Skogsliv i Nackareservatet

Idag lyser solen på en disigt blekblå himmel. Igår lyste den också. Gud hörde helt enkelt min veklagan, avbröt sitt engagemang i världens konflikter och sa ”Sofia, du förtjänar vackert väder”. Så igår gällde det att visa en viss tacksamhet. Jag och Olle drog därför på oss Praktiska Kläder (i mitt fall kängor och urblekta jeans), fyllde våra ryggsäckar med korv, bröd och diverse elddon och tog tunnelbanan till Bagarmossen. Att gå från Bagis till vår eldplats i Nackareservatet (för vi har en stammiseldplats, det ni, på en undanskymd udde vid Söderbysjön) tar ungefär 40 minuter, och under promenaden samlade vi som vanligt kvistar och sågade upp nedblåsta trädstammar att elda med. (Man känner sig lite knäpp när man går omkring med famnen full av torkat granris, som häxan i Blair Witch Project i färd med att samla material till någon voodooinstallation, men man känner sig lite duktig också.)

I Nackareservatet är man inte direkt ensam. Vackra dagar är skogen lika full som ett varuhus en lördagseftermiddag, där vimlar av solkonsumenter. Främst sportfånar, men också tanter och farbröder, svamp- och bärplockare, hundar, barnfamiljer, väninnor, ungdomsgäng, semikändisar (ja, en gång träffade vi i alla fall Stefan Sundström som frågade oss om vägen på utpräglad söderkisdialekt: ”var e tunnelbanan?”). Och galningar.

För det finns en del galningar i skogen också. Folk som bara står och glor med vilda blickar. En gång, när vi lämnat stigen vi gick på och således var vilse, träffade vi en man på ett berg. Han dök upp bakom några buskar och stod och tittade på oss, och hans blick var tom och hans kläder förfallna och han svarade inte på tilltal. En annan gång stod en annan (ung) man och lurade på oss i närheten av vår brasa. Han stod där kanske tio minuter och bara glodde. Och han var uppumpad och hade hård blick och jag blev rädd att han skulle överfalla oss. Olle famlade rentav efter morakniven. Men sen gick han.

Igår var det däremot inte så mycket folk i skogen. Förmodligen p g a årstiden. Och det var svårt att göra upp eld; kvällen innan hade det hällregnat. All ved vi samlade ihop var sur. Vi fick jobba med torra småflisor, fuska med bomullstussar doppade i vaselin. Men det tog sig till sist. Efter kanske 45 minuter hade vi en ordentlig brasa; även blöt ved brinner när underlaget är tillräckligt varmt. Jag täljde grillpinnar och satt sedan och solade medan Olle slet. (Olle tycker att det är mycket spännande att göra upp eld och jag får absolut inte hjälpa till – jag kan dock göra upp eld, måste jag understryka, annars vore jag ju ingen äkta norrlänning.) Sen gick solen i moln och stannade kvar där, lite snopet kändes det. Men det var ändå bättre än att sitta inne och svära över regnet.

När vi kom tillbaka till Söder ville jag gå in på ett mysigt litet kafé och ta en latte men Olle vägrade i sten: ”Vi stinker! Det är skämmigt!” Jag insåg att jag inte har vett att skämmas över sådana saker, men ja, vi stank verkligen rök. Kontrasten mellan natur och kultur. För att gå på kafé krävs annan klädkod, andra dofter. Och idag ska istället ta en promenad inne i stan, runt Djurgården. Då byter jag till Miss Dior och en fladdrande sjal istället. Hej hopp.

Högst upp: Söderbysjön på sommaren

Hej, jag bara skriver

Jag har köpt potatis, purjolök och grädde, ska göra potatis- och purjolökssoppa. Mitt standardnummer när jag ska laga mat (jag lagar mycket sällan mat). Till det en baguette och en flaska Alsacevin: Gustave Lorentz Riesling Réserve närmare bestämt , ett mycket trevligt vin som också går att dricka på fest, som det är, utan något till. (Tydligen ska det dock passa bra till dessertostar.) Se! Jag vintipsar. Bra där.

Bra vin, snygg logga

Idag är jag trött. Och när jag är trött blir jag intolerant, orättvis. Retar upp mig och dömer ut, tänker taskiga saker. Som om den äldre damen på Systembolaget som stod i kön framför mig och bara pratade och pratade med mannen i kassan, klagade över något och vägrade blidkas, och som blankt struntade i att kön bakom henne bara växte och växte. Jag tänkte flera elaka tankar om henne, och sen på vägen hem blev jag förbannad på lyxbutikerna på min gata, de som ståtar med en handfull exklusiva produkter – handfat i natursten,  ett par stylade träskor, flytande ekologisk tvål i bruna glasflaskor. De har aldrig några kunder, ändå finns de här, i de här tjusiga lokalerna i det här dyra området. Hur? Varför? Vad är grejen? På gatan bredvid ligger nån slags utställningslokal med säkert sex-sju meter i takhöjd, om inte mer, som ställer ut tre toppiga koner i virat trä, blekt rosa och blå, och sedan har vi den här butiken som heter ”Regn” som enbart säljer designer-regnkappor. Fast den butiken hade i alla fall en bra dag i lördags, när det var dåligt väder.

Butik i vårt hus

Jag bor i tjusiga kvarter nu. I SoFo. På Hipstersöder bland människor som inte vill bli kallade hipsters. Det har debatterats en del om hipsters den senaste veckan, i krönikor skrivna i affekt mot 5:ans nya humorserie. Om  hipsterns vara och ickevara. Tänker att det väl inte är en så stor grej egentligen? Hipsters är väl bara före detta indierockare som börjat tjäna pengar? Och att bli kallad hipster är väl inte särskilt stigmatiserande, inte som att bli stämplad som ”våldtäktsman” eller ”högeraktivist” direkt. Ack, medelklassproblem!

