Årets sista dag

årets sista dag

Utsikt från sovrumsfönstret: havrefärgad åker, sprinklad med snö. Tovig gröngul gräsmatta. Frost på klädstrecken och kråkor och skator som promenerar omkring på komposthögen nedanför fiskröken med kavat guppande stjärtfjädrar. Över Bredviken ett grått lager is. På andra sidan, i Holmsunds hamn, oljecisterner och lysande vita lampor. Bakom dem färjan mot Vasa. Ovanför allt en vit himmel, rinnig som en akvarellmålning.

Kanske börjar jag ändå landa så smått. Den grumlade ytan börjar klarna. Fy fan vad jag oroar mig. Varje förändring – aldrig så liten – oroar mig. Så mycket onödiga känslor. Också dem borde man kunna redigera bort. Men då behövde jag gå på valium.

Jag såg en bra film igår kväll. The Departed. Ännu en thriller. Leonardo DiCaprio infiltrerar en maffiaboss och hans gäng i South Boston. Matt Damon, korrumperad specialintendent, övervakar honom. Samarbetar med bossen, som spelas av Jack Nicholson. Senaste filmen jag såg som utspelade sig i South Boston var Good Will Hunting. Också en bra film. Där är Matt Damon istället en av De Goda. I The Departed är Leonardo DiCaprio hårt pressad. Han pressar i sig valium, har kepsen djupt neddragen över pannan och slår folk på käften. Är jävligt sexig. Särskilt just före en steamy sexscen där han ligger med Matt Damons tjej, som jobbar som polispsykolog. De står i hennes kök – långt ifrån varandra – och pratar med korslagda armar. Luften mellan dem vibrerar. Man fattar att det kommer att smälla. Martin Scorseses bästa filmer är som skruvjärn. Man sitter fast, nacken vriden mot rutan, nerverna på helspänn. Gangs of New York är en av mina favoritfilmer. Också i den är DiCaprio sådär svettigt spänd och het. Och Daniel Day-Lewis är lysande. Efter jag sett klart filmen igår var jag alldeles darrig. Drömde sedan om våld hela natten. Att jag hade sex med en glödande galen polis med tatueringar i ansiktet och sedan flydde för mitt liv.

leonardo-di-caprio-gangs-of-new-york-1358763899-view-1

-

Idag ska jag göra en potatisgratäng. Det är en enkel sak. Jag ska skala ett gäng potatisar, röra ihop dem med ost, lök och grädde, hälla i en plåt och stoppa den i ugnen. Men även det oroar mig. För jag har en deadline. Måste vara klar med den senast klockan sex. Klockan sex måste jag också vara finklädd och sminkad. Jag oroar mig för allt som har en tidsgräns. Timmarna innan kan jag inte riktigt slappna av. Nyår är nästan lika ångestframkallande som julafton. Allt som Måste Bli Trevligt är svårt. Ändå vet jag ju att det inte är någon fara, inte egentligen. Konstigt hur kroppens varningssystem fungerar. Förritin aktiverades det av begripliga saker: Stormar, rovdjur, inkräktare, krig. Sådana grejer. Idag är det däremot helt satt ur spel. Aldrig har vi haft det så bra, aldrig har vårdköerna varit längre, brukar det ju sägas.

Inte imorgon, men på torsdag, kommer jag äntligen att kunna njuta ostört av mitt lov. Då är alla minor äntligen röjda. Trist att jag då bara har fem lediga dagar kvar. Fyra dagar att vara i stugan på. En dag till återfärden till Stockholm. Dock: Fyra ostörda dagar. Jag har det trots allt bättre än de flesta. Men på fyra dagar skrivs inga romaner.

Jaha. Vad jag dystrar mig. Det kommer att bli bättre när jag tagit en dusch och satt på lite musik. När jag stryker kläder och lägger eyeliner. Man ska hålla sig sysselsatt. Och det är därför jag aldrig oroar mig på mitt jobb: Jag har helt enkelt ingen tid över för det.

Tanken med detta inlägg var att reflektera över året som gått. Summera det eller nåt. Så: Jag fyllde trettio. Jag fick mitt livs första tillsvidareanställning. Jag fick min lärarlegitimation. Jag jobbade periodvis för hårt. Jag fick mina första rynkor (eller ”fina linjer” om man så vill). Jag hade några riktigt bra helger och många långtråkiga. Jag reste till London, till Småland, två gånger till Göteborg och flera gånger fram och tillbaka till Norrland. Gick på flera metalkonserter (varav Slayer och Watain var två höjdpunkter). Läste mycket klassiker. Upptäckte Tjechov. Skrev – som vanligt – för lite. Min pappa förlorade sitt ena öga, det var jobbigt. Min bästa vän gifte sig, det var roligt. Jag sparade ihop en massa pengar. Jag var arg på samhället. Men mitt hjärta var vidöppet. Jag älskade livet varje minut. Och jag älskade min snubbe varje minut. Det är det viktigaste.

Nu ska jag ta den där duschen. När vi hörs igen är det 2014.

