Om åsiktsfrihet kontra åsiktsdiktatur samt om Ayn Rands ”Urkällan”

Sedan mitt förra inlägg har jag fortsatt fundera över värdet av att basunera ut sina åsikter; på det faktum att åsiktsfrihet är en förutsättning för demokrati. Och för att en demokrati ska fungera så måste ju åsikter hela tiden vara i omlopp. Vilket betyder att om folk, som till exempel jag, (i protest) slutar att ”tycka saker”  eller se värdet i ”det offentliga samtalet”, så innebär det ”ett hot mot demokratin”. Och enligt denna ekvation måste man per automatik vara ett fan av sitt lands diskussionsklimat för annars är man fascist..? Och fascist vill man ju inte vara.

Fast det behöver kanske inte vara så svart och vitt. Och även om man på papperet lever i en demokrati så behöver det inte betyda att ”det offentliga samtalet” egentligen är särskilt demokratiskt. Tidningar och andra åsiktsorgan styrs trots allt av redaktioner – och över dem ägare – med en tydlig profil: vem som helst får inte komma till tals i dem. Vem som helst tillåts inte ”dominera samtalet” eller ens ge sig in i samtalet. Och om man uttrycker något som går på tvärs mot konsensus och etikett tystas man snabbt ned, även om man inte bokstavligen kastas i fängelse fryses man ut och får inte längre delta, och det är ju också ett straff.

Samtidigt borde ju ”ett sant demokratiskt klimat” tåla en mångfald av åsikter och personligheter kan man tycka. För det är väl bara i diktaturer som utstickare/avstickare betraktas som hot som måste tystas ned? Och det vore ju roligt att bli överraskad, kanske till och med lite chockad, någon gång när man öppnar tidningen – om någon skrev något som andades sann individualitet till exempel – om man kunde känna att den här skribenten företräder sig själv och ingen annan, men det är ytterst sällan det händer. De flesta skribenter är tvärtom utbytbara eftersom de uttrycker nästintill identiskt lika åsikter, de är comme il faut, så konventionellt ”passande”, att det de skriver inte efterlämnar något avtryck alls utom möjligen en känsla av att allt är som det ska vara och därmed bra. Och om någon vill sticka ut hakan och tugga lite fradga så görs det enbart i den trygga förvissningen att man har sina kollegors helhjärtade stöd i ryggen. Ett exempel på detta såg jag till exempel senast i somras, när jag som jag alltid gör när jag just läst ut en bok, gick igenom recensioner på nätet. I det här fallet av Ayn Rands ”Urkällan”.

Det första omdöme jag kunde hitta av boken (på svenska) var en artikel i Aftonbladet med rubriken ”Egoismens apostel – Ayn Rand ledstjärna för Thacher, Reagan och Lööf” illustrerad av nedanstående bild med följetexten: Margaret Thatcher och Ronald Reagan 1982 – och ständigt närvarande Ayn Rand. Och nedanför denna bild ytterligare en bild på Annie Lööf. Tendentiöst? Inte alls.

aynrand

Artikelförfattaren konstaterar sedan han förklarat att Rand, utöver att ha skrivit en dålig bok med otrovärdiga karaktärer, ”vänder på kommunismens berömda devis, åt var och en efter hans behov, för att i stället utse egoismen till högsta moralisk norm.”

Med samma dogmatiska envishet som den mest rabiata kommunistiska ideolog pläderar Rand för själviskheten, för den hänsynslöse kapitalistens rätt att handla precis som han vill utifrån ett övermänniskoideal, en aristokrati av self-made men. Dessa hjältar beter sig ungefär som de homeriska gudarna, de betraktar de dödliga med ett roat överseende grundat i förakt.

Kompromisser av alla de slag är bannlysta hos Rand, något som också gällde för den krets som samlades omkring henne under 50- och 60-talen. Alan Greenspan, ordförande för den amerikanska centralbanken i 20 år, var en av hennes adepter. Thatcher, Reagan och Jimmy Wales, en av grundarna till Wikipedia hörde till hennes anhängare och libertarianerna och Tea Party-rörelsen i USA betraktar henne som sin husgud. Och Annie Lööf …

Artikeln är, med tanke på det vänsterorienterade debattklimat som råder i Sverige, inte det minsta förvånande. Och självklart står det en skribent fritt att skriva ned- och tycka illa om en författare hur mycket han/hon vill, det är bara det att det i just det här fallet – och i så många andra fall när det kommer till allmänt utskällda ”feltänkare” – blir så enkelt. För faktum är ju att Rand alltid har föraktats, och inte ens släppts in, i kulturens finrum (”Urkällan” refuserades också tolv gånger innan den slutligen gavs ut) och att skribenten därför bara ytterligare bekräftar något som redan varit bekräftat i 70 år (boken gavs ut 1943). Och det gör mig oändligt trött att denne ändå känner ett behov av att (i och för sig i bästa Aftonbladet-anda) mana till ”drev”: Den billigt hopklippta bilden med Thatcher och Reagan, samt kopplingen till den redan omåttligt impopulära Lööf. Fast jag antar att lockelsen i att tycka något som man redan på förhand vet att alla kommer att hålla med en om och klappa en på axeln för var alltför frestande att avstå. Även skribenter är ju trots allt människor.

