Om medlidandets problematik och Virginia Woolfs ”Ett eget rum”

Manetkvinna i klassrum

Häromdagen började jag tänka på vad jag egentligen gör med mitt liv. Frånsett åren med studiemedel har jag i princip uteslutande fått mina inkomster från vad man kallar ”socialt arbete”. Jag har jobbat på äldreboende och hemtjänst, inom socialpsykiatrin och skolan. Nästan alltid med stort engagemang och passion. Och oftast till priset av mindre kvalitativ fritid (orkeslösa kvällar).

På dessa jobb har jag ägnat mig åt att sätta andra människor i centrum: Gamla och sjuka, psykiskt instabila, barn och ungdomar. Ofta har jag känt en oerhörd ömhet för dem: För kvinnan med de förlamade benen som tillbringade sina dagar i sängen i sin ombonade, mysiga lägenhet, tuggandes tuggtobak, tittandes på såpoperor, men emellanåt också en och annan svartvit gammal film (vi såg Lolita ihop). Hon hade självdistans och vass humor och hon älskade skvaller och hårda karameller. Och den lilla välklädda aspergermannen (som förmodligen inte var äldre än vad jag är nu). Han var alltid korrekt klädd i kostym och slips och blankputsade skor och han pratade entonigt med kantig exakthet. Hans främsta intresse var litteratur – vi brukade gå på antikvariat ihop – och han skrev makalösa texter på små lösryckta papperslappar med mycket fin spretig handstil. Hans stora projekt var något han gett arbetsnamnet ”boken om mig själv”; en febrigt relativistisk monolog proppfull med lärda reflektioner, skriven i absurdistisk ton, och jag kom ihåg att jag rekommenderade honom att skicka sitt material till Modernista. Ja, och så åren på skolan då. Men de har jag redan skrivit så mycket om.

Dessa jobb har gett mig mycket. Framförallt har de lärt mig tolerans. Men också hur väldigt komplicerat och sammansatt det mänskliga psyket är och vilken mångfald av stämningar, attityder och beteenden det kan alstra. Efter att ha jobbat med en uppsjö av dementa, schizofrena, paranoida, fobiska, tvångsmässiga, hyperaktiva, ångestfyllda, nymfomaner, mytomaner, före detta hemlösa och missbrukare (varav tablettmissbrukarna är galnast av allihop) har jag lärt mig att det inte finns några givna sätt att bemöta andra människor på. Att det som fungerar bra på en människa får en annan att tända på alla cylindrar – och att gamla invanda föreställningar om korrekt socialt bemötande; vänlighet och artighet, inte alltid fungerar. (Något som gäller såväl inom socialpsykiatrin som bland elever i skolan.) När man arbetar med den här typen av människor tappar man snabbt sin konflikträdsla (jag har hört människor vråla att dom avskyr mig säkert ett tjugotal gånger). Samtidigt tror jag aldrig att jag helt kommer att vänja mig vid de orkanstyrkor vissa känsloutbrott kan nå upp i. Det finns situationer då jag känt mig som ett löv som slitits av från grenen och kastats runt bland nyckfulla vindar under häftig storm. I dessa fall kan jag känna mig tillplattad och mosig i timmar efteråt. 

Men i längden, vad får jag ut av detta arbete? Utöver praktik i medmänsklighet? Är detta – numera skolan – det jag ska ge åtta timmar av mitt liv, oftast mer, per veckodag, resten av mitt liv? Klyschiga talesätt som ”alla dessa dagar som passerade, inte visste jag att det var de som var livet” kommer för mig. För emellanåt kan jag bokstavligen se det där timglaset rinna framför mina ögon, sandkorn för sandkorn, minut för minut, dag för dag, år för år. Kommer jag att stå i ett klassrum och säga samma grejer som jag gör nu även om fem år, om tio? Kommer jag att med samma tålamod resonera med bråkstakar om två år som jag gör idag? Kommer jag att jobba lika mycket övertid, vara lika stressad över alla uppgifter som behöver rättas, ha lika lite ork över till annat när jag väl kommer hem? Och – det här känns förmätet – vad får jag tillbaka utöver min lön och känslan av att ”göra något bra” och eventuellt, emellanåt någon elev som tycker att jag faktiskt gjort en skillnad?

Häromdagen fick jag en tankeställare. Det var när jag hade restlektion med ett par elever som låg efter i historia och jag på mitt allra mest entusiastiska sätt försökte förklara den antika demokratin, den romerska republiken samt medeltidens feodalsystem genom att illustrera dem på tavlan. Jag ritade hierarkipyramider och pilar och människor och torg och byggnader hit och dit och ropade uppmuntrande att alla hade möjlighet att klara provet om de bara lyssnade och tittade noga – jag ger er svaren nu hörni, ni kommer att fixa det här! – bara för att mötas av ett iskallt: ”ser det ut som om vi bryr oss eller?” På rasten gick jag till en äldre kollega, sjönk ihop i fåtöljen på hans kontor och klagade över elevernas attityd:

”Jag försöker ju bara vara SNÄLL och HJÄLPA och sen är de så otrevliga. Jag hade ju lika gärna kunnat strunta i dem och låtit dem plugga på fritiden istället. Att de inte förstår att jag bryr mig gör mig så ledsen.”

