Förälskelse, men utan riktning

I flera dagar nu har jag gått omkring och känt mig förälskad. Jag har pirr i magen och fjärilar i bröstet, milda vindar i huvudet och mer stuns i benen. Häromkvällen låg jag vaken, jag hade just lagt mig, och bara kände mig så… lycklig. Och förväntansfull. Det kändes som om jag såg framemot något – en date, en fest – och nästan var lite otålig eftersom jag planerat i detalj hur jag skulle se ut och bara väntade på att få slå världen med häpnad: ”Oj, så vacker hon är!” Liksom.  Grejen är bara den att jag varken har en ny outfit eller ska på date eller fest och att det inte hänt eller ska hända något särskilt. Det är klart att jag alltid är lite kär i Olle men det har jag varit i över fyra år nu så det är inte det. Det är något annat. Det känns som om en god fe just blåst silverstoft över mig och sagt att alla mina önskningar kommer att besannas. Som om jag vore Askungen i trädgården inför den stora balen.

Kan man vara lycklig utan någon orsak alls? Nästan svämma över av förälskelse utan att känslan är riktad mot ett särskilt mål? Kan man vara lycklig i sig själv? Det är klart man kan, men de gånger det händer är det förvirrande. Vi, jag, är ju så invanda vid att lycka måste kanaliseras genom ett särskilt medium, genom en annan människa, genom en händelse, genom en (ny) pryl. Något som måste förföras, invaderas eller köpas. Som kräver ansträngning av något slag.

Inför 2014 lovade jag mig själv att lyssna mer inåt.  Jag bestämde mig för att ta reda på vad jag vill, vem jag är och inte låta mig själv förflyktigas in i ett blurr av vad jag inbillar mig är omvärldens förväntningar. Jag bestämde mig för att skaffa mig mer integritet, stå mer för vem jag är, vara både tuffare och mjukare. Det känns som ett bra beslut. Särskilt detta att inte urskuldra mig var ett mål. Och att sluta raljera, dividera, relativisera. För det är något jag är bra på: Kika på mig själv liksom på distans och genskjuta mina naturliga impulser med korrigerande instrument: Tycker du verkligen det där? Tar du inte i för mycket nu? Är det där det bästa du kan åstadkomma? Kan du inte vara lite mer si och lite mindre så? Det är tröttsamt i längden. Att hålla tillbaka så mycket. Men också att spy ut så mycket. För det blir ju lätt så, att man, om man ständigt övervakar sig själv, blir frustrerad och briserar i små bittra attacker. Av självförakt hänfaller åt för mycket ironi, sarkasm. Att man eftersom man är så kritisk mot sig själv också blir överdrivet kritisk mot andra. Att man hela tiden känner att man måste ligga ett steg före för att avvärja eventuella överraskningar.

Jag dricker alltid yogite på morgnarna. Te och surdegsknäckebröd (speltdinkelbröd – otroligt gott) och jag doppar mitt bröd i teet så att det blir mjukt och går snabbt att äta. Och så dricker jag morotsjuice. Konsumerar löjligt många Brämhultsflaskor per vecka (tillsammans med snuset är det min dyraste last). I alla fall, ni som druckit yogite vet att det brukar stå små budskap på lapparna som är fästa vid tepåsarna. Jag är löjligt förtjust i de där budskapen. Läser dem som om de vore små presenter. Och då och då står det något som jag tycker är så bra att jag måste spara dem. Då klipper jag av snöret och lägger lappen på hyllan ovanför spisen och sen ligger den där några månader tills jag till sist slänger den vid någon storstädning.

Härom morgonen stötte jag på en sådan lapp. Där stod ”not giving love is what hurts”. Jag slogs av att det var något jag aldrig tänkt på. Och jag var nästan på väg att spara lappen men sedan tänkte jag att det inte behövdes. Att budskapet redan gått in. Och det är klart att man kan avfärda det där som billigt New Age-trams, en klyscha, men jag vill inte det. För även om det är naivt så är det också sant: Att hålla tillbaka kärlek, både kärlek till sig själv och kärlek till omvärlden, är energikrävande. Och ja, det gör faktiskt ont.

För många år sedan, när jag just gjort slut med min kille som jag varit tillsammans med av och till under flera år och mina vänner hade flyttat från stan och jag just blivit uppsagd från mitt jobb och inte hade någon lägenhet, fann jag mig själv helt utelämnad och ensam i världen, och jag var så olycklig att jag trodde att jag skulle dö. Då vann jag en liknande insikt. Jag insåg att läget var så hopplöst att det inte kunde bli värre. Att jag nått en slags botten. Det var i december och jag bodde en månad i pappas hus i fabriksorten vid kusten medan han och hans flickvän var i Thailand. Meningen var att jag skulle vattna blommorna och styra undan snö. Och det var verkligen mycket snö. Jag skottade varje dag. Och tog långa promenader längst ensliga skogsvägar. Och om kvällarna satt jag i fåtöljen i vardagsrummet och läste och skrev och lyssnade på väggklockan som slog med höga regelbundna slag. Det kändes som om den räknade de tomma minuterna i mitt eländiga liv.  Och som om det alltid, alltid skulle vara eländigt från och med nu. Och efter några dagar insåg jag att jag inte kunde låta det fortgå så. Att jag måste göra något.

Men vad kan man egentligen göra när man är alldeles ensam? Jag kunde inte fly någonstans, inte ta bussen in till stan och träffa någon, det fanns inga distraktionsmoment att tillgå. Ingen annanstans än i böckerna, i naturen, och i mina egna texter. Till en början flydde jag in i rökning. Köpte cigaretter som jag rökte ute på bron om kvällarna när månen slog  gnistor i den blå snön och jag tänkte att jag ju alltid kunde röka ihjäl mig. Få cancer eller nåt. Outsäglig melankoli var vad jag kände. Men också något annat. Det fanns något romantiskt i vemodet. Något bittert sött.