Julhelgen

gård 2

Julaftonskväll. Pappa har gått och lagt sig. Olle ligger i soffan invirad i en pläd och ser en teveserie om Stalin. Jag dricker whisky och snurrar fram och tillbaka i pappas Jetsonfåtölj. Det har varit en dag med oväder. Hård vind, regnblandad snö. På havet gick höga vågor vars spetsar bröts i vitt skum. Nere vid hamnen var den lilla piren dränkt av högvatten, delar av bryggan likaså. Och i alskogen låg nedblåsta träd vars grenar grep efter dimman med långa kloliknande fingrar. Medan vi var ute och gick berättade pappa om de senaste rönen kring växter. Tydligen kan de kommunicera med varandra. Om t ex ett rådjur kommer och äter på ett träd skickar det ut ett varningsferomon till träden runtomkring som då börjar producera ett giftigt ämne som gör att deras löv smakar illa. Olle åkte ut till Kylören redan igår, värmde upp huset. Blev förkyld på kuppen. När vi kom dit hade han ställt marschaller på bron. Alla omgivande hus var igenbommade. Grusvägen blank av is. Det blev en stilla eftermiddag; sillbord, fika, julklappsöppning. Av pappa fick jag en fin champagne så nu söker jag hitta en anledning att fira. Kanske är det dags för den där förlovningen snart.

Juldagen. Hos mamma. Fler människor. Mer sillbord. Mer fika. Mer julklappar. Vi dricker glögg och vin och julöl. Rogers barnbarn stimmar. Det ena har fått en bok med knappar som gör olika ljud och som han trycker på hela tiden. Det andra springer omkring med ett leksaksflygplan. Olle är fortfarande sjuk men blir piggare när Roger häller upp whisky. På kvällen sitter de och tittar på jaktfilmer medan jag och mamma halvligger i hennes säng, äter (för mycket) knäck och ser flera avsnitt av Mad men i rad. Don är otrogen mot sin nya unga hustru med grannfrun i våningen nedanför. Pete Campbell gör samma sak ute i förorten. Jag får ångest av alltihop. Ångesten resulterar i blixtrande huvudvärk. Går och lägger mig tidigt. Sover sedan tolv timmar i sträck.

Annandagen. Vaknar och känner mig sjuk. Bomull i huvudet. Ont i halsen. Golven gungar lite under fötterna. Jag och Isabelle äter en sen frukost. Utanför fönstren är gården täckt av blöt blå is, åkrarna badar i dimma. Roger är ute och sandar för hästarna som strandat i backen nedanför stallet. Sedan tar han med Olle till skjutbanan där de pangar på siluettbjörnar i kartong. Hundarna torrskäller i hundgården, mamma har tagit med en av dem på promenad och de andra är avundsjuka. Jag sminkar mig noggrant och tar på mig örhängen så tunga att det bränner i örsnibbarna. Några timmar senare kommer släkten på sen lunch. Jag petar i mig ännu mer sill. De andra äter älgfilé. Vi uppdaterar oss om varandras liv.  En av mina kusiner har just kommit hem efter två år i USA. En annan har börjat jobba som filmklippare. Just nu jobbar han med en filmatisering av Per Hagmans Pool. Jag och min moster pratar om skolan. Hon är också lärare. De andra ställer de vanliga frågorna. Hur hanterar man bråkiga elever? Har skolorna en gemensam pedagogik? Vad tycker vi om privatskolor? Min moster ger engagerade svar, inte jag. Inser att jag är oerhört trött på att diskutera skolan.

På kvällen åker jag och Olle till Umeå. Jag äter en snabb middag hos Olles pappa Jens (mer sill) och tar sedan en taxi ned till stan. Jag och taxichauffören passerar det nya kulturhuset och enas om att det är fult. På en krog vid Renmarkstorget sitter mina vänner och väntar. Jag känner mig febrig och har svårt att vara social. En känsla av att befinna sig i en glaskupa. De rekommenderar mig att dricka mig pigg och jag lyder deras råd. Blir snabbt full. Vi pratar om Nordkorea och Sovjet, om de första ubåtarna och om polarexpeditioner. När vi går till Scharinska mår jag illa och allt känns främmande, stan, mitt gamla stamställe. På Scharinska beställer vi in en flaska mousserande vin och dansar oengagerat till 80-talshits. Don’t you want me baby? Don’t you want me? Oh, oh, oh. När vi står ute och röker säger jag till min kompis att det känns som om jag befinner mig på en misslyckad klassåterträff. Konstaterar att jag har svårt att vara mig själv i Umeå och att jag tvingas- eller snarare tvingar mig själv in i en roll jag inte längre kan identifiera mig med.

”Kan du vara dig själv i Stockholm då?” Frågar hon.

Det är något jag aldrig har funderat över. Men när jag väl gör det inser jag att jag nog kan det.

”Det är ju bra.” Svarar hon.

När jag kommer hem igen snurrar allt. Jag ber om socker och får kakor och bullar. En stund senare ligger jag i soffan med en hink och förmår inte svara när Olle pratar med mig. Först vid fyratiden har jag krafter nog att förflytta mig till sovrummet.

Idag. Sover till ett och vaknar med huvudvärk. Jag och Olle dricker kaffe och äter vörtbröd till frukost. Jens äter sill och dricker hemmagjord snaps ”med tydlig malörtssmak men med en för stark biton av honung”. Sedan åker Olle och Jens på ärenden. Varmvattnet har slutat fungera och de behöver köpa en ny beredare. Jens har lagt fram en diktsamling av Tranströmer åt mig att läsa medan de är borta. Jag bläddrar lite i den. Landar i en dikt som heter Balakirevs dröm som handlar om en rysk tonsättare.

Ett mindre krigsfartyg: ”Sevastopol”.

