Att vara social

Idag ska jag vara social. Går därför upp extra tidigt för att kompensera för förlorad ensamtid. Gillar verkligen att vara ifred och förstår därför inte hur jag någonsin ska ha lust att skaffa några barn (för då får man aldrig vara ifred?). (Tänker för övrigt att jag har nog med barn på min arbetsplats: 115 stycken i veckan.)

I dagens samhälle – och förmodligen i alla samhällen som någonsin existerat – anses det suspekt att gilla att vara ensam, och som en direkt lögn om man någon gång antyder att man föredrar sitt eget sällskap framför andras. Vilket i och för sig inte är så konstigt; att säga något sådant är ju en öppen provokation, och en förolämpning mot den man berättar det för, som inte kan känna sig annat än överflödig. Men så är det naturligtvis inte heller: Att jag ofta(st) föredrar att vara själv innebär inte att människor runt omkring mig sjunker i värde – jag sätter fortfarande stort värde på dem – tycker bara att det är besvärligt att träffa dem. Inte för att de i sig är besvärliga utan för att jag upplever att det är besvärligt, fysiskt och psykiskt ansträngande, att vara social.

Nu har jag tur som har åtminstone några personer i mitt liv som är lika asociala som jag själv. Med dem kan jag uttala att jag blir nervös, eller stum i huvudet, av att träffa dem.

En av dessa personer är min kusin, som vid det fåtal tillfällen hon ringer mig, genast påtalar det faktum att hon ringer: ”Jag hade tänkt skicka ett sms, för det är ju så himla läskigt att ringa, men sen tänkte jag att jag ju måste utmana mig.” En annan är J (som är den jag ska träffa idag) som tycker att det måste gå minst tre veckor mellan varje möte. Inte för att han tycker att jag är jobbig (får jag hoppas) utan för att han upplever det utmattande att att vara tillmötesgående en hel dag/eftermiddag. Och för att han föredrar böcker istället för människor. Det som är bra med honom är att vi kan vara tysta ihop (men så har vi också varit tillsammans en gång i tiden och det innebär ju att man inte är rädd för tyst intimitet).

En tredje person är min brevvän L, som jag träffade via den här bloggen, och vars mejl och sms är fantastiska verbala fyrverkerier, så smarta och roliga att jag, varje gång jag hör av henne, läser hennes ord minst två gånger. Vi har bara träffats två gånger i verkligheten och ändå betraktar jag henne som en av mina närmsta.

Och så har vi Olle då. Som inte heller är särskilt social.

Det paradoxala i detta är dock att både jag och Olle – utåt sett – förmodligen framstår som just sociala. Vi pratar, vi skrattar, vi ”tar för oss”. Är rentav dominanta. (Ingen på mitt jobb skulle t ex kalla mig ”asocial”.) Det är bara det att vi sällan tar egna initiativ till kontakten ifråga. (Dessutom har jag problem med att jag är dominant, tycker inte alls om den sidan hos mig själv.)

En annan person jag träffat som varit just så – skenbart social – var min lärare på den skrivarskola jag gick på när jag var tjugo. Vi fann varandra i vårt ömsesidiga erkännande av social fobi. Men innan han erkände detta drag hos sig själv (under timmar av kaffe och cigaretter i hans studio där det var meningen att vi skulle ha ”textsamtal” men där vi aldrig pratade om mina texter ifråga utan om precis allting annat) skulle jag aldrig ha trott honom. Han som varje vecka guidade oss i klassen till museer och teateruppsättningar och ”kulturmingel” där han verkade känna precis alla, påstod att han inte hade en enda riktig vän – att han var ”en mycket ensam människa”. Det händer att jag saknar honom.

Jag brukar ofta trösta mig med Jenny Diski. Som om och om igen i sina texter återkommer till just svårigheten att umgås med andra. Att hon behöver flera dagar för att mentalt ställa in sig på sociala sammanhang. Hon får mig, lustigt nog eftersom hon förmodligen själv skulle anse att detta är den sista känsla hon skulle inge hos andra, att känna mig mer normal.

En dag av mitt liv

hello 1

När jag gifter mig ska jag ta namnet Backman Frank. Backman efter Olle och Frank som är mitt gamla släktnamn – etablerat sedan århundraden. (Ända tills min farfar fick den dåliga idén att byta.) Det blir coolt: Sofia Backman Frank. Låter distinkt. Mycket bättre än mitt nuvarande efternamn. Fast det tyckte inte min vän Marias brittiska pojkvän, som ansåg att jag skulle behålla mitt namn eftersom det lät ”så svenskt”. Men gran finns ju i en massa andra länder också, även om det är exceptionellt vanligt här i Sverige. Särskilt i Norrland som till största del består av just granskog. Och åkrar.

Backman Frank – funkar även internationellt? Bachman heter väl många tyskar? Och Frank också? Och så den judiska dimensionen av det hela som ger en viss intellektuell air (jomen, det gör det ju). Även om ”vårt” Frank inte är tyskjudiskt utan ett soldatnamn: Frank som i rättfram. Och det är ju också fint – att heta en egenskap.

Imorse kom jag på tanken att skriva om en dag i mitt liv – i detalj. Dels för att studera vad en dag kan rymma men också för att jag jämt går omkring och skriver i huvudet. Omformulerar allt jag ser och är med om och gör det tydligare, mer greppbart. Har gjort så i så många år att jag inte kan minnas en tid då det inte var så. Denna åkomma eller vana är förmodligen en konsekvens av att jag fört dagbok dagligen sedan jag var tolv. Under åren har det också blivit ett sätt att hantera livet och även att distansera sig från det. Att hålla grejer på en armlängds avstånd, så att saker aldrig riktigt kan komma åt mig, är mitt sätt att hantera levandet.