Min kollega höjde på ögonbrynen och gav mig ett luttrat, och något förebrående, svar: ”Sofia, de är TONÅRINGAR. De har en massa hormoner och känslor och grejer för sig som påverkar deras beteende. Dessutom har de säkert tio andra saker som de prioriterar högre än skolan. Vad som händer i klassrummet har helt enkelt inte så stor betydelse för dem.”

Nähä, tänkte jag. Jamen, då kan de lika gärna klara sig utan mig. Och känslan av att ha blivit förolämpad – både av eleverna och kollegan i fråga – har stannat kvar i mig och, som sagt, fått mig att fundera över vad min insats är värd. Och varför jag egentligen valt det yrke jag valt.

I ”Ett eget rum” skriver Virginia Woolf tänkvärt om bristen på frivillighet i yrkeslivet (alla måste vi ju förtjäna pengar) och den bitterhet detta kan leda till. Själv är hon förmögen efter att ha fått ett stort arv efter sin faster och behöver därför inte alls känna någon sorg: ”Mat, husrum och kläder tillhör mig för alltid. Därför upphör inte bara ansträngningarna och mödorna utan också hatet och bitterheten.” Detta hindrar henne dock inte från att känna medlidande med dem som inte delar hennes lott, samt att minnas tiden då hon själv var tvungen att förvärvsarbeta och genom detta åsidosätta sina drömmar:

Till att börja med att alltid utföra ett arbete som man inte önskade utföra och att utföra det som en slav, under smicker och kryperi som kanske inte alltid var så nödvändiga, men som alltid verkade nödvändiga, och man hade satt för mycket på spel för att löpa några risker; och sedan tanken att den enda gåvan, som det innebar döden att dölja (Woolf pratar om skapande, min anm) – en liten gåva, men kär för den som ägde den – att den skulle gå om intet och med den mitt eget jag, min själ-

När hon just fått arvet har hon dåligt samvete; ”bitterheten (…) blev till medlidande-”. Men så småningom lyckas hon göra sig fri från det ok som också medlidandet utgör och äntligen uppnå ett slags självförverkligande:

-och så följde den största av lättnader, som består i frihet att tänka på tingen i och för sig. Den där byggnaden till exempel, tycker jag om den eller inte? Är den där tavlan vacker eller inte? Är det där enligt min åsikt en bra eller dålig bok? Faktiskt uppenbarade fasters arv himlen för mig (…), en utblick över det öppna himlavalvet.

Jag fastade för just det där: medlidandet som en black om foten, ett hinder att själv expandera. För nackdelen med att hysa (alltför mycket) medlidande med omvärlden är ju skammen som kommer på köpet: Inte kan jag glädjas när det finns så mycket sorger i världen! Själv har jag ofta tänkt så; att det vore förmätet av mig att ägna mig åt en så självupptagen syssla som skrivande när jag ju istället kan viga min tid åt andra. Och så valde jag – utifrån samvete snarare än intellekt – ett världstillvänt omsorgsyrke istället för ett mer introvert, asocialt.

Grejen är dock den att det är lätt att uppvärdera den egna insatsen och dess nödvändighet: Är den t ex viktigare än den egna hälsan? En annan sak är medlidandets fördunklande tendenser; när känslan av själva orättvisan med stort O skymmer personerna det ”är synd om” och suddar ut deras individualitet: De blir ”stackarna” och man själv ”den lyckligt lottade”. Men vad säger egentligen att det förhåller sig så? Och – hemska tanke – kan det också vara så att vissa av dem det är synd om rentav har sig själva att skylla? Att de inte alls är de där goda och rättskaffens människorna man inbillat sig att de är?

Jag säger inte att man ska skrota medlidandet och det sociala arbetet – de är båda livsviktiga – men frågan är hur mycket av sig själv man ska lägga på dess altare? De senaste dagarna har jag kommit fram till den uppmuntrande insikten att jag är lika viktig som de jag jobbar med. Och att jag därför ska börja ha lika stort medlidande med mig själv. Jobbar du för mycket din stackare? Får du ingen tid över till det du verkligen vill? Skär ner på ambitionsnivån och gå hem tidigare då! Gå hem och skriv!

 

 

4 thoughts on “Om medlidandets problematik och Virginia Woolfs ”Ett eget rum””

  1. Precis det här har jag försökt hantera i en lât oss kalla det roman (även om jag drar mig för ordet vad gäller outgivna texter)… Hur vissa människor är lagda till mer medlidande än andra, ger upp sin själ till andra (alla gör det inte) och varför det tar sâ lâng tid att komma fram till just slutklämmen. Jag tror det handlar om sâväl jobb som läggning i allmänhet. Din roman om detsamma skulle troligtvis bli skriven pâ ett helt annat sätt och jag ser ytterst fram emot att läsa den!

  2. Åh, vad roligt att du skriver på roman (nu använder jag ordet ändå). Jag har tänkt, när jag läser dina texter, att du redan borde vara utgiven? Du har ett så ”färdigt” språk och skriver så bra. Själv tror jag inte att det blir någon roman på ovan nämnda ämne. Jag vet att man ju ”bör skriva om det man kan bäst”, men jag vill hellre skildra hedonister. Å andra sidan kommer försöket förmodligen att landa i hedonismens baksidor. Haha.

  3. Ville bara tillägga hur glad jag blev av din kommentar när jag läste den, den gjorde min annars lite grâ dag!
    Och kan ju faktiskt bara âtergälda samma uppmuntran – ser fram emot framtida ”texter” frân din sida! och är mycket nöjd med att ha hittat hit.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s