Noteringar från (ännu) en arbetsdag

Kl 08:27

Mina dyra allergitabletter hjälper inte. Näsan rinner, ögonen kliar, jag nyser i ett. Känner mig obekväm i min kropp.

Jag hatar den monotona känslan som uppstår framför kopieringsmaskinen.

Har ont i magen över högen med rättningar.

Kan inte sluta tänka på denna klänning. (Den ser oformlig ut på bilden men är fantastiskt fin på. Är det rimligt dock att lägga 1900 kronor på ett klädesplagg???)

Kl 09:01

Upptäcker att mina soleksem syns p g a urringad klänning. Skulle tagit på mig något annat i morse.

Vattnat mina slokande blommor (fönstret på mitt kontor vetter mot söder).

Dricker dagens tredje kopp kaffe och tröstäter Lindorchoklad.

Har börjat rätta uppsatserna eleverna skrivit på Nationella Provet i svenska 3. Har ångest på grund av Skolverket (tänker att de flåsar mig i nacken).

Kl 10:01

Herregud. Jag har nu underkänt tre uppsatser. Är jag världens sämsta lärare?

Kl 10:19

Första godkända uppsatsen (som dessutom fick ett B). Hurra!

Kl 10:58

Ytterligare tre uppsatser godkända. Kanske är jag inte sämst ändå? *Lättad*

Kl 12:16

Ätit min sedvanliga lunchsallad samt druckit cappuccino.

Runt lunchbordet diskuterades resor, lyxhotell, badsäsongen, selfies, pojkvänner, äktenskap och favoritdrinkar (ja, det var främst jag och en kvinnlig kollega som diskuterade).

Med min kollega Erik diskuterades därefter Marguerite Duras, kvinnosjukdomar under 1800-talet, kläder och handväskor (de två senare på mitt initiativ varav han artigt ”stod ut”).

Nu fortsatt rättningsarbete.

Kl 12:47

Rastlös.

Lyssnar på Neneh Cherry.

Kl 13:02

Mina ögon kliar så mycket! Blir tokig!

Kl 13:55

Rättat ytterligare några uppsatser samt fått hjälp av Erik med second opinions på de jag underkänt. (Han kunde inte heller godkänna dem.) Förmår nu inte rätta mer p g a att min hjärna förvandlats till gröt.

Tänkte också passa på att visa upp mina senaste klädförvärv (är inne i en klädgalen period just nu). Denna fast i skjortform samt denna klänning. Båda från Soaked in Luxury. Superfina!

Nu ska jag äta mer choklad.

Kl 14:15

Gick in till Erik med min choklad för att söka förströelse. Han höll på att sammanställa algebraiska övningar till en mattelektion och visade en bild på ”teoretisk droppe” som är ”en sammansättning av en kon och en halvsfär”. Han berättade att han är mycket förtjust i rymdgeometriska begrepp som han tänker sig ”bara återfinns i en platonsk idévärld”. Droppen tänkte han vidare utgjorde ”ett genomsnitt av alla fysiska droppar som finns”.

Tyckte att detta lät mycket spännande och vackert, som en slags matte-poetik. Gick tillbaka till mitt kontor och skickade ett mejl till honom där jag bad honom skicka bilden på droppen ifråga.

Kl 14:16

Upptäcker att jag har Sultans Of Swing på en av mina Spotify-spellistor…?

Klädsurfar. (Den här var fin!)

Kl 16:37

En och en halv timmes personalmöte avklarat. Vi gick igenom vikten av F-varningar innan terminen är slut, resultaten från en medarbetarenkät, ändrade CSN-regler, en kommande friluftsdag och en massa andra smaskiga och intrikata saker.

Nu förberedelser inför morgondagens svenskalektioner.

Kl 17:00

Instruktioner och material upplagda på elevplattformen.

Kaffekoppen återbördad till köket (och instoppad i diskmaskinen).

Allergin tycks äntligen ha lugnat ned sig.

Plockar ihop och går hem.