Så, det enklaste är väl att börja från den stund jag vaknade. Klockan tolv minuter över sex. Sov mjukt och varmt, och sträckte mig lättjefullt efter mobilen i tron att jag hade ännu många härliga timmars sömn framför mig (klockan kunde väl inte vara mer än tre?). Ute blåste det hårda vindar; trädets grenar smattrade mot rutan som regn. Men i rummet; mjuk mörkblå stillhet. Olle bredvid mig med sin stora trygga kropp – nästan en del av min egen. Jag klättrade upp på honom och pussade honom på halsen och på örat och viskade det jag alltid viskar: ”Jag tycker så mycket om dig.” Och så mobilens lysande gröna siffror; asch, det är inte alls mitt i natten, om åtta minuter måste jag upp. Ingen idé att dra ut på det. Rullade av Olle och steg upp. Stod en stund med fötterna på trasmattan och såg honom sträcka sig efter täcket med sina långa armar, balansera upp det med sina långa ben. Grodan, skrattade jag: ”Du ser ut som en groda.”

Hej älskling.” Mumlade han. ”Ha en fin dag.”

Du med.”

Jag drog igen dörren efter mig och steg ut i vardagsrummet. Tände den lilla lampan vid helgonbilden. Gick ut i köket och satte på tevatten. Gick in på toaletten och suckade över mitt utseende: konstaterade att jag hade djupa röda kuddmärken på kinden och att jag borde ha tvättat håret igår. Blötte de frasiga topparna i vatten och kramade in arganolja i dem, sprayade sedan hårrötterna med torrschampoo. Så te och en knäckebrödsmacka. Några gudabenådade minuter i soffan framför internet. Därefter spegeln igen: Smink på. Gellinerborstarna hade blivit hårda – gick ut i köket och tvättade dem. Därefter kläder: svart från topp till tå. Samma stickade kofta som dagen innan. Tänkte att jag såg ut som en Waldorftant men intalade mig att det fick mig att se vuxen ut i alla fall.

På tunnelbanan skurade thailändskorna och den arabiska kvinnan golven som vanligt. De hade satt ut en varning för hala golv-skylt. Hade sina hår instoppade i slöjor och snusnäsdukar. Stod där i det kalla draget från de öppna dörrarna – dels mot gatan, dels mot spåren – och pratade på språk jag inte förstår och jag tänkte samma tanke som alltid; att de förmodligen, och mot alla odds, var tacksamma över sina jobb. Informationen jag läst på migrationsverkets hemsida, att ”73,4 procent av invandrare med eftergymnasial utbildning är sysselsatta efter 5-9 år”. Hade de eftergymnasial utbildning? Och var det i så fall detta jobb detta lett till? Kanske var de inte alls tacksamma.

I vagnen ett intressant fynd: En medelålders man med italienskt utseende, välklädd i svart kostym, det långa svarta håret uppsatt i hästsvans. Och ett upp och nedvänt kors runt halsen. En äkta satanist! Ville absolut sitta bredvid honom. Han läste en bok. Vilken bok? Han lyssnade på musik. Vilken musik? Till min besvikelse trängde sig en tant framför mig och slog sig ned på den enda lediga platsen i hans bås. Satte mig diagonalt mot honom i det andra båset och sneglade: Kunde inte uppfatta vad han läste, men uppfattade vagt vad han lyssnade på. Symfonisk metal. Tappade intresset.

Bredvid mig en ung, afrikansk kvinna med glittrande örhängen som nynnade för sig själv och då och då mumlade ord på sitt språk. I handen höll hon en papperslapp som hon noga studerade. Stoppade sedan ned den i sin ryggsäck, bara för att ta upp den igen strax innan Gullmarsplan. Kastade en blick på den och såg att det där stod ”flyttstäd” på tre olika ställen med olika adresser och mobilnummer. Fylldes av harm å hennes vägnar: Tre flyttstäd på en dag! Oacceptabelt! Tänkte på när jag själv arbetade som städerska och hur ett flyttstäd kunde ta en hel dag – även om man var flera som hjälptes åt.

73,4 procent av invandrare med eftergymnasial utbildning är sysselsatta efter 5-9 år”. Hade hon också eftergymnasial utbildning? Och om inte; tyckte hon att hon fått en ”gyllene chans”? Och vad tjänade hon i timmen? Invandrarna är de nya slavarna tänkte jag, och vi svenskar slavägarna: Den rika, högutbildade herreklassen.

Byte på t-centralen. Läste Nabokov de tio minuterna till min slutdestination. Fastnade för följande rader; de yttersta tingen har ofta något av pubertet i sig, om de inte möjligen ställs under ledning av någon from och sträng religion. Naturen förväntar sig att en fullvuxen människa skall acceptera de två svarta tomma rymderna, före och efter, lika lätt som hon skall acceptera de mänskliga synerna däremellan. Föreställningsförmågan, de odödligas och de omognas suveräna glädjekälla borde vara begränsad. För att kunna njuta av livet bör vi inte njuta för mycket av det. Nabokov skriver att han ”gör uppror mot detta sakernas tillstånd.” Det gör jag med. Och liksom han har jag svårt att acceptera att tiden, vår livstid, är begränsad – när tiden, oss förutan, i sig självt är evig. (Varför kan inte jag få hänga med på tåget? Jag vill inte dö!)

Övergår nu till presens (som jag i skrivandets stund omedvetet övergick till i följande stycken):

På vägen mellan stationen och jobbet spanar jag efter kufen på gatan. Han brukar stå utanför köpcentret varje morgon, klädd i en svart skinnjacka och röda byxor, och titta på oss stressade åtta till femmare som strömmar förbi. Han ser lite knäpp ut, har stirrig blick och vackra, men av sjukdom förvridna drag. Det spända, krampartade uttrycket som är så vanligt hos schizofrena. Jag undrar om han bor i närheten, och om någon kommer och tittar till honom på dagarna. Brukar tänka att jag skulle kunna prata med honom, höra varför han står där så punktligt varje dag. Men om jag gjorde det skulle jag inte kunna ignorera honom nästa gång, av pliktkänsla känna mig tvungen att prata med honom igen och igen och det vill jag inte. Idag är han dock inte där. Kanske är han sen.

