What’s the point of doing anything?

Krispigt blått väder idag, en kall sol lyser upp husens stenfasader och nere på gatan utanför mitt fönster står ett snyggt, alltför välmatchande par och röker och pratar med varandra bakom svarta solglasögon. De ser uttråkade ut. Ser snygga och välklädda människor någonsin annat än uttråkade ut? Eller åtminstone milt avståndstagande? Jag tänker att det där paret är på väg på brunch och har stannat till på vägen för att slå följe med ett annat par vid vars trappuppgång de just nu väntar. Och att när vännerna kommer ut så kommer alla att vara svalt artiga mot varandra och sedan diskret skryta om sin fullsmockade helg och sitt lika fullsmockade arbetsschema och kanske inflikar någon att denne just kommit tillbaka från New York och sen drar någon annan ett ironiskt skämt med referenser till någon cheesy 90-talsfilm och sedan skrattar alla överdrivet högt för att liksom bevisa för sig själva vilka härliga människor de är.

Jag har tappat bloggsuget på slutet. De flesta som bloggar gör det emellanåt. Det har hänt mig tidigare och det har hänt på slutet och jag funderar än en gång över vad det egentligen finns för poäng med att vika ut sig själv och sitt liv för en mer eller mindre anonym omvärld. (Även om jag i viss mån vet vilka som läser här och tycker om dessa människor som är känsliga, intelligenta, ödmjuka, roliga och allmänt bra; hej på er!). Den största fördelen med bloggandet är förstås möjligheten till kommunikation; det känns fint att kunna kasta ut små bitar av sig själv och se dem tas emot av andra som kanske värdesätter dem, och i bästa fall känner igen sig.

Innan jag började blogga kände jag mig ensam om det mesta som jag gillade. Jag kände ingen som gillade 1800-talsmålningar och ryska romaner till exempel, eller barockkonst och kostymdramer. Eller som var fullt lika skeptiska mot samtiden och samtidskulturen. Eller som värderade språket lika högt som jag. Och det var en lättnad att upptäcka att jag inte var så ensam som jag trott.

Samtidigt är jag en ganska självtillräcklig person. Av naturen eller av ohejdad vana.  Och just nu känner jag ett behov av att vara privat.

Vi hörs när jag återfått peppen.

Här är jag och jag ska skriva lite om helvetet

mi

Det har varit två trötta veckor fyllda med resor, förkylning, stress, magkatarr och besök från Umeå. När jag är stressad, deppig eller bara har fullt upp tenderar jag att tröstäta och frossa i stora mängder film och teveserier. T ex plöja hela första säsongen Hemlock Grove på en dag (och den var inte ens särskilt bra) och filmer från 90-talet (allt från 90-talet duger). Och eftersom jag inte gör något annat än att titta på filmer på kvällarna drömmer jag som en följd av detta dramatiska drömmar.

Häromnatten blev jag t ex jagad av en stor svart hund (dock inte Churchills berömda utan en varulvshund som försökte äta upp min familj, jag stängde in honom i ett skåp men lyckades inte hålla dörrarna stängda) och inatt blev jag hämtad i en limousine för att gå på ett stort glittrigt Manhattanparty men hamnade istället i en övergiven gränd i Brooklyn där några tiggare försökte mörda mig. (Jag såg Djävulens advokat igår och där blev en man mördad av tiggare i Central Park. Jag gillar Djävulens advokat! Särskilt scenen där Charlize Theron provar kläder med Keanu Reeves kollegas fru vars ansikte plötsligt förvrids när hon tar på sig en klänning och hon får djävulsögon och huggtänder.)

Apropå djävlar och demoner. Har funderat en del på helvetet på slutet efter att i min lektionsplanering ha fräschat upp mina kunskaper om Dantes Inferno. Det är ju rätt intressant ändå, det här med vad som konstituerar ondska. Och vilka synder man traditionellt betraktat som direktbiljetter till helvetet. Lättja, vällust, frosseri… It`s tricky, very tricky, som Gollum säger i någon scen från Sagan om ringen-filmerna, knepigt att hålla sig på ”den rätta vägen”. Och varför skulle man? Så tråkigt livet vore om man gjorde det. Men ja, hade jag levt på medeltiden hade dessa saker inte varit att skoja med. Om man dömer enligt Dante (jag har gjort ett sånt där internettest) skulle min livsföring döma mig till den sjätte kretsen där jag skulle brinna tillsammans med de andra kättarna i en öppen grav. Och då är jag varken otrogen eller opålitlig. Det räcker med att jag inte går till kyrkan och att jag tycker om lite lyx i tillvaron.

Den sjätte kretsen, illustrerad av Gustave Doré

Idag är förstås tron på helvetet hopplöst passé, i alla fall hos det stora flertalet. Eller..? Jag läste någonstans att hela 45 procent av svenskarna tror på gud. Upplyftande tyckte jag, som känner att det här med överdriven förnuftstro är rätt fantasilöst. Att leva i ett samhälle helt i avsaknad av trons mysterier skulle kännas ganska deprimerande. Och kanske också förmätet (en dödssynd absolut), för bara för att vi utgör toppen av näringskedjan betyder det väl inte att vi också har rätten att definiera allt som så att säga finns under oss? Och vid sidan om oss, och över oss? Vi kan förvisso, åtminstone i viss mån, klarlägga på vilket sätt vi har utvecklats, men inte hitta ett fullt lika tillfredsställande svar till varför vi har utvecklats. Eller jo, det är nog många som tror sig ha svaret på den frågan också. Men jag föredrar att hålla frågan hängande i luften. Föredrar alla gånger den existentiella svindeln före de torra teorierna.

Att vara människa – rent historiskt – har också varit synonymt med att ha en tro. Kanske sedan flera miljoner år, om man räknar med neandertalarna etc. Helvetet är en uppfinning av Platon upplockad av romarna när man gjorde kristendomen till stadsreligion på 300-talet, brukar det berättas. Och att hota med helvetet var den katolska kyrkans metod att skapa lydiga undersåtar. Det var i alla fall vad jag lärde mig när jag läste idéhistoria. Men nog går tankarna kring helvetet längre tillbaka än så? Åtminstone fanns demoner också i naturreligionerna. Blodtörstiga eller bara beräknande varelser som ledde människor på villovägar och hotade dem med undergång.

Jaja. Det är varmt här inne och jag ska öppna fönstret. Snart är det dags att sova.