Vi har flyttat! Med mera

Hej,

jag vet att jag aldrig skriver något längre. Det har sin rimliga förklaring; jag skriver nämligen på något annat. Men jag måste i alla fall berätta att vi flyttat. Några tunnelstopp längre ut än på gröna linjen än vad jag förut tänkte var acceptabelt. (Och min gräns för det acceptabla gick vid Gubbängen och vi bor numera mycket längre ut än så…) Att våga språnget över helvetets käftar ledde oss dock till… paradiset. Eller åtminstone något som liknar det: Ett eget litet hus på en stor gård. Här har ni några bilder:

bakgårdenäppelträdäpplen

smultronvindruvorchili

rankorstensjön 1Alla bilder är tagna från trädgården utom den sista, som är tagen vid Magelungensjön, som ligger tre minuters promenad bort. Bilden högst upp är vår egna lilla bakgård – innanför det öppna fönstret ligger vårt kök.

Här är vårt vardagsrum. Vi har en öppenspis!

hemmaJag är förstås mycket lycklig – och lättad – över det hela; det är mitt första riktiga, permanenta, hem i Stockholm sedan jag flyttade hit = vi får bo här så länge vi själva vill, och använda våra egna möbler!

Mer då? Jag har börjat jobba igen, haft ett par aktiva aktivitetsdagar då jag kickboxats, minigolfat, rockringat och friluftsat. Haft utvecklingsmöten och nya-riktlinjer-möten och lär-dig-nya-skolplattformen-möten och lite andra möten. Men i veckan har jag äntligen börjat undervisa igen och det är så kul! Jag älskar att undervisa. Särskilt litteraturhistoria och det ska vi minsann frossa i i höst, jag och eleverna.

Och så håller jag på att läsa om klassiker. Förra veckan Madame Bovary och den här veckan Pappa Goriot. Nietzsche läser jag också. Och en antologi om ”mänskliga gränsområden”, essäer om Strindbergs Infernokris, Dostojevskijs epilepsi och Ernst Josephsons psykos med mera. De sista månaderna har jag varit mycket fascinerad av det där; galenskap, sinnessjukdom. Psykoser till exempel är för det mesta tillfälliga, och kräver inte medicinering – de läker nästan alltid ut av sig själva. Oftast är de ”bara” resultatet av en tillfälligt överhettad hjärna och kan till exempel drabba en i övrigt fullt frisk människa om denne stressar för mycket, är socialt isolerad en längre tid, är djupt deprimerad e t c.

Att läsa Nietzsche känns förresten fint. Han skriver i förordet till Om moralens härstamning om sin skygghet, ”som dök upp så tidigt i mitt liv, så opåkallat, och som var så envis och stod så i motsättning till allt, omgivning, ålder, förebilder, härkomst, att jag nära nog skulle kunna kalla den mitt a priori.” (Känner förstås igen mig.) Han skriver också någonstans – kan inte hitta sidan just nu – att han är en främling för sig själv, och egentligen inte vet vem han är. Förvånansvärt ödmjukt. Åtminstone långt borta från hans idé om den (själv)förklarade övermänniskan som tvärtom förutsätts ha full koll på sig själv, den egna viljan, känslan och som handlar genomtänkt, djärvt och utan rädsla.

nietzsche_oldNietzsche i slutet av sitt liv – en bild som får mig att börja grina (och fundera över i vilket skick jag själv kommer att vara när jag blir gammal)

Utan rädsla. Idag bad jag bland annat eleverna att diskutera vad som krävdes för att bli en bra talare och några svarade ”självförtroende”: ”Är man bara självsäker så behövs inte så mycket annat, då blir man lyssnad på och respekterad och kommer undan med lite vadsomhelst.” Till exempel lanserades teorin att en självsäker talare inte behövde vara särskilt påläst – eller ens ha något vettigt att säga – för att verka övertygande. Och så är det kanske också, deprimerande nog. Men skulle jag som lärare ge elever som är rädda för att tala inför andra detta tips? ”Var bara självsäker! Då fixar du det!!” Vi pratade en stund om detta: Självsäkerhet. Själv är jag rätt blyg privat. Men inte i lärarrollen (även fast det också händer, emellanåt). Och hur går det ihop? Jo, naturligtvis inte för att jag en dag vaknade upp och käckt sade åt mig själv att ”vara självsäker”, utan för att jag – inte utan möda – lärt mig de retoriska verktygen. Med dem kan nämligen vem som helst bli en bra talare – även räddhågsna typer som jag själv.

Tillbaka till att läsa om (favorit)böcker, det är så trevligt. Och jag älskar (och hatar) verkligen Madame Bovary och Eugéne de Rastignac. På listan av de romankaraktärer som drabbat mig mest ligger de absolut bland topp fem. Så; har ni inte läst dessa böcker – läs dem! De ger en massor av saker att fundera på; mänskliga drivkrafter och varför det fula och egoistiska samtidigt kan vara det vackraste och på sätt och vis ädlaste och sannaste. Båda agerar utifrån en utpräglad känsla av underlägsenhet – ja, rädsla – gör uppror mot denna och drömmer om att triumfera över den. En slags privat hämnd mot de egna begränsningarna som utvidgas till en allomfattande hämnd mot hela världen, eller åtminstone omvärlden. Det är inspirerande och avskräckande på samma gång. Och det är väl så det ska vara också, annars vore de ju inte minnesvärda.

Nu ska jag duscha, sen sova. Det var roligt att skriva här igen.

Kram och godnatt!

2 thoughts on “Vi har flyttat! Med mera”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s