I veckan har jag haft Förintelsetema på mina lektioner. Idag såg vi en dokumentär där de lastade en massa utmärglade lik på vagnar. De bara kastade de här liken i luften, som mer liknade skelett med lite skinn på, än människor, och de föll så otäckt. Lealöst på varandra i en stor hög med huvudena och nackarna i onaturliga positioner. Vi såg avrättningar också. Något svart litet bylte, en mor som skyddade sitt barn, i en vallgrav. Först stod de upp, sedan ryckte de till och ramlade ihop. Hur snabbt man kan gå från levande till död. På en sekund bara. Ofattbart. Några grät. Kanske grät jag också. Rektorn sa att min eyeliner var utsmetad efteråt. Jag minns inte. Får liksom en blackout av sånt där.

”Förintelsen är så uttjatad” sa någon. ”Man kan redan allt om den.” ”Oroa dig inte” svarade jag, ”vi ska gå igenom kommunismens folkmord också. Och folkmorden i Jugoslavien och Rwanda, om vi hinner.” Varför då? Eftersom det ingår i läroplanen. Och eftersom man tidigt måste lära sig att människor är djur? Är nöden tillräckligt stor äter man varandra levande. Fast är det hela sanningen?

Det är svårt att förstå att ideologier kan skapa sådan fanatism, sådan galenskap. I ”Schindlers list” som vi såg i måndags kommer den stora skurken, Amon Goeth, inte från några desperata förhållanden. Han växte upp i en bokhandlarfamilj i Wien. Han var förmodligen akademiskt skolad. Två fruar och barn hade han hunnit med innan han tog platsen som chef i koncentrationslägret i Płaszów. Och inte heller där var han utsatt; han hade en vacker älskarinna, en skådespelerska, som dyrkade honom. Och han hade gott om vänner och smorde kråset varje kväll. Ofta höll han fester i sin flotta villa och blev full som ett svin. På bilder av honom (autentiska alltså) är han fet, tycks förnöjsam, som om han inte hade ett bekymmer i världen. Ändå hade han det där behovet – att skjuta prick på fångar från sin balkong. Övade sin precision får man anta. Och tortera folk i mängder.

Goeth på sin balkong

Goeths älskarinna; Ruth Irene Kalder

Goeth dömdes för massmord och brott mot mänskligheten av domstolen i Kraków och hängdes 1946. ”Heil Hitler” ska ha varit hans sista ord. På bilder från tiden för rättegången ser han absurt munter ut. Av rent trots kanske? Kalder tog självmord 1983, hon hade romantiserat Goeth i flera decennier efter hans död, men till sist hann skuldkänslorna ikapp. Eller något annat.

Idag på bussen hem läste jag ut min tredje Durasroman, ”Älskaren”, denna gång. Duras skriver fint om döden och om levandet som en odödlighet:

Man borde förbereda folk för dessa saker. Tala om för dem att odödligheten är dödlig, att den kan dö, att sådant har inträffat, att det fortfarande inträffar. Att den inte ger sig till känna som sådan, aldrig, att den är bedrägligheten själv. Att den inte finns i det enskilda utan bara i princip. att vissa människor kan dölja den inom sig, på villkor att de inte vet om det. Liksom att vissa andra kan uppfatta dess närvaro hos dessa människor, på samma villkor, att de inte vet om sin förmåga. Att det är medan det levs som livet är odödligt, medan det är vid liv. Att odödligheten inte är en fråga om mer eller mindre tid, att den inte är en fråga om odödlighet, att det är frågan om något annat, som förblir okänt. Att det är lika falskt att säga att den är utan början eller slut som att säga att den börjar och slutar med andens liv, eftersom det är anden den är delaktig av och jagandet efter vind. se på den döda ökensanden, på de döda barnens kroppar: odödligheten tar inte den vägen, den stannar och går runt.

Hon skriver sådär, Duras. Tar hela tiden omtagningar. Meningar på ett och samma tema upprepas i olika variationer. Prövas ut, förkastas, omformuleras, skrivs igen. Och igen. Att läsa henne blir stundvis att göra sig ett med hennes skrivprocess. Jag kan ha lite svårt för det. Uttryck dig tydligt männska! Var konkret! Välj en mening och håll fast vid den. Gå sedan vidare. Samtidigt är det här sättet att skriva effektfullt på så vis att du vaggas in i ett tillstånd. I Duras fall ett tillstånd av stagnation och melankoli. En skenbar död, komplex genom sina krampryckningar.

Duras kommer aldrig att bli en favoritförfattare. Ändå läser jag henne. Tycker att hon är bra. På slutet har jag överhuvudtaget bara läst. Jag köper en bok, läser den, lägger den åt sidan. Köper sen en till. Jag har liksom en läshunger. Vill bara äta ord. Och då måste det åtminstone vara kvalitativa ord. Jag klarar inte av dålig litteratur. Lider med meningar som faller platt. De förtjänade liksom ett bättre öde än så – de där orden som ingår i dem.

Att läsa är också att inreda sig själv, brukar jag tänka. De enskilda meningarna blir till gobelänger, mattor, gardiner. Vackra, mjuka miljöer att vistas i.

Nu måste jag sluta, har skrivit nog för idag. Dags att ta tag i den där soppan.

Förälskelse, men utan riktning

I flera dagar nu har jag gått omkring och känt mig förälskad. Jag har pirr i magen och fjärilar i bröstet, milda vindar i huvudet och mer stuns i benen. Häromkvällen låg jag vaken, jag hade just lagt mig, och bara kände mig så… lycklig. Och förväntansfull. Det kändes som om jag såg framemot något – en date, en fest – och nästan var lite otålig eftersom jag planerat i detalj hur jag skulle se ut och bara väntade på att få slå världen med häpnad: ”Oj, så vacker hon är!” Liksom.  Grejen är bara den att jag varken har en ny outfit eller ska på date eller fest och att det inte hänt eller ska hända något särskilt. Det är klart att jag alltid är lite kär i Olle men det har jag varit i över fyra år nu så det är inte det. Det är något annat. Det känns som om en god fe just blåst silverstoft över mig och sagt att alla mina önskningar kommer att besannas. Som om jag vore Askungen i trädgården inför den stora balen.

