Böcker jag gett upp på och böcker jag läst ut under 2013

Felix Krull

”Svindlaren Felix Krull” är oläsbar. Omständlig i stilen, i avsaknad av både handling och tankedjup. Har nu verkligen gett den en chans och måste ge upp. Jag har för vana att läsa på tunnelbanan; 30 minuter på väg till jobbet och 30 minuter på väg hem. Och när man gång på gång tappar orienteringen bland meningarna och tycker att det känns oändligt mycket mer lockande att titta ut genom fönstret (som för övrigt bara visar en suddig spegelbild av vagnens innehåll), då är det illa. Jag irriterar mig på tonen i boken; affekterad och ytlig. Och det uttalade löftet – från bokens huvudperson – om att läsaren ska få höra om spännande, makalösa ting som gång på gång drunknar i ändlösa beskrivningar. Här nedan ett exempel:

Nu ser jag emellertid i läsarens ansikte en viss oro vid tanken på  att jag för dessa måhända mångahanda intressen helt lättvindigt skall glömma bort den ömtåliga frågan om min värnpliktstjänstgöring och jag skyndar mig därför att försäkra att så ingalunda är fallet, tvärtom att jag oavlåtligt och inte utan beklämning hålla ögonen på denna fatala punkt. I och med att jag bestämde mig för en viss lösning av av det obehagliga problemet förvandlades visserligen denna känsla till den lustbetonade ängslan vi känner då vi står färdiga att satsa våra krafter på en stor, ja övermäktig uppgift och… men här måste jag tills vidare ålägga min penna ett visst tvång och i klok beräkning motstå frestelsen att strax yppa allt. Ty eftersom jag mer och mer har stärkts i min föresats att överlämna detta manuskript, om det över huvud taget blir färdigt, till tryckpressen för att låta allmänheten få del av det, så vore det orätt att ignorera de regler och maximer som yrkesförfattaren följer i avsikt att väcka spänning och intresse, och som jag grovt skulle bryta mot om jag gav vika för frestelsen, strax släppte ut det bästa och som man säger säger spillde mitt krut i förtid. Så mycket bör dock sägas (bla, bla, bla, snark, jag bryr mig inte)

Thomas Mann skrev på boken under olika perioder i sitt liv och den kom ut först när han var en gammal man. Raderna ovan skrev han förmodligen i den sena tjugoårsåldern (han påbörjade boken när han var 26, strax efter succén med debutroman ”Huset Buddenbrook”) och de känns också valpaktiga. Framförallt är de skrivna av en människa som är fullkomligt förälskad i sin egen formuleringsförmåga; som med hänförd blick beundrar sin egen häpnadsväckande ekvilibrism (men som i själva verket inte är särskilt ekvilibristisk). Denna hållning kan man kanske acceptera bland romantikerna men efter både realismens och modernismens genombrott känns den hopplöst daterad.

Jag gillar egentligen inte att ge upp på böcker. Tänker att det är lite taskigt mot författaren, som ju trots allt ansträngt sig. Men ibland måste man. Andra böcker jag gett upp på i år är den under 90-talet så hajpade ”Prozac – min nations tröst” av Elizabeth Wurtzel, som också kändes daterad (och så kolsvart att jag var deprimerad efter tjugo sidor). Och Per Wästbergs ”Ute i livet”, där jag dock smaskade i mig skildringen av hans otrohet mot stackars Margareta Ekström (eftersom jag ju läst hennes dagbok från samma tid). Per Wästberg blev jag återigen arg på (förra gången jag blev arg på honom var när jag läste ”Jordmånen” som jag aldrig avslutade). Också han lider av ytlighet – hastar förbi grejer som han borde ha fördjupat sig i och – gärna självkritiskt – undersökt närmare, för att istället få med allt i någon slags skrytodyssé över sitt spännande, omväxlande liv bland författarnas absoluta elit. Även Knausgårds ”Min kamp 3” har jag lagt till handlingarna. Den gick därmed samma öde till mötes som ”Min kamp 2” (som jag dock läste 400 sidor av). Konstaterar att jag helt enkelt inte gillar Knausgård. Tycker att han är sjukligt narcissistisk och nästan ond. Vilket förvisso gör honom demonisk, men inte på ett förföriskt sätt.

Om man håller sig i solenNu i pocket

Dorothy ParkerDorothy Parker

De böcker jag som jag faktiskt läst ut och fått mest behållning av då? Tro det eller ej: Johanna Ekströms ”Om man håller sig i solen”, som jag ju kritiserade ganska hårt i januari, har stannat kvar hos mig. Framförallt har hennes språk dröjt sig kvar som en inspirationskälla. (Jag funderar rentav på att läsa om delar av den.) Och Erica Jongs ”Rädd att flyga” älskade jag. Och Dorothy Parker! Hennes noveller (utgivna under titeln ”Levande begråtna”) slukade jag på en enda kväll; otroligt skarpa och koncisa: Hon inriktar sig direkt på människans kärna, utan dimridåer. Likaså Tjechovs noveller – det sista halvåret jag har läst tre samlingar –  han är för tillfället min idol. (Parker och Tjechov är mina förebilder när jag nu skriver egna noveller.) Överhuvudtaget har det varit novellernas år, från att aldrig ha läst novellister har jag nu läst sju stycken (bland annat av årets nobelpristagare som jag förvisso tyckte om men som inte lämnade några särskilda spår). Och så Ayn Rand, men inte som författare (hon är verkligen ingen god författare), utan som tänkare.

for-mycket-lycka

7882c136072995078ddae1b8969c11f3

Mellanböcker då? Som förvisso varit underhållande men som inte gett mig något i djupare mening: Jonathan Franzén, Karolina Ramqvist, Joan Didion, Lena Andersson. Böcker som gått snabbt att läsa – någon dag till en vecka – och som jag njutit av i stunden och sedan lagt till handlingarna.

