Jag är desillusionerad

Okej, nu har jag i tre dagar i en släng av självdestruktivitet suttit klistrad vid diverse nyhetsmedier och följt det mesta som rör valet – allt från artiklar, ledare, krönikor och kommentarsfält – och som en följd av detta blivit både proppmätt och lätt illamående.

Här hemma har de politiska- och mediala (går de ens längre att skilja åt?) stämningarna också varit i princip allt jag och Olle diskuterat. Vi har, med undantag för måltider, en vänmiddag och lite trädgårdsarbete, suttit framför varsin dator och kommenterat olika saker för varandra. Vissa saker har vi tyckt varit tragikomiska, andra bara tragiska, vissa grejer irriterande och löjliga, men mest av allt har vi konstaterat att debattklimatet i det här landet är mer hopsnört och begränsat än någonsin: Stora delar av mediebevakningen är så djupt tendentiös att man bara vill gråta. Allt detta resulterade i att jag igår skrev ihop ett blogginlägg om vår vacklande yttrandefrihet, om hur ”pekpinneretorik” är ett misslyckande som ofelbarligen leder till en mörk och klaustrofobisk återvändsgränd, (samt, om den går tillräckligt långt, till uppror – som brukar vara en naturlig konsekvens av alla alltför auktoritära metoder). Om hur viktigt det är att låta alla åsikter få komma till tals i en demokrati, att inte lägga locket på och straffa alla som ”tänker fel”, och att argument som enbart baseras på känslor (som inte backas upp av fakta, logik, orsak-verkan) – vilket ofta är kännetecknande för extremism och okunskap av alla de slag – sällan brukar hålla för kritisk prövning och så att säga lätt spricker i dagsljus om de bara ges chans att luftas. Vilket de inte gör, med konsekvensen att de får leva oprövade på diverse ljusskygga forum för likasinnade (där samtalet inte så mycket styrs av argument som av påståenden och ryggdunkningar) istället.

Dessa borde vara självklara saker, inte det minsta kontroversiella, men Olle avrådde mig från att publicera det. ”Gör inte det. Folk kan missförstå dig och så blir du paria.” Jag gillade inte detta råd, men lydde det i alla fall. Sedan surade jag resten av kvällen. Och efter att ha raderat inlägget ifråga, skriver jag det här istället – en sammanfattning av det hela – och jag tänker att det är lustigt att ett enkelt försvar för yttrandefriheten på något sätt skulle kunna anses riskfyllt. Det borde det inte göra. Istället borde det vara motsatsen; en självklarhet.

Nå. Jag ska inte ägna vare sig media eller politiken någon ytterligare uppmärksamhet – åtminstone ingen överdriven sådan. Helt enkelt därför att det tär mer än det ger. Och jag vill inte gå omkring och känna mig arg och desillusionerad. Det jag istället kan göra är att fortsätta lyfta fram vikten av det fria samtalet, samt vikten av källkritik, på mina lektioner, och i mitt privatliv. Och här på bloggen istället hålla mig till det mer banala; vad jag gör på min fritid – läser, skriver och tänker (vad annars?), promenerar, pysslar, shoppar, dricker vin, umgås, städar. (Jag städar mycket.) Kort sagt; vända mig inåt, fokusera på mig själv, följa mina nycker. Det är kanske varken särskilt viktigt och allmännyttigt (allmännyttigt är det definitivt inte), men vad annat göra? Jag är i grunden ointresserad av politik, däremot är jag intresserad av kunskap och av relationer. Det tidigare för att det är nyckeln till utveckling, det senare för att inget skulle fungera om vi inte levde tillsammans, samarbetade och lärde oss av varandra.

Jag känner mig just nu en smula trött och förvirrad. Ska ta en promenad och få lite ordning i hjärnan. Sen kanske jag återkommer med något tandlöst om hur mycket jag älskar omgivningarna, att jag äter mycket plommon, om att jag såg en orm igår, att jag fått ögoneksem… Det är så det kommer att vara och förbli framöver. Och det är kanske lika bra.

3 thoughts on “Jag är desillusionerad”

  1. Jag håller med dig, om jag nu uppfattat dig rätt. Ibland tänker jag att somliga åsiktspoliser och de alltför trånga åsiktskorridorerna är det farligaste av allt. Alla dessa människor som bara predikar för kören, som torgför sina helt ofarliga ställningstaganden för att stärka sin egen självgoda position.

    Marie

  2. Är också trött på massmedias ganska meningslösa retorik. Tänka sig de moraliserar till och med om naturkatastrofer. Medierna tror sig vara allsmäktiga.
    Sverige har faktiskt inte så mycket mandat att ens påverka vår egen knepiga politik
    särskilt mycket.
    Anicasso

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s