En dag av mitt liv

hello 1

När jag gifter mig ska jag ta namnet Backman Frank. Backman efter Olle och Frank som är mitt gamla släktnamn – etablerat sedan århundraden. (Ända tills min farfar fick den dåliga idén att byta.) Det blir coolt: Sofia Backman Frank. Låter distinkt. Mycket bättre än mitt nuvarande efternamn. Fast det tyckte inte min vän Marias brittiska pojkvän, som ansåg att jag skulle behålla mitt namn eftersom det lät ”så svenskt”. Men gran finns ju i en massa andra länder också, även om det är exceptionellt vanligt här i Sverige. Särskilt i Norrland som till största del består av just granskog. Och åkrar.

Backman Frank – funkar även internationellt? Bachman heter väl många tyskar? Och Frank också? Och så den judiska dimensionen av det hela som ger en viss intellektuell air (jomen, det gör det ju). Även om ”vårt” Frank inte är tyskjudiskt utan ett soldatnamn: Frank som i rättfram. Och det är ju också fint – att heta en egenskap.

Imorse kom jag på tanken att skriva om en dag i mitt liv – i detalj. Dels för att studera vad en dag kan rymma men också för att jag jämt går omkring och skriver i huvudet. Omformulerar allt jag ser och är med om och gör det tydligare, mer greppbart. Har gjort så i så många år att jag inte kan minnas en tid då det inte var så. Denna åkomma eller vana är förmodligen en konsekvens av att jag fört dagbok dagligen sedan jag var tolv. Under åren har det också blivit ett sätt att hantera livet och även att distansera sig från det. Att hålla grejer på en armlängds avstånd, så att saker aldrig riktigt kan komma åt mig, är mitt sätt att hantera levandet.

Så, det enklaste är väl att börja från den stund jag vaknade. Klockan tolv minuter över sex. Sov mjukt och varmt, och sträckte mig lättjefullt efter mobilen i tron att jag hade ännu många härliga timmars sömn framför mig (klockan kunde väl inte vara mer än tre?). Ute blåste det hårda vindar; trädets grenar smattrade mot rutan som regn. Men i rummet; mjuk mörkblå stillhet. Olle bredvid mig med sin stora trygga kropp – nästan en del av min egen. Jag klättrade upp på honom och pussade honom på halsen och på örat och viskade det jag alltid viskar: ”Jag tycker så mycket om dig.” Och så mobilens lysande gröna siffror; asch, det är inte alls mitt i natten, om åtta minuter måste jag upp. Ingen idé att dra ut på det. Rullade av Olle och steg upp. Stod en stund med fötterna på trasmattan och såg honom sträcka sig efter täcket med sina långa armar, balansera upp det med sina långa ben. Grodan, skrattade jag: ”Du ser ut som en groda.”

Hej älskling.” Mumlade han. ”Ha en fin dag.”

Du med.”

Jag drog igen dörren efter mig och steg ut i vardagsrummet. Tände den lilla lampan vid helgonbilden. Gick ut i köket och satte på tevatten. Gick in på toaletten och suckade över mitt utseende: konstaterade att jag hade djupa röda kuddmärken på kinden och att jag borde ha tvättat håret igår. Blötte de frasiga topparna i vatten och kramade in arganolja i dem, sprayade sedan hårrötterna med torrschampoo. Så te och en knäckebrödsmacka. Några gudabenådade minuter i soffan framför internet. Därefter spegeln igen: Smink på. Gellinerborstarna hade blivit hårda – gick ut i köket och tvättade dem. Därefter kläder: svart från topp till tå. Samma stickade kofta som dagen innan. Tänkte att jag såg ut som en Waldorftant men intalade mig att det fick mig att se vuxen ut i alla fall.

På tunnelbanan skurade thailändskorna och den arabiska kvinnan golven som vanligt. De hade satt ut en varning för hala golv-skylt. Hade sina hår instoppade i slöjor och snusnäsdukar. Stod där i det kalla draget från de öppna dörrarna – dels mot gatan, dels mot spåren – och pratade på språk jag inte förstår och jag tänkte samma tanke som alltid; att de förmodligen, och mot alla odds, var tacksamma över sina jobb. Informationen jag läst på migrationsverkets hemsida, att ”73,4 procent av invandrare med eftergymnasial utbildning är sysselsatta efter 5-9 år”. Hade de eftergymnasial utbildning? Och var det i så fall detta jobb detta lett till? Kanske var de inte alls tacksamma.