Alla dagar som kom och gick, inte visste jag att det var livet

dagar

En grej jag brukar tänka på är alla de dagar man aldrig kommer att minnas. Idag är en sådan dag. Och just därför ska jag punkta upp den och bevara den för evigheten (eller åtminstone tills min blogg kraschar ihop):

  • Vaknade klockan fem, låg och vred mig.
  • Steg upp kvart i sex och kände mig duktig. (”Jag är en sån som går upp i ottan minsann!”)
  • Åt frukost och läste igenom den text jag skrivit under helgen. Diverse funderingar om tillägg och ändringar.
  • Sminkade mig. Sprutade på parfym. Kammade håret. Borstade tänderna.
  • Rotade i garderoben och tyckte att alla kläder var tråkiga.
  • Valde en svart klänning och en grå tröja.
  • Speglade mig och tänkte att jag var medioker.
  • Ryckte i Olles fot utan att han vaknade, lämnade lägenheten och hade som vanligt problem med det tröga låset.
  • Sprang till bussen.
  • Åkte till Kungsträdgården. Läste i ”Veterinären” och njöt av utsikten över Stockholms höjder.
  • Bytte till tunnelbana. Skumläste i Metro: ”Förälder oroar sig för att dagisbarn leker tiggare”, ”Psykolog ger tips för hur man bemöter barn som leker tiggare”, ”Föräldrar oroar sig för sina ungdomar inför Valborg”.
  • Blev arg på artiklarnas förnumstiga ton och tänkte att de där föräldrarna för fan borde slappna av samt att den där psykologen kunde ta sig i röven.
  • Handlade lunchmat på Hemköp (= grönsaker och Ramlösa). Hamnade först i kön för en gångs skull. Kände mig upplivad över detta.
  • Drack kaffe och åt en kaka (nej, två!) i lärarrummet. Hejade på en kollega och några elever.
  • Kontrollerade att jag inte hade kakrester mellan tänderna i fickspegeln på mitt kontor. Startade datorn.
  • Hade svenskalektion med åk 1, gick igenom skrivregler och olika texttyper.
  • Hoppade över niorasten, pimpade istället en PowerPointpresentation med bilder i clip art-stil, vilket gjorde den otroligt mycket bättre.
  • Fortsatte svenskalektionen. Eleverna jobbade med diverse övningsuppgifter.
  • Initierade lässtund.
  • Avslutade lektionen.
  • Åt lunchsallad med mina arbetskamrater. Vi diskuterade sällskapsspel och Monty Python. Deltog aktivt i konversationen och var allmänt socialt välfungerande.
  • Kände mig därefter odefinierat nervös och nästan olycklig.
  • Kontrollerade mitt utseende på toaletten.
  • Fortsatte känna mig olycklig.
  • Satt på en kollegas rum och ältade mitt psykiska tillstånd. Han lyssnade tålmodigt och var allmänt snäll.
  • Tänkte att jag tyckte mycket om denna kollega.
  • Skärpte till mig.
  • Tog med min andra åk 1:a till Friends Quality Hotel i Solna för att se filmen ”Återträffen”.
  • Åt mjukglass tillsammans med eleverna i hotellets foajé, vi enades om att mjukglass var toppen.
  • Tvingade eleverna att sätta sig längst fram i salen där de visade filmen.
  • Såg ”Återträffen” och tyckte om den.
  • Lyssnade på eftersnack med Anna Odell och Peter Jihde. Ställde inte den fråga jag hade på tungan eftersom jag kände mig obekväm med att tala i mikrofon.
  • Blev irriterad på den övriga publikens frågor eftersom min egen – outsagda – var så mycket bättre.
  • Gick fram för att prata med Anna Odell när eftersnacket var över. Upptäckte att kön var för lång och kände mig lättad.
  • På vägen ut pratade eleverna om att de ogillade Peter Jihde. Höll i hemlighet med dem.
  • Diskuterade filmen med eleverna på parkeringsplatsen utanför hotellet, de tyckte också att den var bra, men var sugna på att åka hem.
  • Gick vilse med eleverna på väg till tunnelbanan eftersom Arenastaden ligger mitt i en byggarbetsplats och är omgärdad med diverse avspärrningar och staket.
  • Förklarade att jag inte tänkte att bjuda eleverna på korv eftersom ”kött är mord”!
  • Förklarade att jag bara skojade (åtminstone nästan). Men att det inte skulle bli någon korv i alla fall.
  • Fann till slut tunnelbanan, åkte till t-centralen med eleverna. Sa hejdå.
  • Travade genom tunneln mellan centralstationen och tunnelbanan och upplevde djup disharmoni med min omgivning.
  • Tog tunnelbanan till Skanstull, gick på Ringens köpcentrum och kollade klänningar på HM.
  • Blev besviken på HM:s utbud och arg på mig själv för att jag gått dit.
  • Promenerade hem via SoFo och kände mig törstig och trött.
  • Bytte trottoarkant för att slippa gå förbi välklätt folk på uteserveringar.
  • Kom hem. Låset krånglade inte!
  • Drack en liter vatten på stående fot i köket.
  • Kollade internet.
  • Redigerade gamla bilder.
  • Åt en tallrik fil.
  • Olle kom hem med mat och vin. Jag sa att jag redan ätit.
  • Tog ett glas vin.
  • Skrev det här inlägget.

