Sex And The Krångel

Carrie-Bradshaw

När man tycker om någon, men det blir konstig stämning varje gång man pratar. Fast bara när man är ensamma – aldrig när man umgås i grupp. Och i gruppen kan man skratta och skämta och vara obesvärade mot varandra och sen blir det en sådan hemsk, tryckande stämning när de andra går: plötsligt har man absolut ingenting att säga. Ingenting. Och medan huvudet desperat jagar samtalsämnen blir situationen mer och mer besvärande tills  man inte kan göra annat än att ursäkta sig och bryta upp. Och känslan efteråt är misslyckande: För om jag nu tycker om den här personen – tycker mycket om – varför kan jag då inte prata med denne?

Jag antar att det handlar om attraktion. Fast en konstig snedvriden sådan där det saknas riktig personkemi. För i de fall där det finns personkemi brukar det ju gå lätt att prata – även om, eller snarare trots det faktum att man bara vill slita kläderna av personen ifråga. (Eller om det är en tjej det handlar om – svära henne evig vänskap). Fast sen finns det ju blygsel också – i de fall där man först pratat ovanligt öppet och obesvärat med någon för att sedan efteråt inse att det berodde på attraktion. Och då kan det ju bli stelt och ospontant när man träffas nästa gång (eftersom man tänkt på personen ifråga orimligt mycket i förhållande till hur mycket man faktiskt känner varandra).

Jag tänker på alla tillfällen jag och mina tjejkompisar analyserat killar vi varit intresserade av. Efter fester: Varför ser han mig inte i ögonen när vi pratar? Varför kom han fram och strök mig över ryggen för att sedan hålla på med den där andra tjejen? Varför gick han utan att säga hejdå? Eller efter en träff: Varför kom han en halvtimme sent? Varför svarar han inte på mitt sms? Och det finns inga enhetliga svar: Beteenden som dessa har uppvisats av både killar som inte varit ett dugg intresserade och killar som senare sagt sig vara upp över öronen förälskade. (Och ibland, kanske oftast, både och, typ: ”jag är halvintresserad/vi kanske kan ligga lite kravlöst sådär..?”)

Killar själva brukar – när man förhör dem om deras ”signaler” – komma med standardsvaret att om en kille är intresserad råder det ingen tvekan om saken; då visar han det och framförallt: hör av sig. Och om han inte är intresserad hör han inte av sig. Punkt slut. Och det är klart att detta säkert stämmer i många-, kanske i de flesta fall, men samtidigt: Om jag som tjej (numera kvinna!) har en massa förvirrade grejer för mig varje gång jag är intresserad av någon (vilket jag brukar ha) och därför skickar ut en massa motsägelsefulla, men fullt legitima, signaler, bör väl rimligtvis även killar (numera män!) vara fullt kapabla att tramsa på liknande sätt?

Tillbaka till utgångspunkten: Vad är egentligen personkemi?  Och är det möjligt att vara attraherad av någon/dela en massa intressen med denne/ha samma humor etc – och ändå känna att något skaver? Inte riktigt fungerar? Och beror det i så fall bara på blyghet eller är det faktiskt något mer? Jag tänker på de fall där alla förutsättningar (tycks ha) funnits där men där det ändå blivit fel. Typ jättefel. Riktigt jäkla knäppt. Och på sätt och vis njuter jag av att inte veta varför. Livet behöver sina mysterier.

3 thoughts on “Sex And The Krångel”

  1. Läste nyligen Lena Anderssons nya bok som handlar om precis detta. Insåg då och inser nu hur mycket av det där initiala strulet man glömmer bort, för det händer trots allt inte i närheten av lika ofta i rent vänskapliga sammanhang. Men jag kan iallafall säga att en starkt bidragande orsak till att jag föll för A som tjugoåring, och att jag fortfarande trivs lika bra med honom, var den totala avsaknaden av den typen av tvetydigt beteende. Jag minns också att det kändes jävligt uppfriskande att träffa någon som faktiskt var rak, det var något nytt. Gällande de där förlamande situationerna så har jag upplevt dem också och i mitt fall tror jag att det har handlat om att jag föll för idén jag hade om personen snarare än för vem hen faktiskt var. Efter veckor av trånande på avstånd satt personen där på sin piedestal och kunde omöjligt leva upp till mina skenande känslor. Och att börja om i rätt ände och lära känna varandra på riktigt var alltid omöjligt eftersom balansen aldrig ville infinna sig.

    1. Lena Andersson – måste kolla upp hennes bok.

      Ja, gud ja – dessa problem har man väl främst som yngre; fast jag led av dem återkommande tills dess att jag var 27.

      Funderade efter att jag skrivit texten (som jag skrev apropå en gammal förälskelse där en vän sade sig ”kunna skära i luften” mellan mig och personen ifråga) hur det var när jag och Olle träffades. Vi konstaterade förvisso att vi trivdes i varandras sällskap (så pass mycket att vi var med varandra dygnet runt) men samtidigt hade vi vissa kommunikationsproblem. Jag upplevde att jag fick anstränga mig ganska mycket för att ”förstå honom” och från början begrep jag inte heller hans humor. Han var just en sådan som ”skavde”, fast som jag samtidigt var (relativt) säker på – åtminstone periodvis… Haha.

      Och sedan, efter drygt ett år, kom genombrottet då vi äntligen var på samma planhalva. Och kunde uttala de där Stora Orden (som jag annars är försiktig med). Och nu köper vi snart hus, planerar giftermål, pratar i timmar, skrattar åt allt. Konstigt hur det kan bli.

  2. Ps. Fattar precis vad du menar med piedestaler dock! Det är lätt att placera folk på dem enbart för att de framstår som lite läskiga? Arrogans i kombination med skönhet och begåvning (eller andra attraktiva egenskaper) brukar inte sluta bra. Har aldrig satt en snäll person på piedestal. Vilket är rätt sorgligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s