Stream of… del I

Inatt drömde jag en underlig dröm; att jag kommit över ett askfat som tillhört F. Scott och Zelda Fitzgerald. Det var en spröd liten tingest i blåst glas, lindblomsgrön och formad som en blomma. När jag vände på den kunde jag tydligt läsa ingraveringen under foten, ristad i vita kristallglittrande bokstäver: ”Tillhör F.Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgerald, 1923.” Jag vet inte om det går att gravera i glas, eller om de var gifta 1923 (det var en bröllopsgåva, det visste jag bestämt) men jag var nöjd över att jag hade den i min ägo, även om jag tyckte att den var ganska ful. Och sedan funderade jag på vad den kunde vara värd, om jag skulle sälja den, men så bestämde jag mig för att behålla den – åtminstone tills vidare – och placerade den på ett nätt vardagsrumsbord i jakaranda där det stod fullt med krukväxter. Och ovanför bordet hängde en gammaldags väggklocka med pendyl och ett hörnskåp och jag kommer inte ihåg vad klockan visade, men jag har en känsla av att det var sen eftermiddag för en sned, lågt liggande sol lyste in genom rummets fönster, som för övrigt hade långa vita spetsgardiner som släpade mot golvet.

Nu har jag kollat upp; Fitzgeralds gifte sig 1920.

Detaljerade drömmar är de bästa drömmarna tycker jag. Därför att de brukar vara tydliga, konkreta, hyfsat logiska. Lättare att ta till sig antar jag. Andra drömmar, där det händer för mycket, där perspektiven hela tiden förskjuts, är jobbiga. Drömmar där man än befinner sig i sitt barndomshem, än uppe i ett torn bland massa bråte (jag drömmer ofta om dessa två saker i kombination), än på sitt jobb – där man ofelbarligen gör bort sig; skriker och tappar kontrollen, kanske är berusad och pinsam, halvklädd eller inte klädd alls, ljuger och gör bort sig och blir upptäckt av chefen, av hela kollegiet, blir avstängd, får sparken… (jag brukar drömma om det också), och än på en fest i en cementerad källare där väggar och golv är nakna, där det inte finns några möbler och musiken är hög och stroboskopblixtarna skarpa och allt är kallt och hårt och man har sex med kalla och hårda och vackra män, som vill döda en efteråt. Vilken patient jag vore för en freudian! Nej, jag önskar mig alltid små och enkla drömtavlor eller drömstillbilder att konnässera över, som den jag hade inatt.

Egentligen är det inte så märkligt att jag drömde om Fitzgeralds. Jag sidogooglade dem igår kväll medan jag forskade om Hemingway och hans fruar. Jag hade hoppats kunna identifiera eventuella självbiografiska drag i Edens lustgård och jag tror att jag lyckades med det också; hans första fru var kortklippt och blond liksom Catherine och hans andra var kortklipp och mörk liksom Marita och han lämnade sin första fru efter att han inlett en affär med sin kommande och den första frun tappade bort hans väska med nyskrivna noveller på en tågstation och Catherine i boken bränner upp dem – Davids nyskrivna noveller alltså och det kan han inte förlåta henne – förstås – och H förlät troligen inte sin första fru för hennes slarv heller, om det nu var slarv? Kanske gjorde hon det med flit? Han måste åtminstone ha misstänkt det. Hemingway var gift fyra gånger och under sitt fjärde äktenskap hade han en affär med en mycket vacker venetianska som hette Adriana Ivancich och bilderna på henne är underbara. Jag satt länge och tittade på dem:

EH2841P

116332641_137796527655

Jag tänkte att det var precis kvinnor som hon som män faller för. Kvinnor som utstrålar liv och kraft och glädje. Men framförallt liv – aptit på livet. Eller jag vet åtminstone att det är sådana män jag själv faller för. När jag var yngre trodde jag att det var tvärtom, att jag föll för återhållsamhet och allvar, och att män – eller killar var det väl snarare – också bara kunde falla för mitt allvar. Jag hade fått höra det; att jag var som vackrast när jag såg allvarlig, eller olycklig, ut och jag tyckte att det var tråkigt och hämmande. Men sen träffade jag Olle som sa att jag var som vackrast när jag skrattade. Och han bad mig skratta, ofta och mycket.

Idag sov jag bort halva dagen och det gav mig skuldkänslor fast jag ju förstod att jag verkligen behövde sova. Jag frös så hemskt i morse att det först inte ens hjälpte att jag låg under tre täcken, men när jag vaknade igen hade jag återfått normal kroppstemperatur och jag låg i sängen och tänkte på hur olyckligt det var med skuldkänslor. Att jag har ett överflöd av dem, och att de inte precis utgör någon rikedom. Några exempel: Jag skjuter på att diska = skuldkänslor, jag struntar att sminka mig på morgonen = skuldkänslor, jag läser istället för skriver = skuldkänslor, jag äter för mycket bröd och socker = skuldkänslor, jag har mobilen på tyst läge = skuldkänslor. Och så vidare. Det finns knappast något som inte fyller mig med skuld och de enda gångerna jag känner mig riktigt fri (från dem) är när jag varit duktig: När jag städat, diskat, snyggat till mig, ätit nyttigt, jobbat hårt, promenerat och skrivit. Det är ansträngande. Jag har förresten skuldkänslor just nu – jag borde diska och bädda sängen innan Olle kommer hem och klockan är snart fem.