Och nu ska jag ta en motvillig dusch och sedan skriva ytterligare en stund. Sen är den här dagen slut. Ack, meningsfull äro vår färd!

Bild högst upp: En naturlig skönhet i chic Musse Pigg-t-shirt. (Smink är en antifeministisk uppfinning framtagen av patriarkala förtryckarstrukturer!)

Sista kvällen som 30

Jag sitter i ett hus fullt med konst och dricker vin. Har just ätit en Japp. Nu snusar jag. När jag var liten fick jag höra att det var råttsvansar i Japp, och det trodde jag på. Det gjorde mina klasskompisar också. Eller liten och liten, jag gick i 7:an. Åt inte Japp på minst ett år efter det. När jag gick i 7:an betraktade jag mig själv förresten inte som det minsta liten. Tvärtom som tämligen världsvan. Jag hade korta kjolar, mycket smink, vaniljparfym och tänkte på mig själv som något av en manslukerska. Detta trots att jag inte hade några pojkvänner. Och jag älskade Nirvana. Brukade ligga under täcket med hörlurar och lyssna på deras MTV Unplugged-skiva och gråta över att Kurt Cobain var död. Att han skjutit sig i huvudet (jag frossade i den faktiska dödsorsaken, det där med hagelgeväret i munnen, har alltid varit en smula morbid). Om han bara hade träffat mig innan dess så skulle han aldrig ha gjort det, istället skulle han vara upp över öronen förälskad och tänka att jag var meningen med hans liv.

Min favoritlåt var ”On a Plain”. Här kan ni lyssna på den:

 

Jag missförstod texten. Trodde att han sjöng ”the funniest day that I`ve ever had was when I learned to grow up a man” när det i själva verket är ”the finest day that I`ve ever had was when I learned to cry on command”. Jag tror fortfarande att det är det han sjunger, om jag inte nyper mig i armen. Dock: Jag älskade det jag uppfattade som ironi i det där; att det skulle vara roligt att växa upp till man, för det kunde han ju inte tycka, tänkte jag. (Idag har jag också förstått att ”funny” snarare kan tolkas som ”lustigt” eller ”märkligt” än ”roligt”. Men i tolkningssammanhanget gör det ju detsamma.) Och när jag är ändå är inne på feltolkningar. Hade ett par sådana med olika Misfits-texter också.  T ex trodde jag att de sjöng ”You think they really scared” när de sjöng ”You think they really care” i ”Where eagles dare” och ”You won`t go in a bedroom with me” när de sjöng ”You don´t go in the bathroom with me” i ”Horror Business”. Jaja. Så kan det ju bli. Pinsamt kan det hursomhelst vara när man sjunger fel på fester.

Jag är i Småland hos Olles mamma och det är i hennes hus jag befinner mig nu. Och Olles mamma gillar konst som sagt. Det hänger tavlor och reproduktioner överallt och på borden och i bokhyllorna står och ligger det konstböcker i staplar. Vi har inte samma smak. Hon älskar t ex Matisse och ickefigurativ konst i pastelliga färger. Hon gillar också batik och små skulpturer. Här i rummet står många små elefanter. I sten och lera. Och så älskar hon turkos så det finns mycket turkosa detaljer. Turkosa köksskåp, en turkos soffa, turkosa stolsdynor med små röda blommor. En del målningar med turkosa inslag. Hon målar också själv och flera av hennes målningar har turkos fond. Det är hursomhelst trevligt att befinna sig i en så estetiskt genomarbetad miljö.