Kan man vara lycklig utan någon orsak alls? Nästan svämma över av förälskelse utan att känslan är riktad mot ett särskilt mål? Kan man vara lycklig i sig själv? Det är klart man kan, men de gånger det händer är det förvirrande. Vi, jag, är ju så invanda vid att lycka måste kanaliseras genom ett särskilt medium, genom en annan människa, genom en händelse, genom en (ny) pryl. Något som måste förföras, invaderas eller köpas. Som kräver ansträngning av något slag.

Inför 2014 lovade jag mig själv att lyssna mer inåt.  Jag bestämde mig för att ta reda på vad jag vill, vem jag är och inte låta mig själv förflyktigas in i ett blurr av vad jag inbillar mig är omvärldens förväntningar. Jag bestämde mig för att skaffa mig mer integritet, stå mer för vem jag är, vara både tuffare och mjukare. Det känns som ett bra beslut. Särskilt detta att inte urskuldra mig var ett mål. Och att sluta raljera, dividera, relativisera. För det är något jag är bra på: Kika på mig själv liksom på distans och genskjuta mina naturliga impulser med korrigerande instrument: Tycker du verkligen det där? Tar du inte i för mycket nu? Är det där det bästa du kan åstadkomma? Kan du inte vara lite mer si och lite mindre så? Det är tröttsamt i längden. Att hålla tillbaka så mycket. Men också att spy ut så mycket. För det blir ju lätt så, att man, om man ständigt övervakar sig själv, blir frustrerad och briserar i små bittra attacker. Av självförakt hänfaller åt för mycket ironi, sarkasm. Att man eftersom man är så kritisk mot sig själv också blir överdrivet kritisk mot andra. Att man hela tiden känner att man måste ligga ett steg före för att avvärja eventuella överraskningar.

Jag dricker alltid yogite på morgnarna. Te och surdegsknäckebröd (speltdinkelbröd – otroligt gott) och jag doppar mitt bröd i teet så att det blir mjukt och går snabbt att äta. Och så dricker jag morotsjuice. Konsumerar löjligt många Brämhultsflaskor per vecka (tillsammans med snuset är det min dyraste last). I alla fall, ni som druckit yogite vet att det brukar stå små budskap på lapparna som är fästa vid tepåsarna. Jag är löjligt förtjust i de där budskapen. Läser dem som om de vore små presenter. Och då och då står det något som jag tycker är så bra att jag måste spara dem. Då klipper jag av snöret och lägger lappen på hyllan ovanför spisen och sen ligger den där några månader tills jag till sist slänger den vid någon storstädning.

Härom morgonen stötte jag på en sådan lapp. Där stod ”not giving love is what hurts”. Jag slogs av att det var något jag aldrig tänkt på. Och jag var nästan på väg att spara lappen men sedan tänkte jag att det inte behövdes. Att budskapet redan gått in. Och det är klart att man kan avfärda det där som billigt New Age-trams, en klyscha, men jag vill inte det. För även om det är naivt så är det också sant: Att hålla tillbaka kärlek, både kärlek till sig själv och kärlek till omvärlden, är energikrävande. Och ja, det gör faktiskt ont.

För många år sedan, när jag just gjort slut med min kille som jag varit tillsammans med av och till under flera år och mina vänner hade flyttat från stan och jag just blivit uppsagd från mitt jobb och inte hade någon lägenhet, fann jag mig själv helt utelämnad och ensam i världen, och jag var så olycklig att jag trodde att jag skulle dö. Då vann jag en liknande insikt. Jag insåg att läget var så hopplöst att det inte kunde bli värre. Att jag nått en slags botten. Det var i december och jag bodde en månad i pappas hus i fabriksorten vid kusten medan han och hans flickvän var i Thailand. Meningen var att jag skulle vattna blommorna och styra undan snö. Och det var verkligen mycket snö. Jag skottade varje dag. Och tog långa promenader längst ensliga skogsvägar. Och om kvällarna satt jag i fåtöljen i vardagsrummet och läste och skrev och lyssnade på väggklockan som slog med höga regelbundna slag. Det kändes som om den räknade de tomma minuterna i mitt eländiga liv.  Och som om det alltid, alltid skulle vara eländigt från och med nu. Och efter några dagar insåg jag att jag inte kunde låta det fortgå så. Att jag måste göra något.

Men vad kan man egentligen göra när man är alldeles ensam? Jag kunde inte fly någonstans, inte ta bussen in till stan och träffa någon, det fanns inga distraktionsmoment att tillgå. Ingen annanstans än i böckerna, i naturen, och i mina egna texter. Till en början flydde jag in i rökning. Köpte cigaretter som jag rökte ute på bron om kvällarna när månen slog  gnistor i den blå snön och jag tänkte att jag ju alltid kunde röka ihjäl mig. Få cancer eller nåt. Outsäglig melankoli var vad jag kände. Men också något annat. Det fanns något romantiskt i vemodet. Något bittert sött.