Nu går jag och diskar.

Klockan är strax efter sju och jag har diskat, dammsugit, slängt ut sommarens numer förtorkade kryddväxter (de gick inte att spara ty de hade fått små vita mögelfläckar på bladen), har även slängt ut vissnade blombuketter och plockat in nya – solrosor vars nackar var så tunga och trötta att jag klippte ned dem och lät dem stödja sig mot vaskanten. Plockade även in mer frukt, sedan jag insåg att jag inte längre var allergisk mot äpplen har jag ätit ett par stycken varje dag. Tvättat, matat ankorna och tagit en lång, varm dusch har jag också hunnit med. Så lång blev duschen att jag tömde varmvattenberedaren och de sista minuterna var tvungen att duscha kallt; det var knappt jag fick ut allt balsam. Därefter smorde jag in mig, sprayade på lite parfym och nu känner jag mig mjuk och väldoftande,  lugn och ganska harmonisk. Strax ska Olle tända en brasa och sen ska vi dricka rödvin och äta pasta (det finns inget godare än vällagad pasta med olja, ost och örter!).

Medan jag diskade tänkte jag på olika människor i min närhet, eller snarare på olika karaktärsdrag. Jag tänkte på de människor man inte väljer själv, men som man ändå måste dras med. Vissa släktingar, arbetskamrater, elever och sådana som bara ”hängt med” och som man träffar ibland av ren artighet och kanske av nostalgi; för en gång i tiden hade vi det ju så trevligt ihop! Det är säkert bra, om inte annat härdande, att inte bara umgås med folk som man ”handplockat”. Och jag har inte särskilt mycket emot det eftersom dessa sällan kommer mig riktigt in på livet, åtminstone inte in under huden; man ler och utbyter banaliteter och ibland samarbetar man och planerar saker ihop och så är det inte mer med det. Men så finns det undantag – människor som är outhärdliga. Och det var just dessa typer jag tänkte på och jag blev arg av att tänka på dem och sedan kom jag fram till vilken egenskap som förenade dem och det var att de var nyckfulla. Detta att ta sig friheten att flera gånger per dag helt hänsynslöst byta humör, och låta detta humör påverka alla andra. Till exempel börja dagen med att le som en solstråle för att en timme senare vara ett morrande åskmoln, för att sedan vara glad igen ett par minuter senare och därefter plötsligt kall och arrogant så att man, efter en dag i deras närhet känner sig slungad i en känslomässig centrifug, blåslagen, ledsen och trött. Ja, under tiden jag diskade bestämde jag mig för att nyckfullhet, tillsammans med snålhet och alltför grandios självupptagenhet, låg överst på listan av karaktärsdrag jag inte tål. Jag kände mig därefter nöjd med att ha klarlagt detta för mig själv och började sedan tänka på något annat.

MEN: någon timme senare, i duschen, började jag åter sondera ämnet och inkluderade denna gång även mina egna karaktärsdrag och tänkte att jag ju själv också kunde vara mycket nyckfull emellanåt och insåg att jag som vanligt bara polemiserat mot mig själv och att det förmodligen var därför jag blivit så arg. Å andra sidan kan jag till mitt försvar säga att min nyckfullhet nästan alltid uppstår i samband med stress (för man måste alltid ha ett försvar).

Slutligen tänkte jag på Nietzsche, som jag alltid känt en sådan ömhet inför, och insåg att denna ömhet berodde på just detta; att jag kände igen mig i hans polemiserande; att han alltid stred mot olika sidor av sig själv – sidor som han, medvetet eller omedvetet, projicerade på samhället och företeelser runt omkring sig. När jag var sjutton skrev jag förresten en uppsats som gick ut på just detta – att det var synd om Nietzsche- och jag grät när jag skrev den för jag tyckte så mycket om honom och sedan satte häxan till kulturhistorielärare tänderna i den, gick loss med rödpennan och gav mig endast ett VG-, en djup kränkning eftersom jag faktiskt var en MVG-elev och det var rent katastrofalt att hon inte fattat det.

Åh, samma sak upplevde jag för övrigt min första termin på universitetet då jag skrivit en brinnande uppsats om Rimbaud där jag tolkat en av mina favoritdikter – den som handlar om hans hedniska förfäder och sjuka blod – och jag bara fick ett G. Det var tur att jag aldrig analyserade Majakovskij – jag hade nog inte klarat ytterligare en sågning av min omdömesförmåga, för det var så jag tog det hela; jag var helt enkelt missförstådd; förskjuten av världen, förskjuten av Gud.