I helgen har jag mest varit ute. Suttit och läst i Gertrud Hellbrands nya roman ”Veterinären” i solen (skönt att lägga långtråkiga ”Mot fyren” åt sidan ett slag), tagit promenader och tittat på olika djur: Hästar, Highland Cattle (lånhgåriga kossor med horn som ser lite ut som mammutar), griskultingar. Har också sett en ödla och vildsvinsspår i skogen. Blev nervös av vildsvinsspåren, flera uppbökade jordplättar längst stigarna, en del rätt stora. Inbillade mig till och med att det grymtade vid något tillfälle men det var nog mina nojor. Är rädd för vildsvin. Druckit en del vin har jag också hunnit med. Och gått i kyrkan på mässa. Där fick jag höra mycket om Jesu lidande och sjunga psalmer om Korset. Kontemplera dess träslag. Kom inte ihåg de exakta raderna men de handlade om att stå öga mot öga med träet. Jag tänkte mig att det var obearbetat och stickigt. Så där att man får flisor i händerna om man rör vid det. Jag har ingen större förståelse för tron på Jesus och tänker bara på Freud när man talar om hur han, efter sitt lidande, återbördades med sin Fader I Himmelen. Freud skriver något sarkastiskt om det där i inledningen till ”Vi vantrivs i kulturen”, om hur vår barnsliga pappadyrkan tagit sig obscena dimensioner när vi upphöjt denna till Gud. Att tron på Gud – i betydelsen skäggig gubbe i himlen – är en neuros.

Det här är min sista kväll som 30-åring. Skulle nog inte ha tänkt på det om inte Olles mamma sagt det innan vi skildes åt för kvällen. ”Jaha, hur känns det då, såhär din sista kväll som 30-åring?” Men när jag ändå fått frågan: Det känns inte alls. Eftersom jag har svårt att känna mig som 30 överhuvudtaget. Känner mig mycket barnsligare än så. Mycket barnsligare än vad jag tänker mig att man ska känna sig vid 30 alltså. För åldern är ju till syvene och sist ”bara en siffra”, som det brukar heta.

När jag var yngre hade jag mycket tydliga idéer om vad som komma skulle vid olika ålderstal. Vid 25 trodde jag t ex att jag skulle vara gift. Vid 30 ha barn. Vid 35 ha tappat livslusten. Vid 40 vara redo för döden. Som ung hade jag med andra en ganska sträng, och inte minst konservativ, syn på åldrande. Som tonåring tänkte jag  att livet skulle vara slut vid 20. För då fyllde man ju tant, som Petra säger i teveserien Spung som gick på teve när jag var 18. Spung! Det var den teveserien som lärde mig ordet ”daterad”. En av karaktärerna, Melas (jag var tvungen att googla hans namn, liksom Petras), fäller det omdömet om Jack Kerouacs ”På drift”. ”Den är bra men lite daterad”, nåt sånt. Jag tyckte att det var tjusigt uttryckt och slog upp ordet efter avsnittet. Daterad = föråldrad. Här nedan ser ni karaktärerna i Spung. Petra och Melas står längst till höger:

NOJE-05s00-spung-214_368

När jag flyttade till Stockholm 2004 jobbade för övrigt Melas – skådespelaren som spelade honom alltså – i kassan på mitt lokala Konsum. Jag tyckte att det var lite genant att handla av honom, precis som jag alltid tycker att det är lite genant att träffa kändisar i olika sammanhang. Ska man titta på dem eller inte? Jag brukar ignorera dem eftersom jag tänker att det är bättre än att glo. De enda svenska kändisar jag inte skulle kunna låta bli att glo på är nog Ulf Lundell och Thorsten Flinck. Och kanske Thåström. För de är för spännande för att inte glo på. (En feministiskt orienterad läsare fnyser nog nu, eftersom dessa exempel är riktiga gubbslem, åtminstone de två förstnämnda, men jag vidhåller min sak. Är särskilt svag för Lundell.) Kvinnliga kändisar då? Finns det inga sådana som det skulle vara spännande att glo på? Nej, tyvärr. Det är lite hemskt men jag kan inte komma på några. Kanske för att kvinnor för mig saknar den nödvändiga mystiken. (Jag har för lätt att identifiera mig med dem, även om de råkar vara långt mer briljanta än jag själv. Och identifikationen gör dem tråkigt nog ospännande. Och de enda kvinnliga kändisar, och författare, som skulle göra mig verkligt upphetsad att se är tyvärr döda, som t ex Anais Nin, även om det vore roligt att stöta på en sådan folkskygg typ som Jenni Diski. Ja, Jenny Diski vore det nog vara rätt coolt att se ändå!)