Lena Anderssons roman läste jag på tre timmar, det var i tisdags. Mina åsikter: Att boken förmodligen gett mig mer när jag var yngre, att jag inte längre identifierar mig med den problematik den behandlar (och jag tror att man måste identifiera sig för att få någon större behållning av den). Jag tänkte att jag förstod varför Ester Nilsson inte lyckades väcka några djupare känslor hos Hugo Rask. Att hon var hopplöst stel och överakademisk. Framförallt i sina utilitaristiska analyser som gick över min horisont och som bara gjorde mig trött. Hon, Ester alltså, fick mig att minnas alla människor jag inte stod ut med på universitetet. Som kunde alla teorier, analysmodeller, begrepp, epitet men som ändå inte begripit något eftersom de inte  bottnade i sig själva. Och Ester Nilsson saknar just självkännedom. Och därför blir hon ortodox, fundamentalist; läser ord men inte undermeningar. Vilket förstås innebär att hon framstår som oerhört fyrkantig.

Inte för att Hugo Rask var någon stjärna han heller. Jag gillade hur Andersson satiriserade honom och hans ”kast”. Jag har själv träffat sådana som han – varit förälskad i en sådan som han – och precis som Ester visste jag innerst inne vad han egentligen gick för, att jag aldrig skulle ha kunnat respektera honom i det långa loppet. Det jag gillade med boken var däremot Anderssons analyser av Esters känsloförlopp, distansen hon har till det. Min efterföljande känsla är hopp om att hon med romanen ska bota alla Estrar därute som slösar bort sin intellektuella kapacitet på kärleksobjekt som ändå inte är värda något.

Melissa Bank

Avslutningsvis, en författare som överraskade mig: Melissa Bank. Mycket bra. Har helt felaktigt marknadsförts som en chic lit-författare men är en det korta formatets mästarinna. Dessutom mycket underhållande.

2 thoughts on “Böcker jag gett upp på och böcker jag läst ut under 2013”

  1. Vad intressant! Tack för att du delar med dig av dina läsupplevelser. Man läser verkligen på olika sätt. Själv tycker jag att Knausgård lyckas undvika att vara narcissistisk, trots att hela romanprojektet handlar om honom själv. Bok 2 var i min mening enastående. Lena Anderssons roman var något av det bästa jag läst på svenska på länge – har för övrigt skrivit om den på min blogg. Ayn Rand orkar jag inte läsa, även om jag liksom du respekterar henne som tänkare. Intressant också att du läst både Per Wästberg och Johanna Ekström. Skulle vara intressant att få veta mer om vad du ser om far- och dotterrelationen med mera. Men det kanske du redan har behandlat i något inlägg?

  2. Knausgård inte narcissistisk? Tänker du eftersom han inte skonar sig själv? Hänger ut sin egen patetik (inklusive ofrivilliga stånd vid anblicken av 13-åriga elever)? (Även om han inte var äldre än 18 själv vid tillfället.) Nä. Jag tål honom inte. Samtidigt är jag medveten om att väldigt många tycker att han är väldigt bra. Tror att få samtida författare fått en sådan personkult – vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att hans verk i princip uteslutande kretsar kring hans egen person. För mig är de stående ovationerna dock något av ett mysterium – han gnäller ju så mycket! Och tycker så synd om sig själv! Och är så taskig mot sin fru! Och är så tungsint! Och alldeles för detaljerad! Och inte tänker han några särskilt storslagna tankar heller; kritiserar ”den svenska kylan och politiska korrektheten” och menar att svenskar är ”ängsliga”, men det är ju inte en unik åsikt för just honom – även om jag har full förståelse för att många tycker att hans kritik är uppfriskande. Kanske rentav ”modig”. Åtminstone i de fall den riktar sig mot svensk intelligentia.

    Nåväl, jag brukar inte klaga på andras boksmak, det är förmätet eftersom varje läsupplevelse, som du skriver, är unik. Och jag respekterar att man gillar olika – tråkigt vore det ju annars! Blir dock nyfiken: Vad ser du i honom? Vad är det som gör hans verk enastående? Vi måste ha sett helt olika saker. Skulle vara mycket intressant att höra din version, förstå vad jag har missat (för uppenbart måste jag ha missat kvalitéer uppenbara för så många andra).

    Gällande Johanna Ekströms relation till sin pappa så har jag nog inte skrivit om den. I sin bok framställer hon den som bra under barndomen; hon målar upp en ”solskenspappa” som spred ljus och entusiasm runtomkring sig. Mycket saknad när han var borta. Som sitt vuxna jag och om den relation de har nu uttalar hon sig däremot svalt; att deras relation enbart bygger på det som varit i det förflutna, på det faktum att de är far och dotter och därför är förpliktigade att ha någon slags relation, men att hon inte känner något egentligt behov av honom och att han inför henne framstår som en främling. Särskilt sedan han gifte sig med en 32 år yngre kvinna – endast fem år äldre än Johanna själv. Per Wästberg å andra sidan blottar inga tecken på osämja med Johanna i de texter och intervjuer jag har tagit del av. Och osmakligt vore det väl om han gjorde det; fäder ”ska” trots allt inte fördöma sina döttrar – allra minst offentligt.

    Vad roligt att du gillade Lena Andersson. Jag läste ditt inlägg om henne och tyckte att det var mycket välskrivet och intressant. Jag tänkte också på Feberboken! Kändes liksom oundvikligt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s