Här följer Rimbauds dikt (i sin helhet, för det finns ju plats):

Av mina galliska förfäder ärvde jag vattenblå ögon, trång skalle och drumlighet i slagsmål. Jag anser min klädedräkt vara lika barbarisk som deras. Men jag gnider inte smör i håret.


Gallerna var en av sin tids oskickligaste djurstrypare och gräsbrännare. Från dom har jag vidare: avgudadyrkan och smak för helgerån – å, för övrigt alla laster, ondsintheten, otukten – den är underbar, otukten – men först och främst lögnaktigheten och lättjan.

Jag avskyr alla yrken. Överklass och arbetare, alla är de bönder, simpla. Handlag med pennan är lika litet värt som handlag med plogen. Vilket århundrade för alla slags handlag! Aldrig får jag mitt handlag. Och bofastheten sedan, den leder också för långt. Men tiggaryrkets hederlighet gör mig förtvivlad. Och brottslingarna ger mig samma äckel som kastrater: själv är jag orörd och det gör mig detsamma.

MEN! Vem har gjort min tunga så lömsk att den hitills kunnat bevara min lättja? Utan att ens begagna mig av min kropp för att skaffa mig levebröd och mera sysslolös än någon padda har jag levt överallt. Det finns ingen familj i Europa som jag inte känner. – Jag menar familjer som min egen, familjer som fått allt de äger tack vare Människans Rättigheter. – Jag känner varje son i varje familj!

Om jag ändå hade förbindelse med någon punkt i Frankrikes historia!
Nej, inga…
Jag är fullt på det klara med att jag alltid varit av lägre ras. Revoltens idé kan jag inte förstå. Aldrig reste sig min ras annat än för att skövla och pundra, reste sig som vargarna mot varje djur de ännu inte dödat.

Jag drar mig till minnes Frankrikes historia, Frankrike, kyrkans äldsta dotter. – Färden till det heliga landet var jag väl med om som bondlurk: jag har hela huvudet fullt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikten över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av Jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar iom mig på samma gång som tusentals profana fantasier. Nu sitter jag spetälsk bland krukskrävor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på. – Och senare måtte jag, som legoknekt ha somnat under tyska natthimlar.

Jo, en sak till: jag dansar på sabbaten i en eldröd glänta, tillsammans med gummor och barn.

Jag minns inte längre tillbaka än till kristendomen och denna jorden. Aldrig får jag
väl nog av att återse mig själv i det förflutna. Men alltid ensam, utan familj – och för resten, vad talade jag för språk? Jag ser mig aldrig ta del i Kristi rådslag, inte heller i stormennens, i Kristi ställföreträdares rådslag.

Vad kan jag ha varit under förra seklet? Jag återfinner mig själv först idag. Det finns inte mer några lösdrivare, inte mer några ovissa krig – den lägre rasen har översvämmat allt, folket som man kallar det, förnuftet, nationen och vetenskapen.

Vetenskapen, ja! Allt har man tagit tillbaka. Som reskost för kroppen och själen finns numera medicinen och filosofien, de kloka gummornas läkemedel och folkvisor i nytt arrangemang. Nå men furstarnas försteöelse då och nöjen som de förbjöd alla andra? Geografi, kosmografi, mekanik, kemi!…

Vetenskapen, den nya adeln! Framåtskridandet. Världen går framåt! Ja, varför skulle den inte snurra runt?
Det är talens vision. Vi är på väg mot Anden. Det är ganska visst, det är ett orakel som jag säger. Jag förstår, och eftersom jag inte kan förklara vad jag förstår utan hedniska ord skulle jag vilja tiga.

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper mig inte Kristus, varför ger han inte min själ både frihet och frälse? Men evangeliet är det förbi med! Evangeliet! Evangeliet!

Jag väntar på Gud med glupskhet. Jag är av lägre ras för evig tid.
Och nu står jag på armoikanska stranden. Låt städerna tändas i skymningen. Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. havsluften ska sveda mina lungor, förlorade klimat ska bränna min hud. Simma. Trampa ner gräs, framförallt röka, dricka drycker, starka som kokande metall – alldeles som de kära förfäderna kring sina eldar.
Jag skall återvända med lemmar av järn, huden mörk, ögat gnistrande: av min mask att döma skall man räkna mig till en starkare ras. Jag skall ha guld, jag skall vara sysslolös och brutal. Kvinnorna brukar omhulda dessa vilda krymplingar somm återvänt från varamare länder. Och jag skall blanda mig i politiken. Räddad.
Men nu är jag fördömd, hatar mitt fädernesland. Det bästa är att sova ruset av sig här på stranden.