På jobbet har lektionerna redan börjat. Korridorerna är tomma. Kontoren också. Jag går in i lärarrummet och sätter på kaffeskummaren och håller på att plocka ned en kopp från skåpet ovanför diskbänken när min kollega A kommer in. Hon är glad att se mig: ”Äntligen någon jag kan dricka kaffe med! Alla andra är på lektioner.” Jag säger att också jag har lektion, om fem minuter, men att vi kan ta en snabbis. A är den rara på jobbet – blond, varm, snäll och full av energi. Vi börjar prata om öppna huset kvällen innan, hur lyckat det var; så många som kom! Men blir snabbt avbrutna av en deppig elev som A måste iväg och trösta.

Jag tar min kopp och går till mitt kontor och låser upp. På glasrutan utanför har jag satt upp mitt alter ego; ”kanin” i Nalle Puh (alla lärare ska ha en tecknad alter ego har det bestämts). Efter lång betänketid blev han mitt val (funderade också på Magica de Hex och Morran i Mumindalen, men de förslagen blev nedröstade av kollegorna). Hade överhuvudtaget lite svårt att förlika mig med tanken på att likställa mig med en seriefigur men är numera rätt nöjd – kanin ser alltid lika glad ut att se mig och jag vet att han är på min sida; vi delar trots allt samma intensiva, neurotiska, självständigt envisa och ganska vresiga temperament. Inne på kontoret lastar jag min laptop och ett par ljuslyktor på min bokvagn och rullar sedan ut den i korridoren. Jag ska ha ”studiestuga” för elever med rester. Veckans mest stillsamma lektion och därmed även en slags andaktsstund.

Denna dag har jag två elever; en pojke och en flicka i min mentorsklass. Vi sitter och jobbar under rofylld tystnad alla tre – jag med rättningar, de med historia respektive naturkunskap. Efter någon timme blir killen pratsjuk. Kommer via en fråga om industriella revolutionen in på klassystemet. Vill veta om vi fortfarande lever i ett klassamhälle och vad som i så fall kännetecknar de olika klasserna. Jag svarar tvärsäkert att ja, vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och då vill han veta vad han kan tänkas tillhöra för klass. ”Det beror på din bakgrund.” Svarar jag och frågar vad hans föräldrar gör. De är egna företagare, och tjänar rätt bra. ”Är de högskoleutbildade?” Jo, de är de. Jag svarar att han i så fall är medelklass. Därefter pratar vi om medelklassens kännetecken; hög utbildning, därtill en viss allmänbildning och retorik, kanske också med vissa kulturella intressen som att läsa böcker, gå på museum och teater etc. ”Usch, vad tråkigt” säger han. ”Jag vill inte vara medelklass.” Och sedan hoppfullt: ”Men om jag väljer att inte plugga vidare utan istället arbeta inom handeln och som kock, blir jag inte arbetarklass då? En fråga som lämnar mig rådvill. Klassbegreppet är ju trots allt flytande.

Nya elever droppar in. Nu är det en flicka som vill veta vilket Iphoneskal hon ska välja: Guld, silver, svart eller grått? Guld, svarar jag. Det matchar ditt guldblonda hår. Bra val tycker hon. Hon lutar själv mot guld. Men bestämmer sig till sist för grått. Sen vill hon veta hur man ska bete sig vid en löneförhandling.

Någon timme senare är det mentorstid. Min klass protesterar hejvilt mot ett studiebesök på Stadsmissionen som jag bokat in åt oss nästa vecka. ”Guuud, vad tråååkigt! Måste vi? Kan vi inte strunta i det?”

Ni får fika.” Lockar jag. ”I deras fina konferensvåning.”

Vad för fika?”

Det vet jag inte, men säkert nåt gott. De har ju eget bageri i samma hus.”

Det är bäst att det är jävligt gott!”

Jag hoppar över lunchen. Sitter istället i mitt rum och lyssnar på musik (min new wave/punklista), slösurfar och fantiserar om snus. Ska jag eller ska jag inte springa och köpa? Jag borde inte. Försöker ju sluta. Men faller till sist till föga. På väg till affären skriker några elever mitt namn på andra sidan gatan: ”Sofiaaa! Sofiaaa!” De vinkar glatt med cigaretter i händerna. De borde vara på lektion men det ropar jag inte, vinkar bara tillbaka och tänker att de är ena raringar. Utanför Hemköp sitter den eländiga romkvinnan under sin smutsiga filt och skakar sin tummade pappmugg. Som vanligt möter jag hennes blick och som vanligt har jag inga pengar i plånboken. Bestämmer mig för att ta ut trettio spänn extra och ge till henne, plockar sedan på mig en hyacint till skrivbordet inne i affären och glömmer bort min intention. När jag passerar henne igen kommer jag ihåg och får dåligt samvete.

I lärarrummet äter jag en skål havregryn och mjölk på stående fot och pratar med min jobbästis P. Hon har på sig den snygga designertröjan som jag tycker så mycket om. Den är fiskbensmönstrad i mörkblått och svart och har skinnärmar och fast hon har haft den i tio år nu ser den fortfarande så gott som ny ut. Hon berättar att hon började må illa under sin lektion och att hon är rädd för att det kan vara vinterkräksjukan. Jag flyttar mig genast två steg ifrån henne och hon flyttar också ett steg bakåt, som av reflex, och säger att hon ska gå och lägga sig i vilrummet och försöka sova en timme.