Efter ett tag slutade jag med cigaretterna och började meditera. Och upptäckte en befrielse i att släppa allting och bara koncentrera mig på mina andetag. Andas in och andas ut i minuter, i timmar. Jag hade tid att göra det; oändlig tid att göra just ingenting. Och ju mer jag andades ju mer klarnade världen. Jag insåg att den också existerade i sig självt, levde ett hemligt och självständigt liv mig förutan. Och att den inte behövde vare sig mig eller mina definitioner. Att jag inte kunde fånga den, inte tämja den, inte styra den. Att vi var skilda entiteter, den och jag, och att jag, om jag ville, kunde ta klivet ut ur mig själv och in i den, men att den inte kunde ta klivet in i mig, om jag inte tillät det. Jag stod inför valet att fortsätta odla min hopplöshet och därmed isolera mig själv, eller att lämna mina ramar och göra mig delaktig. Jag valde det senare alternativet. Det var ett av de viktigaste, och bästa, beslut jag tagit. Men det var också ett osynligt val. Ingen visste ju om det. Knappt ens jag själv. Det skedde liksom instinktivt. Och i samma veva förstod jag också att jag inte hade rätt att kräva en massa saker. Att jag måste vara ödmjuk.

Det ordnade sig sedan. I januari skrev jag in mig på grundkursen i historia. Flyttade in i en studentkorridor (ironiskt nog på en gata som hette ”Historiegränd”). Jag försökte att vara öppen mot alla jag träffade, att inte, som jag brukade, döma dem på förhand. Så småningom lärde jag känna nya människor. Jag träffade min bästa vän. Hängde dagligen på kaféer. Började gå ut på helgerna. Men jag fortsatte att meditera. Jag mediterade varje dag i över ett år. Och viktigast av allt; jag kände mig tillfreds. Inte alltid lycklig, men lugn. Trygg i mig själv.

Intellektualism är motsatsen till religiositet. Det ena kräver att man förhåller sig kritisk, det andra att man ger sig hän. Det ena följer ett logiskt schema, det andra att man släpper greppet om logiken. Det ena handlar om att behålla kontroll. Det andra om att släppa kontroll. Det är svårt att få ihop. Under åren på universitetet reviderade jag min kortvariga religiositet (om man nu kan kalla den känsla jag upplevde den där decembermånaden religiös, men jag tror att den var det) och ersatte den med förnuft. Också det befriande (för förnuft och framförallt objektivitet håller ju känslorna på avstånd). Ändå behöll jag ett litet korn av det där andra – en inre vadd att falla tillbaka på. Och i diskussioner om livets mening och om existensen av en gud, om en allomfattande själ, tenderade jag och tenderar fortfarande att försvara den religiösa livskänslan. Och när till exempel Olle, som är strikt logisk, griper sig an denna känsla med mätinstrument och envisas med att tvinga ned den i en greppbar form, psykologisera och avkläda den, tenderar jag att avsluta diskussionen. Jag vill inte att någon petar i det där… heliga. För det finns ingen form(el) att blottlägga. Precis som luften vi andas inte går att fånga med händerna.

I långa perioder glömmer jag bort min religiositet. Jag tillber ju ingen gud, går inte i några mässor. Evangelierna, som jag läst, liksom hela Nya Testamentet, betyder mycket lite för mig (Petrus skrifter berör mig rentav illa). Däremot tycker jag om Mäster Eckhart, Therese av Avila, mystikerna. Både de muslimska och de kristna. De som ofta ansågs som kättare på sin tid. Och jag tycker om Gunnar Ekelöf – som också är en slags mystiker i den mening att han beskriver naturen som besjälad. Och jag tycker om, vilket jag nämnt tidigare, den walesiske prästpoeten R. S Thomas. Och Etty Hillesum; judinnan som fann gud under nazisternas förföljelser, som inte övergav sin tro ens under tiden i koncentrationslägret, i sin sista stund.  Och jag tycker om May Sarton. Och poeterna under romantiken. Det finns mycket bra litteratur av andlig art.  Jag tror också att det är dit, till de tillstånd denna beskriver, som själen trängtar. Oavsett om själva människan som besitter den kallar sig ateist.

Ja, jag tror att vi alla besitter en själ. Och att religiositet är det enda som i längden gör lidandet uthärdligt. Att det är därför så många missbrukare och svårt sjuka, oavsett hur icketroende de varit tidigare i sitt liv, ofta blir religiösa när de till sist sluter fred med sig själva, med sin situation, med sitt misslyckande.  Att vara religiös är att ha ett inre tempel som alltid står på glänt, som det när som helst är möjligt att träda in i. Vila ut i. Men jag tror inte på en gud i bestämd gestalt, inte på ”en gubbe i himlen”. Mäster Eckhart skriver: ”Den som söker Gud i en bestämd gestalt, han tager denna och går miste om Gud (…). Men den som söker Gud utan gestalt, han griper honom som han är i sig själv.”  Så tror jag att det är.

Ja. Den här texten tog en annan vändning än jag tänkt. Men jag tror att det kanske är på grund av det här, känslan av frid som uppstår när man slutit fred med sig, som får mig att känna mig förälskad. Och förväntansfull. Att mitt nyårslöfte håller på att öppna nya dörrar.

2 thoughts on “Förälskelse, men utan riktning”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s