Men resan vill inte bli av. – Det är bara att åter gå ut på vägarna här, lastad med min last, lasten som borrat sitt lidandes rötter i min sida alltsen jag nådde förnuftig ålder, lasten som blivit himmelshög, som slår mig, kastar omkull mig, släpar mig med.

Den sista oskulden och den sista blygheten. Det är sagt. Inte visa världen min avsmak. och mina föräderier.

Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledsnaden, och ilskan.

Åt vem ska jag hyra ut mig? Vilket djur är det man dyrkar nu? Vilken helgonbild är det man störstar? Vilka hjärtan skall jag krossa? Vilken lögn skall jag hålla för sann? Vilket blod skall jag vada i?
Hellre ta sig vara för rättvisan. Leva ett hårdnackat lic, bli djuriskt enkel, lyfta kistlocket med knotig hand, sätta sig ner och kväva sig själv. Då slapp man åldersomen och farorna med: rädslan är ju inte fransk. 
Å, jag är till den grad övergiven att jag erbjuder vilken gudabild som helst min strävan efter fullkomligheten.
Å min självförnekelse, min underbara människokärlek! Och ändå här nere på jorden.
De profundis, Domine, vad jag är korkad!

Redan som barn beundrade jag den ohanterlige straffången kring vilken fängelsemurarna ständigt sluter sig på nytt. Jag besökte de värdshus, de möblerade rum som han sades ha helgat med sin närvaro. jag såg på den blåa himlen och landsbygdens blomstersmyckade arbete med hans idé. Jag vädrade mig till hans ödesdigra närvaro i städerna. han hade mera kraft än ett helgon, mera sunt förnuft än en upptäcktsresande – och sig själv, sig själv ensam som vittne till sin härlighet och sitt förnuft.
Där jag gick på vägarna i vinternätterna, utan tak över huvudet, utan kläder, utan bröd, drogs mitt frusna hjärta samman vid ljudet av en röst: ”Svaghet eller styrka, du är, det är styrkan. Du vet varken vart du går eller varför du går, du stiger in genom alla dörrar, du svarar på alla frågor. Om du vore ett lik kunde ingen göra dig mindre skada.” Och morgonen därpå var min blick så förlorad och mitt ansikte så dött att de jag mötte kanske inte en gång såg mig.

I städerna föreföll mig gatornas modd plötsligt röd eller svart, alldeles som en spegel då någon går omkring med lampan i rummet intill, alldeles som en skatt i skogen! Lycka till, ropade jag, och såg genast ett hav av lågor och rök på himlen – och till vänster och till höger flammade alla tänkbara skatter upp till miljoner åskväder.
Men orgien och kvinnornas förtrolighet var mig förbjudna. Inte ens en olycksbroder hade jag. Jag såg framför mig en rasande folkhop, framför avrättningsplutonen, gråtande över olyckan att de ingenting kunde förstå, gråtande och förlåtande! Som Jeanne d´Arc! – ”Präster, lärde men och höga herrar, ni tar misste då ni lämnar mig åt rättvisan. Jag har aldrig tillhört detta folket här, jag har aldrig varit kristen. Jag är av den ras som sjöng i undergången. Jag förstår inte lagarna, jag har ingen känsla för moralen, jag är ett oskäligt djur: ni tar misste…”

Ja, jag har ögonen slutna för ert ljus. Jag är ett djur, en neger. Men jag kan ännu räddas. Ni falska negrer, ni galningar, vilddjur, girbukar. Köpman, du är en neger, tjänsteman, du är neger, general, du är neger, kejsare, din gamla klåda, du är också neger. Du har druckit illegala drycker, av Satans tillverkning…Och folket här är besjälat av febern och kräftan. Krymplingar och gubbar är respektabla till den grad att de ber att få bli kokade…det slugaste är att lämna denna världsdel där vansinnet strövar omkring och förser dessa uslingar med gisslan. Jag träder in i det verkliga kungadöme som tillhör Chams barn.
Känner jag ännu någonting för naturen, för mig själv…Slut på alla ord. Jag begraver de döda i min mage. Skrik och trummor, dansa, dansa, dansa, dansa! Jag kan inte ens tänka mig timmen då de vita landstigit och jag själv ska störta i avgrunden.

Hunger, törst och skrik, dansa, dansa, dansa, dansa!”

”Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledsnaden, och ilskan.” Jag hade det som citat på försättsbladet till en av mina dagböcker, det måste ha varit när jag var 17, kanske 18. Jag upplevde mig som mycket klarsynt då. Förmodligen var jag det också, på det där förmätna och cyniska sättet som hör ungdomen till. Tonåren är en mycket intressant tid – för aldrig känner man sig så levande som då, som Houellebecq skrev nånstans i boken jag läste ut igår. Och om jag inte tyckte att denna tid var intressant skulle jag förmodligen aldrig orka vara gymnasielärare. (Det är för övrigt lustigt, jag får ibland höra att det är underligt att jag står ut, ”tonåringar är ju små psykopater” och liknande. Nä, det tycker jag inte. De är storartade därför att de fortfarande har alla sina drömmar kvar och är övertygade om att de kan bli vad som helst; rika, berömda, lyckliga, ja allt är möjligt; de kan förändra världen och de själva kan transcenderas till vad som helst och de tror inte att döden angår dem – nej, innerst inne misstänker de att den inte ens existerar. Det är vackert, omöjligt att inte älska.)