Jag kan hämta en hink.” Säger jag men det tror hon inte behövs.

En stund senare är jag nere i källaren och rotar i en kundvagn med julpynt, gräver fram ett par adventsljusstakar och bär upp till elevhallen. Där sitter ett par killar i 1:an i en soffgrupp och jag umgås med dem en stund. Min kollega G kommer förbi och slår sig också ned; försöker hjälpa mig att lokalisera den trasiga lampan i en av stakarna som inte fungerar. Sen pratar vi allihop om olika spel: Kallaha och sådana där grejer man spelade som liten. Jag blir nostalgisk när jag tänker på Kallaha fast jag aldrig riktigt förstått vad det går ut på.

Tillbaka på kontoret skriver jag ut listor med tider för utvecklingssamtal och blir avbruten av två av mina ”tuffa” mentorselever i 3:an. Den ena av dem har tatuerad hals och går alltid med sin keps djupt neddragen över pannan. De vill att jag ska undersöka knölar på deras halsar, respektive bakom deras öron. Jag undersöker dem noga och skrattar åt dem: ”Ni har inte cancer, det är bara kärlfästen.” De blir bestörta: ”Vi tror inte att vi har cancer! De bara kändes konstiga.” När de gått känner jag mig en smula rörd; de är inte typerna som brukar komma med sådana funderingar.

Ytterligare en stund senare kikar städaren in på mitt rum, också han invandrare, för att tömma min sopkorg. Jag noterar en guldring på hans vänstra ringfinger och frågar om han har förlovat sig. Först förstår han inte min fråga, han är inte så bra på svenska, så jag pekar på min egen ring och nästan bokstaverar. Då skakar han på huvudet: ”Nej, det är en ring jag gav till min mamma. Men sen dog hon.” Han får tårar i ögonen. ”Det var 2002. Hon dog 2002.” Det ser ut som att han ska brista i gråt och jag tänker att jag kanske borde ge honom en kram, men vet inte hur han skulle ta det, så jag låter bli. Istället gör jag en beklagande min och säger ”vad tråkigt”. Jag vet att han saknar sina släktingar i Turkiet, vi har pratat om det tidigare. Han har inte träffat dem på sex år, inte sen han flyttade till Sverige. En gång hjälpte jag honom med ett CV. Han har sökt massor av vårdjobb, vill inte vara städare, men får inga. Blir inte ens kallad till intervjuer. Vilket är synd; han är en mjuk och fin kille, skulle säkert kunna göra en bra insats.

Återgår till imperfekt (återigen omedvetet):

Resten av eftermiddagen rättar jag historiearbeten, lyssnar på 80-talshits och snusar snus på snus: Göteborgs rapé lingon. Å ljuva dröm från igår. I slutet av dagen skickar jag ett massmejl till mina kollegor med en video med Olivia Newton Johns Xanadu och önskar dem trevlig helg. Imorgon ska jag jobba hemma.

Efter jobbet: går till systembolaget och köper vin och en flaska glögg. Läser sedan vidare i ”Tala, minne” på tunnelbanan. Känner mig lycklig över att vara tillbaka i gamla Tsar-Ryssland och njuter av en passage som handlar om författarens mor på slädtur:

Framför ögonen på mig och min mor skymtade kuskens ryggtavla, där han i tjockt vadderad kappa och med den läderinfattade klockan (tjugo minuter över två) fastsatt på baksidan av bältet, under vilka de pumpaliknande vecken på den väldiga bakdelen bredde ut sig. Jag såg min mors sälpäls, och när den isande farten ökade höjde hon muffen mot ansiktet – den behagfulla gesten hos en S:t Petersburgsdam på vintertur. Två hörn av det väldiga björnskinn som täckte henne upp till midjan var fastsatta med öglor i knappar på båda sidor av ryggstödets nederdel. Och bakom henne stod en lakej i kokardprydd hatt och höll sig fast i knapparna, på en mycket smal fotbräda ovanför medarnas bakändar.

Det vackra Adelsryssland under 1800-talet som jag älskar så efter Tolstojs, Tjechovs, Gogols och och Dostojevskijs berättelser (även om D mest uppehåller sig kring de fattiga). Det känns som att vara ”hemma igen” när jag nu återvänder tillsammans med Nabokov. Jag känner igen människorna, naturen, de mellanmänskliga relationerna. För det finns verkligen en typisk rysk anda under denna tid. Till och med, om jag vågar sträcka mig så långt i denna nationalismhatande tidsålder; en specifik rysk folksjäl. Och medan jag läser beklagar jag uppriktigt, med en sorg som går ända ner i magen, den kommande revolutionen som ska krossa allt detta. För även om tsardömet av nödvändighet var tvunget att upplösas – det var helt enkelt inte applicerbart på det nya industrialiserade samhället och dess nya politiskt engagerade medel- och arbetarklass – så önskar jag att det var mensjevikernas socialdemokrati som hade fått sätta agendan och inte de brutala sällar som trodde på ett proletariatets diktatur – vilket ju bara var ännu ett sätt att skapa livegna, och värre än så.