I vagnen ett intressant fynd: En medelålders man med italienskt utseende, välklädd i svart kostym, det långa svarta håret uppsatt i hästsvans. Och ett upp och nedvänt kors runt halsen. En äkta satanist! Ville absolut sitta bredvid honom. Han läste en bok. Vilken bok? Han lyssnade på musik. Vilken musik? Till min besvikelse trängde sig en tant framför mig och slog sig ned på den enda lediga platsen i hans bås. Satte mig diagonalt mot honom i det andra båset och sneglade: Kunde inte uppfatta vad han läste, men uppfattade vagt vad han lyssnade på. Symfonisk metal. Tappade intresset.

Bredvid mig en ung, afrikansk kvinna med glittrande örhängen som nynnade för sig själv och då och då mumlade ord på sitt språk. I handen höll hon en papperslapp som hon noga studerade. Stoppade sedan ned den i sin ryggsäck, bara för att ta upp den igen strax innan Gullmarsplan. Kastade en blick på den och såg att det där stod ”flyttstäd” på tre olika ställen med olika adresser och mobilnummer. Fylldes av harm å hennes vägnar: Tre flyttstäd på en dag! Oacceptabelt! Tänkte på när jag själv arbetade som städerska och hur ett flyttstäd kunde ta en hel dag – även om man var flera som hjälptes åt.

73,4 procent av invandrare med eftergymnasial utbildning är sysselsatta efter 5-9 år”. Hade hon också eftergymnasial utbildning? Och om inte; tyckte hon att hon fått en ”gyllene chans”? Och vad tjänade hon i timmen? Invandrarna är de nya slavarna tänkte jag, och vi svenskar slavägarna: Den rika, högutbildade herreklassen.

Byte på t-centralen. Läste Nabokov de tio minuterna till min slutdestination. Fastnade för följande rader; de yttersta tingen har ofta något av pubertet i sig, om de inte möjligen ställs under ledning av någon from och sträng religion. Naturen förväntar sig att en fullvuxen människa skall acceptera de två svarta tomma rymderna, före och efter, lika lätt som hon skall acceptera de mänskliga synerna däremellan. Föreställningsförmågan, de odödligas och de omognas suveräna glädjekälla borde vara begränsad. För att kunna njuta av livet bör vi inte njuta för mycket av det. Nabokov skriver att han ”gör uppror mot detta sakernas tillstånd.” Det gör jag med. Och liksom han har jag svårt att acceptera att tiden, vår livstid, är begränsad – när tiden, oss förutan, i sig självt är evig. (Varför kan inte jag få hänga med på tåget? Jag vill inte dö!)

Övergår nu till presens (som jag i skrivandets stund omedvetet övergick till i följande stycken):

På vägen mellan stationen och jobbet spanar jag efter kufen på gatan. Han brukar stå utanför köpcentret varje morgon, klädd i en svart skinnjacka och röda byxor, och titta på oss stressade åtta till femmare som strömmar förbi. Han ser lite knäpp ut, har stirrig blick och vackra, men av sjukdom förvridna drag. Det spända, krampartade uttrycket som är så vanligt hos schizofrena. Jag undrar om han bor i närheten, och om någon kommer och tittar till honom på dagarna. Brukar tänka att jag skulle kunna prata med honom, höra varför han står där så punktligt varje dag. Men om jag gjorde det skulle jag inte kunna ignorera honom nästa gång, av pliktkänsla känna mig tvungen att prata med honom igen och igen och det vill jag inte. Idag är han dock inte där. Kanske är han sen.

På jobbet har lektionerna redan börjat. Korridorerna är tomma. Kontoren också. Jag går in i lärarrummet och sätter på kaffeskummaren och håller på att plocka ned en kopp från skåpet ovanför diskbänken när min kollega A kommer in. Hon är glad att se mig: ”Äntligen någon jag kan dricka kaffe med! Alla andra är på lektioner.” Jag säger att också jag har lektion, om fem minuter, men att vi kan ta en snabbis. A är den rara på jobbet – blond, varm, snäll och full av energi. Vi börjar prata om öppna huset kvällen innan, hur lyckat det var; så många som kom! Men blir snabbt avbrutna av en deppig elev som A måste iväg och trösta.