Han var ombord. Besättningsmän kom fram.

”Du slipper dö om du kan spela.”

Jag är för trött för att förstå något, men hinner tänka att jag och Tranströmer saknar personkemi. Jag har läst dikter av honom tidigare. Och jag har läst cirka hundra (eller fler) analyser av hans ”Romanska bågar” när jag jobbade på komvux. Det var en obligatorisk uppgift i deras svenska B-kurs:

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Skäms inte över att du är människa, var stolt! Jag har aldrig skämts över att vara människa. Inte varit stolt heller. Och varför ska man vara stolt? Har svårt att förstå det. Men eleverna gillade dikten i alla fall. Många tyckte att den var djup. Själv tycker jag att den är beskäftig. Typ: ”Nu ska jag berätta något fantastiskt om mänskligheten som ni inte har hört förut. Gissa vad! Vi är mer komplexa än ni kan tro!” Och så ogillar jag det där med ”Mr och Mrs Jones, Herr Tanaka och Signora Sabatini”. Det blir krimskramsigt. Men kanske är de en vink till Bob Dylan, vars låttexter kan vara lika irriterande. But something is happening here, but you don’t know what it is, do you, Mister Jones? Tror inte Dylan visste what was happening heller. Han var hög och skrev en hel del strunt.

När Jens och Olle kommer hem har Olle med sig ett paket till mig. En försenad julklapp. Den innehåller min favoritparfym och Olle påpekar stolt att det är en större flaska än min förra som just tagit slut. ”Den var på trettio milliliter. Den här är på femtio.” Jag skrattar åt honom och pussar honom på kinden. Sen sprutar jag på mig så mycket att ögonen börjar svida.

parfym

Inlägget börjar närma sig sitt slut. Jag skulle kunna fortsätta. Trä den ena lakoniska betraktelsen efter den andra. Läget är förmodligen inte så hopplöst som det låter – det är sjukdom och bakfylla som förmörkar min hjärna. Jag sitter i sängen under ett stort fluffigt duntäcke och mår fortfarande illa. Utanför fönstret är det svart. Jag kan ta ett kort så ni får se. Här, varsågoda:

sovrum

Hursomhelst: Att fortsätta skriva skulle vara meningslöst. Klockan är 22:10. Julhelgen är officiellt över.

Högst upp: Hos pappa. Dagen innan julafton, när snön fortfarande låg kvar.

Jul för mig är att ha dåligt samvete

Över att jag:

  • borde åka upp till Umeå tidigare
  • inte vill åka upp till Umeå tidigare
  • inte har väckt Olle så att han kan byta till vinterdäck på bilen medan det fortfarande är ljust ute
  •  inte har åkt in till stan för att köpa de sista julklapparna
  • inte har städat lägenheten
  • inte har packat några grejer
  • inte har köpt alkohol till annandagsfesten
  • inte kommer att träffa mamma tillräckligt mycket
  • inte kommer att träffa pappa tillräckligt mycket
  • inte kommer att hinna vara i stugan tillräckligt mycket
  • har köpt för många julklappar
  • knappt har råd med bensinen imorgon
  • kommer att dricka för mycket alkohol i helgen
  • redan ätit för mycket godis
  • kommer att gå upp i vikt
  • inte ser framemot julafton
  • stressar fast jag lovat mig själv att ta det lugnt

I slutet av 90-talet gick jag i 9:an

9an

Det är hösten 1998 och jag går höstterminen i 9:an. Min bästa kompis har just flyttat 160 mil bort. Min andra bästis har jag sagt upp bekantskapen med sedan hon, bakom ryggen på mig, blivit ihop med en kille jag varit kär i i över ett år.  Jag bor med mamma och hennes man och min lillebror och lillasyster i en fin våning i en sekelskiftesvilla bredvid Norrlandsoperan. På helgerna äter vi trerätters middagar i matsalen. Ofta spelas det klassisk musik i bakgrunden. Mammas man är civilingenjör och avdelningschef på ett stort företag. Varje morgon stryker han en ny vit skjorta i den lilla korridoren utanför badrummet. Han bär alltid slips och kavaj. Mamma gör också sitt bästa för att vara fin, även om det inte faller sig lika naturligt för henne. Hon har alltid parfym som luktar diskret och gott. I bra form är hon också; springer flera gånger i veckan. Jag springer också. Och bantar och röker. Jag väger 57 kilo, vilket är lite i förhållande till min längd. Min fyraåriga lillasyrra tar regelbundna pianolektioner och min bror stänger in sig i sitt rum med sina tevespel.

Utanför stan, i fabriksorten, bor pappa. Han jobbar treskift och ibland är han deprimerad. För ett tag sedan tog det slut med hans flickvän, som var konstnär och som höll lektioner i kroki. Jag tyckte rätt bra om henne. Även om hon var lite väl flummig för min smak. Pappa berättar att hon har psykiska problem och är ”gränslös”. Det var därför han gjorde slut. Pappa berättar mycket om sitt privatliv och sina känslor för mig. Det gör mamma också. Jag har full koll på vuxenvärlden och vet att dess problem är många. Och avskräckande.

Min storebror har just fått cancer. Pappa skjutsar in honom till sjukhuset en gång i veckan för cellgiftsbehandlingar och man har fryst in hans spermier för att försäkra sig om att de är tillgängliga om han vill få barn någon gång. En dag ser jag honom inne på HM med sin flickvän. Han har rakat munkfrilla och jag undviker att gå fram till honom. Gömmer mig istället bakom en hylla. Nästa gång jag träffar honom är hans huvud kalt.

