Stream of… del I

Inatt drömde jag en underlig dröm; att jag kommit över ett askfat som tillhört F. Scott och Zelda Fitzgerald. Det var en spröd liten tingest i blåst glas, lindblomsgrön och formad som en blomma. När jag vände på den kunde jag tydligt läsa ingraveringen under foten, ristad i vita kristallglittrande bokstäver: ”Tillhör F.Scott Fitzgerald och Zelda Fitzgerald, 1923.” Jag vet inte om det går att gravera i glas, eller om de var gifta 1923 (det var en bröllopsgåva, det visste jag bestämt) men jag var nöjd över att jag hade den i min ägo, även om jag tyckte att den var ganska ful. Och sedan funderade jag på vad den kunde vara värd, om jag skulle sälja den, men så bestämde jag mig för att behålla den – åtminstone tills vidare – och placerade den på ett nätt vardagsrumsbord i jakaranda där det stod fullt med krukväxter. Och ovanför bordet hängde en gammaldags väggklocka med pendyl och ett hörnskåp och jag kommer inte ihåg vad klockan visade, men jag har en känsla av att det var sen eftermiddag för en sned, lågt liggande sol lyste in genom rummets fönster, som för övrigt hade långa vita spetsgardiner som släpade mot golvet.

Nu har jag kollat upp; Fitzgeralds gifte sig 1920.

Detaljerade drömmar är de bästa drömmarna tycker jag. Därför att de brukar vara tydliga, konkreta, hyfsat logiska. Lättare att ta till sig antar jag. Andra drömmar, där det händer för mycket, där perspektiven hela tiden förskjuts, är jobbiga. Drömmar där man än befinner sig i sitt barndomshem, än uppe i ett torn bland massa bråte (jag drömmer ofta om dessa två saker i kombination), än på sitt jobb – där man ofelbarligen gör bort sig; skriker och tappar kontrollen, kanske är berusad och pinsam, halvklädd eller inte klädd alls, ljuger och gör bort sig och blir upptäckt av chefen, av hela kollegiet, blir avstängd, får sparken… (jag brukar drömma om det också), och än på en fest i en cementerad källare där väggar och golv är nakna, där det inte finns några möbler och musiken är hög och stroboskopblixtarna skarpa och allt är kallt och hårt och man har sex med kalla och hårda och vackra män, som vill döda en efteråt. Vilken patient jag vore för en freudian! Nej, jag önskar mig alltid små och enkla drömtavlor eller drömstillbilder att konnässera över, som den jag hade inatt.

Egentligen är det inte så märkligt att jag drömde om Fitzgeralds. Jag sidogooglade dem igår kväll medan jag forskade om Hemingway och hans fruar. Jag hade hoppats kunna identifiera eventuella självbiografiska drag i Edens lustgård och jag tror att jag lyckades med det också; hans första fru var kortklippt och blond liksom Catherine och hans andra var kortklipp och mörk liksom Marita och han lämnade sin första fru efter att han inlett en affär med sin kommande och den första frun tappade bort hans väska med nyskrivna noveller på en tågstation och Catherine i boken bränner upp dem – Davids nyskrivna noveller alltså och det kan han inte förlåta henne – förstås – och H förlät troligen inte sin första fru för hennes slarv heller, om det nu var slarv? Kanske gjorde hon det med flit? Han måste åtminstone ha misstänkt det. Hemingway var gift fyra gånger och under sitt fjärde äktenskap hade han en affär med en mycket vacker venetianska som hette Adriana Ivancich och bilderna på henne är underbara. Jag satt länge och tittade på dem:

EH2841P

116332641_137796527655

Jag tänkte att det var precis kvinnor som hon som män faller för. Kvinnor som utstrålar liv och kraft och glädje. Men framförallt liv – aptit på livet. Eller jag vet åtminstone att det är sådana män jag själv faller för. När jag var yngre trodde jag att det var tvärtom, att jag föll för återhållsamhet och allvar, och att män – eller killar var det väl snarare – också bara kunde falla för mitt allvar. Jag hade fått höra det; att jag var som vackrast när jag såg allvarlig, eller olycklig, ut och jag tyckte att det var tråkigt och hämmande. Men sen träffade jag Olle som sa att jag var som vackrast när jag skrattade. Och han bad mig skratta, ofta och mycket.