Jag tar min kopp och går till mitt kontor och låser upp. På glasrutan utanför har jag satt upp mitt alter ego; ”kanin” i Nalle Puh (alla lärare ska ha en tecknad alter ego har det bestämts). Efter lång betänketid blev han mitt val (funderade också på Magica de Hex och Morran i Mumindalen, men de förslagen blev nedröstade av kollegorna). Hade överhuvudtaget lite svårt att förlika mig med tanken på att likställa mig med en seriefigur men är numera rätt nöjd – kanin ser alltid lika glad ut att se mig och jag vet att han är på min sida; vi delar trots allt samma intensiva, neurotiska, självständigt envisa och ganska vresiga temperament. Inne på kontoret lastar jag min laptop och ett par ljuslyktor på min bokvagn och rullar sedan ut den i korridoren. Jag ska ha ”studiestuga” för elever med rester. Veckans mest stillsamma lektion och därmed även en slags andaktsstund.

Denna dag har jag två elever; en pojke och en flicka i min mentorsklass. Vi sitter och jobbar under rofylld tystnad alla tre – jag med rättningar, de med historia respektive naturkunskap. Efter någon timme blir killen pratsjuk. Kommer via en fråga om industriella revolutionen in på klassystemet. Vill veta om vi fortfarande lever i ett klassamhälle och vad som i så fall kännetecknar de olika klasserna. Jag svarar tvärsäkert att ja, vi lever fortfarande i ett klassamhälle, och då vill han veta vad han kan tänkas tillhöra för klass. ”Det beror på din bakgrund.” Svarar jag och frågar vad hans föräldrar gör. De är egna företagare, och tjänar rätt bra. ”Är de högskoleutbildade?” Jo, de är de. Jag svarar att han i så fall är medelklass. Därefter pratar vi om medelklassens kännetecken; hög utbildning, därtill en viss allmänbildning och retorik, kanske också med vissa kulturella intressen som att läsa böcker, gå på museum och teater etc. ”Usch, vad tråkigt” säger han. ”Jag vill inte vara medelklass.” Och sedan hoppfullt: ”Men om jag väljer att inte plugga vidare utan istället arbeta inom handeln och som kock, blir jag inte arbetarklass då? En fråga som lämnar mig rådvill. Klassbegreppet är ju trots allt flytande.

Nya elever droppar in. Nu är det en flicka som vill veta vilket Iphoneskal hon ska välja: Guld, silver, svart eller grått? Guld, svarar jag. Det matchar ditt guldblonda hår. Bra val tycker hon. Hon lutar själv mot guld. Men bestämmer sig till sist för grått. Sen vill hon veta hur man ska bete sig vid en löneförhandling.

Någon timme senare är det mentorstid. Min klass protesterar hejvilt mot ett studiebesök på Stadsmissionen som jag bokat in åt oss nästa vecka. ”Guuud, vad tråååkigt! Måste vi? Kan vi inte strunta i det?”

Ni får fika.” Lockar jag. ”I deras fina konferensvåning.”

Vad för fika?”

Det vet jag inte, men säkert nåt gott. De har ju eget bageri i samma hus.”

Det är bäst att det är jävligt gott!”

Jag hoppar över lunchen. Sitter istället i mitt rum och lyssnar på musik (min new wave/punklista), slösurfar och fantiserar om snus. Ska jag eller ska jag inte springa och köpa? Jag borde inte. Försöker ju sluta. Men faller till sist till föga. På väg till affären skriker några elever mitt namn på andra sidan gatan: ”Sofiaaa! Sofiaaa!” De vinkar glatt med cigaretter i händerna. De borde vara på lektion men det ropar jag inte, vinkar bara tillbaka och tänker att de är ena raringar. Utanför Hemköp sitter den eländiga romkvinnan under sin smutsiga filt och skakar sin tummade pappmugg. Som vanligt möter jag hennes blick och som vanligt har jag inga pengar i plånboken. Bestämmer mig för att ta ut trettio spänn extra och ge till henne, plockar sedan på mig en hyacint till skrivbordet inne i affären och glömmer bort min intention. När jag passerar henne igen kommer jag ihåg och får dåligt samvete.