Efter ett tag slutade jag med cigaretterna och började meditera. Och upptäckte en befrielse i att släppa allting och bara koncentrera mig på mina andetag. Andas in och andas ut i minuter, i timmar. Jag hade tid att göra det; oändlig tid att göra just ingenting. Och ju mer jag andades ju mer klarnade världen. Jag insåg att den också existerade i sig självt, levde ett hemligt och självständigt liv mig förutan. Och att den inte behövde vare sig mig eller mina definitioner. Att jag inte kunde fånga den, inte tämja den, inte styra den. Att vi var skilda entiteter, den och jag, och att jag, om jag ville, kunde ta klivet ut ur mig själv och in i den, men att den inte kunde ta klivet in i mig, om jag inte tillät det. Jag stod inför valet att fortsätta odla min hopplöshet och därmed isolera mig själv, eller att lämna mina ramar och göra mig delaktig. Jag valde det senare alternativet. Det var ett av de viktigaste, och bästa, beslut jag tagit. Men det var också ett osynligt val. Ingen visste ju om det. Knappt ens jag själv. Det skedde liksom instinktivt. Och i samma veva förstod jag också att jag inte hade rätt att kräva en massa saker. Att jag måste vara ödmjuk.

Det ordnade sig sedan. I januari skrev jag in mig på grundkursen i historia. Flyttade in i en studentkorridor (ironiskt nog på en gata som hette ”Historiegränd”). Jag försökte att vara öppen mot alla jag träffade, att inte, som jag brukade, döma dem på förhand. Så småningom lärde jag känna nya människor. Jag träffade min bästa vän. Hängde dagligen på kaféer. Började gå ut på helgerna. Men jag fortsatte att meditera. Jag mediterade varje dag i över ett år. Och viktigast av allt; jag kände mig tillfreds. Inte alltid lycklig, men lugn. Trygg i mig själv.

Intellektualism är motsatsen till religiositet. Det ena kräver att man förhåller sig kritisk, det andra att man ger sig hän. Det ena följer ett logiskt schema, det andra att man släpper greppet om logiken. Det ena handlar om att behålla kontroll. Det andra om att släppa kontroll. Det är svårt att få ihop. Under åren på universitetet reviderade jag min kortvariga religiositet (om man nu kan kalla den känsla jag upplevde den där decembermånaden religiös, men jag tror att den var det) och ersatte den med förnuft. Också det befriande (för förnuft och framförallt objektivitet håller ju känslorna på avstånd). Ändå behöll jag ett litet korn av det där andra – en inre vadd att falla tillbaka på. Och i diskussioner om livets mening och om existensen av en gud, om en allomfattande själ, tenderade jag och tenderar fortfarande att försvara den religiösa livskänslan. Och när till exempel Olle, som är strikt logisk, griper sig an denna känsla med mätinstrument och envisas med att tvinga ned den i en greppbar form, psykologisera och avkläda den, tenderar jag att avsluta diskussionen. Jag vill inte att någon petar i det där… heliga. För det finns ingen form(el) att blottlägga. Precis som luften vi andas inte går att fånga med händerna.

I långa perioder glömmer jag bort min religiositet. Jag tillber ju ingen gud, går inte i några mässor. Evangelierna, som jag läst, liksom hela Nya Testamentet, betyder mycket lite för mig (Petrus skrifter berör mig rentav illa). Däremot tycker jag om Mäster Eckhart, Therese av Avila, mystikerna. Både de muslimska och de kristna. De som ofta ansågs som kättare på sin tid. Och jag tycker om Gunnar Ekelöf – som också är en slags mystiker i den mening att han beskriver naturen som besjälad. Och jag tycker om, vilket jag nämnt tidigare, den walesiske prästpoeten R. S Thomas. Och Etty Hillesum; judinnan som fann gud under nazisternas förföljelser, som inte övergav sin tro ens under tiden i koncentrationslägret, i sin sista stund.  Och jag tycker om May Sarton. Och poeterna under romantiken. Det finns mycket bra litteratur av andlig art.  Jag tror också att det är dit, till de tillstånd denna beskriver, som själen trängtar. Oavsett om själva människan som besitter den kallar sig ateist.

Ja, jag tror att vi alla besitter en själ. Och att religiositet är det enda som i längden gör lidandet uthärdligt. Att det är därför så många missbrukare och svårt sjuka, oavsett hur icketroende de varit tidigare i sitt liv, ofta blir religiösa när de till sist sluter fred med sig själva, med sin situation, med sitt misslyckande.  Att vara religiös är att ha ett inre tempel som alltid står på glänt, som det när som helst är möjligt att träda in i. Vila ut i. Men jag tror inte på en gud i bestämd gestalt, inte på ”en gubbe i himlen”. Mäster Eckhart skriver: ”Den som söker Gud i en bestämd gestalt, han tager denna och går miste om Gud (…). Men den som söker Gud utan gestalt, han griper honom som han är i sig själv.”  Så tror jag att det är.

Ja. Den här texten tog en annan vändning än jag tänkt. Men jag tror att det kanske är på grund av det här, känslan av frid som uppstår när man slutit fred med sig, som får mig att känna mig förälskad. Och förväntansfull. Att mitt nyårslöfte håller på att öppna nya dörrar.

Ditt och datt: om vin, teveserien Girls, blommor, sommarromaner, feminism med mera

Hej, ikväll dricker jag Côtes-du-Rhône och äter lantbröd. Om jag inte hade en matfixerad sambo, som tycker att man ska äta Rejäla Middagar Varje Dag, så skulle jag förmodligen nöja mig med detta. Det är så gott med bröd och ost, ibland tänker jag att jag inte har behov av att äta något annat. Fick förresten en sådan lust igår att börja skriva en alkoholspalt här där jag skulle presentera olika drycker, främst viner, jag tycker om. Ge tips, skriva lite recensioner och sådär – ge bloggen en vällustig, levnadsglad touch! Kanske skriva lite om mat också. Och om efterrätter och choklad. Jag äter ju, på grund av Olle och genom jobbet, ofta god mat (men lagar sällan någonting själv) och genom jobbet också mycket snask. Praliner, bakelser, tårtor och sånt. Mycket trevligt! Men den här spalten får vänta ett slag, måste samla lite uppslag först. Typ: Vilket mousserande vin passar bäst till chokladdessert? Det vore något att undersöka.