I skolan har jag ingen att vara med. Förutom en tjej jag egentligen inte tål och hennes beskäftiga pojkvän. Jag biter ihop och står ut när de pratar om alla gulliga ungar de ska få och om hur de ska vara ihop för evigt. Tillsammans går vi på bio och ser Fucking Åmål och efteråt när jag går ensam hem genom stan känner jag mig oändligt deprimerad. Min före detta bästis, klassens ledargestalt, har skaffat sig ett nytt gäng. De hånskrattar efter mig i korridorerna. Och när vi passerar varandra går min före detta bästis rakt in mig, stöter kraftigt till min arm, och låtsas sedan som ingenting. Jag är luft för henne. Hon vill att jag ska veta det.

I min dagbok lägger jag upp strategier. ”Det här är ditt livs största utmaning Sofia” skriver jag till mig själv, ”nu måste du bita ihop och vara stark”. Jag skriver till mig själv att ”du måste acceptera att du är totalt ensam”. Sedan listar jag tio punkter som jag ska hjälpa mig genom detta. En av dom går ut på att jag genom detta eldprov kommer att ”bli väldigt stark på ett mentalt plan”, att jag kommer att ”bli en krigare”. I själva verket är jag livrädd.

Hemma i våningen pratar man inte med varandra. Middagarna är tysta historier. Så har det varit i flera år nu. Mamma och hennes man lever separata liv och uppehåller sig på varsin sida i den stora lägenheten. Jag och mamma är oftast i köket där vi sitter runt bordet med tända ljus och dricker te och äter digestivekex. Och i vardagsrummet huserar mannen, utsträckt i den omklädda femtiotalssoffan och lyssnar på opera så att det dånar ur hörlurarna. När han lyssnar på musik har han alltid ögonen slutna.

På slutet har mamma börjat vara ute på nätterna. Ofta ända till två-halv tre.Vid sju-halv åtta kan hon säga att hon ska ta en promenad och sedan kommer hon aldrig hem igen. När jag ringer till hennes mobil går signalerna fram utan att hon svarar. Jag kan ringa hur många gånger som helst och med flera timmars mellanrum men hon svarar ändå inte. Så småningom går inte ens signaler fram längre utan jag kommer direkt till röstbrevlådan. Jag ligger klarvaken i min säng och stirrar i mörkret och fantiserar om att hon har blivit våldtagen och mördad. Jag ser hennes begravning framför mig. Ett scenario så skräckinjagande att tårarna fryser till is. När hon väl kommer hem och jag möter henne i hallen blir hon irriterad över att jag fortfarande är vaken. Hon säger att det inte finns någon anledning att oroa sig. Att hon bara har varit ute i skogen och lyssnat på ugglor.

Snön kommer tidigt detta år. Termometern visar 30 minusgrader, sedan 40. Mamma är fortfarande ute i skogen om kvällarna och jag vägrar klä mig efter väder. Fortsätter envist att bära min tunna velourkavaj och lika tunna strumpbyxor. Jag har blonderat hår och knallrött läppstift och grova kängor på fötterna. Det händer att jag får höra att jag ser ut som en hora. Man ropar det efter mig på stan. Och det går rykten om att jag legat med en massa folk fast jag inte ens har kysst någon.

En förmiddag på väg till skolan blir jag infångad av ett gäng äldre killar. De ställer sig i en ring runt mig och säger att jag inte får gå förrän jag kysst en av dem. Jag ber dem dra åt helvete och sliter mig lös. De ropar efter mig att jag är så jävla snygg. Fast jag känner mig kränkt blir jag ändå glad över detta – de tycker att jag är snygg! En annan gång bromsar en kille i tjugoårsåldern in bredvid mig i sin bil och frågar om jag inte vill hänga med på en sväng. Han tycker att det skulle vara trevligt om jag kunde bjussa på en avsugning.

Jag är inget ljushuvud i skolan. Går i både stödmatte och särskild engelska. I särskild engelska går skolans tuffa elever. Jag är avståndsförälskad i en av dem, han har sneda ögon och stor fyllig mun och han kastar alltid med luggen. Han brukar käfta emot läraren och kläcker ofta ur sig fyndiga ironier som får mig att fnissa. Vi brukar ha ögonkontakt. Ibland i flera sekunder. Och han brukar vända sig om och titta på mig när jag sitter bakom honom. Men vi pratar aldrig med varandra. Kommer han för nära rodnar jag djupt.

I särskild engelska går också två tjejer i parallellklassen som har börjat samma termin. Den ena har det vackraste hår jag sett – långt, svart och glansigt. ”Som i Organicsreklamen” skriver jag hänfört i min dagbok. Den andra har kortare hår, rubinrött, samma färg som jag själv skulle vilja ha om jag bara var tillräckligt modig. Tjejen med rött hår har en ring i näsan och massor av kajal runt ögonen. Tjejen i svart hår har underbara sammetsklänningar och en vacker lila cape. Hon ser ut som Singoalla på Carl Larssons illustrationer till Viktor Rydbergs saga med samma namn. Jag älskar Singoalla. Brukar sitta i skolbiblioteket och bläddra i den på rasterna.

