar mycket mer än vad folk kunde tro, och den stora fördelen med helt uttömda gruvor var att ingen skulle någonsin riva upp markerna igen.

moutaintopremoval1

Bergstoppsbrytning i Virginia förekommer även i verkligheten (mer info här)

jb2

Vd:n för nyligen nedlagda JB Education korkade upp en flaska 799-kronors vin och lade ut på Facebook samma dag som han försatte företaget i konkurs; ”Because I am worth it…” löd följetexten. Uppdateringen gillades av bland andra Anders Borgs fru och ordföranden i friskolornas riksförbund.

Är man inte road av just detta kan man istället njuta av intrikata kärleksaffärer. Som till exempel den komplicerade relationen mellan den okuvlige rockmusikern Richard och Walters fru Patty i ”Frihet”, en relation som inleds i deras ungdom och som fortsätter upp i medelåldern:

Å Walter: visste han att det mest spännande med honom under de månader som Patty lärde känna honom bättre, var att han var kompis med Richard Katz? Märkte han att Patty, varje gång de träffades, hittade på olika sätt i förbigående leda in samtalet på Richard? Hade han den minsta misstanke, den där första kvällen, då hon gick med på att han fick ringa henne, att det var Richard hon tänkte på?

Andra intressanta relationer är den mellan Walter och hans unga assistent som är upp över öronen förälskad i honom; ett faktum han häftigt förnekar. Eller den mellan Joey och grannflickan Connie och det faktum att Joey samtidigt som han har en relation med henne suktar efter den ursnygga och bortskämda överklasstjejen Jenna. I ”Tillrättalägganden” kan man istället läsa om Denises kärlekstriangel och Garys äktenskapsproblem. På det hela taget är det inte bara böcker som består av massiv detaljrikedom utan också böcker packade med spännande intriger som bjuder till sträckläsning.

Tillägg: Detta inlägg skrevs i början av juni då nedläggningen av JB-koncernen skulle ha kostat  mig och mina kollegor våra jobb om vi inte haft turen att i samma veva blivit uppköpta av en ickevinstdrivande organisation. Vår systerskola hade inte samma tur och på vår gemensamma personalfest inför sommarlovet var många olyckliga.

Om åsiktsfrihet kontra åsiktsdiktatur samt om Ayn Rands ”Urkällan”

Sedan mitt förra inlägg har jag fortsatt fundera över värdet av att basunera ut sina åsikter; på det faktum att åsiktsfrihet är en förutsättning för demokrati. Och för att en demokrati ska fungera så måste ju åsikter hela tiden vara i omlopp. Vilket betyder att om folk, som till exempel jag, (i protest) slutar att ”tycka saker”  eller se värdet i ”det offentliga samtalet”, så innebär det ”ett hot mot demokratin”. Och enligt denna ekvation måste man per automatik vara ett fan av sitt lands diskussionsklimat för annars är man fascist..? Och fascist vill man ju inte vara.

Fast det behöver kanske inte vara så svart och vitt. Och även om man på papperet lever i en demokrati så behöver det inte betyda att ”det offentliga samtalet” egentligen är särskilt demokratiskt. Tidningar och andra åsiktsorgan styrs trots allt av redaktioner – och över dem ägare – med en tydlig profil: vem som helst får inte komma till tals i dem. Vem som helst tillåts inte ”dominera samtalet” eller ens ge sig in i samtalet. Och om man uttrycker något som går på tvärs mot konsensus och etikett tystas man snabbt ned, även om man inte bokstavligen kastas i fängelse fryses man ut och får inte längre delta, och det är ju också ett straff.

Samtidigt borde ju ”ett sant demokratiskt klimat” tåla en mångfald av åsikter och personligheter kan man tycka. För det är väl bara i diktaturer som utstickare/avstickare betraktas som hot som måste tystas ned? Och det vore ju roligt att bli överraskad, kanske till och med lite chockad, någon gång när man öppnar tidningen – om någon skrev något som andades sann individualitet till exempel – om man kunde känna att den här skribenten företräder sig själv och ingen annan, men det är ytterst sällan det händer. De flesta skribenter är tvärtom utbytbara eftersom de uttrycker nästintill identiskt lika åsikter, de är comme il faut, så konventionellt ”passande”, att det de skriver inte efterlämnar något avtryck alls utom möjligen en känsla av att allt är som det ska vara och därmed bra. Och om någon vill sticka ut hakan och tugga lite fradga så görs det enbart i den trygga förvissningen att man har sina kollegors helhjärtade stöd i ryggen. Ett exempel på detta såg jag till exempel senast i somras, när jag som jag alltid gör när jag just läst ut en bok, gick igenom recensioner på nätet. I det här fallet av Ayn Rands ”Urkällan”.