jordgubbsbakelserElevbakelser från jobbet – nån slags jordgubbsmoussegrej (måste börja anteckna vad saker heter)

Idag har jag istället lust att bara småprata. Prata som man gör med vänner, om ditt och datt. Smågrejer jag tänkt på på slutet som inte är det minsta tungviktiga. (Och nu kom Olle hem och plockade fram borrmaskinen, just nu borrar han hål i väggen bredvid mig. Sätter upp en hylla. Olle gillar att borra och skruva i saker och reparera sånt som gått sönder. Bredvid mina klassiker i bokhyllan står titlar som ”Reparera själv” och ”Laga själv”. Jag kan tycka att det är lite estetiskt motbjudande men det är sånt man får ha överseende med när man flyttar ihop med nån.) Det jag skulle vilja prata om, eller skriva om snarare, är teveserien Girls, Belinda Olssons ”Fittstim – min kamp”, liberala debattörer, sommarromaner… Får se vad det blir. (Nu har Olle satt upp hyllan och ropar ”titta vad duktig jag är! Tänk vilken händig kille du har!” och langar belåtet upp whisky och champagne och en konservburk oliver på hyllplanen.)

Girls: Jag har just börjat se den här serien, sett kanske fem avsnitt på SVT Play, och tycker att den är mycket underhållande. Vet att den jämförts med Sex and The City för att den handlar om kvinnor och vänskap och kärleksrelationer i New York, men det finns ju inga likheter i övrigt. Till skillnad från kvinnorna i SATC är de här tjejerna mycket mindre lyckade, nästan trashiga på något sätt. Dock: Meningen är väl, i båda serierna, att man ska identifiera sig med karaktärerna. (Minns hur jag och mina kompisar i början av 2000-talet ägnade en del bryderier kring vilka vi var i Sex and The City. Jag var naturligtvis Carrie eftersom jag var blond, neurotisk, hade författardrömmar och föll för svåra män. Maria, som var äventyrlig och lite sexuellt frigjord sådär, var Samantha, och Alice, som gillade att baka och pyssla med hemmet och som drömde om att hitta den stora kärleken, var Charlotte. Ingen ville vara stackars Miranda, som för övrigt är min favoritkaraktär.)

I Girls kan jag däremot inte hitta någon att identifiera mig med och det har inte bara att göra med att jag har blivit äldre. För de här tjejerna är utomjordingar. I alla fall Hannah, Shoshanna och Marnie som bara är helt… obegripliga. Särskilt Hannah. När jag tittar på henne tänker jag att hon är precis den personlighetstyp som jag brukar fungera sämst ihop med. Som är gränsöverskridande på det där smygande, obehagliga sättet som brukar göra mig osäker och vimmelkantig och på dåligt humör. Och Shoshanna är så hysterisk att jag blir matt och Marnie är en streber. Det skulle vara Jessa då, hon är åtminstone lite cynisk och verkar ha fötterna på jorden. Däremot är det inte särskilt viktigt för mig längre, det här med identifikationen. Numera uppskattar jag, både i filmer och böcker, snarare att stöta på människor som inte liknar mig. Det är kul att studera karaktärer jag aldrig skulle hängt med i det riktiga livet. Få en chans att lära känna dem mot alla odds kanske.

Jättesnygg skådis (i serien doktor) som Hannah hade sex med för några avsnitt sen

Sommarromaner: Jag har kommit halvvägs i ”Simma hem” – som är helt fantastisk – och slogs av att det är den tredje sommarboken jag läst efter jul. Först var det ”Döden i Venedig” och sen ”De små hästarna i Tarquinia”, som båda utspelar sig i ett högsommarhett Italien, och nu är det som sagt ”Simma hem” som utspelar sig på ett likaledes hett Rivieran. Innan jul läste jag Henry James ”Jeffrey Asperns brev” som liksom ”Döden i Venedig” tar plats i ett somrigt Venedig. ”Lol V. Steins hänförelse” var också en sommarroman. Vad mer? I ”Bönbok för en vän” var det också sommar, liksom i ”Ett eget rum”.

Nice. Kom ihåg att jag tyckte att det var en skräpig, förfallen stad full med snobbiga tanter med vidriga Bichon Havanais-hundar (ni vet, de där vitlockiga hundarna som ser ut att blöda från ögonen). Marie Antoinette hade sådana, om jag inte missminner mig.

Venedig, lika förfallen, men på ett mycket mer tilltalande sätt. Kyparna i turistkvarteren är dock lika vidriga som knähundarna på Rivieran. 

Vet inte om det är en slump eller om det är D-vitaminbristen som driver mig i famnen på denna fiktiva sol. För det känns nästan som om det är sommar när man läser om sommaren. När jag läste ”De små hästarna” kunde jag nästan simulera fram svett. Och det kändes hela tiden som om jag nyligen hängt på stranden (och var bakfull på Campari). Det finns ju de som hävdar att sommarromaner ska läsas om somrarna, åtminstone skriver Annina Rabe i förordet till sistnämnda bok att hon alltid läser den under semestern, men det borde väl vara tvärtom? På vintern behöver man ju sommaren mer, känner en större längtan efter den. Och sen när det väl är sommar och man svettas som en gris och ens lår klibbar ihop under klänningstyget, kan man finna en mental svalka i att läsa romaner om vintern.

Allmänt om sommaren och om min framtida trädgård: Jag kan ha vissa problem med den riktiga, reella sommaren eftersom jag hatar att svettas och eftersom jag känner mig ful och klumpig när jag är lättklädd. Brukar också känna mig smått ”avslöjad” i ljuset, månar om min kvinnliga mystik och den tenderar att svika mig när det plötsligt går att syna minsta por. Rent estetiskt föredrar jag därför hösten och det beslöjande skenet från stearinljus.