De här tjejerna är annorlunda och stolta över att vara annorlunda. När de blir förlöjligade av de andra eleverna har de alltid någon giftig replik på lager. Och när det är deras tur att sköta kafeterian för en dag bryter de hiphopnormen och spelar hög aggressiv mörk musik som snabbt blir utbuad av de andra. Jag inser att det är hos dem jag hör hemma. Och att jag måste bli vän med dem till varje pris. Frågan är bara hur jag ska bära mig åt.

Fast jag är ensam är jag inte särskilt blyg. Kaxigheten är en gammal vana. När jag kommer försent, och det gör jag ofta, roar jag mig med att komma med den ena vanvördiga ursäkten efter den andra. ”Jag kunde inte välja färg på sockarna.” Eller ”jag var tvungen att springa hem och hämta en penna.”

Allra värst är jag på extramatten. Läraren, en äldre man med långa hårstrån som sticker ut ur näsan, brukar ställa sig alldeles för nära mig och stryka mina armar. Han brukar säga att jag liknar hans systerdotter. Eftersom jag föraktar honom gör jag mitt bästa för att sätta mig på tvären. ”Glömmer” ständigt min mattebok hemma och slänger mig systematiskt i klassrummets lilla soffa varje gång jag kommer till en lektion. När han ber mig att resa mig upp och sätta mig vid en bänk blundar jag och låtsas snarka. Under föreläsningarna roar jag mig med att rita på bänken och när han ber mig sluta ritar jag lite till. Och när han blir arg skrattar jag åt honom och säger att han ser lustig ut när han är röd i ansiktet.

En dag får han nog. Tar ett hårt grepp om min arm och släpar ut mig ur klassrummet. Drar mig bakom sig tvärs genom skolan, förbi klungor av elever och förbi den fullsatta kafeterian och när han får syn på skolans kurator beordrar han henne att hon ska följa med oss. Han tar mig till skolsyster och placerar mig i en stol framför henne och kuratorn. Ställer sig sedan bakom mig och förkunnar att ”den här flickan är psykiskt sjuk” och att de måste ta hand om mig. När han lämnat rummet brister jag i gråt. Skolsystern och kuratorn tar mitt parti och säger att han betett sig mycket oprofessionellt. Jag hulkar att jag inte alls är psykiskt sjuk och de säger att det är så klart. De tittar på mig med medlidsamma blickar. Sedan får jag ligga i vilrummet resten av lektionen.

På jullovet reser jag till min bästa kompis på Gotland. Hon och hennes familj bor i ett fallfärdigt kråkslott på landet. Gården är igenväxt av hasselsnår och runt omkring breder oändliga åkrar ut sig. Tillsammans cyklar vi i snålblåsten längst övergivna landsvägar och tittar på runstenar och övergivna hus. På kvällarna äter vi nybakt surdegsbröd och dricker te. En kväll åker vi in till Visby och går på disco. Min kompis blir omsvärmad av killar i adidasbyxor och silvriga dunjackor och njuter av deras uppmärksamhet. Själv står jag i entrén och kedjeröker och tänker att vi har glidit ifrån varandra.

På vårterminen sker flera förändringar till det bättre. Pappa kommer ur sin depression, min bror blir friskförklarad och mamma börjar vara hemma på kvällarna igen. Första veckan i skolan sluter jag och min före detta bästis fred efter att ha blivit tvingade att samarbeta på en hemkunskapslektion.

Efter att i månader funderat över hur jag ska lära känna de nya tjejerna utan att ha kommit på en tillräckligt tilltalande plan (det måste ju ske ”naturligt”) ger det sig av sig själv en morgon då jag helt spontant rusar ikapp den rödhåriga på väg till skolan. Hon har lång brun skinnrock, en lång stickad halsduk som fladdrar i vinden och hennes nästipp är näpet röd. Hon verkar inte alls tycka att det är konstigt när jag halar fram min parafras av Edvard Munchs Skriet, som jag ska lämna in till bildläraren samma dag. ”Vad tycker du?” Flåsar jag medan vi går bredvid varandra. ”Snygg” tycker hon och svårare än så är det inte. Vi bestämmer oss för att gå på stan tillsammans redan samma eftermiddag.

Vi blir snabbt ett sammansvetsat gäng – jag, den rödhåriga och den svarthåriga med sin exotiska lila cape. Och eftersom vi alla tre har för vana att klä oss i sammetsklänningar (jag har bytt ut min tidigare punkstil till goth och färgar i samma veva håret svart) döper vi oss till sammetsmaffian. Och vi inrättar ett högkvarter på golvet utanför musiksalen bakom en vägg av överblivna skåp, som vi döper till sammetsmaffians hörna. Där klottrar vi pentagram och upp och nedvända kors på väggarna och skriver högstämda poem på svengelska: ”Under the bloodred moon there was a moonpale child who sucked blood from his parents at night”. Vi har skräckfilmskvällar hemma hos mig och går på skräckfilmer på bio och snart hittar vi ett kafé som blir vårt stamkafé och som har det passande namnet Café Black. Efter skolan går vi ofta till Åhléns musikavdelning och letar skivor.

I min nya look blir jag inte längre kallad snygg. Istället kallar man mig för satanist. Folk skriker det efter oss i korridorerna och på stan: ”Jävla satanister!” ”Jävla häxor!” Ibland skriker de horor också. Och vi skriker tillbaka att de är patetiska svennar som säkert runkar sig själva till sömns om nätterna. En gång lyckas vi provocera ett gäng fulla medelålders män så mycket att de börjar kasta sten efter oss. Och de jagar oss ett helt kvarter och vi hinner faktiskt bli rädda på riktigt.