Idioter! Kan jag tänka när jag ser sprakande gamla journalfilmer från 1917:års revolution där uppeldade folkmassor välter monument och monterar ned kyrkklockor. Och hur kunde de arkebusera tsaren och hans familj på ett så vidrigt sätt? Skjuta barnen och hustrun i deras källare och sedan sprida deras stoft i en gruva? Och hur kunde de behandla de intellektuella så som de gjorde? Och hur kunde de behandla alla bönder som vägrade arbeta gratis, så som de gjorde? Jag hatar våld och blodiga revolutioner. Det som måste uppnås genom våld leder aldrig till något bra och jag har ingenting överens för de politiska kotterier – på vänster- såväl som högerskalan – som romantiserar våldet som en nödvändig kraft. Argumentet att ”ibland måste man offra ett par människoliv (som så att säga ”står i vägen”) för att kunna bygga en bättre värld.”

nikolai-ii

250px-Niki2Tsar Nikolaj II, hans fru och barn

På t-centralen var det stopp. Tjogvis med människor som trängdes utanför ett stillastående tåg, som fortsatte att stå stilla i fem, tio, femton minuter medan en anonym, men välartikulerad högtalarröst gång på gång meddelade om ett tillfälligt vagnfel som snart skall vara åtgärdat. Jag försökte gå in i kontemplativt läge – sjunka in i mig själv – men blev gång på gång avbruten i mina försök av armbågar och väskor som stötte in i mig, fötter som snuddade alltför nära mina. På tåget hem stod vi packade som kreatur och jag kom på mig själv med att tänka att om vagnen exploderade nu skulle den förvandlas till en enda blodig köttmassa som rann längst demolerade plåtväggar och sönderslitna, fransiga säten.

Väl hemma i ”min” förort gick jag in i secondhandbutiken, som spelade ”Sweet Home Alabama” på hög volym, för att leta efter julprydnader. Stod och tittade på ett par fula adventsljusstakar och tänkte att Olle skulle bli tokig om jag kom hem med någon av dem. Hans devis att inte köpa saker som man inte tycker är fina på riktigt korsade mina tankar. Också hans andra så vanliga synpunkt att vi inte behöver mer grejer som bara står och skräpar. Bestämde mig därför för att inte köpa något alls (förutom en stor temugg från Indiska som jag tänkte att vi ändå kunde ha nytta av, ack köpdjävul!).

Slutligen hemma igen. Tände lampan vid helgonbilden och tog av mig den stickade koftan. Plockade fram finglasen ur skåpet i den pyttelilla serveringsgången och gick ut i köket; hällde upp vin och gick tillbaka till vardagsrummet där jag tände ljus och sjönk ned i soffan. Satte på musik (nu Austra) och tog ett par fotografier av mig själv som jag redigerade i Photoshop – bara för ros skull – och sedan, någon timme senare, klev Olle in genom dörren. Klampade in med skorna på som vanligt, överlycklig att se mig:

Hej älskling!”

Hej min älskade!”

Senare tillägg: Även Marie har nu skrivit om en dag i sitt liv. Detta gör mig glad!

Vill sluka alla böcker i Bonniers klassikerserie för att de har så fina omslag

Klassiskerserien_L

Stod på Akademibokhandeln idag som ett girigt, godisberusat barn med Jorge Luis Borges, Marguerite Duras och Thomas Mann i famnen. men valde till sist denna:

tala_minne-nabokov_vladimir-19023656-frnt

Kvardröjande känsla: Oändlig lycka över att det finns så många böcker som jag vill läsa och som jag ännu inte läst. Och samtidigt: Sorg över att jag inte kommer att hinna läsa alla under min livstid.

Dagens ord: Populism

Definitioner:

Från Wikipedia:

Kännetecknande för populism är att det rör sig om politik med förenklade lösningar på svåra politiska problem genom tunn ideologi som föreskriver två homogenaantagonistiska grupper; ett vi-mot-dom-tänkande (folket mot eliten, svenskar (eller annan nationalitet) mot invandrare, land mot land), med argument om det ”sunda förnuftet”. Det är dock inte främst åsikterna i sig själva som avgör om till exempel ett parti kan anses populistiskt utan just att man anspelar på ett tänkt ”gap” mellan makthavare och en majoritet av folket. Ofta förespråkar populisterna fler folkomröstningar och är allmänt skeptisk till den representativa demokratin.

Från Expo skola:

Ordet populism kommer från latinets populus som betyder folk. Populistiska partier säger sig företräda folket mot en politisk, social och ekonomisk elit som de menar har all makt i samhället.

Ibland pratar man istället om missnöjespartier eftersom populistiska rörelser ofta bildas av en grupp människor som är missnöjda med något i samhället. Till exempel har många populistiska rörelser bildats som en reaktion på ett missnöje med för höga skatter.

Från Nationalencyklopedin:

populism (ytterst av latin po´pulus ‘folk’), rörelse eller ideologi som vädjar till ”folket” som grupp oberoende av någon social klass. ”Folket” är enligt populisterna nedtryckt av en elit … (för mer info måste du betala)