Samtidigt älskar jag -vilket är mycket originellt av mig – allt annat med sommaren; blommorna, havet, de långa ljusa nätterna, ledigheten, alla kvällar på balkongen… Att, som jag, tillbringa sina semestrar i ett sommarhus, innebär däremot inte bara slappande. Förra sommaren förde jag till exempel ett aldrig upphörande krig mot både brännässlorna, myrstackarna och husets sjuttioen miljoner spindlar. (Jag dödade myrorna med Myrr, gud vad jag hade dåligt samvete efteråt, kände mig som Hitler och var tvungen att supa mig full för att döva samvetet. Sen på natten smög jag ut, berusad, och stirrade på alla nervskadade stackare som låg på rygg och sprattlade med benen. Jag kommer aldrig till himlen efter det här, tänkte jag.) Men jag älskar sommarens arbete! Att plantera och vattna och skörda kryddor – mängder med dill till den smörslungade potatisen och basilika till de söta saftiga hemodlade tomaterna – och beskära buskar och kratta nyslaget gräs. Det får mig att känna mig verklig. Och nu måste jag drömma mig bort: Kanske ska jag den här sommaren äntligen göra slag i saken och plantera rosenbuskar? Jag vill ha samma som mormor: Tuscany Superb. De blommar i mängder och doftar starkt och ljuvligt. Och så kan man plocka nyponen sedan och göra nyponsoppa.

blomster

Andra blommor jag vill ha på gården: Lupiner. Jag älskar lupiner och de sprider sig som ogräs vilket är jättebra. (Jag planterade lupiner för två år sedan men de har sorgligt nog fortfarande inte visat sig… ska definitivt ta nya tag i år.) Och jag älskar pioner och brandgul lilja och violer och vallmo och sammetsblomster – alla riktiga tantblommor (utom lilja och vallmo) och jag ÄLSKAR löjtnantshjärta! Gud vilken spännande växt jag tyckte att det var när jag var liten, alla de där bulliga rosa hjärtana på rad. Egentligen vill jag nog ha det mesta som mormor hade i sin trädgård.

Lamprocapnos spectabilis

Apropå blommor: jag tyckte sååå mycket om Leonardo di Caprios uppvaktande av Daisy i The Great Gatsby. Så vill jag också bli kurtiserad! Gärna imorgon (ska prata med Olle om saken). 

Liberala debattörer: Har kommit på mig själv med att hålla med om typ exakt allt som Hanne Kjöller skriver samt snarare läsa SvD än DN. Vad säger det om mig? Att jag inte (längre) är vänster? Och spelar det egentligen någon roll? Samtidigt tänker jag att man, om man har den minsta självaktning, nästan är tvungen att ta avstånd från vänsterretoriken som den ser ut i det här landet just nu. Den har blivit så… olidligt självgod… och… ja, korkad. Dock: Vill inte heller bekänna mig till högern. Antar att jag befinner mig i politisk kris.

Fittstim – min kamp: Fattar inte varför Belinda Olsson fått så mycket skit. Programmet var kanske inte det skarpaste jag sett, men jag tror inte att man vinner några nya feminister genom att göra på något annat sätt heller. Alltså jag tror att det är nödvändigt att visa på den mångfald som trots allt ryms inom begreppet. Samt visa upp feminister som inte gjort avkall på sin kvinnlighet. Som kan vara både sminkade och fnittriga och urringade utan att för den skull vara blåsta eller bakåtsträvande. Själv vill jag hellre se en sådan feminism än en könlös dito. Ps. Måste alla kalla grejer för ”min kamp” nuförtiden? Jag tycker fortfarande att det är stötande.

Hm. Ska nog avsluta det här inlägget nu. Börjar tröttna på att skriva. Men jag kanske ska ge er något litet drinktips inför helgen ändå, och eftersom det är alla hjärtans dag imorgon får det bli mousserande vin. Jag dricker dem helst så torra som möjligt. Gärna kruttorra. Torra mousserande viner har titeln ”Brut” (som betyder ”rå” eller ”oarbetad” på franska – har kollat på Wikipedia!), håll alltså utkik efter det när ni letar. Gillar ni istället söta ska ni gå på ”Sec”. Här är mina topp tre favorittorrisar i budgetklassen, från tre olika vinländer:

1. Rotari Brut Riserva: Italienskt. Det jag oftast köper. Jättegott. Funkar till både vardag och fest.

2. Louis Bouillot Crémant de Bourgogne Brut: Franskt. Olles favorit.

3. Freixenet Cordon Negro Brut: Spanskt (en katalansk cava). Helt okej för vardagsbruk men lite för tråkig för fest.

Lite extrakunskap: De höga glasen man dricker mousserande vin och champagne i kallas för ”flöjt”. Kan vara kul att veta. Själv ska jag slå på stort imorgon och dricka champagne. Närmare bestämt den här

Nu är det dags för sängen. Puss och kram och godnatt!

En dryck för demoner

Har läst ut ”De små hästarna i Tarquinia” och köpt Campari boken till ära. En giftröd dryck som är fruktansvärt besk. Det är meningen att den ska smaka av både blodapelsin och malört men jag känner bara malörten, stark som om den vore ett destillat pressat direkt från växten.

I boken dricker karaktärerna imponerande tio Campari om dagen. Å andra sidan medger de för sin nya bekantskap, en man med en båt, som prövar drycken för första gången, att den kan vara lite svår att vänja sig vid. (Nu har jag blandat ut den med ”Club Soda” = mineralvatten som de rekommenderar på flaskans baksida, vilket gjorde den lite, men bara lite, mer uthärdlig.)

