Efterlysning: Ett artigare debattklimat

Spinner vidare på inlägget nedan och funderar över journalisters och annat mediefolks förkärlek till att försöka ”avslöja” varandra. Avslöja vem som är mest ”förstockad, oreflekterad medelklass”, mest minst radikal. Lite: Ha! Du trodde att du hade något att komma med va? Men jag ska säga dig att din världsbild är sorgligt begränsad! Den här sortens tilltal är en av anledningarna till att jag aldrig klarat av att läsa någon dagstidning någon längre period i taget. Den främsta anledningen må vara att det är svårt att ta in allt elände; alla rapporter om krig, våldtäkter, miljökatastrofer, svält etc, men näst efter detta är det helt klart den barnsliga krigsföring som tar plats på diverse ledar- och kultursidor som gör mig utmattad. Den där tröttsamma spetsfundigheten.

Det vore så fint, tycker jag, om de journalister som använder sig av den här typen av ”peka ut idioter”-retorik, tog sig en ordentlig titt i spegeln innan de avfärdade andra. Då skulle de förmodligen inse att också de lever med begränsad horisont, och också de är förstockade på sitt alldeles unika (eller inte så unika) sätt. För så är det ju, att ingen någonsin sitter på ett fullständigt facit om vad som är rätt och fel, och att ingen människa i sig själv är så högstående att den inte behöver föra dialog med oliktänkande (och tror man det är man inte så lite megaloman).

Kalla mig konflikträdd men jag önskar att debattklimatet i det här landet blev lite artigare, lite mer objektivt undersökande, lite mer moget. Som det är nu ligger så mycket på mobbings- och sandlådenivå, handlar så mycket om att generalisera fram meningslösa poänger och bekräfta den egna självbilden istället för att tillföra något nytt och relevant. Och jag tänker hur det vore om andra yrkesgrupper började använda sig av samma sorts tilltal. Om jag som lärare började bemöta elever i samma nedlåtande ton, himlade med ögonen och sa: ”Du, bortskämda lilla Lisa! Du får inte svara på frågan för du har växt upp i en alltför skyddad miljö!” Eller: ”Du, lilla Kalle, du som är både pojke, vit och medelklass, det du har att säga kan aldrig vara intressant!” Det skulle ju knappast stimulera lilla Lisas eller Kalles utveckling, och inte någon annans utveckling heller. Dessutom skulle jag troligen få sparken.

Att romantisera offer

Blir provocerad av Lena Anderssons text om tiggarna. Hur hon försöker lyfta fram dem, ”tiggarna”, som ett slags sanningsbärare. Som om de, genom sin misär, levde mer autentiskt än ”alla andra”, eller mer specifikt: levde mer autentiskt än den akademiska medelklassen: Förklara för dem hur liten din lust är att springa i deras köpcentrums ekorrhjul och leva deras liv av löneslaveri, jämställdhetsplaner, tomhet och leda.” Jag har mycket svårt att tro att tiggarna själva betraktar sin verksamhet som någon slags ”revolution” mot rådande normer. Eller att de slår sig själva för bröstet för att de, genom sin ”alternativa livsstil”, utgjorde något slags facit på samhällelig förljugenhet. Att skulle känna sig ”friare i tanken” än någon annan. Tvärtom tror jag att de, om man frågade dem, mer än gärna skulle underkasta sig löneslaveri och jämställdhetsnormer, och lyxen att uppleva ”tomhet och leda”, hellre än att sitta på gatan i väntan på allmosor. Och att de alla gånger skulle byta plats med Andersson om hon bara erbjöd dem det. Men det lär hon ju inte göra.