Dagens citat

Dagens svenska samhällsdebatt kännetecknas knappast av någon intellektuell nyfikenhet på politiska motståndare. Det saknas många gånger en genuin vilja att söka förklaringar till åsikter och preferenser som ligger en bit ifrån de egna. Huvudstrategin för opinionsbildare tycks istället vara fördömande: att högröstat påtala vilka jubelidioter alla andra är. Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Läs texten i sin helhet här.

5 thoughts on “Dagens citat”

  1. Ekengrens text är verkligen mycket bra. Jag stör mig ofta (verkligen, OFTA) på att opinionsbildare, kulturskribenter och andra som skriver om samhället så sällan tycks vilja förstå sin motpart, att tonen alltid är så oförsonlig och fördömande, särskilt när det handlar om säg rasism. Varför blir det så? Har det med att så mycket av den svenska politiska kulturen hämtat sitt innehåll från vänster och att dragningen till dikotomier och aggressiv polemik därför finns inbyggd i vårt sätt tänka politik? Kanske. Kanske är det inbyggt i politiken som sådan. Kanske är jag bara lite för trött för att fundera på sånt här (eller på någonting överhuvudtaget)efter helgens långpannor.

    (Jag har för övrigt en gång i forntiden också skrivit om detta, och även om det känns oändligt förmätet att länka sig själv så tänker jag att sådan är bloggosfären och gör det ändå http://mellanvaratochgorat.wordpress.com/2013/04/18/om-t-s-eliot-publicistklubben-och-politiska-samtal/ )

    1. Äsch, det är inte förmätet – det är dialog. Mycket bra text för övrigt! Det jag kan känna, när jag läser tidningarnas ledarsidor etc, är att jag inte vill bli uppfostrad. Det finns en pekpinnementalitet gentemot läsarna/befolkningen i stort som jag upplever som mycket nedlåtande. (Och som uppenbarligen har mycket negativa effekter eftersom den bara ytterligare spär på missnöjet/konspirationsteorierna bland extremisterna. På senare tid har de opinionsbildande journalisterna dock börjat uppmärksamma denna bieffekt, senast Peter Wolodarski i gårdagens DN, vilket känns bra.) Jag tänker annars att effekterna av vårt rådande, mycket åtsnörda, debattklimat inte torde vara så svåra att begripa: För så har det ju alltid varit, att så snart makthavare (i det här fallet media) blir för auktoritära så kommer upproret (i det här fallet i form av missnöjespartier) som ett brev på posten. Samma sak gäller i klassrummet – en alltför sträng lärare blir en impopulär lärare – och i barnuppfostran – en alltför sträng förälder får förr eller senare upproriska barn. Eller inom religion; fundamentalism föder terrorism och förr eller senare fullskaliga krig. Jag tror att det är viktigt att hysa förtroende för människors omdömesförmåga – ju öppnare debattklimat, ju vidsyntare, mer toleranta medborgare – hoppas jag. Vänliga motfrågor; ”varför tycker du sådär?” brukar också i regel ha en mer positiv inverkan än enahanda skäll. Öppna frågor har också ofta den inverkan att man ger sin meningsmotståndare en chans att se sig själv i spegeln.

  2. Då så, allt är med andra ord i sin ordning. Och tack! (Jag menar givetvis Oscarsson.)

    Jag tror att du har rätt så till vida att själva frågorna borde vara viktigare än svaren. Opinionsjournalistik borde helt enkelt handla mer om att formulera frågor till samhället och problematisera dess grundläggande antaganden. Kort sagt saknar jag intellektuella på ledarsidorna, skribenter som inte bara driver en egen politisk linje utan också gör det med intellektuell skärpa (många buzz words nu känner jag…). I nuläget kan jag på rak arm bara komma på en handfull skribenter som i någon mån lever upp till detta; Sanna Rayman och Per Gudmundson i SvD, och Lena Andersson i DN.

    Jag upplever också problemet som att många som engagerar sig i politiska frågor så förtvivlat gärna vill ha enkla motståndare, några att peka ut som otvetydigt förkastliga. Kanske av rent strategiska skäl, kanske som motbild för det egna identitetsskapandet. Det blir ju onekligen enklare att nå brett genomslag för sina idéer eller sin beskrivning av verkligheten om man kan måla ut motståndarna som fascister eller en viss frågeställning som ett Stort Hot mot demokratin. Den lätthet med vilken man gärna slänger sig med begrepp som just fascist eller rasist upplever jag som mycket oroande. När man gör detta blir det också svårare att skapa dialog och samtal kring de verkligt svåra frågorna (som ju aldrig låter sig fångas i en enkel dikotom logik).

    1. Håller med dig till fullo.

      Uppskattar också Sanna Rayman. Andersson är bra men kan bli lite väl programmatisk för min smak.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s