Och nu kommer jag lite osökt in på myter. De konstnärer som mytologiserar sina liv är ju, kanske sorgligt nog, de mest intressanta enligt mig. Inte ”de bästa” men de mest spännande. Och det vore toppen tycker jag om fler kvinnor mytologiserade sig själva på det sätt som män ofta gör. Ta Leif GW Persson t ex, han har ju sina manér (livtrött ”polisgeni”, eller vad han nu är/vill vara, trött, blött och stött av livet och av Alkoholen) eller den tidigare nämnda Lundell som odlar dito persona med misantropi och folkskygghet ovanpå det. Det ger dem en viss mytologisk glans. Erica Jong och Suzanne Brögger skulle jag säga är kvinnor som lyckats rätt bra med detta. Och kanske även Kristina Lugn i viss grad, och Birgitta Stenberg. Jag vill ha mer av sådant! Mer av vad jag har älskat och supit och ångestat (hittepå-ord, jag vet) och nött ut mig själv. Fast det kräver ju sina tributer förstås. Och det är väl inte alla som känner sig kallade att anamma denna livsstil. Som kanske också är en aning passé. Och hur uppnå mytens glans i det avmytologiserade samhälle vi lever i idag? Du kan ju inte odla en intrikat folkskygghet om du samtidigt befinner dig på Twitter, till exempel. Fast Instagram däremot, där har du istället ett utmärkt redskap.

Nu vill Olle gå och lägga sig så då är det väl dags att gå och lägga sig. Imorgon är jag inte längre trettio. Hejudanemig.

Godnatt!

 

I brist på annat… lite strunt…

Okej, om man bara skulle ta och skriva lite skit? För jag har fortfarande ingen lust att blogga. Blogga som i att skriva ”genomtänkta texter med djup och eftertanke”, vilket är vad jag önskar att mitt bloggande gick ut på (vill ju gärna framstå som bildad, litterär, smart och allmänt vältalig och kulturell). Men snacka skit borde ju inte vara så svårt? Så här har ni nuläget: Jag dricker whisky i köket. Olle spelar tevespel i rummet intill (han har spelat tevespel tre kvällar i rad nu). Jag har just duschat, sköljde som vanligt ur hårinpackningen med kallt vatten eftersom jag läst nånstans att det är bättre med kallt vatten än varmt vatten i detta sammanhang, håret blir nämligen mindre torrt av det. Inte i bokstavlig mening, för naturligtvis vill jag att håret ska torka, men mindre torrt som i mindre risigt. Kallvattnet gjorde att jag började frysa och fryser gör jag fortfarande. Har därför på mig en stor noppig tjocktröja.

Här har ni mina två favorithårprodukter:

grejer 2Jättebra för slitet hår!

Och här har ni min badrumshylla:

grejerOm ni skulle få för er att använda samma produkter som jag alltså, vilket ni säkert inte är intresserade av. Visst är badankan gullig? Han (för jag har bestämt att det är en han) har hängt med i många år nu. Och jag blir alltid glad av att titta på honom.

Jag hatar förresten att tvätta håret. Brukar dra på det i det längsta eftersom det är så besvärligt – jag duschar alltid sent och måste sen sova på det blöta håret så att det blir helt knövligt nästa dag – och använder därför massor av torrschampo istället. Är överhuvudtaget kluven när det kommer till hur jag vill ha håret. Å ena sidan vill jag att det ska vara mjukt och lent, å andra sidan gillar jag den lite skitiga svintolooken. Courtney Love har jättebra svintohår, hon är nog lite av ett ideal på den fronten:

Courtney-Love-10

Och här har ni en fjortisselfie (ej tagen ikväll):

helloMin förhoppning är att ni tycker att jag är dödligt snygg. Och att ni genast skulle vilja ha en likadan klänning som jag har på bilden. Den är i sladdrigt halvgenomskinligt tyg, ser mest ut som ett nattlinne och kommer från Gina Tricot. Rusar ni dit redan imorgon har de säkert ett par ex kvar!

Apropå klänningar – för nu har jag bestämt mig för att skriva om klänningar – hittade jag en jättefin på HM häromdagen, nämligen den här. Fantastisk, tycker jag. Lite japansk. Nu när jag kollade hemsidan hittade jag några andra fina också. Som den här (jag tänker 60-tal och Sharon Tate på den här bilden), den här (sexig!) och den här (söt, fast jag är tveksam till den genomskinliga nederkanten).