En dag anförtror mamma mig att vara barnvakt åt min lillasyster och jag tar med henne till centrum där jag låter henne leka med en alkis hund. Hemma introducerar jag henne för Misfits som snart blir en favorit. ”Spökskivan! Spela spökskivan!” Ropar hon skrattande medan hon hoppar för fullt i min säng.

Det blir påsklov och vi upptäcker alkohol och tycker att nu börjar livet på allvar. Vi har börjat hänga med ett par Black metal-killar och på en Black metalfest får jag mitt livs första tungkyss. Jag upplever det hela som avskräckande och det tar sex månader innan jag låter en kille komma nära mig igen.

Och så blir det sommar och vi går ut högstadiet och så börjar en helt annan fas av mitt liv.

Snipp snapp snut, så var sagan slut!

(Ja, jag tröttnade lite på min historia mot slutet.)

Ska skolan nu även fungera som politisk renhållningsmaskin?

…Medierådet (har nu) granskat de ”extremistiska” nätsajterna och i går presenterades betänkandet När vi bryr oss. En utredning som desavouerades på förhand då tre av experterna med nazismforskaren Heléne Lööw i spetsen, tog avstånd från dess slutsatser via Dagens Nyheters debattsida i söndags.

Här föreslås att polis, skolpersonal och socialarbetare ska specialutbildas för att avprogrammera extremisterna. De ska identifiera personer 12–18 år i ”riskzonen”. Metoden, hämtad från Norge, är ”bekymringssamtal”. Den går ut på att kartlägga den potentielle brottslingens hela livssituation och ställa en ”diagnos”.

Om ett mycket tröttsamt och allmänt konstigt förslag här.

Dagens citat

Dagens svenska samhällsdebatt kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare. Det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Läs texten i sin helhet här.

3:e advent

Ingen snö, bara regn. Grå moln och fuktigt dis. Temperaturen ligger runt noll, ibland på några plusgrader. Och jag klär mig dåligt, är konstant frusen och använder värmefläkten hela kvällarna. För ett tag sedan cyklade jag till Ica och blev blöt i håret och nu sitter jag under en filt, med Dagmarsjalen om axlarna, och rättar uppgifter i litteraturhistoria. Eleverna skriver om Stagnelius, om Mary Shelley och Èmile Zola. De skriver om romantik och om människans inre mörker. Är det uppbyggligt eller ej att vara så dyster som Stagnelius? Någon påpekar att ”samhället skulle gå under” om alla vore lika världsfrånvända som honom.

Jag vaknade till sirener. Det händer ganska ofta. Härom morgonen var det skottlossning vid min tunnelbanestation. När jag kom dit hade polisen spärrat av området och patrullerade med hundar. De hade funnit en pistol på spåret. Tjejen som jobbar på Pressbyrån stod utanför dörren och rökte. Sa att de hade gripit en man i 25-års åldern som verkade påtänd. ”Det har ju varit en del nazistaktivitet här på slutet.” Fortsatte hon. ”Det kan kanske vara nåt med det.” Några andra mumlar om invandrare och om knarkuppgörelser.

Idag är det istället en antirasistdemonstration som gått snett. Säkert femton polisbilar passerar utanför sovrumsfönstret, och så ett par ambulanser. Ovanför hustaken patrullerar en helikopter. Jag går in på internet och får veta att demonstranterna har attackerats av glasflaskor och smällare. Ett trettiotal nazister hade kommit dit för att motdemonstrera, men inte på fredlig väg. Det är inte deras stil. Jag går in på en av deras hemsidor och läser att de vill ”konfrontera svenskhatare”. Ett slarvigt hopslängt reportage under etiketten ”kamp”. Förundras över deras pompösa språkbruk: ”När polisförstärkningar anlände till platsen fick den röda pöbeln nytt mod och gick till angrepp. /…/ Polisen på plats uppträdde mycket aggressivt och brukade rikligt med pepparsprej. /…/ Den röda pöbeln fick stå oantastade av ordningsmakten.” ”Den röda pöbeln”, ”brukade rikligt”, ”stå oantastade”. Det hela påminner mig om hur de Black metal-killar jag hängde med när jag var yngre brukade prata. Språket i sig är egentligen inte dåligt, bara gammaldags. Högstämt. Undrar om de läser några böcker? Och i så fall vilka? (Utöver den obligatoriska Mein Kampf alltså.)

I veckan har ju rasism i största allmänhet varit på tapeten i och med Expressens avslöjande kring kommentatorerna bakom Avpixlat. Jag som aldrig varit inne på sidan tidigare var tvungen att gå in och läsa. Där var det upp och nedvända världen: Samhället sett från ett radikalt annorlunda perspektiv. Tonen konspiratorisk. Ilskan stor. En antirasistisk demonstration som hölls i lördags benämns ironiskt som en ”godhetsmarsch”. Ingressen för artikeln, under etiketten ”hybris”, lyder som följer: ”Tidigare idag hölls en demonstration mot rasism och främlingsfientlighet. Genom att samlas, spatsera några meter utrustade med brinnande facklor och till sist skandera de sedvanliga floskelharangerna får den absoluta godhetseliten sin fix.” Samtliga artiklar på sidan andas samma förakt. Jag antar att de som står bakom sidan ser sig som landets enda rakryggade människor – en modig kärntrupp av övermänniskor mot fårskocken/massan. Och allra mest hatar man vad man benämner som ”P K-ankdammen” – de som ”bestämt sig för att uppvisa sin godhet, och få denna bekräftad av meningsfränder.”