Idag sov jag bort halva dagen och det gav mig skuldkänslor fast jag ju förstod att jag verkligen behövde sova. Jag frös så hemskt i morse att det först inte ens hjälpte att jag låg under tre täcken, men när jag vaknade igen hade jag återfått normal kroppstemperatur och jag låg i sängen och tänkte på hur olyckligt det var med skuldkänslor. Att jag har ett överflöd av dem, och att de inte precis utgör någon rikedom. Några exempel: Jag skjuter på att diska = skuldkänslor, jag struntar att sminka mig på morgonen = skuldkänslor, jag läser istället för skriver = skuldkänslor, jag äter för mycket bröd och socker = skuldkänslor, jag har mobilen på tyst läge = skuldkänslor. Och så vidare. Det finns knappast något som inte fyller mig med skuld och de enda gångerna jag känner mig riktigt fri (från dem) är när jag varit duktig: När jag städat, diskat, snyggat till mig, ätit nyttigt, jobbat hårt, promenerat och skrivit. Det är ansträngande. Jag har förresten skuldkänslor just nu – jag borde diska och bädda sängen innan Olle kommer hem och klockan är snart fem.

Nu går jag och diskar.

Klockan är strax efter sju och jag har diskat, dammsugit, slängt ut sommarens numer förtorkade kryddväxter (de gick inte att spara ty de hade fått små vita mögelfläckar på bladen), har även slängt ut vissnade blombuketter och plockat in nya – solrosor vars nackar var så tunga och trötta att jag klippte ned dem och lät dem stödja sig mot vaskanten. Plockade även in mer frukt, sedan jag insåg att jag inte längre var allergisk mot äpplen har jag ätit ett par stycken varje dag. Tvättat, matat ankorna och tagit en lång, varm dusch har jag också hunnit med. Så lång blev duschen att jag tömde varmvattenberedaren och de sista minuterna var tvungen att duscha kallt; det var knappt jag fick ut allt balsam. Därefter smorde jag in mig, sprayade på lite parfym och nu känner jag mig mjuk och väldoftande,  lugn och ganska harmonisk. Strax ska Olle tända en brasa och sen ska vi dricka rödvin och äta pasta (det finns inget godare än vällagad pasta med olja, ost och örter!).

Medan jag diskade tänkte jag på olika människor i min närhet, eller snarare på olika karaktärsdrag. Jag tänkte på de människor man inte väljer själv, men som man ändå måste dras med. Vissa släktingar, arbetskamrater, elever och sådana som bara ”hängt med” och som man träffar ibland av ren artighet och kanske av nostalgi; för en gång i tiden hade vi det ju så trevligt ihop! Det är säkert bra, om inte annat härdande, att inte bara umgås med folk som man ”handplockat”. Och jag har inte särskilt mycket emot det eftersom dessa sällan kommer mig riktigt in på livet, åtminstone inte in under huden; man ler och utbyter banaliteter och ibland samarbetar man och planerar saker ihop och så är det inte mer med det. Men så finns det undantag – människor som är outhärdliga. Och det var just dessa typer jag tänkte på och jag blev arg av att tänka på dem och sedan kom jag fram till vilken egenskap som förenade dem och det var att de var nyckfulla. Detta att ta sig friheten att flera gånger per dag helt hänsynslöst byta humör, och låta detta humör påverka alla andra. Till exempel börja dagen med att le som en solstråle för att en timme senare vara ett morrande åskmoln, för att sedan vara glad igen ett par minuter senare och därefter plötsligt kall och arrogant så att man, efter en dag i deras närhet känner sig slungad i en känslomässig centrifug, blåslagen, ledsen och trött. Ja, under tiden jag diskade bestämde jag mig för att nyckfullhet, tillsammans med snålhet och alltför grandios självupptagenhet, låg överst på listan av karaktärsdrag jag inte tål. Jag kände mig därefter nöjd med att ha klarlagt detta för mig själv och började sedan tänka på något annat.