Dock: Camparis reklamkampanjer är bland de snyggaste jag sett, så med risk för att själv göra reklam har jag satt samman en liten bildkavalkad:

Här ser ni Eva Mendes som en förvildad Rödluvan med en hund som ser farlig ut och som jag omöjligt kan artbestämma: Är det en blandning av varg och rottweiler eller en blandning av jämthund och rottweiler? (Rottweilerdelen är jag i alla fall säker på).

En bild som får min inre gotare att smälta. Mendes i erotiskt famntag med varulv! Och fullmånen lyser! Underbart!

Benicio del Toro med uppknäppt skjorta och ett febrigt, passionerat ansiktsuttryck. Liksom mot sin vilja gläntar han på dörren till sin mörka hemlighet…

Korptämjande femme fatales dricker Campari…

…liksom djävulska kvinnor (eller är det rentav den scharlakansröda skökan i egen hög person?). Här Milla Jovovich i en klänning ser ut som en brinnande eld.

Milla igen, denna gång i klänning av koagulerat blod…

Eva har blivit ett med ormen och bytt ut äpplet mot … ja, ni fattar.

The Queen of the Damned har återuppstått i en bassäng med blod och ett stackars offer går henne viljelöst till mötes…

Och avslutningsvis, för att gnugga in budskapet en gång för alla:

Campari får änglar att kapitulera!

Det är nästan så att jag skulle vilja göra Campari till min signaturdryck nu, bara för att känna mig lite farlig. Som sagt är jag sjukt lättpåverkad när det kommer till reklam.

Så skål! Blunda… och svälj.

Which Jane Austen Heroine Are You?

You got: Fanny Price
You’re quite shy and have often felt like an outsider, but around your closest friends you aren’t afraid to open up. You’re fiercely loyal and kind to everyone (even if they don’t always deserve it). While you hate exercise, you love reading and learning.
Stämmer rätt bra!
Gör testet här.

Kafébesök

Igår satt jag och skrev på mitt gamla stamkafé Konditori Kungstornet, som jag brukade gå till när jag bodde i Stockholm 2004-2005. Det var ett trevligt återbesök! Åt prinsesstårta och drack bryggkaffe och lyckades plita ned tio hela sidor i min Stadsmissionen Remake-anteckningsbok.

Stamkaféer är viktiga för mig. På slutet har jag, efter att ha misslyckats med Gildas på Nytorget som alltid är klaustrofobiskt fullt, försökt göra Gunnarssons till mitt nya hak. De har underbara kardemummabullar, både DN och Svenska Dagbladet, och en fin panoramautsikt över Götgatan. Samt en hel del gamla gubbar i tweed (jag älskar gamla gubbar i tweed). Grejen är dock att det också där är ganska fullt och jag gillar tomma kaféer. Vill helst vara lite för mig själv, slippa höra samtal från bordet bredvid. Samt slippa känna mig så självmedveten. När ett kafé är alltför fullt tenderar jag att noja över min ensamhet, tycker mig höra gästernas tankar; ”där sitter hon alldeles själv och skriiiver”. Hursomhelst: Denna känsla upplevde jag inte på Kungstornet igår. Kanske går jag dit igen.

Detta verkar bra!

Har nu beställt denna bok.

Från en intervju med författaren om romanens tillkomst i SvD:

Det hela började med att jag åkte till Nice för att skriva några dagar. Jag sitter där på ett utomhuskafé invid blomstermarknaden och ser en ung kvinna som sitter ovanpå två lådor. Hon har långt rött hår, är mycket vacker, helt naken – och alldeles oberörd. Jag kan inte fatta det. Hon är bara naken.

–Hade jag varit modigare hade jag gått fram och frågat om jag kunde hjälpa henne med något.

Istället gick Deborah Levy tillbaka till hotellet och satte sig och skrev om den rödhåriga kvinnan – och det visade sig att hon heter Kitty, är från England, våldgästar två engelska familjer som hon inte känner, i en villa i bergen ovanför Nice, och i poolen simmar hon naken.

Jag vill också skriva på soliga kaféer bredvid blomstermarknader!

Mysrysa med spöken

Jag blev så sugen på att läsa den här romanen efter att ha läst Therese Erikssons recension i gårdagens SvD. Har annars inte läst skräckromaner sen jag läste mysrysare (en Harlequinaktig bokserie med skräcktema) och Anne Rice i fjortonårsåldern (fast Rices böcker var ju inte skräckromaner utan vampyrromaner). Men nu ljuger jag visst, förra året läste jag lite Edgar Allan Poe: ”Huset Ushers fall” och några till, men de var ju inte ett dugg läskiga. Och innan jul läste jag ”Skruvens vridning” av Henry James, som var jättebra.

The Awakening

Det finns något så tilltalande med spökhistorier tycker jag. Eftersom min syrra är en riktig skräckfantast ser jag alltid skräckfilmer när jag träffar henne (hon har en ständig lista på lager med filmer jag ”bara måste se”) och när jag gick i 4:an bildade jag ”Spökklubben” med en kompis. Vi brukade träffas på trappan utanför musiksalsen på lunchrasten varje måndag och berätta de spökhistorier vi samlat på oss under veckan som gått. Mina tidigaste berättelser var också just spökhistorier. Skrev en lång följetong som hette ”Mörkrets hus” som handlade om ett ungdomsgäng som skulle övernatta en helg i ett stort gammalt hus i skogen. Kom ihåg att en av killarna ”skejtade på grusplanen” framför huset, hur sjutton det nu gick till. I historien figurerade bland annat ett fotoalbum med uråldriga porträtt, en mystisk låda på vinden, steg på övervåningen fast ingen var där och en läskig gammal gubbe som kom och knackade på mitt i natten för att be om ett glas vatten. När de kom tillbaka med vattnet var han borta och en stund senare rasade brons ena räcke med ett väldigt brak. Kom ihåg att det var vinter när jag skrev den och att jag satt ensam vid köksbänken hos pappa – som var på jobbet – och att jag mötte min spegelbild i rutan och plötsligt blev rädd. Tänk om det stod någon där utanför och tittade på mig? Rädslan var lustfylld, kittlande.

the woman in blackThe Woman in Black

Här får ni tips på några favoritfilmer på spöktema: ”The Turn of The Screw” (filmatisering av James roman),” The Woman in Black” (dito av romanen i den nämnda recensionen), ”The Awakening” (filmatisering av Kate Chopins roman) och ”The Others”. Det dessa filmer har gemensamt är att de utspelar sig i pampiga gamla hus i atmosfäriskt dimmiga miljöer (vilket förmodligen är den främsta anledningen till att jag fastnat för dem).  Och så min absoluta favorit: ”The Ninth Gate”, som inte handlar om spöken men väl om djävulens bibel, med Johnny Depp och Emmanuelle Seigner i huvudrollerna.