I lärarrummet äter jag en skål havregryn och mjölk på stående fot och pratar med min jobbästis P. Hon har på sig den snygga designertröjan som jag tycker så mycket om. Den är fiskbensmönstrad i mörkblått och svart och har skinnärmar och fast hon har haft den i tio år nu ser den fortfarande så gott som ny ut. Hon berättar att hon började må illa under sin lektion och att hon är rädd för att det kan vara vinterkräksjukan. Jag flyttar mig genast två steg ifrån henne och hon flyttar också ett steg bakåt, som av reflex, och säger att hon ska gå och lägga sig i vilrummet och försöka sova en timme.

Jag kan hämta en hink.” Säger jag men det tror hon inte behövs.

En stund senare är jag nere i källaren och rotar i en kundvagn med julpynt, gräver fram ett par adventsljusstakar och bär upp till elevhallen. Där sitter ett par killar i 1:an i en soffgrupp och jag umgås med dem en stund. Min kollega G kommer förbi och slår sig också ned; försöker hjälpa mig att lokalisera den trasiga lampan i en av stakarna som inte fungerar. Sen pratar vi allihop om olika spel: Kallaha och sådana där grejer man spelade som liten. Jag blir nostalgisk när jag tänker på Kallaha fast jag aldrig riktigt förstått vad det går ut på.

Tillbaka på kontoret skriver jag ut listor med tider för utvecklingssamtal och blir avbruten av två av mina ”tuffa” mentorselever i 3:an. Den ena av dem har tatuerad hals och går alltid med sin keps djupt neddragen över pannan. De vill att jag ska undersöka knölar på deras halsar, respektive bakom deras öron. Jag undersöker dem noga och skrattar åt dem: ”Ni har inte cancer, det är bara kärlfästen.” De blir bestörta: ”Vi tror inte att vi har cancer! De bara kändes konstiga.” När de gått känner jag mig en smula rörd; de är inte typerna som brukar komma med sådana funderingar.

Ytterligare en stund senare kikar städaren in på mitt rum, också han invandrare, för att tömma min sopkorg. Jag noterar en guldring på hans vänstra ringfinger och frågar om han har förlovat sig. Först förstår han inte min fråga, han är inte så bra på svenska, så jag pekar på min egen ring och nästan bokstaverar. Då skakar han på huvudet: ”Nej, det är en ring jag gav till min mamma. Men sen dog hon.” Han får tårar i ögonen. ”Det var 2002. Hon dog 2002.” Det ser ut som att han ska brista i gråt och jag tänker att jag kanske borde ge honom en kram, men vet inte hur han skulle ta det, så jag låter bli. Istället gör jag en beklagande min och säger ”vad tråkigt”. Jag vet att han saknar sina släktingar i Turkiet, vi har pratat om det tidigare. Han har inte träffat dem på sex år, inte sen han flyttade till Sverige. En gång hjälpte jag honom med ett CV. Han har sökt massor av vårdjobb, vill inte vara städare, men får inga. Blir inte ens kallad till intervjuer. Vilket är synd; han är en mjuk och fin kille, skulle säkert kunna göra en bra insats.

Återgår till imperfekt (återigen omedvetet):

Resten av eftermiddagen rättar jag historiearbeten, lyssnar på 80-talshits och snusar snus på snus: Göteborgs rapé lingon. Å ljuva dröm från igår. I slutet av dagen skickar jag ett massmejl till mina kollegor med en video med Olivia Newton Johns Xanadu och önskar dem trevlig helg. Imorgon ska jag jobba hemma.

Efter jobbet: går till systembolaget och köper vin och en flaska glögg. Läser sedan vidare i ”Tala, minne” på tunnelbanan. Känner mig lycklig över att vara tillbaka i gamla Tsar-Ryssland och njuter av en passage som handlar om författarens mor på slädtur:

Framför ögonen på mig och min mor skymtade kuskens ryggtavla, där han i tjockt vadderad kappa och med den läderinfattade klockan (tjugo minuter över två) fastsatt på baksidan av bältet, under vilka de pumpaliknande vecken på den väldiga bakdelen bredde ut sig. Jag såg min mors sälpäls, och när den isande farten ökade höjde hon muffen mot ansiktet – den behagfulla gesten hos en S:t Petersburgsdam på vintertur. Två hörn av det väldiga björnskinn som täckte henne upp till midjan var fastsatta med öglor i knappar på båda sidor av ryggstödets nederdel. Och bakom henne stod en lakej i kokardprydd hatt och höll sig fast i knapparna, på en mycket smal fotbräda ovanför medarnas bakändar.