MEN: någon timme senare, i duschen, började jag åter sondera ämnet och inkluderade denna gång även mina egna karaktärsdrag och tänkte att jag ju själv också kunde vara mycket nyckfull emellanåt och insåg att jag som vanligt bara polemiserat mot mig själv och att det förmodligen var därför jag blivit så arg. Å andra sidan kan jag till mitt försvar säga att min nyckfullhet nästan alltid uppstår i samband med stress (för man måste alltid ha ett försvar).

Slutligen tänkte jag på Nietzsche, som jag alltid känt en sådan ömhet inför, och insåg att denna ömhet berodde på just detta; att jag kände igen mig i hans polemiserande; att han alltid stred mot olika sidor av sig själv – sidor som han, medvetet eller omedvetet, projicerade på samhället och företeelser runt omkring sig. När jag var sjutton skrev jag förresten en uppsats som gick ut på just detta – att det var synd om Nietzsche- och jag grät när jag skrev den för jag tyckte så mycket om honom och sedan satte häxan till kulturhistorielärare tänderna i den, gick loss med rödpennan och gav mig endast ett VG-, en djup kränkning eftersom jag faktiskt var en MVG-elev och det var rent katastrofalt att hon inte fattat det.

Åh, samma sak upplevde jag för övrigt min första termin på universitetet då jag skrivit en brinnande uppsats om Rimbaud där jag tolkat en av mina favoritdikter – den som handlar om hans hedniska förfäder och sjuka blod – och jag bara fick ett G. Det var tur att jag aldrig analyserade Majakovskij – jag hade nog inte klarat ytterligare en sågning av min omdömesförmåga, för det var så jag tog det hela; jag var helt enkelt missförstådd; förskjuten av världen, förskjuten av Gud.

Här följer Rimbauds dikt (i sin helhet, för det finns ju plats):

Av mina galliska förfäder ärvde jag vattenblå ögon, trång skalle och drumlighet i slagsmål. Jag anser min klädedräkt vara lika barbarisk som deras. Men jag gnider inte smör i håret.


Gallerna var en av sin tids oskickligaste djurstrypare och gräsbrännare. Från dom har jag vidare: avgudadyrkan och smak för helgerån – å, för övrigt alla laster, ondsintheten, otukten – den är underbar, otukten – men först och främst lögnaktigheten och lättjan.

Jag avskyr alla yrken. Överklass och arbetare, alla är de bönder, simpla. Handlag med pennan är lika litet värt som handlag med plogen. Vilket århundrade för alla slags handlag! Aldrig får jag mitt handlag. Och bofastheten sedan, den leder också för långt. Men tiggaryrkets hederlighet gör mig förtvivlad. Och brottslingarna ger mig samma äckel som kastrater: själv är jag orörd och det gör mig detsamma.

MEN! Vem har gjort min tunga så lömsk att den hitills kunnat bevara min lättja? Utan att ens begagna mig av min kropp för att skaffa mig levebröd och mera sysslolös än någon padda har jag levt överallt. Det finns ingen familj i Europa som jag inte känner. – Jag menar familjer som min egen, familjer som fått allt de äger tack vare Människans Rättigheter. – Jag känner varje son i varje familj!

Om jag ändå hade förbindelse med någon punkt i Frankrikes historia!
Nej, inga…
Jag är fullt på det klara med att jag alltid varit av lägre ras. Revoltens idé kan jag inte förstå. Aldrig reste sig min ras annat än för att skövla och pundra, reste sig som vargarna mot varje djur de ännu inte dödat.

Jag drar mig till minnes Frankrikes historia, Frankrike, kyrkans äldsta dotter. – Färden till det heliga landet var jag väl med om som bondlurk: jag har hela huvudet fullt med bilder av vägar över de schwabiska slätterna, utsikten över Bysantium, över Solymas murar. Dyrkan av Jungfru Maria och ömheten för den korsfäste vaknar iom mig på samma gång som tusentals profana fantasier. Nu sitter jag spetälsk bland krukskrävor och nässlor, vid foten av en mur som solen gnager på. – Och senare måtte jag, som legoknekt ha somnat under tyska natthimlar.