Det första omdöme jag kunde hitta av boken (på svenska) var en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Egoismens apostel – Ayn Rand ledstjärna för Thacher, Reagan och Lööf” illustrerad av nedanstående bild med följetexten: Margaret Thatcher och Ronald Reagan 1982 – och ständigt närvarande Ayn Rand. Och nedanför denna bild ytterligare en bild på Annie Lööf. Tendentiöst? Inte alls.

aynrand

Artikelförfattaren konstaterar sedan han förklarat att Rand, utöver att ha skrivit en dålig bok med otrovärdiga karaktärer, ”vänder på kommunismens berömda devis, åt var och en efter hans behov, för att i stället utse egoismen till högsta moralisk norm.”

Med samma dogmatiska envishet som den mest rabiata kommunistiska ideolog pläderar Rand för själviskheten, för den hänsynslöse kapitalistens rätt att handla precis som han vill utifrån ett övermänniskoideal, en aristokrati av self-made men. Dessa hjältar beter sig ungefär som de homeriska gudarna, de betraktar de dödliga med ett roat överseende grundat i förakt.

Kompromisser av alla de slag är bannlysta hos Rand, något som också gällde för den krets som samlades omkring henne under 50- och 60-talen. Alan Greenspan, ordförande för den amerikanska centralbanken i 20 år, var en av hennes adepter. Thatcher, Reagan och Jimmy Wales, en av grundarna till Wikipedia hörde till hennes anhängare och libertarianerna och Tea Party-rörelsen i USA betraktar henne som sin husgud. Och Annie Lööf …

Artikeln är, med tanke på det vänsterorienterade debattklimat som råder i Sverige, inte det minsta förvånande. Och självklart står det en skribent fritt att skriva ned- och tycka illa om en författare hur mycket han/hon vill, det är bara det att det i just det här fallet – och i så många andra fall när det kommer till allmänt utskällda ”feltänkare” – blir så enkelt. För faktum är ju att Rand alltid har föraktats, och inte ens släppts in, i kulturens finrum (”Urkällan” refuserades också tolv gånger innan den slutligen gavs ut) och att skribenten därför bara ytterligare bekräftar något som redan varit bekräftat i 70 år (boken gavs ut 1943). Och det gör mig oändligt trött att denne ändå känner ett behov av att (i och för sig i bästa Aftonbladet-anda) mana till ”drev”: Den billigt hopklippta bilden med Thatcher och Reagan, samt kopplingen till den redan omåttligt impopulära Lööf. Fast jag antar att lockelsen i att tycka något som man redan på förhand vet att alla kommer att hålla med en om och klappa en på axeln för var alltför frestande att avstå. Även skribenter är ju trots allt människor.

Dock: att framställa Rand som ledargestalt för kapitalismen är en nästan lika stor förenkling som att göra Rousseau till ledare för skräckväldet under franska revolutionen, Nietzsche till ledare för nazismen och  Dostojevskij som ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan. Man kan aldrig beskylla en enskild författare, dessa ofta utpräglade ensamvargar, för att styra vare sig politiken eller massorna. I ”Urkällan” går Rand hårt åt tidningarnas sensationslystna förenklingar:

Nyheter /…/ är det som skapar mest upphetsning hos störst antal människor. Det som knockar dem. Ju mer upphetsade de blir desto bättre, förutsatt att de är tillräckligt många.

Själv har jag blandade känslor för ”Urkällan”. Det stämmer att den inte är skriven med världens mest finstämda språk (språket är inte bättre än en genomsnittslig deckarförfattares) och karaktärerna är inte heller särskilt dynamiska i betydelsen mångfacetterade. Mer än något annat skulle jag säga att det är en idéroman där olika begär ställs upp och prövas mot varandra. Begär efter att vara sann mot sig själv kontra att bli omtyckt av andra. Om individualism kontra kollektivism.

atlas7n-1-webRysk-amerikanska Ayn Rand (1905-1982) i futuristisk 20-talsstass

Vi har bokens självklara hjälte: Den asociala, omutbare arkitekten Howard Roark som mer än något annat styrs av behovet att vara sann mot sig själv och sina ideal, något som kostar honom både jobb, försörjningsmöjligheter och vänner. Vi har den typiska strebern Peter Keating, en jagsvag person som genom sin överdrivna anpassningsförmåga samt fulspel blir en vinnare med framgångsrik affärsverksamhet och ett namn omtalat och hyllat i landets alla tidningar. Vi har den cyniske och inflytelserika skribenten Ellsworth Toohey som predikar lagomhetens bud, omger sig med jasägare och som motarbetar alla tecken på självständigt tänkande hos andra. Slutligen har vi den amoraliske Gail Wynand, tidningsmogulen som jobbat sig upp från samhällets botten genom att ”ge massorna vad de vill ha” = skvaller och sensationsnyheter.