Nog sagt om klänningar. Vad skulle jag mer kunna blogga om? Jag har ont i fötterna eftersom jag alltid har hårt snörade skor. Har börjat uppleva en del problem på grund av detta (utöver värk även kittlingar och domningar). Men hur hitta snygga skor som också är bekväma? Jag har gått igenom hela Nellys skoutbud utan att hitta några som duger (nu pratar jag sneakers). Däremot hittade jag dessa ballerinaskor på ASOS som är jättefina:

image3xlBlir helt till mig av humlorna!

(De här var också fina, men jag tror inte att kvalitén är särskilt bra och kanske ser de bara billiga ut när man väl har på sig dem?)

Jaha. Hårprodukter, kläder och skor. Har jag verkligen inget vettigare att skriva om? Jovisst. Jag skulle kunna skriva om de romaner jag läst på slutet (just nu läser jag Virginia Woolfs ”Mot fyren”) och om de seriemördarintervjuer jag tittat på i helgen (mycket läskiga, särskilt den här med kannibalen Jeffrey Dahmer.) (Varför jag tittat på seriemördarintervjuer? Bra fråga. Inte för att bli inspirerad i alla fall. Mest bara av någon slags morbid nyfikenhet + att jag är intresserad av allt jag inte förstår och jag förstår verkligen inte varför man blir seriemördare, eller nekrofil, eller kannibal.) Jag skulle också kunna skriva om den fina barockutställningen jag var på tidigare ikväll och de tankar om döden den väckte. (Den här målningen av David Klöcker Ehrenstrahl var en favorit.) Men jag orkar inte. Så jag avslutar istället. Tack och hej!

 

Just nu vill jag bara lyssna på den här låten om och om igen

Och ja, jag har säkert postat den förut!

Jag tänker för övrigt att Freddie Mercury är/var typ världens mest sympatiska artist. Inbillar mig att vi kunde ha blivit så bra kompisar (om vi bara hade träffats innan han blev känd). Dock: Risken är nog stor att jag blivit olyckligt kär i honom.

Romaner jag skulle kunna skriva

Idag på tunnelbanan på väg hem tänkte jag som vanligt på romaner jag vill skriva. Apropå Therese Bohmans essä om den samtida medelklassromanen tänkte jag först att jag borde anta utmaningen och göra ett försök att skriva just en medelklassroman. Jag tillhör ju denna klass nuförtiden och kan väl ändå sägas vara hyfsat bekant med livsstilen. Men jag har försökt med det förut (skildra medelklass alltså) och det brukar alltid mynna ut i samma berättelse, om en överkontrollerande mamma och hennes förtryckta dotter som försöker kompensera sin usla självkänsla med tvångsmässig duktighet (obs, ej en Jelinek-mammadotter-situation, de är lite mer normalfungerande än så). Jag tycker alltid att denna berättelse låter så bra  betraktad liksom på avstånd men när jag väl skriver den (och jag har säkert börjat skriva tio olika versioner) tappar jag intresset. Eller: Den leder ingenstans. Jag kan inte komma på en tillräckligt intrikat handling som för den vidare.

Och det är grejen med mitt skrivande, att det händer för lite. Jag studerar gärna karaktärer sida upp och sida ner men att försätta dem i riktigt prekära situationer fixar jag inte. Tvekar inför att putta dem utför det oundvikliga stupet och låta dem falla. Och de bör falla och gärna slå sig riktigt jävla hårt.

Satirer är en annan grej jag tänker att jag borde skriva. För några år sedan skrev jag en halv (!) satirisk roman om Biskops-arnö. Nådde strax över sidan hundra innan det tog stopp. Jag var förälskad i huvudpersonerna men lät aldrig något riktigt farligt hända dem. De gick på pretentiösa teaterföreställningar och lika pretentiösa konstskolevernissager och söp som svin och svettades under hårda textsamtal men något mer blev det liksom inte.

