Christine Falkenlands ”Öde”

Som tonåring hade jag ett par litterära idoler; de var Gunnar Ekelöf (som jag fortfarande håller högt),  Mare Kandre och Christine Falkenland. Jag läste och tyckte om några andra svenska författare också; Klas Östergren, Per Hagman, Stig Larsson, Hjalmar Söderberg, Stig Dagerman samt Ulf Lundell (en udda fågel i sammanhanget men jag läste faktiskt rätt mycket av honom – tyckte att han var underhållande, särskilt när han spydde galla över det svenska samhället). Samtliga författare (utom Ekelöf som ju är poet) övergav jag när jag passerat tjugo. Och sen dess har jag inte läst så många svenskar, skam att säga. Jo, ett par har jag väl läst, men inte särskilt passionerat (fast jag älskar Birgitta Trotzig).

Av mina tonårshjältar intog Christine Falkenland en särskild plats på scenen  – slukade flera av hennes tidiga romaner (Släggan och städet, Skärvor av en sönderslagen spegel, Min skugga, Själens begär + ett par diktsamlingar) och härmade skamlöst hennes stil i mina noveller. Det blev många korta meningar, pauser, betoningar på betydelsemättade ord (åtminstone ville jag att de skulle vara betydelsemättade). Önskar att jag kunde saxa ut några exempel, men de där texterna ligger och skräpar på några disketter nånstans i nån låda på någon av mina föräldrars/för detta styvförälders vindar. (Disketter! Hur skulle jag för övrigt kunna läsa av dem nu, när jag inte längre äger en sån där otymplig gammal burk till dator?)

falkenlandEfter debuten har Falkenland gett ut arton titlar

För att komma till saken: I helgen läste jag Falkenland igen; romanen Öde (utgiven 2003). Det tog inte många meningar förrän jag kände igen mig, både det yttre och inre landskapet är detsamma: Jag berättade för Helenius att jag kom från Bohuslän. ”Jag saknar ön. Varför skulle jag inte sakna mitt hem, den karga ön i det kalla havet, trots att jag inte längre hör hemma där?” Och jag kände igen det ålderdomliga språket och den ortodoxa melankolin: Jag har drabbats av uppvaknandets förtvivlan. Jag kan inte tro. Jag kan inte sluta grubbla. Min sökande hand finner blott törnen, men rosen ej mer.  Och huvudpersonen är precis som man kan förvänta sig: En isolerad, olycklig, djupt religiös kvinna, i denna roman vid namn Siri, vars lidanden bottnar i känslan av att vara oälskad samt  i relationen till en kylig, dominerande, sexuellt sadistisk partner.

Jag funderade över det där under läsningens gång: Falkenlands uppenbara förtjusning i sadomasochismen. Hur hon återkommer till temat i roman efter roman. Det är ingen ”spännande” sadomasochism hon skildrar (eftersom offret inte aktivt uppsöker och njuter av förnedringen) utan en tom glädjelös sådan:

Han hade ett obduktionsliknande förhållningssätt till kvinnokroppen. Min kropp. /…/ Han dissekerade mitt kön, inspekterade och bläddrade med smala, kyliga fingrar i mig, vrängde mig ut och in, drog ut mina inälvor som man rensade en plockad höna. Jag kunde svära på att han var skräckslagen och äcklad hela tiden. Hans fingrar blanka av min sav i skenet från de riktade lamporna. Smärtan var väl inte det värsta, utan detta att bli förtingligad, avskild från mig själv.

Berättelsens fokus ligger dock inte på denna relation, utan på relationen (eller snarare ickerelationen) till Siris terapeut Helenius. Hur hon i brist på bättre alternativ fäster alla sina förhoppningar på honom och önskar att han ska älska och ta hand om henne. Samt hennes frustration över att de omsorger han visar henne är villkorade – begränsad till mottagningsrummets fyra väggar – och inte ges gratis. För att bli sedd av honom använder hon upp hela sitt modersarv, och blir allt mer bitter och uppgiven ju tydligare hon inser att hennes känslor inte är besvarade. Samtidigt är hon skarpsynt nog att inse att hon bara projicerar:

Varför vågade jag inte erkänna för mig själv att jag hade blivit som besatt av Helenius? Denna någon eller ingen. /…/ Hur kunde han betyda så mycket, nästan allt för mig, när jag inte visste något om honom? Var det just därför? Jag var väl inte dum, nog insåg jag att jag projicerade alla mina önskningar, förhoppningar och farhågor på honom. Han var min filmduk. Det spelar ingen roll om jag sade mig att det var så, jag trodde innerst inne ändå att han satt på en skatt, ja, en skattgömma. Han bar nyckeln till mitt liv gömd under sina kläder.

Problemet med Helenius – ”denne någon eller ingen” – är att han inte ger någon respons. Han sitter, osynlig för henne, i en fåtölj bakom divanen hon ligger på. Och varje gång hon kommer med en fråga ställer han en motfråga. Han blir en spegel och hon klarar inte av att möta sin egen spegelbild. Därför letar hon förtvivlat efter någonting annat, något bättre, att fästa uppmärksamheten på. Hon vill inte, tvärtemot vad hon om och om igen påstår, möta sin egen ångest. På grund av detta försöker hon också förbättra den där bilden/täcka över det där tomrummet; gör sig till, sminkar upp sig, väljer att berätta saker hon tror att Helenius vill höra istället för sanningen: Jag låg på divanen och kunde inte ens avläsa Helenius ansiktsuttryck eller blick för att utröna vad han egentligen ansåg om mig. /…/ Hela mitt väsen krumbuktade sig för att behaga och om inte behaga, så provocera, åtminstone spegla sig. Här var jag begränsad till talet, här kunde jag inte använda min kropp. 

Och hon blir rasande när hon inte får den belöning hon strävar efter: Jag hatade Helenius för att han inte ville ha mig. Jag hade förstås inte frågat honom, men jag visste nog att jag måste vara en ömkansvärd figur i hans ögon.

Besattheten vid honom, och vad han eventuellt känner för henne, är intressant läsning. Ena stunden drivs hon av hämndbegär – hon straffar ut honom med tystnad (och slösar på så sätt bara bort dyrbara minuter och pengar), förföljer honom, ringer honom på kvällarna och lägger på när han eller hans fru svarar. Andra stunden ljuger hon ihop drömmar hon tror att han kan vara intresserad och fantiserar om att han böja sig ned och kyssa henne. Delar av romanen blir på så sätt ett kammarspel. Och denna del tycker jag mycket om. (På många sätt är problematiken allmängiltig; människor tenderar ju att fästa överdriven vikt vid dem som struntar i dem. Det är också lätt, och kanske också nödvändigt, att hålla den existentiella svindeln stången genom att ständigt hålla sig distraherad. Att analysera vad andra gör och tycker blir viktigare än att utforska sig själv.)

Den andra delen är mindre intressant. Den som avhandlar hennes olyckliga barndom; hur hon var ett oälskat barn, mobbad i skolan, ful och oansenlig etc. Renodlade offerskildringar är ofta tråkiga att läsa. Tack och lov finns det ljusglimtar i mörkret – hennes kärlekshistoria med byns gifta präst är både spännande och fint skildrad.

Avslutningsvis: Falkenland är inte riktigt lika bra som jag minns henne men fortfarande klart läsvärd.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s