Rand vänder och vrider på dessa karaktärer genom bokens 787 sidor och på sätt och vis gör hon dem mångtydiga genom att det går att identifiera sig med dem alla, framförallt begår hon inte misstaget att låta dem handla alltför rationellt. Vi får ta del av hur Roarks hårdnackade stolthet gång på gång sätter käppar i hjulet för hans karriär och hur Keating ifrågasätter både sin yrkesbana och sitt giftermål – egentligen hade han velat bli konstnär och äkta sin ungdomskärlek och levt ett helt annat slags liv. Snarare än om hånfulla övermänniskor skulle jag säga att Rands roman handlar om den makt och det förtryck som ligger förborgad i människors feghet. Den slags feghet som innebär att man aktivt motarbetar allt som man känner sig hotad av, eller snarare: allt som inte redan är godkänt på förhand. Vidare beskriver hon baksidorna av vårt allra finaste och mest omhuldade ideal – detta att alla människor bör vara jämlika – och visar hur det, om man vänder på det, lika gärna skulle kunna innebära att ingen är unik eller får vara speciell. Utom Jesus då.

”Urkällan” är absolut ett manifest för individualism men ingen särskilt subversiv sådan eftersom det rör sig om en individualism som inte söker omvända eller tvinga sig på andra. Istället individualismen som självständighet och frihet. (I boken är det inte individualisten som belönas med berömmelse, inflytande och pengar utan tvärtom kollektivisterna. Det är också kollektivisterna som vistas i de intellektuella finrummen och tjusiga salongerna – de maktcentra dit bokens individualister inte är inbjudna.)

Jag kan inte säga att jag helhjärtat älskade romanen, emellanåt blev den tradig och karaktärerna alltför statiska, mot slutet blev handlingen också alltför förutsägbar, men den var definitivt en uppfriskande upplevelse att läsa och jag kommer förmodligen att fortsätta att fundera över de begär och de konsekvenser av dessa begär den presenterar. Och framförallt tycker jag inte att den förtjänar att lättvindigt viftas undan som ett ”egoismens manifest”. Att beskylla andra för egoism är inget annat än att kasta sten i glashus.

Notiser

Eftersom jag varken har tid eller inspiration till att skriva några långa och ambitiösa bloggtexter just nu och inte har haft det under hela sommaren, men ändå gillar dagboksformatet, tänkte jag att jag skulle kunna skriva korta små notiser istället. Grejer jag tänkt på, känt något för, eller gjort. Bara några rader nu och då, helt prestigelöst. Just nu har jag inget på hjärtat, men kanske imorgon, eller någon annan dag. Puss.

…men nu fick jag en tanke ändå! Hur är det möjligt att det finns så många människor som lyckas kränga en massa åsikter varje dag? Jag tänker på professionella skribenter, twittrare och sådana? Hur orkar de liksom tycka så mycket hela tiden? Blir de inte trötta? (Framförallt borde de väl bli trötta på sig själva? Om de inte är olidligt egenkära förstås. Vilket förmodligen är precis vad de är.) Fast det kanske finns en orsak till varför man brukar kalla dessa typer för ”åsiktsmaskiner”…

Själv har jag mycket få åsikter (även om jag sällan är neutral) och de jag har är snarare som personliga dogmer- eller budord, och de vore mycket tråkiga att tjata om, både inför mig själv och inför andra. Ibland har jag till och med tänkt att det egentligen inte finns något som heter ”många åsikter”, att man inte kan hysa det, utan bara en enda sammansatt ”jätteåsikt” – komprimerad av mängder av ”smååsikter” som alla utgör aspekter av i grunden en och samma övertygelse. Alltså att allt man tycker är utlöpare för en, i bästa fall, sammansatt livsfilosofi.

Hm… Luddigt där. Dock: jag har inga problem med att uttrycka obekväma tankar, eller inta en ställning som går på tvärs med majoritetens och konvenansen, så länge jag är övertygad om att jag ”tänker rätt” (i mina egna ögon då). Samtidigt är jag mycket förtjust i, eller skadad av (?), relativismen. Att vrida en tanke i 360 grader, även om jag är övertygad om att tanken är riktig, är både nyttigt och underhållande (framförallt nyttigt). Och på många sätt är ju det roligaste som finns att diskutera. Men bara om diskussionen inte går ut på att ensidigt bevisa att den andre har fel. En diskussion bör alltid vara öppen och prestigelös tänker jag. Om man inte är beredd att lyssna på vad den andre har att säga, ta in det och begrunda det, är det inte längre någon diskussion det handlar om utan bara pajkastning. (Och jag föraktar pajkastare.) (Åsiktsmaskinerna i media är inte sällan pajkastare och inte helt olika knähundar, sådana där sönderavlade små varelser som fortfarande tror sig vara stora och som nervöst skäller för sin inbillade ”rätt att dominera”.)