En annan idé jag brukar tänka på är en berättelse om min barndom, eller snarare ungdom. Fabriksmiljö och småkriminalitet och hårdrock.  Att sno whisky ur föräldrarnas barskåp och bada i fontäner och älska sin bästa kompis över allt annat, experimentera med homosexualitet och ha ihop det med en äldre snubbe som skjutsar en till skolan i en svart Volvo med tonade rutor. Ambitionen att tänja gränserna och leva till max men vara för hämmad för att gå hela vägen (jag rymde aldrig till Christiania eller ockuperade ett ödehus). Fast allt detta känns rätt klyschigt, och liksom gjort. (Av Amanda Svensson t ex.)

Saken är den att jag inte vill skriva om någonting som jag tycker är tråkigt. Inte en enda sida döda betraktelser om saker som låter tjusiga men som inte intresserar mig. Inga mellanpartier eller transportsträckor. Inget ”i hörnet stod en vitmenad byrå med gamla fotografier”, men sånt behövs ju. Eller?

Fler idéer: En roman med enbart inre monologer. En roman om skönhetens grymhet. En roman enbart inspirerad av musik. En ny låt för varje kapitel. En skräckroman. En arbetarklassroman. En roman om missbruk. En roman som enbart handlar om kärleksrelationer med vackra och spännande män. ”Män är som äpplen, de måste plockas när de är mogna, synd bara att de är så många”, så skulle den kunna börja. Eller en roman med enbart osympatiska karaktärer. Kanske skulle jag kunna blanda alla dessa grejer och mixa ihop dem?

Och så är det det där med språket. Finesserna. Beskrivningarna och metaforerna. Jag är inget fan av metaforer (eller jo andras, men inte mina egna) och inte heller av ett intrikat ordförråd (se förra parentesen). Som nån kritisk läsare en gång skrev i en kommentar här på bloggen, att mitt ”ordförråds begränsningar var hårresande”. Det var rätt taskigt skrivet. Men jag kan inte säga att jag blev överdrivet upprörd heller. Det var länge sedan jag intresserade mig för att ta finkulturella poänger. Finkultur är kul, men jag har inget behov av att förkroppsliga det. (Smickrar mig med att jag har för mycket självdistans för att falla i en sådan fälla.) Åh, detta är ett av mina hjärteämnen förresten: Det förmätna i förmodandet att intelligens och kulturella intressen på något sätt skulle vara motpoler till ytlighet.

Ibland tänker jag att jag borde skriva chick lit med banbrytande cliffhangers. Det vore roligt. En modern Hollywoodfruar fast utan äktenskapen (eller skulle det bara bli Sex And The City då?). En chick lit som inte handlar om shopping och fyrkantiga Barbie-Ken-män utan om typ litterära salonger och pretentiösa (och sviniga) män (fast lite shopping skulle förstås kunna få vara med på ett hörn). (Svinet i intellektuell tappning = överdrivet självbespeglande konstnärstyp, osunt övertygad om sin egen, gärna inbillade, storhet, som älskar att skryta om sina bedrifter och bli beundrad av storögda flickebarn hälften så gamla som de själva.)

Eller en ironisk självhjälpsbok: ”Självhjälp för neurotiker skriven av en neurotiker.” Jag skulle kunna ge många verkningslösa tips. Slutsatsen lika menlös som i den verkliga genren: ”Lär dig älska dina neuroser och låt dem bli en naturlig del av den du är. Ställ dig upp på en stol och skrik ”jag är neurotisk och stolt över det!” Hjula sedan till närmsta apotek och hämta ut din psykofarmaka, because you’re worth it!

Ja, nu har jag luftat lite idéer. Det känns bra. Ska lägga ansiktsmask, sedan gå till sängs. Godnatt!

Mer som ett hem idag

P g a har städat och köpt blommor. Titta!

Klippgatan 009 Klippgatan 025 Klippgatan 028Klippgatan 019

Ni får ha överseende med högarna i hörnen på bild två. Se så glad Olle är förresten, han steker ägg och har fått en ny black metal-t-shirt av mig. Nederst: Vad är ett hem utan böcker? Ett hem utan själ. För att citera den romerske vältalaren Cicero.

Ps. Ha överseende med oskärpan också. Jag är en darrhänt person.