Otydligare är vad personerna bakom sidan själva vill. Det mesta de publicerar är just polemik. Och detsamma gäller väl även bland antirasisterna. Jag är inte särskilt intresserad av någonderas anklagelser – de är på det hela taget mycket lättfattliga – utan hur de själva vill se världen: Vad de har för ideal, men också hur de tänker sig att dessa ideal ska genomföras i praktiken. Sverigedemokraterna, som ju envisas med att de inte är rasister, vill minska invandringen och upprätta en nationalromantisk kultur á la slutet av 1800-talet. De vill också ta bort främjandet av mångkultur ur läroplanerna. Svenska motståndsrörelsen – nazisterna som ställde till bråk idag – har luddiga idéer om ”blod och jord” (slagord hämtade från Hitlers tid) och ett slags återupprättande av stormaktstiden där samtliga skandinaviska länder ska gå ihop i en nationalsocialistisk union. (Titta gärna på partiets propagandavideos, de är mycket underhållande). Bland de mer idealistiska bland antirasisterna finns istället en dröm om att (utöver att helt enkelt rädda liv genom att bevilja asyl för så många krigsoffer som möjligt) upprätta en altruistisk gemenskap där människor från olika kulturer friktionsfritt ska leva tillsammans och berika varandra i kärleksfull harmoni. Det båda fraktionerna (både de antirasistiska vänsterextremisterna och de rasistiska högerextremisterna) har gemensamt är att de är romantiker. De vill båda, på varsitt sätt, odla det de betraktar som det ”ädlaste i människan” – storsinthet och tolerans å ena sidan, solidaritet genom ”renrasighet” å den andra. Båda är kollektivistiska till sin natur.

Jag är ingen kollektivist. Och även om jag tilltalas av romantiken som konstriktning har jag ingen romantisk syn på människan. Människor i gemen, både idag och historiskt, har till stor del utgjorts av rovdjur och parasiter, egoister och huliganer. Och det som utmärker vår framfart här på jorden är kanske mer än något annat de krig och den ödeläggelse vi lämnar bakom oss. Men om jag nu ska tala utifrån någon slags idealism så skulle det vara att jag önskade att vi slutade dela upp människor i ”vi och dom”: Rasister och antirasister, svenskar och invandrare, araber och judar, män och kvinnor, homosexuella och heterosexuella, smarta och korkade, goda och onda. Och jag tänker att vi aldrig kommer att uppnå något samförstånd förrän vi lägger ned våra fördomar och skakar hand med varandra. (Men samtidigt tror jag inte heller på detta – inte på riktigt – och antar därför att läget är hopplöst.)

Christine Falkenlands ”Öde”

Som tonåring hade jag ett par litterära idoler; de var Gunnar Ekelöf (som jag fortfarande håller högt),  Mare Kandre och Christine Falkenland. Jag läste och tyckte om några andra svenska författare också; Klas Östergren, Per Hagman, Stig Larsson, Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman samt Ulf Lundell (en udda fågel i sammanhanget men jag läste faktiskt rätt mycket av honom – tyckte att han var underhållande, särskilt när han spydde galla över det svenska samhället). Samtliga författare (utom Ekelöf som ju är poet) övergav jag när jag passerat tjugo. Och sen dess har jag inte läst så många svenskar, skam att säga. Jo, ett par har jag väl läst, men inte särskilt passionerat (fast jag älskar Birgitta Trotzig).

Av mina tonårshjältar intog Christine Falkenland en särskild plats på scenen  – slukade flera av hennes tidiga romaner (Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga, Själens begär + ett par diktsamlingar) och härmade skamlöst hennes stil i mina noveller. Det blev många korta meningar, pauser, betoningar på betydelsemättade ord (åtminstone ville jag att de skulle vara betydelsemättade). Önskar att jag kunde saxa ut några exempel, men de där texterna ligger och skräpar på några disketter nånstans i nån låda på någon av mina föräldrars/för detta styvförälders vindar. (Disketter! Hur skulle jag för övrigt kunna läsa av dem nu, när jag inte längre äger en sån där otymplig gammal burk till dator?)

falkenlandEfter debuten har Falkenland gett ut arton titlar

För att komma till saken: I helgen läste jag Falkenland igen; romanen Öde (utgiven 2003). Det tog inte många meningar förrän jag kände igen mig, både det yttre och inre landskapet är detsamma: Jag berättade för Helenius att jag kom från Bohuslän. ”Jag saknar ön. Varför skulle jag inte sakna mitt hem, den karga ön i det kalla havet, trots att jag inte längre hör hemma där?” Och jag kände igen det ålderdomliga språket och den ortodoxa melankolin: Jag har drabbats av uppvaknandets förtvivlan. Jag kan inte tro. Jag kan inte sluta grubbla. Min sökande hand finner blott törnen, men rosen ej mer.  Och huvudpersonen är precis som man kan förvänta sig: En isolerad, olycklig, djupt religiös kvinna, i denna roman vid namn Siri, vars lidanden bottnar i känslan av att vara oälskad samt  i relationen till en kylig, dominerande, sexuellt sadistisk partner.