The Others

Snygg och läskig trailer:

Högst upp: The Turn of The Screw

Skönhetstisdag

Betty Grable

Idag har jag skönhetstisdag (enligt Olle, som studerat mina aktiviteter). Har lagt ansiktsmask, peelat, tvättat håret och gjort oljehårinpackning, målat naglarna och testat mitt nya serum. Serum. Är inte säker på om jag behöver detta med tanke på att jag redan använder rätt lyxiga hudkrämer, men, men, jag är en sån som faller för reklam och häromdagen fastnade jag för löftena kring Vichys nya Idealia Life Serum – vilket namn va – och travade således till apoteket, stod och stirrade på flaskan en stund och slog sedan till.

Att lägga 439 kr på nåt man kanske, förmodligen inte behöver kan med rätta tyckas en smula idiotiskt, men det känns bra! Att använda, låt säga, läppbalsam från L´Occitane och frisörschampon gör mig…munter. Jag blir verkligen uppspelt varje gång jag får pyssla med de här prylarna; tuberna, flaskorna, kladda ner händerna, gnida in deras innehåll i huden, inbilla mig att det här blir nog hur bra som helst. Det inger mig också känslan av att jag ”är sund” och ”tar hand om mig själv” och det blir inte sämre av att det hela inte kräver några motgifter (jag varken tränar eller äter nyttigt). Men ja, det skulle säkert vara bättre för mig om jag istället, låt säga, tog regelbundna promenader och åt mindre choklad.

Det här serumet i alla fall. Det har små skimrande guldpartiklar som jag antar ska reflektera(s i) ljuset eller nåt. Och det gör huden glansig, ”ger lyster” som det heter på reklamspråk. Men det luktar rätt illa. Har en för stark parfymdoft med en biton av kemikalier. Här nedan kan ni se ett exempel på sån där pseudovetenskaplig reklam jag brukar falla för:

???????????????????????????????

”78 % of women wanted to stop certain excesses in order to preserve their beautiful skin.” Vad fan är det? Måste jag dock invända. Själva grejen med att investera i sådana här produkter är väl för att man ska kunna fortsätta med sina excesser utan dåligt samvete? Så här borde det istället ha stått: ”78 % av kvinnorna i studien hade lättare att tillåta sig vin på kvällarna då de inte längre behövde oroa sig för trötthetstecken dagen efter.” ”9/10 women regained confidence in themselves” är ju också rätt deprimerande. ”-23 % dull signs of fatigue” låter i så fall bättre. För det är just det jag är ute efter när det kommer till sådana här ”mirakelkrämer”: Att jag inte ska se så trött ut, för gudarna ska veta att jag både ser och känner mig tröttare under den här tiden på året.

Min favoritkräm för tillfället är dock inte en ansiktskräm utan denna:

LOccitane-Lavande-Hand-Cream-B

En supermysig handkräm med en kvistig, stark lavendeldoft som får mig att tänka på min mamma, som alltid använder just lavendelhandkräm. Dock inte denna, utan den här. Känns så bra att få dofta som henne, särskilt när hon är så långt borta, och de dagar jag är extra mammasjuk smörjer jag in mig säkert en gång i timmen. Annars brukar mamma dofta av Dalissime från Salvador Dalí, en doft som för mig är direkt förenad med hennes kramar men som jag för den skull inte vill bära själv.

Över till något annat: Jag har börjat läsa en ny Duras; ”De små hästarna i Tarquinia”, som är mycket bättre än ”Lol V. Steins hänförelse”. Den utspelar sig på en kvävande het sommarort i södra Italien, med Medelhavet alldeles runt knuten. och cirkulerar kring huvudpersonen Sara och hennes två väninnor Diana och Gina – alla tre häpnadsväckande vackra societetsdamer som dricker Campari dagarna i ända. Det låter kanske outhärdligt men jag gillar det verkligen. Återkommer med en utförligare recension senare.

Avslutningsvis måste jag posta en målning jag tycker är fin och som också passar in lite i dagens tema:

Alfred George Stevens: ”The Bath”, c.1867

Högst upp: Betty Grable

Duras, Didion

Jaha. Nu har jag läst lite Marguerite Duras. Hon är inte för mig, konstaterade jag när boken var slut. Precis som Joan Didion inte är för mig. De två påminner för övrigt om varandra, eller det är väl så att Didion påminner om Duras eftersom Duras var före. Båda skriver om svala hjältinnor. Väver drömska intriger, som inte är några intriger egentligen utan mer utflutna tillstånd, iakttagelser som spinner lätta lindor, aldrig kommer riktig nära. Vad angår mig Lol V. Stein tänker jag efteråt. Och vad angår mig Charlotte i ”Bönbok för en vän”? Som karaktärer tillför de inga insikter, väcker inga starka känslor. Jag undrar vad som drev/driver dem att skriva på det sättet? Både Duras och Didion verkar förälskade i det ytliga. Men samtidigt tänker jag att det är onödigt att avfärda dem. De är bra författare. De lyckas bara inte beröra just mig.