Jag vill ha tid att tänka

Jag har ett stort behov av att bara få sitta ned och tänka just nu. Kontemplera grejer som jag går och funderar på. Stort och smått; hur jag ska undvika lättjefulla formuleringar när jag beskriver något t ex, och om tidningarnas ökade varningsprognoser kring den nya högerextremismen i Europa. Jag försöker hänga med i debatten – läser artiklarna – men känner att alla verkar ha mycket bättre koll på läget än jag. Hur stora är partierna ifråga? Vad står de för? Vad menar man med att en ny fascism och rasism är på framväxt? Är det (verkligen) så illa som det beskrivs? = Nästan lika illa som på 1930-talet? (Inte för att historien inte skulle kunna upprepa sig; jag tror inte att människan till sin natur är bättre idag än vad hon var då. Snarare är jag övertygad om människans genomgripande- och i alla tidsåldrar lika utvecklade förmåga till ondska.) Sen detta att jag egentligen inte vill ha någon koll, att jag inte alls vill veta en massa deprimerande saker, därför att jag tar allting på för stort allvar och ältar för mycket. Och för att jag aldrig kan acceptera enkla förklaringsmodeller – min djupa misstro mot stora delar av journalistkåren som jag upplever som antingen inskränkta eller tendensiösa. Jag vill ha objektiv journalistik – rakt igenom! Ärliga skribenter som inte försöker manipulera utan bara upplysa. (Är jag paranoid när jag upplever att man ständigt försöker styra läsarna? Jag menar inte som att det skulle finnas en ”konspiration” för det tror jag inte, men att det går alldeles för mycket mode i vad som lyfts fram.) Och: Vad avgör egentligen vad som blir nyheter? Vad prioriteras och varför och till bekostnad av vad? (För det finns alltid ett pris – andra händelser som inte lyfts fram och som därmed aldrig blir ”nyheter” – allt beroende av ”agenda”.) Idag när jag undervisade mina 1:or i källkritik eldade jag upp mig totalt och blev rabiat: Sa att jag HATADE kvällstidningarnas nyhetsrapportering och att de (eleverna) ALDRIG bör ta denna på allvar: En grej händer och så uppdateras det på deras webbplatser inom en halvtimme och sen blåser man upp det till en jättegrej utan att egentligen ha tillgång till tillförlitlig fakta och sen nån dag senare visade sig allting vara ett missförstånd men det får ingen veta eftersom det tillkännages i en pytteliten notis som ingen läser. Och så styrs opinionen – av skvaller och lösa rykten som man har mage att kalla journalistik. Och samma tendens finns förstås i de ”finare” tidningarna – som t ex DN – eftersom det är (dags)journalistikens själva förutsättning: Att jobba snabbt och utan tillgång till helhetsbilder. Ja… och så en massa annat som jag vill tänka kring – ordentligt – men som jag inte har tid med. Godnatt.

När dagen övergår i kväll

hyacithUnder dagen har mina hyacinter slagit ut. Deras stjälkar är veka så jag fick hjälpa dem att posera för kameran. Doftar underbart gör de i alla fall.

emily bronteUgglemuggen köpte jag på Skansen, den gör mig alltid på bra humör. Boksidan tillhör Virginia Woolf. Jag läser fortfarande ”Ett eget rum”, och det med stor behållning. Det markerade stycket ovan handlar om Jane Austen och Emily Brontë och lyder som följer:

Av alla de tusen kvinnor, som då skrev romaner, var de ensamma om att fullständigt ignorera den evige pedagogens förmaningar – skriv si, skriv så, tänk såhär. De var ensamma om att slå dövörat till för den envisa rösten, som än lät grälsjuk, än beskyddande, än tyrannisk, än sorgsen, än chockerad, än vred, än farbroderlig, rösten som inte låter kvinnorna vara ifred utan ständigt förföljer dem likt en överambitiös guvernant.

Jag önskar också styrka nog att slå dövörat till! Men det är svårt att inte förhålla sig till samtidens ramverk (för naturligtvis finns det än idag ”än beskyddande, än tyranniska röster” – farbroderliga, såväl som fasterliga (?) – som försöker parkera våra tankar i sina stall.)

helgonLampan lyser mjukt över min helgonbild, en favoritägodel sedan tio år tillbaka.

jagNär jag sminkade mig slog jag till på rött läppstift. Anledningen till att jag alltid ler på bilder är förresten rent principiell, jag är inte alls alltid glad men tänker att leenden gör världen till en bättre plats.

Nu glögg!

Böcker jag gett upp på och böcker jag läst ut under 2013

Felix Krull

”Svindlaren Felix Krull” är oläsbar. Omständlig i stilen, i avsaknad av både handling och tankedjup. Har nu verkligen gett den en chans och måste ge upp. Jag har för vana att läsa på tunnelbanan; 30 minuter på väg till jobbet och 30 minuter på väg hem. Och när man gång på gång tappar orienteringen bland meningarna och tycker att det känns oändligt mycket mer lockande att titta ut genom fönstret (som för övrigt bara visar en suddig spegelbild av vagnens innehåll), då är det illa. Jag irriterar mig på tonen i boken; affekterad och ytlig. Och det uttalade löftet – från bokens huvudperson – om att läsaren ska få höra om spännande, makalösa ting som gång på gång drunknar i ändlösa beskrivningar. Här nedan ett exempel:

Nu ser jag emellertid i läsarens ansikte en viss oro vid tanken på  att jag för dessa måhända mångahanda intressen helt lättvindigt skall glömma bort den ömtåliga frågan om min värnpliktstjänstgöring och jag skyndar mig därför att försäkra att så ingalunda är fallet, tvärtom att jag oavlåtligt och inte utan beklämning hålla ögonen på denna fatala punkt. I och med att jag bestämde mig för en viss lösning av av det obehagliga problemet förvandlades visserligen denna känsla till den lustbetonade ängslan vi känner då vi står färdiga att satsa våra krafter på en stor, ja övermäktig uppgift och… men här måste jag tills vidare ålägga min penna ett visst tvång och i klok beräkning motstå frestelsen att strax yppa allt. Ty eftersom jag mer och mer har stärkts i min föresats att överlämna detta manuskript, om det över huvud taget blir färdigt, till tryckpressen för att låta allmänheten få del av det, så vore det orätt att ignorera de regler och maximer som yrkesförfattaren följer i avsikt att väcka spänning och intresse, och som jag grovt skulle bryta mot om jag gav vika för frestelsen, strax släppte ut det bästa och som man säger säger spillde mitt krut i förtid. Så mycket bör dock sägas (bla, bla, bla, snark, jag bryr mig inte)

Thomas Mann skrev på boken under olika perioder i sitt liv och den kom ut först när han var en gammal man. Raderna ovan skrev han förmodligen i den sena tjugoårsåldern (han påbörjade boken när han var 26, strax efter succén med debutroman ”Huset Buddenbrook”) och de känns också valpaktiga. Framförallt är de skrivna av en människa som är fullkomligt förälskad i sin egen formuleringsförmåga; som med hänförd blick beundrar sin egen häpnadsväckande ekvilibrism (men som i själva verket inte är särskilt ekvilibristisk). Denna hållning kan man kanske acceptera bland romantikerna men efter både realismens och modernismens genombrott känns den hopplöst daterad.