Själv håller jag däremot på att bli gammal. Jag har börjat tänka på det när jag står framför spegeln, att ”man blir ju inte yngre precis”. Jag börjar få små rynkor och min hud har blivit hängigare och min kropp är inte lika fast och smärt som den en gång var. Jag försöker tänka att det är okej. Och trots att jag är över trettio klänger jag mig fortfarande fast vid den orimliga förhoppningen att jag ändå aldrig kommer att bli lika rynkig som alla andra gamlingar. Vilket förstås är patetiskt. Jag menar; till och med stora Hollywoodskönheter som Rita Hayworth och Lauren Bacall blev till sist gamla och rynkiga och jag är- och har aldrig varit i närheten av, lika vacker som de:

Rita Hayworth her late 50s (1)

Hayworth i slutet av 50-års åldern

lauren-bacall_andy-gotts_portrait-newyork_2013

Bacall 89 år gammal

Fast herregud; de var ju otroligt vackra även i dessa åldrar! (Det känns bra.)

I eftermiddags, när jag vaknat vid tvåtiden, läste jag förresten ut Edens lustgård och det var så trevligt. Satt ute på gården i en av de blå trädgårdsmöblerna med fårskinn och filt som en annan konvalescent och det var nypigt kallt i luften – åtta grader – och soligt och molnigt om vartannat. Här kommer några bilder:

trädgården 23 sep

Höststormarna som härjat de senaste två dagarna hade skapat en del förödelse:

gården 23 sep

Solrosorna hade fallit ihop…

stormen 23 sep

… och några av de utgallrade träden, som vår hyresvärd samlat i en hög ovanpå den stora stenen, hade blåst ned.

Jag tycker så mycket om vår trädgård att jag inte kan låta bli att fotografera den varje dag. Och jag tycker så mycket om vårt lilla hus. När jag gick in igen, med filten och boken i handen, tänkte jag att det känns som en hemkomst, en riktig hemkomst, varje gång jag kommer in i hallen. Eller kanske känns det snarare som en återkomst; känslan är densamma som när jag var liten och kom hem och med en säkerhet som aldrig behövde ifrågasättas eller ens sättas ord på, visste att jag var hemma. Inte sedan jag flyttade hemifrån sommaren efter gymnasiet har jag haft den känslan igen, det är – tänker jag nu – som om jag varit hemlös i tretton år. Och nu är jag inte det längre och jag tänker att jag aldrig vill flytta igen.

Nu har jag skrivit långt och kastat mig hit och dit och inte alls följt någon röd tråd. Och det har varit bra. Jag tror verkligen det. Här kommer en låt jag nyss återupptäckt (och den är så bra och gör mig så äckligt sentimental att jag får gåshud):

Waiting for a sign, to turn blood into wine, the sweet taste in your mouth, turned bitter in its glass…

Lite om vad jag läst idag

8148DH6kpcL._SL1500_

Varför inte skriva här lite varje dag när jag ändå inte har något vettigare för mig? Så, utan att tänka för mycket: Jag har just läst de första hundra sidorna av Hemingways ”Edens lustgård”. Han skriver bra om mat; om peppriga ägg och smör som smälter på aborrfiléer och om flaskor med kallt vitt vin inlindade i tidningspapper, man blir riktigt hungrig (och törstig). Och så skriver han fint om den klaustrofobiska kärleksrelationen; om skarven mellan den första inledande förälskelsefasen där man tror sig vara utan andra behov än just kärleken och hur det sedan går när de andra behoven gör sig påminda igen och man plötsligt inser att man inte längtar efter något annat än att  vara ifred. Det är väl också först då man ser klart, tänker jag, när man inte längre inbillar sig vara ”ett” med någon annan. (Varför i hela friden vill man det ens till att börja med?) Samtidigt lever ju många för just det där; förälskelsen och den partiella blindhet den medför, kanske i brist på andra fritidsintressen eller på grund av dålig självkänsla. Själv föredrar jag alkohol istället. (Nej, nu raljerar jag.) Romanen är hursomhelst spännande, och mycket vackert skriven, och jag ser framemot att fortsätta läsa.

