Jaha?

I DN Kultur häromdagen:

Teaterregissören Michael Thalheimer pratar om sin nya Dramatenuppsättning av Woyzeck:

Det finns potentiella woyzeckare även i vår tid, hos oss. Just nu sitter de hemma, ensamma, och tittar på tv. De är trötta, har enformiga hårda jobb, tjänar uselt och är känslomässigt utarmade. De befinner sig på den lägsta nivån i samhället /…/ och vi ska vara glada att de sitter där och ser på tv. Jag är rädd att de ska stänga av den och göra något.

Ja, som till exempel att kasta ruttna ägg på din människosyn!

I samma nummer:

Leif Zern listar bevingade repliker ur teaterhistorien. Den personliga favoriten är ”Det ska fan vara teaterregissör”:

Ett av de bästa, ytterst användbart, kan citeras i det oändliga. Det ska fan vara teaterkritiker.

= ??? Fast det är förstås, Zerns uppdrag är ju sååå ansträngande.

Anteckningar 7/9-14/9

Lördag 7/9

Kanske borde jag här börja publicera textstycken jag tagit del av, personliga favoriter- och sådana som fått mig att reagera. Text jag önskar att så många som möjligt skulle läsa.

Just nu läser jag ”Albert Speer och sanningen” av Gitta Sereny. En mycket tjock bok. Utmattande men spännande. Upprörande också, naturligtvis. Igår när jag och Olle hade picknick – med insmugglat rödvin – på Skansens höjder (vi hade utsikt över Nordiska museet, Vasamuseets masttoppar, Ladugårdslandsviken, Strandvägen, några kyrkor jag inte kan namnen på) läste jag högt för honom om ”Polens okända martyrskap” (citationstecknen ej ironiska): Hur Molotov-Ribbentrop-pakten slet landet i stycken och deportade miljontals polacker, i öst till Sibirien, i väst till tyska koncentrationsläger (allt som allt 7 miljoner, judar fråntagna). Hur ryska och tyska bönder bosatte sig i husen i de utrymda byarna, ärvde kreatur och grödor på bondgårdar och jordbruk. Var de kommenderade att göra det? Eller gjorde de det frivilligt? Och hur är det möjligt att så många (flera hundratusen) – om de inte blivit tvingade till det – kunde förmå sig att bokstavligen ”gå över lik” för att få lite mer mark?

Olle tyckte väl inte direkt att det var höjden av helgnöje att lyssna på detta, men vi diskuterade fascism en lång stund. Och som vanligt var det givande att diskutera med honom, därför att han är en osedvanligt intelligent person som alltid överraskar mig med originella perspektiv och nya tankar. (Jag är inte ironisk nu heller.) Sen gick vi, lätt salongsberusade, och tittade på knäppt bräkande getter, mulliga björnar och en pigg, ettrig järv som rusade runt, runt på klipporna i sin inhängnad. Jag tröttnar aldrig på att iaktta djur, det är bland det roligaste som finns.

Måndag 9/9

Har sett Nosferatu med Klaus Kinski. Blev förhäxad av Kinski och var tvungen att googla honom. Det visade sig att han hade extrema aggressionsproblem samt att han regelbundet hade våldtagit sin äldsta dotter under hennes uppväxt. Såg även ett klipp med honom från en filminspelning i djungeln där han går bärsärkagång över att kockens mat inte fallit honom i smaken. Fick än en gång bekräftat att man aldrig, aldrig ska snoka i konstnärers privatliv.

nosferatu-dinnerBruno Gantz som Jonathan Harker och Klaus Kinski som Nosferatu

Tisdag 10/9

Har varit (över)känslig på slutet. Lyssnat på The Cure och varit gråtmild och asocial. Nästan vad som helst får mina ögon att tåras – hur ljuset faller i mitt arbetsrum på eftermiddagarna, de låga nyponbuskarna, med snart utblommade rosor, längst vägen till tunnelbanan. Mina elever när de försäkrar mig om att filmen jag just visat dem, och som de suckade och gäspade sig igenom, visst var lärorik. Häromkvällen grät jag när jag såg ett avsnitt av Simpsons som handlade om hur Homer och Marge träffas på high school och hur hon väljer att gå på skolbalen med skolans smarta kille istället för med Homer. (Nej, jag är inte gravid.)