Jag gillar egentligen inte att ge upp på böcker. Tänker att det är lite taskigt mot författaren, som ju trots allt ansträngt sig. Men ibland måste man. Andra böcker jag gett upp på i år är den under 90-talet så hajpade ”Prozac – min nations tröst” av Elizabeth Wurtzel, som också kändes daterad (och så kolsvart att jag var deprimerad efter tjugo sidor). Och Per Wästbergs ”Ute i livet”, där jag dock smaskade i mig skildringen av hans otrohet mot stackars Margareta Ekström (eftersom jag ju läst hennes dagbok från samma tid). Per Wästberg blev jag återigen arg på (förra gången jag blev arg på honom var när jag läste ”Jordmånen” som jag aldrig avslutade). Också han lider av ytlighet – hastar förbi grejer som han borde ha fördjupat sig i och – gärna självkritiskt – undersökt närmare, för att istället få med allt i någon slags skrytodyssé över sitt spännande, omväxlande liv bland författarnas absoluta elit. Även Knausgårds ”Min kamp 3” har jag lagt till handlingarna. Den gick därmed samma öde till mötes som ”Min kamp 2” (som jag dock läste 400 sidor av). Konstaterar att jag helt enkelt inte gillar Knausgård. Tycker att han är sjukligt narcissistisk och nästan ond. Vilket förvisso gör honom demonisk, men inte på ett förföriskt sätt.

Om man håller sig i solenNu i pocket

Dorothy ParkerDorothy Parker

De böcker jag som jag faktiskt läst ut och fått mest behållning av då? Tro det eller ej: Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen”, som jag ju kritiserade ganska hårt i januari, har stannat kvar hos mig. Framförallt har hennes språk dröjt sig kvar som en inspirationskälla. (Jag funderar rentav på att läsa om delar av den.) Och Erica Jongs ”Rädd att flyga” älskade jag. Och Dorothy Parker! Hennes noveller (utgivna under titeln ”Levande begråtna”) slukade jag på en enda kväll; otroligt skarpa och koncisa: Hon inriktar sig direkt på människans kärna, utan dimridåer. Likaså Tjechovs noveller – det sista halvåret jag har läst tre samlingar –  han är för tillfället min idol. (Parker och Tjechov är mina förebilder när jag nu skriver egna noveller.) Överhuvudtaget har det varit novellernas år, från att aldrig ha läst novellister har jag nu läst sju stycken (bland annat av årets nobelpristagare som jag förvisso tyckte om men som inte lämnade några särskilda spår). Och så Ayn Rand, men inte som författare (hon är verkligen ingen god författare), utan som tänkare.

for-mycket-lycka

7882c136072995078ddae1b8969c11f3

Mellanböcker då? Som förvisso varit underhållande men som inte gett mig något i djupare mening: Jonathan Franzén, Karolina Ramqvist, Joan Didion, Lena Andersson. Böcker som gått snabbt att läsa – någon dag till en vecka – och som jag njutit av i stunden och sedan lagt till handlingarna.

Lena Anderssons roman läste jag på tre timmar, det var i tisdags. Mina åsikter: Att boken förmodligen gett mig mer när jag var yngre, att jag inte längre identifierar mig med den problematik den behandlar (och jag tror att man måste identifiera sig för att få någon större behållning av den). Jag tänkte att jag förstod varför Ester Nilsson inte lyckades väcka några djupare känslor hos Hugo Rask. Att hon var hopplöst stel och överakademisk. Framförallt i sina utilitaristiska analyser som gick över min horisont och som bara gjorde mig trött. Hon, Ester alltså, fick mig att minnas alla människor jag inte stod ut med på universitetet. Som kunde alla teorier, analysmodeller, begrepp, epitet men som ändå inte begripit något eftersom de inte  bottnade i sig själva. Och Ester Nilsson saknar just självkännedom. Och därför blir hon ortodox, fundamentalist; läser ord men inte undermeningar. Vilket förstås innebär att hon framstår som oerhört fyrkantig.

Inte för att Hugo Rask var någon stjärna han heller. Jag gillade hur Andersson satiriserade honom och hans ”kast”. Jag har själv träffat sådana som han – varit förälskad i en sådan som han – och precis som Ester visste jag innerst inne vad han egentligen gick för, att jag aldrig skulle ha kunnat respektera honom i det långa loppet. Det jag gillade med boken var däremot Anderssons analyser av Esters känsloförlopp, distansen hon har till det. Min efterföljande känsla är hopp om att hon med romanen ska bota alla Estrar därute som slösar bort sin intellektuella kapacitet på kärleksobjekt som ändå inte är värda något.

Melissa Bank

Avslutningsvis, en författare som överraskade mig: Melissa Bank. Mycket bra. Har helt felaktigt marknadsförts som en chic lit-författare men är en det korta formatets mästarinna. Dessutom mycket underhållande.

Varför olycklig kärlek är tröttsam (och varför man inte ska ägna sig åt den)

Hon mindes dimmigt att hon fram till nyligen ägnat sig åt annat än sina känslor, intresserat sig för världen utanför, försökt lära sig saker och glatt sig åt att finnas till. Nu försökte hon bara förstå om han ville ha henne eller inte. / Ur ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson

Mer om författar- och konstutbildningarna

Kanske var jag för elak igår? Åstadkommer ju inte direkt några storverk själv. Och det skadar väl inte att folk försöker? Det är väl fint så att säga att viljan finns? Jag menar: som lärare uppmuntrar jag ju alla att försöka och att göra sitt bästa; predikar om att det är bättre att försöka än att inte försöka alls.