Tidigare idag läste jag ut Houellebecqs ”Konkurrens till döds” (vilken säkert inspirerade till den lilla cynismen ovan). Jag läste den eftersom E insisterade, det är hans favoritbok, och jag hade lovat att läsa ut den och rapportera vad jag tyckte. Nu har jag i och för sig redan läst den en gång tidigare, för fem-sex år sedan, eftersom den även är J:s favoritbok – eller åtminstone en av hans favoritböcker. (Om du läser det här J, ha överseende om jag minns fel.) Houellebecq verkar helt klart appellera till vissa unga eller relativt unga män med intellektuella böjelser och torr humor. Han känns också som en mycket manlig författare. Manlig på det moderna, urlakade sättet där manligheten (i sin mest könsstereotypa bemärkelse) på grund av diverse jämställdhetssatsningar och genusbetonade socialkonstruktivistiska analyser tvingats in i ett förvirrat vakuum och delvis blivit överflödig. Men om resultatet av dessa framsteg resulterar i den bitterhet H skildrar kan man ifrågasätta de eventuella vinsterna. Hursom, utan att landa i något definitivt avfärdande, är han lite för cynisk för mig, och även om han bitvis är mycket rolig och observant, gör han mig mest nedslagen. E kommer således bli besviken över att jag inte är nog entusiastisk.

michelhouellebcqwebfinalH och Iggy tar en selfie – vad är grejen? Orkar inte googla, men känner mig skeptisk.

Jaha, jag låter nog lite dryg och raljant. Det är jag inte (inte egentligen!) Det är bara så det brukar bli när jag skriver snabbt, och jag tänker att jag, om jag nu ska blogga lite oftare, inte kan lägga alltför mycket tid på mina inlägg för det finns ju trots allt viktigare grejer, åtminstone saker som är mer värda det omsorgsfulla och tidskrävande arbete som redigering innebär. Plus att jag är en lat person som ogillar att anstränga mig i onödan. Ja, och med detta avslutar jag. Imorgon återkommer jag med nya betraktelser, förmodligen en andlöst spännande skildring av min annalkande förkylning.

Ps. Edens lustgård har filmatiserats, de stillbilder jag studerat faller mig dock inte i smaken; oavsett om David Bourne har likheter med Hemingway själv behövde de väl inte välja en skådespelare som liknar honom? Hemingway passar ju inte alls i blonderat hår!

Mena-Suvari-and-Jack-Huston-in-Garden

Medan åskan går

Nej, det blev förstås inget skrivet idag heller. Istället hittade jag på diverse ursäkter, som att baka äppelpaj (Sylvia Plath brukade alltid baka när hon hade skrivkramp) och se om The Black Swan. Nu sitter jag i denna fula fåtölj och dricker vin ur ett av våra nya Iittalaglas som Olle fått på jobbet:

kvällen

Det är en solstol som jag gömt under ett fårskinn och Dagmarsjalen, mycket bekväm. Regnet strilar mot rutorna och då och då lyses rummet upp av en blixt och en stund senare hörs en knall. Det har åskat hela eftermiddagen, vilket torde betyda att vi kan vänta oss kallare väder här i Stockholmsregionen.

För ett tag sedan var jag ute och matade ankorna. Sprang hukande över gården och fick regn under tröjan och de skrek som vanligt i högan sky när jag stack in havreskålen i deras bur. Oavsett hur ofta man är i deras närhet tycks de aldrig vänja sig – det är som att ens blotta närvaro betyder att slutet är nära. Antingen måste ha mycket kort minne, eller så är de bara otacksamma. De är helt enkelt oförmögna att koppla att jag bara är snäll med dem.

Black Swan var otäckare än jag minns den. Många jump scares, nästan som i en skräckfilm. Och ruskigt snygg förstås. Tröttnar inte på det där; tjejer i skolmiljö som är taskiga mot varandra, förträngd sexualitet vars kraft demoniseras. Det enda jag inte gillade var slutet, det hade inte behövt bli martyrdöd av det hela. Å andra sidan är det ju så Svansjön ska sluta och filmen skulle ju vara ett dubbelnarrativ (ett ord jag just hittade på?).

image_148194_2

best-movies-about-madness 3darren-aronofsky-black-swanEftersom jag alltid har föredragit syndiga hjältinnor före oskuldsfulla, var det härligt när Ninas svarta sida tog över. Vill gärna se en uppföljare då hon bara hänger sig åt denna del av sin personlighet. För övrigt skrivs det än idag alldeles för många prinsessagor, låt häxorna ta plats på scenen istället!

Nu har skymningen fallit. Gatlyktorna är tända och över himlen driver svarta moln fram. Regnet har tilltagit i styrka, det låter som att det faller småsten mot taket. Ett knyckligt ljud; lite som lottobollar när de slungas omkring i sin maskin. Ja, gud, Olle pratar i telefon i vardagsrummet och jag kan inte längre höra vad han säger. Och nu upptäckte jag just att en vit fjäder har fastnat i min tröja. Så symboliskt.

