Notiser

Eftersom jag varken har tid eller inspiration till att skriva några långa och ambitiösa bloggtexter just nu och inte har haft det under hela sommaren, men ändå gillar dagboksformatet, tänkte jag att jag skulle kunna skriva korta små notiser istället. Grejer jag tänkt på, känt något för, eller gjort. Bara några rader nu och då, helt prestigelöst. Just nu har jag inget på hjärtat, men kanske imorgon, eller någon annan dag. Puss.

…men nu fick jag en tanke ändå! Hur är det möjligt att det finns så många människor som lyckas kränga en massa åsikter varje dag? Jag tänker på professionella skribenter, twittrare och sådana? Hur orkar de liksom tycka så mycket hela tiden? Blir de inte trötta? (Framförallt borde de väl bli trötta på sig själva? Om de inte är olidligt egenkära förstås. Vilket förmodligen är precis vad de är.) Fast det kanske finns en orsak till varför man brukar kalla dessa typer för ”åsiktsmaskiner”…

Själv har jag mycket få åsikter (även om jag sällan är neutral) och de jag har är snarare som personliga dogmer- eller budord, och de vore mycket tråkiga att tjata om, både inför mig själv och inför andra. Ibland har jag till och med tänkt att det egentligen inte finns något som heter ”många åsikter”, att man inte kan hysa det, utan bara en enda sammansatt ”jätteåsikt” – komprimerad av mängder av ”smååsikter” som alla utgör aspekter av i grunden en och samma övertygelse. Alltså att allt man tycker är utlöpare för en, i bästa fall, sammansatt livsfilosofi.

Hm… Luddigt där. Dock: jag har inga problem med att uttrycka obekväma tankar, eller inta en ställning som går på tvärs med majoritetens och konvenansen, så länge jag är övertygad om att jag ”tänker rätt” (i mina egna ögon då). Samtidigt är jag mycket förtjust i, eller skadad av (?), relativismen. Att vrida en tanke i 360 grader, även om jag är övertygad om att tanken är riktig, är både nyttigt och underhållande (framförallt nyttigt). Och på många sätt är ju det roligaste som finns att diskutera. Men bara om diskussionen inte går ut på att ensidigt bevisa att den andre har fel. En diskussion bör alltid vara öppen och prestigelös tänker jag. Om man inte är beredd att lyssna på vad den andre har att säga, ta in det och begrunda det, är det inte längre någon diskussion det handlar om utan bara pajkastning. (Och jag föraktar pajkastare.) (Åsiktsmaskinerna i media är inte sällan pajkastare och inte helt olika knähundar, sådana där sönderavlade små varelser som fortfarande tror sig vara stora och som nervöst skäller för sin inbillade ”rätt att dominera”.)

Mer: Kanske skulle jag tycka att det var värt att ”tycka mer” om jag var mer övertygad om att det skulle göra någon nytta. Och om jag trodde att de åsikter som styrde det offentliga samtalet var genuina. Men jag tror inte att de är det. I regel är det mycket få som vågar tycka – och säga något – på riktigt. Eller: Alla vill ha en åsikt men mycket få är beredda att stå upp för den. Och i ett ytligt, substanslöst diskussionsklimat där man inte ser skogen för alla träd är det lätt att dra sig undan som en tyst protest. Oavsett om det är konstruktivt eller ej.

Åh, någon gång skulle jag vilja utarbeta en storvulen levnadsfilosofi i stil med Rousseaus! Jag tycker om att han hängde med Voltaire och författarna till den stora encyklopedin i Paris fina salonger men hatade snobbismen och förljugenheten bland människorna där så mycket att han bröt med dem alla, stack tillbaka till Schweiz och isolerade sig i obskyr liten by. Tydligen var han hetlevrad och lynnig, men jag tänker mig att man inte kan vara det minsta av streber och cynisk strateg om man väljer att säga upp bekantskapen med en så inflytelserik person som Voltaire var under denna tid.

Nu är klockan 22:50 och jag ska sova. Godnatt!

5 thoughts on “Notiser”

  1. En av huvudanledningarna till min sjukt låga inläggsfrekvens är just någon slags åsiktsutbrändhet. Jag orkar inte. Jag vill inte. Varken hänga med i det offentliga samtalet eller ha några åsikter om det. Det är så sällan jag kommer över en samtida text som faktiskt sätter igång någon form av reaktion i mig, utöver ren provokation då. Och vad skriver man om man inte ids basunera ut omvärldsrecensioner? Dagboksinlägg förstås, det har jag ju redan kommit fram till och du också för den delen. Jag står fortfarande och stampar obeslutsamt i ”Ska jag? Orkar jag? Är det lönt?”. Glad att du publicerar igen hur som helst!

  2. Åsiktsutbrändhet. Där satte du fingret på det. Det är exakt vad jag också känner. Och den där tröttheten du beskriver. Samtidigt tänker jag att mina dagboksinlägg – oavsett hur anspråkslösa – först och främst måste behandla mina tankar eftersom mitt privatliv faktiskt är rätt så ointressant (särskilt för människor som inte delar det). Och kruxet är ju att tankar inte kan existera som annat än reaktioner på omvärlden och eftersom jag liksom du för tillfället är ointresserad av omvärlden blir även tankarna ointressanta. Och det är ju då man blir tyst. Vilket egentligen känns rätt tråkigt.

  3. Det är ju skillnad på omvärld och omvärld, och på hur man väljer att betrakta den. Och framför allt så är det skillnad på att tycka och sitta och vifta med pekpinnen och på att reagera på något och resonera kring det. Det ligger bara en sådan enorm dubbelmoral i att å ena sidan lovorda individ och liberalism samtidigt som den egna åsikten basuneras ut som den ena rätta, vilket känns mer som regel än undantag numera. Och att varje recension och artikel bär drag av krönikan, med skribentens subjekt som ständig katalysator. Egot är ständigt närvarande och det irriterar mig även om jag gillar subjektivitet också, i bloggform till exempel. Man får väl lära sig att skilja på äpplen och päron antar jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s