Vitt och grått

Torsdag 9/1

Idag var jag på Karolinska i Huddinge och tittade på röntgenbilder av min hjärna. Läkaren pekade och förklarade: ”Här är din lillhjärna. Där är din näsa och dina ögonglober. Där i mitten är håligheten med spinalvätska. Vätskan löper genom nacken och ryggraden och går att tappa ut vid ryggslutet när man behöver göra prover.” Hon förklarade att allt som var grått och svart på bilderna i själva verket var vitt och vise versa. Att magnetröntgen alltid tas från fötterna och upp genom kroppen och att det som ser ut att vara höger sida på bilderna i själva verket är vänster sida.

Jag tycker att det är spännande. Det är alltså sådär jag ser ut inuti. Insikten att vi inte bara är de vi vill vara, de vi tror oss vara, utan också en massa andra saker, en sammansättning av blod, celler, synapser, nervtrådar, muskler, elektricitet. Ren biologi. ”Vad som händer när du får ett anfall”, säger läkaren som lovat att förklara så pedagogiskt hon kan, ”är att en av ”stötdämparna” vid ett visst område i hjärnan inte fungerar. De får sig ett slag, skulle man kunna säga, och skickar ut elektriska impulser som först drabbar musklerna i din högra ansiktshalva (eftersom de icke fungerande ”stötdämparna” sitter i den vänstra hjärnhalvan och hjärnans nervtrådar är korsade och först löper mot ansiktet) och som sedan sprider sig över hela hjärnan – som ett åsknedslag – och då drabbar hela kroppen.” Läkaren pekar ut området i min hjärna där attackerna utlöses. Ett avlångt område grå massa kring håligheten med spinalvätska. Massan är oregelbunden, går som i vågor och är grå där den borde vara vit. Så pekar hon på andra sidan håligheten som är jämn och slät och brusigt svart. ”Det är så det egentligen ska se ut.” Området med oregelbundenheterna är ytterst litet. Men det ser mjukt ut. Lite som vadd.

Medan hon pratar  använder hon sig av flera medicinska termer och jag tänker att jag borde skriva ned dem, och också be om kopior av bilderna på min hjärna – utskrifter som jag skulle kunna sätta upp på väggen hemma – men det verkar krångligt och krävande så jag bestämmer mig istället för att försöka memorera. När jag kommer hem och börjar googla dyker inga träffar upp. I minnet har jag gett termerna nya namn. ”Endikär massa” skriver jag och får upp träffar från spanska sidor. Det spelar egentligen ingen roll.

Jag lider inte. Konstaterar jag när jag sitter i fåtöljen på neurologimottagningen och väntar på att bli uppropad. Framför mig bubblar ett stort akvarium med blått vatten, blå fiskar. Vit sand och böljande gröna växter. Ljuset från akvariets lysrör, fiskarnas långsamma rörelser, fenorna som liksom fladdrar. Det är fint, som en vakendröm. En man har placerat sig direkt framför det. Sitter hopsjunken i en stol, klädd i säckig jacka, och nästan trycker näsan mot akvariets ruta. Som om han ville bli ett med världen där innanför. Jag förstår honom. Och tycker synd om honom.

Genom neurologimottagningens väntrum passerar människor med dysfunktionella kroppar. Några går krokiga i ryggen med hjälp av kryckor och drar ena foten bakom sig. Deras blickar stint fästa mot det gröna laminatgolvet. Det ser jobbigt ut. Och är säkert jobbigt. Människor vill inte ådra sig andras blickar för att de är avvikande utan för att de är speciella, vackra. Att vara en drömskt slumrande akvariefisk är bättre än att vara handikappad. Kanske är det så den där mannen tänker. Och i nästa stund tänker jag att han lika gärna hade kunnat vara jag. Om jag hade drabbats av en svårare sjukdom än den jag nu dras med. Att jag är en lycklig människa. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s