Dock: att framställa Rand som ledargestalt för kapitalismen är en nästan lika stor förenkling som att göra Rousseau till ledare för skräckväldet under franska revolutionen, Nietzsche till ledare för nazismen och  Dostojevskij som ledare för den rysk-ortodoxa kyrkan. Man kan aldrig beskylla en enskild författare, dessa ofta utpräglade ensamvargar, för att styra vare sig politiken eller massorna. I ”Urkällan” går Rand hårt åt tidningarnas sensationslystna förenklingar:

Nyheter /…/ är det som skapar mest upphetsning hos störst antal människor. Det som knockar dem. Ju mer upphetsade de blir desto bättre, förutsatt att de är tillräckligt många.

Själv har jag blandade känslor för ”Urkällan”. Det stämmer att den inte är skriven med världens mest finstämda språk (språket är inte bättre än en genomsnittslig deckarförfattares) och karaktärerna är inte heller särskilt dynamiska i betydelsen mångfacetterade. Mer än något annat skulle jag säga att det är en idéroman där olika begär ställs upp och prövas mot varandra. Begär efter att vara sann mot sig själv kontra att bli omtyckt av andra. Om individualism kontra kollektivism.

atlas7n-1-webRysk-amerikanska Ayn Rand (1905-1982) i futuristisk 20-talsstass

Vi har bokens självklara hjälte: Den asociala, omutbare arkitekten Howard Roark som mer än något annat styrs av behovet att vara sann mot sig själv och sina ideal, något som kostar honom både jobb, försörjningsmöjligheter och vänner. Vi har den typiska strebern Peter Keating, en jagsvag person som genom sin överdrivna anpassningsförmåga samt fulspel blir en vinnare med framgångsrik affärsverksamhet och ett namn omtalat och hyllat i landets alla tidningar. Vi har den cyniske och inflytelserika skribenten Ellsworth Toohey som predikar lagomhetens bud, omger sig med jasägare och som motarbetar alla tecken på självständigt tänkande hos andra. Slutligen har vi den amoraliske Gail Wynand, tidningsmogulen som jobbat sig upp från samhällets botten genom att ”ge massorna vad de vill ha” = skvaller och sensationsnyheter.

Rand vänder och vrider på dessa karaktärer genom bokens 787 sidor och på sätt och vis gör hon dem mångtydiga genom att det går att identifiera sig med dem alla, framförallt begår hon inte misstaget att låta dem handla alltför rationellt. Vi får ta del av hur Roarks hårdnackade stolthet gång på gång sätter käppar i hjulet för hans karriär och hur Keating ifrågasätter både sin yrkesbana och sitt giftermål – egentligen hade han velat bli konstnär och äkta sin ungdomskärlek och levt ett helt annat slags liv. Snarare än om hånfulla övermänniskor skulle jag säga att Rands roman handlar om den makt och det förtryck som ligger förborgad i människors feghet. Den slags feghet som innebär att man aktivt motarbetar allt som man känner sig hotad av, eller snarare: allt som inte redan är godkänt på förhand. Vidare beskriver hon baksidorna av vårt allra finaste och mest omhuldade ideal – detta att alla människor bör vara jämlika – och visar hur det, om man vänder på det, lika gärna skulle kunna innebära att ingen är unik eller får vara speciell. Utom Jesus då.

”Urkällan” är absolut ett manifest för individualism men ingen särskilt subversiv sådan eftersom det rör sig om en individualism som inte söker omvända eller tvinga sig på andra. Istället individualismen som självständighet och frihet. (I boken är det inte individualisten som belönas med berömmelse, inflytande och pengar utan tvärtom kollektivisterna. Det är också kollektivisterna som vistas i de intellektuella finrummen och tjusiga salongerna – de maktcentra dit bokens individualister inte är inbjudna.)

Jag kan inte säga att jag helhjärtat älskade romanen, emellanåt blev den tradig och karaktärerna alltför statiska, mot slutet blev handlingen också alltför förutsägbar, men den var definitivt en uppfriskande upplevelse att läsa och jag kommer förmodligen att fortsätta att fundera över de begär och de konsekvenser av dessa begär den presenterar. Och framförallt tycker jag inte att den förtjänar att lättvindigt viftas undan som ett ”egoismens manifest”. Att beskylla andra för egoism är inget annat än att kasta sten i glashus.

2 thoughts on “Om åsiktsfrihet kontra åsiktsdiktatur samt om Ayn Rands ”Urkällan””

  1. Glad att det finns andra, bättre skribenter, t ex. på denna sida!

    Läste som artonåring Rands Hymn (Anthem på engelska). Inte direkt upphetsande litterärt sett, men hon ger sina filosofiska idéer tydlig form.
    Hon tycks ha hyst en stark aversion mot varje form av kollektivism, vilket inte är så svår att förstå, med tanke på hennes uppväxt i Leningrad.

    1. Ja, jag tror att det måste vara snudd på omöjligt att vara positivt inställd till någon form av kollektivistisk/socialistisk ideologi efter att ha upplevt Ryssland under kommunismens dagar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s