Senare

Vi har ätit middag – smörslungade rödbetor med avokadosallad, vegobiff för mig, lammkorv för Olle, nybakt vitt bröd – mycket gott. Och jag har tänt kandelabern för jag ser knappt tangentbordet annars. Medan vi åt sa Olle att här på balkongen satt vi ju och åt förra söndagen också, minns jag vilken dag det var då? Nä, det gjorde jag inte. Valdagen. Ja, just ja. Det känns som om att det var evigheter sedan det var val. Men det var bara en vecka sedan. Sen dess har tonen i media delvis förändrats. Alla pratar numera om den tidigare så tabubelagda integrationspolitiken och alla vill bidra med just sin vinkel kring orsakerna bakom Sverigedemokraternas framgångar och hur ska det gå med regeringsbildningen? Det senare har förvandlats till dokusåpa eller skolgård; jag vill vara med er, nä, du får inte, jag vill vara med X istället, varför vill X inte vara med mig? Buhu. Som jag skrev tidigare; det blir en nyttig läxa för politikerna – att tvingas rucka på- och ifrågasätta sina positioneringar. Blockpolitiken har förvisso sina förtjänster, men när saker är alltför gjutna i sten… jag tror att det är destruktivt. Samtidigt tycker jag att Löfven mest fjantar runt som en knähund… Det hela är lite fånigt.

Jaja. Jag ville mest skriva bort lite tid. Nu ska jag tvätta håret. Hej så länge.

Ännu en dag i trädgården

Ja, jag antar att ingen annan än jag själv – och möjligen min mor (som inte läser denna blogg) – är intresserad av fler trädgårdsbilder, MEN, jag postar ändå för jag är så glad över att detta: att jag kan leva lantliv i storstan. Går omkring och är som förälskad. Så, i eftermiddag har jag:

bron

Rensat ogräs kring bron (fyllde en hel skottkärra), beskurit den ena rhododendronbusken, sopat plattorna, krattat upp jord för plantering av vårlökar (vill ha massor av påskliljor!).

vattna

Vattnat massor. Gillar att vattna. Det är rogivande.

tomater

Plockat in tomater.

skörda

Och rödbetor och morötter.

mangold

Konstaterat att mangolden börjat likna något i Alice i Underlandet.

päpplen

Ätit äpplen. Inte dessa. Tyckte de gjorde sig bra på bordet dock.

ankkonversation

Skött ankor. Här står Kajsa och Hilda och skvallrar vid poolen.

Sen blev det kväll, och vi drack bubbel och åt laxsnittar på balkongen:

snittar

Sen ville Olle, som vanligt, lyssna på black metal:

olle

En bild som till fullo illustrerar hur det är att vara tillsammans med denne man.

Här är kvällens låt (något snällare än den musik som vanligen spelas hemma hos oss):

Nu: chokladbollar med whiskey. Go`natt!

Häromkvällen var jag på Bergianska, det var mysigt

luftballong blomsterhängmatta allé japan2 japan4

japan

Nästa gång ska jag även besöka insidan av Vinterträdgården. Jag älskar vinterträdgårdar, fastän jag faktiskt aldrig varit i en (om inte Fjärilshuset på Haga räknas – fast det tycker jag inte om). Däremot har jag läst om många, de brukar förekomma hos Christine Falkenland och i äldre romaner som utspelar sig i borgerlig miljö).

vinterträdgården vintertspegelyta

(Kände mig tvungen att lägga upp många bilder på detta motiv, som ni kan se.)

För övrigt känner jag mig lugnare och gladare och mindre politiskt indignerad nu. Det hjälper att ta sin tillflykt till naturen som den gamle Rousseau säkert skulle ha sagt.

Jag är desillusionerad

Okej, nu har jag i tre dagar i en släng av självdestruktivitet suttit klistrad vid diverse nyhetsmedier och följt det mesta som rör valet – allt från artiklar, ledare, krönikor och kommentarsfält – och som en följd av detta blivit både proppmätt och lätt illamående.

Här hemma har de politiska- och mediala (går de ens längre att skilja åt?) stämningarna också varit i princip allt jag och Olle diskuterat. Vi har, med undantag för måltider, en vänmiddag och lite trädgårdsarbete, suttit framför varsin dator och kommenterat olika saker för varandra. Vissa saker har vi tyckt varit tragikomiska, andra bara tragiska, vissa grejer irriterande och löjliga, men mest av allt har vi konstaterat att debattklimatet i det här landet är mer hopsnört och begränsat än någonsin: Stora delar av mediebevakningen är så djupt tendentiös att man bara vill gråta. Allt detta resulterade i att jag igår skrev ihop ett blogginlägg om vår vacklande yttrandefrihet, om hur ”pekpinneretorik” är ett misslyckande som ofelbarligen leder till en mörk och klaustrofobisk återvändsgränd, (samt, om den går tillräckligt långt, till uppror – som brukar vara en naturlig konsekvens av alla alltför auktoritära metoder). Om hur viktigt det är att låta alla åsikter få komma till tals i en demokrati, att inte lägga locket på och straffa alla som ”tänker fel”, och att argument som enbart baseras på känslor (som inte backas upp av fakta, logik, orsak-verkan) – vilket ofta är kännetecknande för extremism och okunskap av alla de slag – sällan brukar hålla för kritisk prövning och så att säga lätt spricker i dagsljus om de bara ges chans att luftas. Vilket de inte gör, med konsekvensen att de får leva oprövade på diverse ljusskygga forum för likasinnade (där samtalet inte så mycket styrs av argument som av påståenden och ryggdunkningar) istället.