Varför växer då hornen fram på mig? Jo, för att det verkar som att antagningsnämnder, för skrivarskolor, för konstutbildningar, medvetet väljer att premiera medelmåttighet. Misstanken hos mig att de snarare faller för akademiska beskrivningar av idéer än för idéerna själva.

För om man tillräckligt väl kan motivera varför man inte har något att säga och lyfta fram det i något slags förskönande ljus så behöver man inte titta på verket i sig? Som kanske består av lösryckta meningar utan inbördes sammanhang, kanske inte ens skrivna av upphovsmannen själv utan utklippta från diverse media, eller taskiga polaroidbilder från en Thailandsresa? Och motiveringarna lyder; genom att presentera citat från reklamaffischer som poesi vill jag belysa samtidens litteratur som inte står att finna i böcker utan på väggarna i tunnelbanan, min ambition är att fungera som ögonöppnare för hur kommersiella krafter alltmer tagit patent på det estetiska uttrycket… Eller; valet att använda en enkel polaroidkamera är en medveten handling. Med polaroid kan utsagan inte manipuleras i efterhand, varken i ett mörkrum eller genom modern redigeringsteknik. Jag vill ta tillbaka det direkta, oförfalskade uttrycket som jag menar är på utdöende… Polaroiden är en demokratisk kraft, tillgänglig för alla, det var också därför jag satte den i thailändarnas händer och lät dem fotografera mig – turisten, exploatören – i en medveten motståndshandling: Jag låter mig exotiseras, istället för tvärtom… 

Har jag nu lyckats övertyga dig om att mina båda ”konstprojekt” inte är så dumma ändå? (Nähä. Kanske får jag helt enkelt skriva en roman om saken. Den ska heta Konstskolestudenterna.)

Vad jag vill komma fram till är att jag tror att samtidskulturen skulle tjäna på att det ställdes högre krav. Att en jury som stod inför Thailandsexemplet t ex skulle säga att ”ja, det låter ju fint, men du kanske skulle skriva en uppsats om saken istället?” eller; ”kan du motivera varför bilderna skulle vara intressanta i sig?” Och kanske mer: ”Behärskar du ens grundläggande kamerateknik? Om inte, lär dig det först innan du väljer att frångå den.” Och reklampoesin: ”Innan du fragmentiserar kanske du först ska lära dig att konkretisera? Att skriva texter – med egna ord – som går att läsa och förstå?” Jag tror att det jag eftersträvar är att det ska ställas högre krav på hantverksskicklighet. Att man åtminstone i viss mån verkligen ska kunna skriva, kunna fotografera, kunna måla innan man gavs möjligheten att gå en högre utbildning inom detta. Att det inte skulle vara godtagbart att skicka in tio sidor lösryckta fragment som arbetsprov eller tio skakiga polaroider. Kanske också att arbetsproverna helt och hållet var tvungna att stå för sig själva – utan följebrev, utan ens en personlig presentation. På så sätt skulle konsten i sig sättas i centrum. Och det är ju faktiskt konsten i sig – som klarar sig oberoende av konstnären – som är det intressanta, som bör uppmuntras.

Djävulen tittar fram

photo

Lyssnar på Dead Boys, läser studentpresentationer på pretentiösa skrivarlinjer och hånler. Då och då roar jag mig alltså helt skamlöst med detta och njuter av att hata ”originella personbeskrivningar” av typen: med ena foten i Europas vägdamm och andra i Hallands leråkrar kisar XX mot samtidens regnbågsfärgade ponnyhimlar.. XX tror inte att sanningen går att finna mellan raderna  i telefonkatalogen, men inte heller ovanför eller under dem, inte heller i numren som åtskilda utgör siffror som inte alls är vad de utger sig för att vara om man vänder dem upp och ned. Och så det obligatoriska utdraget ur det ”pågående storverket”. Dessa, får man förmoda, välvalda rader som de tydligen är mest nöjda med och som därmed utgör den litterära förmågan när den är på sin absoluta topp och som består av ett par krystade stackatorader av typen: Den fyrkantiga mannen får inte plats i några trianglar. Han är för stor och ändå för liten. Hans tankevärld är kluven men i det stora hela saknar det betydelse. Solen kommer ändå att explodera i öster. Eller ännu värre, när meningarna inte ens bundits samman utan står att finna utspridda i någon slags självmedveten cut out-teknik:

Skratt.

Fastnar i halsen.

Grodan Boll säger hörru.

Jag vänder bort blicken.

Hmm… inte ens mina påhittade exempel gör krampaktigheten rättvisa (synd att min hederskänsla hindrar mig från att citera autentiska exempel). För texterna saknar ofta varje tillstymmelse till själ, passion, vansinne. De är som prydliga matematiska tal nedplitade av en 10-åring som inte kan räkna rätt men som så vansinnigt gärna skulle vilja räkna rätt, för om hen ändå bara kunde få till det så skulle hen få en guldstjärna av läraren och på så sätt kunna skyla över sin bristande talang med duktighet. Och det är väl just det som lyser igenom och som är så irriterande: Duktigheten. Fantasilösheten. Viljan att vara författare snarare än läggningen för det. Förutom på skrivarlinjernas hemsidor kan man finna exempel på detta i tidningen 00-tals debutantpresentationer – medvetet dunkla för att på så sätt förhindra varje ifrågasättande. För när allt kan skrivas om till tolkningar kan ingen sätta dit en.

Varför vill folk så förtvivlat gärna bli författare (eller konstnärer eller dylikt)? Det är en fråga som inte behöver besvaras; vi vill ju alla vara speciella. Särskilt medelklassens akademikerbarn. Författar- och konstutbildningarna svämmar över av dem. De som kan formulera perfekta C-uppsatser men inte komma med en enda egen idé.

Och det var det; ville bara raljera lite grann.