Onsdag 11/9

Kärlekens själva väsen. Why do birds suddenly appear every time you are near?

Jag kommer ihåg hur avundsjuk jag var på paren som handlade tillsammans på Hemköp på fredagseftermiddagarna under den tid jag var singel. Där gick de omkring med varukorgar och plockade ned sånt man aldrig köper när man lever själv – färsk pasta, romanticatomater, portobellosvamp och juice på ”100 procent färskpressade apelsiner”… När man själv köpte nudlar, eller en färdigpizza. Och nu har parigheten blivit till det normala. Och jag reflekterar inte ens över min varukorg med kallrökt fjordlax och vinboxarna med dyr ekologisk chardonnay.

Men jag vill inte ha någon familj. Och jag undrar vad jag ska göra istället.

Jag känner mig fortfarande som ett barn.

Fredag 13/9

I dagens metro: Elefantunge på zoo grät i fem timmar efter att ha blivit misshandlad av sin mamma. Illustrerad av en bild på den gråtande elefanten ifråga. En zoolog uttalade sig om ”elefanters högt utvecklade hjärna”, att de var emotionella djur, och att man därför trodde att de kunde gråta av sorg. På något sätt känns det värre med en gråtande elefantunge än ett gråtande barn. För hur tröstar man en elefant? Jag ville kliva in i den där bilden och stryka den över den där dammiga, sträva, skrynkliga huden.

Olle: Jag tror inte att elefanter kan se sig själv utifrån. Till exempel sörja över att den blivit förskjuten av sin mamma. Snarare tror jag att den grät av fysisk smärta.

Lördag 14/9

Min gamla barndomsbästis fyller 30 år idag.

Jag steg upp klockan nio och bryggde kaffe. Medan vattenkokaren kokade upp vattnet vattnade jag mina blommor som blivit försummade på slutet. Uppgivet har de slokat i sina krukor, hängt med nackarna, motvilligt släppt ifrån sig blad efter blad. Jag har uppfattat det, liksom i ögonvrån, i mer än en vecka. Men inte riktigt velat ta in det. För det är ju en nästan övermänsklig ansträngning att fylla en vattenkanna och ge dem vad de behöver.

Fast det har verkligen känts så. Jag har kommit hem från jobbet och gått raka vägen till sängen i filmrummet (som fungerar som soffa när vi ser på film, rummet kallas även, och oftast, pojkrummet eftersom Olle har alla sina obegripliga tekniska grejer där – sladdar , verktyg, portabla hårddiskar och manuella kameraobjektiv). Jag har pallat upp en hög kuddar, svept min mjuka, håriga Dagmarsjal om axlarna och sovit i timmar. Sen ätit middag när Olle kommit hem från jobbet och sen fortsatt att sova. Det tar på krafterna att jobba så mycket övertid.

Att vara sist på jobbet är en sällsam känsla. De nedsläckta korridorerna och klassrummen. Elevhallen öde och tyst. Kopiatorrummet stilla och kollegornas kontor tomma bakom låsta glasdörrar. Och så mitt kontor, med sin enda lampa, som fortfarande lyser. Jag lyssnar på gamla favoritlåtar för att hålla mig alert: Devos Gut Feeling, Buzzcocks Autonomy, You`ve just haven`t earned it yet baby med The Smiths, Cures A forrest och Misfits blasfemiska Last Caress. Och pillar med otympliga PowerPoint-presentationer: Hur sammanfattar man Romarriket? Även när jag försöker ekonomisera stannar det hela på 32 rutor. Igår fick jag ned folkvandringstiden till och med nationalstaternas framväxt till 30.

Fast jag älskar mitt jobb. Så mycket. Så jag ska inte klaga.

Det jag kan känna med läraryrket, och det gäller nog alla yrken där man jobbar (mer än) heltid, är att jag får så lite tid (ork) över till andra saker. Framförallt till att skriva. Jag hinner bara pytsa ned ett par rader i veckan.