Vad är blott ett hem?

lgh

Sitter i sängen och snusar efter att ha sovit fyra timmar i sträck efter jobbet. När jag vaknade hade jag ingen aning om var jag befann mig eller vilken dag eller tid på dygnet det var. Sedan vi flyttade för tredje gången (inom loppet av två år) har jag förlorat känslan för vad ett hem innebär. Det har mer blivit till det utrymme jag för tillfället råkar uppehålla mig på. Lite som ett hotellrum. Eller hårdare uttryckt; en förvaring. Så när jag vaknade och tittade ut i rummet kändes det främmande. Frågade Olle, som låg bredvid mig, med tunn röst, liksom ylande, var är jag? var är jag? 

”Vet du verkligen inte var du är?”

”Nej, neeej… Eller… hemma. Jag är hemma.”

Eftersom Olle har tagit hand om mig efter en reell minnesförlust tidigare blev han orolig, och nitisk.

”Vilken adress befinner du dig på?”

”Jag vet inte… Klippgatan.”

”Som ligger på?”

”…Söder.”

”Vad heter jag?”

”Olle.

Sedan vaknade jag ju till. Och blev rädd. Och jag tänkte att det här går inte. Jag kan inte ha det såhär. Jag måste få känna att jag är hemma när jag är hemma. Mitt hem måste få vara Ett Hem. Om fyra månader flyttar vi igen. Jag har inte ens orkat plocka undan alla flyttkartonger. I ett hörn står en låda och en minispis och en hoprullad matta. Under soffan ligger fler lådor och ännu en matta. Under sängen tre lådor till. Vi bor på 28 kvadrat och jag har tappat lusten att anstränga mig. Våra affischer står fortfarande hoprullade i ett hörn. Vad är det för poäng med att hänga upp dem när vi ändå ska ta ned dem igen? Vår enda garderob är så knökfull att jag inte ens vill öppna den. Jag har samma kläder på mig vecka efter vecka eftersom lusten att rota runt därinne är minimal. Jag låter tvätten ligga kvar på soffan, använder och använder om.

Jag har alltid varit en hemkär person. Vill ha det ombonat och tryggt omkring mig. Bygger för att saker ska bestå. Böcker ska staplas efter tema i bokhyllorna. Fåtöljerna ska vara nednötta och bekväma. Väggarna ska vara fulla med bilder. Skrivbordet en kreativ röra. Jag vill att saker jag lagt på en plats ska få ligga kvar där, månad efter månad. År efter år. Ett hem ska breda ut sig, bli till en egen organism och slå rötter i sig själv. Ett hem ska vara en förlängning av den jag är.

I vårt hus i Västerbotten är det så. Där låter jag tornrummet förändras efter årstiderna utan att det förlorar sin identitet. Älghornet och sjökartan hänger på väggen, byrån och fåtöljen står kvar men blomkrukorna och kryddväxterna kommer och går, liksom trasmattorna och dukarna efter årstiderna. Om somrarna nya vaser med sommarblommor varje vecka. Där intar jag mitt kaffe om morgnarna, läser, skriver och njuter av solen eller av regnet genom glasrutorna, lyssnar till vinden, havet och fåglarnas sång. På vintern är det istället en kall plats. Då förvarar vi balkongräckena därinne, och utemöblerna. Där blir förändringen inte hotfull eftersom den är jordad. Just organisk.

029

I Stockholm är detta inte möjligt. Åtminstone mycket svårt att nå. Jag har börjat tvivla på att det går att bygga ett hem här. Om man inte köper en bostad förstås, men det har vi inte råd med. Det är deppigt. Fast kanske kommer det en dag att ordna sig? Jag klamrar mig fast vid den tanken. Kanske vinner vi på lotto eller snubblar över ett förstahandskontrakt (lika sannolikt som att vinna på lotto). Kanske har vi, om fem år sisådär, sparat ihop den summa vi behöver. Men jag blir stingslig. Och Olle blir stingslig. Han är trött på att åka ut till Johanneshov och flytta bilen varje vecka (för i innerstan kan man inte ha den), och han är trött på att inte ha något eget utrymme att greja på. En plats att skruva i saker, reparera, förvara alla sina kameratillbehör och dataprylar. Själv behöver jag inte plats så mycket som trygghet. Det räcker med en soffa, en säng och några bokhyllor, bara de får stå kvar där, och jag med dem.

Det här blir gnälligt. Men jag var tvungen att skriva av mig. Imorgon tänkte jag skriva om att rida ut stormar, om min ambivalens för ledarskap, om professionalitet kontra känsla. Vi hörs då.

Bilder: Mitt stockholmsboende och köksdelen i vårt hus