Hej, jag bara skriver

Jag har köpt potatis, purjolök och grädde, ska göra potatis- och purjolökssoppa. Mitt standardnummer när jag ska laga mat (jag lagar mycket sällan mat). Till det en baguette och en flaska Alsacevin: Gustave Lorentz Riesling Réserve närmare bestämt , ett mycket trevligt vin som också går att dricka på fest, som det är, utan något till. (Tydligen ska det dock passa bra till dessertostar.) Se! Jag vintipsar. Bra där.

Bra vin, snygg logga

Idag är jag trött. Och när jag är trött blir jag intolerant, orättvis. Retar upp mig och dömer ut, tänker taskiga saker. Som om den äldre damen på Systembolaget som stod i kön framför mig och bara pratade och pratade med mannen i kassan, klagade över något och vägrade blidkas, och som blankt struntade i att kön bakom henne bara växte och växte. Jag tänkte flera elaka tankar om henne, och sen på vägen hem blev jag förbannad på lyxbutikerna på min gata, de som ståtar med en handfull exklusiva produkter – handfat i natursten,  ett par stylade träskor, flytande ekologisk tvål i bruna glasflaskor. De har aldrig några kunder, ändå finns de här, i de här tjusiga lokalerna i det här dyra området. Hur? Varför? Vad är grejen? På gatan bredvid ligger nån slags utställningslokal med säkert sex-sju meter i takhöjd, om inte mer, som ställer ut tre toppiga koner i virat trä, blekt rosa och blå, och sedan har vi den här butiken som heter ”Regn” som enbart säljer designer-regnkappor. Fast den butiken hade i alla fall en bra dag i lördags, när det var dåligt väder.

Butik i vårt hus

Jag bor i tjusiga kvarter nu. I SoFo. På Hipstersöder bland människor som inte vill bli kallade hipsters. Det har debatterats en del om hipsters den senaste veckan, i krönikor skrivna i affekt mot 5:ans nya humorserie. Om  hipsterns vara och ickevara. Tänker att det väl inte är en så stor grej egentligen? Hipsters är väl bara före detta indierockare som börjat tjäna pengar? Och att bli kallad hipster är väl inte särskilt stigmatiserande, inte som att bli stämplad som ”våldtäktsman” eller ”högeraktivist” direkt. Ack, medelklassproblem!

I veckan har jag haft Förintelsetema på mina lektioner. Idag såg vi en dokumentär där de lastade en massa utmärglade lik på vagnar. De bara kastade de här liken i luften, som mer liknade skelett med lite skinn på, än människor, och de föll så otäckt. Lealöst på varandra i en stor hög med huvudena och nackarna i onaturliga positioner. Vi såg avrättningar också. Något svart litet bylte, en mor som skyddade sitt barn, i en vallgrav. Först stod de upp, sedan ryckte de till och ramlade ihop. Hur snabbt man kan gå från levande till död. På en sekund bara. Ofattbart. Några grät. Kanske grät jag också. Rektorn sa att min eyeliner var utsmetad efteråt. Jag minns inte. Får liksom en blackout av sånt där.

”Förintelsen är så uttjatad” sa någon. ”Man kan redan allt om den.” ”Oroa dig inte” svarade jag, ”vi ska gå igenom kommunismens folkmord också. Och folkmorden i Jugoslavien och Rwanda, om vi hinner.” Varför då? Eftersom det ingår i läroplanen. Och eftersom man tidigt måste lära sig att människor är djur? Är nöden tillräckligt stor äter man varandra levande. Fast är det hela sanningen?

Det är svårt att förstå att ideologier kan skapa sådan fanatism, sådan galenskap. I ”Schindlers list” som vi såg i måndags kommer den stora skurken, Amon Goeth, inte från några desperata förhållanden. Han växte upp i en bokhandlarfamilj i Wien. Han var förmodligen akademiskt skolad. Två fruar och barn hade han hunnit med innan han tog platsen som chef i koncentrationslägret i Płaszów. Och inte heller där var han utsatt; han hade en vacker älskarinna, en skådespelerska, som dyrkade honom. Och han hade gott om vänner och smorde kråset varje kväll. Ofta höll han fester i sin flotta villa och blev full som ett svin. På bilder av honom (autentiska alltså) är han fet, tycks förnöjsam, som om han inte hade ett bekymmer i världen. Ändå hade han det där behovet – att skjuta prick på fångar från sin balkong. Övade sin precision får man anta. Och tortera folk i mängder.

Goeth på sin balkong

Goeths älskarinna; Ruth Irene Kalder

Goeth dömdes för massmord och brott mot mänskligheten av domstolen i Kraków och hängdes 1946. ”Heil Hitler” ska ha varit hans sista ord. På bilder från tiden för rättegången ser han absurt munter ut. Av rent trots kanske? Kalder tog självmord 1983, hon hade romantiserat Goeth i flera decennier efter hans död, men till sist hann skuldkänslorna ikapp. Eller något annat.

Idag på bussen hem läste jag ut min tredje Durasroman, ”Älskaren”, denna gång. Duras skriver fint om döden och om levandet som en odödlighet:

Man borde förbereda folk för dessa saker. Tala om för dem att odödligheten är dödlig, att den kan dö, att sådant har inträffat, att det fortfarande inträffar. Att den inte ger sig till känna som sådan, aldrig, att den är bedrägligheten själv. Att den inte finns i det enskilda utan bara i princip. att vissa människor kan dölja den inom sig, på villkor att de inte vet om det. Liksom att vissa andra kan uppfatta dess närvaro hos dessa människor, på samma villkor, att de inte vet om sin förmåga. Att det är medan det levs som livet är odödligt, medan det är vid liv. Att odödligheten inte är en fråga om mer eller mindre tid, att den inte är en fråga om odödlighet, att det är frågan om något annat, som förblir okänt. Att det är lika falskt att säga att den är utan början eller slut som att säga att den börjar och slutar med andens liv, eftersom det är anden den är delaktig av och jagandet efter vind. se på den döda ökensanden, på de döda barnens kroppar: odödligheten tar inte den vägen, den stannar och går runt.

Hon skriver sådär, Duras. Tar hela tiden omtagningar. Meningar på ett och samma tema upprepas i olika variationer. Prövas ut, förkastas, omformuleras, skrivs igen. Och igen. Att läsa henne blir stundvis att göra sig ett med hennes skrivprocess. Jag kan ha lite svårt för det. Uttryck dig tydligt männska! Var konkret! Välj en mening och håll fast vid den. Gå sedan vidare. Samtidigt är det här sättet att skriva effektfullt på så vis att du vaggas in i ett tillstånd. I Duras fall ett tillstånd av stagnation och melankoli. En skenbar död, komplex genom sina krampryckningar.

Duras kommer aldrig att bli en favoritförfattare. Ändå läser jag henne. Tycker att hon är bra. På slutet har jag överhuvudtaget bara läst. Jag köper en bok, läser den, lägger den åt sidan. Köper sen en till. Jag har liksom en läshunger. Vill bara äta ord. Och då måste det åtminstone vara kvalitativa ord. Jag klarar inte av dålig litteratur. Lider med meningar som faller platt. De förtjänade liksom ett bättre öde än så – de där orden som ingår i dem.

Att läsa är också att inreda sig själv, brukar jag tänka. De enskilda meningarna blir till gobelänger, mattor, gardiner. Vackra, mjuka miljöer att vistas i.

Nu måste jag sluta, har skrivit nog för idag. Dags att ta tag i den där soppan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s