Under de där dåsiga kvällarna, när jag legat och snusat under Dagmarsjalen, har jag längtat tillbaka till stugan. Jag hade en perfekt skrivplats där i somras, i tornrummet på övervåningen. Såhär ser det ut där (ej städat):

Sommar 2013 084

Och några fler bilder från stugan:

Sommar 13

Sommar 2013 061

Sommar 2013 081

Sommar 2013 107

Nu ska jag sminka mig och gå ut. Hej så länge.

Jag undervisar om romantiken och kom ihåg hur mycket jag gillar Stagnelius

Redan med Cynthias lampa i hand, omglimmad av stjärnor,
Kommer du, vänliga natt, åter från skuggornas land.
Tystnaden jämte dig går och sömnen, av vallmo bekransad,
Lekande drömmars tropp följer ert segrande tåg.
Heliga natt, i din famn jag med lågande känslor mig kastar,
Uslingens enda skatt, slavarnas frihet du är.
Dölj mig för människors syn, bjud människorösterna tiga
Och på moderlig arm vagga ditt gråtande barn.
Kan du ej hela de blödande sår mig dagen har givit,
Klaga min smärta för dig skall du ej neka likväl.
O att du evig blev! Men allt är förgängligt i tiden,
Vågorna skifta ej så fjärran på sjöarna om.
Snart är ditt välde förbi, snart strålar den rosiga Eos,
fordom min glädje och nu fasans och sorgernas bud.
Dock, jag känner en natt, som aldrig sig ändar, en vila,
aldrig av spöken störd, aldrig av drömmarnas här.
Mäktige gudar, unnen mig den! Snart, snart mig den unnen!
Icke en annan bön har jag att ställa till er.

Vid floden Kolyma

Gulag

”År nittonhundrafyrtionio stötte mina vänner och jag på en märklig notis i Vetenskapsakademiens tidskrift Naturen. I petitstil stod det där, att man vid grävningar i närheten av floden Kolyma hade upptäckt en underjordisk islins – en urgammal, frusen ström – och i denna fanns infrusna arter av fossil (flera tiotusental år gammal) fauna. Dessa fiskar – eller kanske tritoner – var så väl bevarade, omvittnade den lärde korrespondenten, att de närvarande slog sönder isen och genast – och gärna – åt upp dem.

Det måste i högsta grad ha förbryllat tidskriftens fåtaliga läsare, att fiskkött kan bevaras så länge i is. Och inte många kan ha fattat den i sanning oerhörda innebörden av den oförsiktiga notisen.

Vi däremot fattade ögonblickligen. Klart och in i minsta detalj såg vi hela scenen framför oss: hur de närvarande i förtvivlad hast slog hål på isen (och därmed förgrep sig mot ichtyologins höga intressen), hur de skuffade varandra medan de knackade fram bitarna av tusenårigt kött och sedan drog iväg med dem till elden och tinade upp dem och åt sig mätta.

Vi fattade, därför att vi själva hörde till dessa närvarande, till det väldiga och helt unika släktet fångar, de enda som  gärna kunde äta tritoner.

Kolyma var den största och mest beryktade ön, grymhetspolen i det sällsamma landet GULAG, vilket geografiskt var uppsplittrat som en skärgård men psykologiskt sammansvetsat som en kontinent – ett nästan osynligt, nästan omärkligt land, vilket beboddes av fångfolket.

Likt en enklav klöv sig denna arkipelag igenom det omgivande landet, skar sig in i dess städer och svävade som ett hot över gatorna – och ändå fanns det människor som ingenting anade; många hade endast hört grumliga rykten om det, och de enda som visste allt var de som hade varit där. Men de tycktes ha mist talförmågan på Arkipelagens öar; de höll tand för tunga.

På grund av en oväntad vändning i vår historia sipprade det ut ett och annat, låt vara försvinnande litet, om Arkipelagen. Men de händer, som drog åt våra handklovar, vänder försonligt handflatorna mot oss nu: ”Låt bli!… Låt bli att frammana det förflutna!… Den som erindrar om det förflutna – miste ena ögat!” Ordspråket slutar dock så: ”Men den som glömmer -miste båda!”

/ Alexander Solsjenitsyn, ur inledningen till GULAG-arkipelagen.