Det vackra Adelsryssland under 1800-talet som jag älskar så efter Tolstojs, Tjechovs, Gogols och och Dostojevskijs berättelser (även om D mest uppehåller sig kring de fattiga). Det känns som att vara ”hemma igen” när jag nu återvänder tillsammans med Nabokov. Jag känner igen människorna, naturen, de mellanmänskliga relationerna. För det finns verkligen en typisk rysk anda under denna tid. Till och med, om jag vågar sträcka mig så långt i denna nationalismhatande tidsålder; en specifik rysk folksjäl. Och medan jag läser beklagar jag uppriktigt, med en sorg som går ända ner i magen, den kommande revolutionen som ska krossa allt detta. För även om tsardömet av nödvändighet var tvunget att upplösas – det var helt enkelt inte applicerbart på det nya industrialiserade samhället och dess nya politiskt engagerade medel- och arbetarklass – så önskar jag att det var mensjevikernas socialdemokrati som hade fått sätta agendan och inte de brutala sällar som trodde på ett proletariatets diktatur – vilket ju bara var ännu ett sätt att skapa livegna, och värre än så.

Idioter! Kan jag tänka när jag ser sprakande gamla journalfilmer från 1917:års revolution där uppeldade folkmassor välter monument och monterar ned kyrkklockor. Och hur kunde de arkebusera tsaren och hans familj på ett så vidrigt sätt? Skjuta barnen och hustrun i deras källare och sedan sprida deras stoft i en gruva? Och hur kunde de behandla de intellektuella så som de gjorde? Och hur kunde de behandla alla bönder som vägrade arbeta gratis, så som de gjorde? Jag hatar våld och blodiga revolutioner. Det som måste uppnås genom våld leder aldrig till något bra och jag har ingenting överens för de politiska kotterier – på vänster- såväl som högerskalan – som romantiserar våldet som en nödvändig kraft. Argumentet att ”ibland måste man offra ett par människoliv (som så att säga ”står i vägen”) för att kunna bygga en bättre värld.”

nikolai-ii

250px-Niki2Tsar Nikolaj II, hans fru och barn

På t-centralen var det stopp. Tjogvis med människor som trängdes utanför ett stillastående tåg, som fortsatte att stå stilla i fem, tio, femton minuter medan en anonym, men välartikulerad högtalarröst gång på gång meddelade om ett tillfälligt vagnfel som snart skall vara åtgärdat. Jag försökte gå in i kontemplativt läge – sjunka in i mig själv – men blev gång på gång avbruten i mina försök av armbågar och väskor som stötte in i mig, fötter som snuddade alltför nära mina. På tåget hem stod vi packade som kreatur och jag kom på mig själv med att tänka att om vagnen exploderade nu skulle den förvandlas till en enda blodig köttmassa som rann längst demolerade plåtväggar och sönderslitna, fransiga säten.

Väl hemma i ”min” förort gick jag in i secondhandbutiken, som spelade ”Sweet Home Alabama” på hög volym, för att leta efter julprydnader. Stod och tittade på ett par fula adventsljusstakar och tänkte att Olle skulle bli tokig om jag kom hem med någon av dem. Hans devis att inte köpa saker som man inte tycker är fina på riktigt korsade mina tankar. Också hans andra så vanliga synpunkt att vi inte behöver mer grejer som bara står och skräpar. Bestämde mig därför för att inte köpa något alls (förutom en stor temugg från Indiska som jag tänkte att vi ändå kunde ha nytta av, ack köpdjävul!).

Slutligen hemma igen. Tände lampan vid helgonbilden och tog av mig den stickade koftan. Plockade fram finglasen ur skåpet i den pyttelilla serveringsgången och gick ut i köket; hällde upp vin och gick tillbaka till vardagsrummet där jag tände ljus och sjönk ned i soffan. Satte på musik (nu Austra) och tog ett par fotografier av mig själv som jag redigerade i Photoshop – bara för ros skull – och sedan, någon timme senare, klev Olle in genom dörren. Klampade in med skorna på som vanligt, överlycklig att se mig:

Hej älskling!”

Hej min älskade!”

Senare tillägg: Även Marie har nu skrivit om en dag i sitt liv. Detta gör mig glad!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s