Dessa borde vara självklara saker, inte det minsta kontroversiella, men Olle avrådde mig från att publicera det. ”Gör inte det. Folk kan missförstå dig och så blir du paria.” Jag gillade inte detta råd, men lydde det i alla fall. Sedan surade jag resten av kvällen. Och efter att ha raderat inlägget ifråga, skriver jag det här istället – en sammanfattning av det hela – och jag tänker att det är lustigt att ett enkelt försvar för yttrandefriheten på något sätt skulle kunna anses riskfyllt. Det borde det inte göra. Istället borde det vara motsatsen; en självklarhet.

Nå. Jag ska inte ägna vare sig media eller politiken någon ytterligare uppmärksamhet – åtminstone ingen överdriven sådan. Helt enkelt därför att det tär mer än det ger. Och jag vill inte gå omkring och känna mig arg och desillusionerad. Det jag istället kan göra är att fortsätta lyfta fram vikten av det fria samtalet, samt vikten av källkritik, på mina lektioner, och i mitt privatliv. Och här på bloggen istället hålla mig till det mer banala; vad jag gör på min fritid – läser, skriver och tänker (vad annars?), promenerar, pysslar, shoppar, dricker vin, umgås, städar. (Jag städar mycket.) Kort sagt; vända mig inåt, fokusera på mig själv, följa mina nycker. Det är kanske varken särskilt viktigt och allmännyttigt (allmännyttigt är det definitivt inte), men vad annat göra? Jag är i grunden ointresserad av politik, däremot är jag intresserad av kunskap och av relationer. Det tidigare för att det är nyckeln till utveckling, det senare för att inget skulle fungera om vi inte levde tillsammans, samarbetade och lärde oss av varandra.

Jag känner mig just nu en smula trött och förvirrad. Ska ta en promenad och få lite ordning i hjärnan. Sen kanske jag återkommer med något tandlöst om hur mycket jag älskar omgivningarna, att jag äter mycket plommon, om att jag såg en orm igår, att jag fått ögoneksem… Det är så det kommer att vara och förbli framöver. Och det är kanske lika bra.

Nu

Nu räknar jag dagarna till valet är över. De valaffischer som trängs på varenda busskur, reklampelare och tunnelbanestation har börjat gå mig på nerverna. Dels för att de, med Bruno K Öijers ord, ”förfular landskapet”. Dels för att de är förvillande lika varandra (vältvättade porträtt på präktigt leende politiker mot blurrad bakgrund – har hela bunten anlitat samma stylist och fotograf?). Dels för att deras färgglatt fetade slogans egentligen inte säger något alls: ”Rösta för skolan” – jamen, alla partier tar ju ställning ”för skolan” just nu. ”Ja till invandring” – är det något parti – utom SD – som motsätter sig? ”Nu bygger vi Sverige” – ni har haft åtta år på er?! Och så vidare. (Nu nämnde jag blå valslogans, men naturligtvis finns det fåniga och intetsägande slogans också på den rödgröna sidan.)

Lika trött är jag på mitt Facebookflöde där alla tävlar om att hata SD och älska FI. Vad jag tänker när jag läser det sjuhundratolfte fördömande – och reflexmässiga – inlägget om att Jimmie Åkesson är sämst: Vad skulle ni ta er till om han inte fanns? Vad skulle hända med den rörande gemenskapen? För naturligtvis är det skönt att förenas genom hatet som över en värmande lägereld. Med detta inte sagt att jag försvarar SD eller Åkesson, men jag tycker att hysterin är överdriven; för det är redan ett uppenbart faktum att de aldrig kommer ges möjlighet att genomdriva sin politik eftersom inget annat parti vill samarbeta med dem. Klart slut. Slappna av och fokusera på något annat en stund.

Jag tycker att det demokratiska klimat vi lever i idag är infantilt. Man förenklar, kategoriserar, struntar i att lyssna på varandra och kräver samtidigt respekt. Jag misstror alla som inte kan konsten att lyssna, som är alltför ensidiga och som framför sina åsikter med distanslöst glödande entusiasm. (Likaså är jag misstänksam mot åsikter som är alltför populära, som tydligt belönas.) Och alla – oavsett blocktillhörighet och ideologi – som uppfyller dessa kriterier är jag därför fullständigt ointresserad av.