Att romantisera offer

Blir provocerad av Lena Anderssons text om tiggarna. Hur hon försöker lyfta fram dem, ”tiggarna”, som ett slags sanningsbärare. Som om de, genom sin misär, levde mer autentiskt än ”alla andra”, eller mer specifikt: levde mer autentiskt än den akademiska medelklassen: Förklara för dem hur liten din lust är att springa i deras köpcentrums ekorrhjul och leva deras liv av löneslaveri, jämställdhetsplaner, tomhet och leda.” Jag har mycket svårt att tro att tiggarna själva betraktar sin verksamhet som någon slags ”revolution” mot rådande normer. Eller att de slår sig själva för bröstet för att de, genom sin ”alternativa livsstil”, utgjorde något slags facit på samhällelig förljugenhet. Att skulle känna sig ”friare i tanken” än någon annan. Tvärtom tror jag att de, om man frågade dem, mer än gärna skulle underkasta sig löneslaveri och jämställdhetsnormer, och lyxen att uppleva ”tomhet och leda”, hellre än att sitta på gatan i väntan på allmosor. Och att de alla gånger skulle byta plats med Andersson om hon bara erbjöd dem det. Men det lär hon ju inte göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s