Mer: Kanske skulle jag tycka att det var värt att ”tycka mer” om jag var mer övertygad om att det skulle göra någon nytta. Och om jag trodde att de åsikter som styrde det offentliga samtalet var genuina. Men jag tror inte att de är det. I regel är det mycket få som vågar tycka – och säga något – på riktigt. Eller: Alla vill ha en åsikt men mycket få är beredda att stå upp för den. Och i ett ytligt, substanslöst diskussionsklimat där man inte ser skogen för alla träd är det lätt att dra sig undan som en tyst protest. Oavsett om det är konstruktivt eller ej.

Åh, någon gång skulle jag vilja utarbeta en storvulen levnadsfilosofi i stil med Rousseaus! Jag tycker om att han hängde med Voltaire och författarna till den stora encyklopedin i Paris fina salonger men hatade snobbismen och förljugenheten bland människorna där så mycket att han bröt med dem alla, stack tillbaka till Schweiz och isolerade sig i obskyr liten by. Tydligen var han hetlevrad och lynnig, men jag tänker mig att man inte kan vara det minsta av streber och cynisk strateg om man väljer att säga upp bekantskapen med en så inflytelserik person som Voltaire var under denna tid.

Nu är klockan 22:50 och jag ska sova. Godnatt!

Jobbar

Jag bara jobbar. Har inte gjort annat sedan jag kom tillbaka till Stockholm. Jag jobbar på dagarna, på kvällarna, på helgerna. Jag skulle naturligtvis kunna jobba mindre men jag står inte ut när saker är halvdana. Alltså jobbar jag tills jag är nöjd,  och jag blir sällan nöjd. Just nu jobbar jag. Tar bara en paus för att skriva detta. Ute är det fint väder. Ikväll ska jag på konsert.

Katter och kejsare

Två saker jag lärt mig idag: att katter ansågs så heliga i det antika Egypten att man straffades med döden om man dräpte en.

cat

…samt att den romerske kejsaren Caligula utfodrade lejonen på cirkus med slavar eftersom de var ”billigare än kött”. Tydligen blev han galen efter en svårartad febersjukdom – innan den hade han tydligen varit en rätt bra person.

Gaius_Caesar_Caligula

Det var allt.

Ord och bild

Moon at Twilight. 1899Isaak Levitan, ”Moon at twilight”, 1899

Ord

Varma ord, vackra ord, djupa ord
De äro som doften av en blomma i natten
den man icke ser.
Bakom dem lurar den tomma rymden
kanske de äro den ringlande röken
från kärlekens varma härd?

/Edith Södergran

Lång dags färd mot natt

Fyra timmar och fyrtiofem minuter kvar till Stockholm. Tittar med en suck på klockan. Att ta bussen från Göteborg tar nästan lika lång tid som att åka från Umeå. Nästa gång blir det tåg.

Ulliga moln på himlen, jag passerar glesa tallskogar och dungar lila av ljung. Solen tittar fram ibland, stannar en liten stund och drar sig sedan tillbaka. Jag har ont i ryggen och ska strax pröva Starbucks islatte som jag köpte på stationen innan jag åkte. Som vanligt var jag i löjligt god tid, stod på Pocketshop en lång stund och vände på böcker. Bestämde mig till sist för Per Wästbergs hundrafjärde memoarbok ”Ute i livet.”

Ska erkänna att jag gillar Wästbergs sirliga språkbruk och förnämt extravaganta metaforer, trots tidigare skepsis: ”De hartsade flaskorna som kringhamstrats i källaren hade decennier senare blivit så grumliga och tjockflytande att de frukter som saften pressats fram ur åter gått samman och sällsynt avtecknade sig innanför glaset: en apelsin, ett plommon.” Meningar som påminner om dammiga antikviteter framplockade ur ett skåp. Det är för övrigt typiskt mig att initialt förhålla mig skeptisk, eller rent av tycka hjärtligt illa, om saker. Även situationer, platser, människor. Det är som om jag noggrant måste studera nackdelarna innan jag kan godkänna- och tycka om fördelarna.

Nu har bussen stannat i Jönköping och nya passagerare strömmar till. Så pass många att jag inte längre får ha platsen bredvid min ifred.

Utanför fönstret krusar sig Vättern i blå vågor. Ska ta och dricka det där kaffet nu.