Jag funderade över det där under läsningens gång: Falkenlands uppenbara förtjusning i sadomasochismen. Hur hon återkommer till temat i roman efter roman. Det är ingen ”spännande” sadomasochism hon skildrar (eftersom offret inte aktivt uppsöker och njuter av förnedringen) utan en tom glädjelös sådan:

Han hade ett obduktionsliknande förhållningssätt till kvinnokroppen. Min kropp. /…/ Han dissekerade mitt kön, inspekterade och bläddrade med smala, kyliga fingrar i mig, vrängde mig ut och in, drog ut mina inälvor som man rensade en plockad höna. Jag kunde svära på att han var skräckslagen och äcklad hela tiden. Hans fingrar blanka av min sav i skenet från de riktade lamporna. Smärtan var väl inte det värsta, utan detta att bli förtingligad, avskild från mig själv.

Berättelsens fokus ligger dock inte på denna relation, utan på relationen (eller snarare ickerelationen) till Siris terapeut Helenius. Hur hon i brist på bättre alternativ fäster alla sina förhoppningar på honom och önskar att han ska älska och ta hand om henne. Samt hennes frustration över att de omsorger han visar henne är villkorade – begränsad till mottagningsrummets fyra väggar – och inte ges gratis. För att bli sedd av honom använder hon upp hela sitt modersarv, och blir allt mer bitter och uppgiven ju tydligare hon inser att hennes känslor inte är besvarade. Samtidigt är hon skarpsynt nog att inse att hon bara projicerar:

Varför vågade jag inte erkänna för mig själv att jag hade blivit som besatt av Helenius? Denna någon eller ingen. /…/ Hur kunde han betyda så mycket, nästan allt för mig, när jag inte visste något om honom? Var det just därför? Jag var väl inte dum, nog insåg jag att jag projicerade alla mina önskningar, förhoppningar och farhågor på honom. Han var min filmduk. Det spelar ingen roll om jag sade mig att det var så, jag trodde innerst inne ändå att han satt på en skatt, ja, en skattgömma. Han bar nyckeln till mitt liv gömd under sina kläder.

Problemet med Helenius – ”denne någon eller ingen” – är att han inte ger någon respons. Han sitter, osynlig för henne, i en fåtölj bakom divanen hon ligger på. Och varje gång hon kommer med en fråga ställer han en motfråga. Han blir en spegel och hon klarar inte av att möta sin egen spegelbild. Därför letar hon förtvivlat efter någonting annat, något bättre, att fästa uppmärksamheten på. Hon vill inte, tvärtemot vad hon om och om igen påstår, möta sin egen ångest. På grund av detta försöker hon också förbättra den där bilden/täcka över det där tomrummet; gör sig till, sminkar upp sig, väljer att berätta saker hon tror att Helenius vill höra istället för sanningen: Jag låg på divanen och kunde inte ens avläsa Helenius ansiktsuttryck eller blick för att utröna vad han egentligen ansåg om mig. /…/ Hela mitt väsen krumbuktade sig för att behaga och om inte behaga, så provocera, åtminstone spegla sig. Här var jag begränsad till talet, här kunde jag inte använda min kropp. 

Och hon blir rasande när hon inte får den belöning hon strävar efter: Jag hatade Helenius för att han inte ville ha mig. Jag hade förstås inte frågat honom, men jag visste nog att jag måste vara en ömkansvärd figur i hans ögon.

Besattheten vid honom, och vad han eventuellt känner för henne, är intressant läsning. Ena stunden drivs hon av hämndbegär – hon straffar ut honom med tystnad (och slösar på så sätt bara bort dyrbara minuter och pengar), förföljer honom, ringer honom på kvällarna och lägger på när han eller hans fru svarar. Andra stunden ljuger hon ihop drömmar hon tror att han kan vara intresserad och fantiserar om att han böja sig ned och kyssa henne. Delar av romanen blir på så sätt ett kammarspel. Och denna del tycker jag mycket om. (På många sätt är problematiken allmängiltig; människor tenderar ju att fästa överdriven vikt vid dem som struntar i dem. Det är också lätt, och kanske också nödvändigt, att hålla den existentiella svindeln stången genom att ständigt hålla sig distraherad. Att analysera vad andra gör och tycker blir viktigare än att utforska sig själv.)

Den andra delen är mindre intressant. Den som avhandlar hennes olyckliga barndom; hur hon var ett oälskat barn, mobbad i skolan, ful och oansenlig etc. Renodlade offerskildringar är ofta tråkiga att läsa. Tack och lov finns det ljusglimtar i mörkret – hennes kärlekshistoria med byns gifta präst är både spännande och fint skildrad.

Avslutningsvis: Falkenland är inte riktigt lika bra som jag minns henne men fortfarande klart läsvärd.

Fucking radiotjänst

”Hej! Vi tänkte skicka köttinformation till dig varje månad.”

”Men jag är vegetarian.”

”Ja, men eftersom du har en mun så kan du faktiskt äta kött. Hur som helst; för den här informationen ska du betala 2000 kronor per år.”

Eller: Det finns ganska jävla många som har en hemsida men som för den skull inte skickar räkningar till alla som har tillgång till internet.

Eller: Inför en avgift för att komma åt sidan istället era dumma jävla fascistidioter.