Jo, en sak till: jag dansar på sabbaten i en eldröd glänta, tillsammans med gummor och barn.

Jag minns inte längre tillbaka än till kristendomen och denna jorden. Aldrig får jag
väl nog av att återse mig själv i det förflutna. Men alltid ensam, utan familj – och för resten, vad talade jag för språk? Jag ser mig aldrig ta del i Kristi rådslag, inte heller i stormennens, i Kristi ställföreträdares rådslag.

Vad kan jag ha varit under förra seklet? Jag återfinner mig själv först idag. Det finns inte mer några lösdrivare, inte mer några ovissa krig – den lägre rasen har översvämmat allt, folket som man kallar det, förnuftet, nationen och vetenskapen.

Vetenskapen, ja! Allt har man tagit tillbaka. Som reskost för kroppen och själen finns numera medicinen och filosofien, de kloka gummornas läkemedel och folkvisor i nytt arrangemang. Nå men furstarnas försteöelse då och nöjen som de förbjöd alla andra? Geografi, kosmografi, mekanik, kemi!…

Vetenskapen, den nya adeln! Framåtskridandet. Världen går framåt! Ja, varför skulle den inte snurra runt?
Det är talens vision. Vi är på väg mot Anden. Det är ganska visst, det är ett orakel som jag säger. Jag förstår, och eftersom jag inte kan förklara vad jag förstår utan hedniska ord skulle jag vilja tiga.

Hednablodet återvänder! Anden är nära! Varför hjälper mig inte Kristus, varför ger han inte min själ både frihet och frälse? Men evangeliet är det förbi med! Evangeliet! Evangeliet!

Jag väntar på Gud med glupskhet. Jag är av lägre ras för evig tid.
Och nu står jag på armoikanska stranden. Låt städerna tändas i skymningen. Mitt dagsverk är slut, jag lämnar Europa. havsluften ska sveda mina lungor, förlorade klimat ska bränna min hud. Simma. Trampa ner gräs, framförallt röka, dricka drycker, starka som kokande metall – alldeles som de kära förfäderna kring sina eldar.
Jag skall återvända med lemmar av järn, huden mörk, ögat gnistrande: av min mask att döma skall man räkna mig till en starkare ras. Jag skall ha guld, jag skall vara sysslolös och brutal. Kvinnorna brukar omhulda dessa vilda krymplingar somm återvänt från varamare länder. Och jag skall blanda mig i politiken. Räddad.
Men nu är jag fördömd, hatar mitt fädernesland. Det bästa är att sova ruset av sig här på stranden.

Men resan vill inte bli av. – Det är bara att åter gå ut på vägarna här, lastad med min last, lasten som borrat sitt lidandes rötter i min sida alltsen jag nådde förnuftig ålder, lasten som blivit himmelshög, som slår mig, kastar omkull mig, släpar mig med.

Den sista oskulden och den sista blygheten. Det är sagt. Inte visa världen min avsmak. och mina föräderier.

Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledsnaden, och ilskan.

Åt vem ska jag hyra ut mig? Vilket djur är det man dyrkar nu? Vilken helgonbild är det man störstar? Vilka hjärtan skall jag krossa? Vilken lögn skall jag hålla för sann? Vilket blod skall jag vada i?
Hellre ta sig vara för rättvisan. Leva ett hårdnackat lic, bli djuriskt enkel, lyfta kistlocket med knotig hand, sätta sig ner och kväva sig själv. Då slapp man åldersomen och farorna med: rädslan är ju inte fransk. 
Å, jag är till den grad övergiven att jag erbjuder vilken gudabild som helst min strävan efter fullkomligheten.
Å min självförnekelse, min underbara människokärlek! Och ändå här nere på jorden.
De profundis, Domine, vad jag är korkad!

Redan som barn beundrade jag den ohanterlige straffången kring vilken fängelsemurarna ständigt sluter sig på nytt. Jag besökte de värdshus, de möblerade rum som han sades ha helgat med sin närvaro. jag såg på den blåa himlen och landsbygdens blomstersmyckade arbete med hans idé. Jag vädrade mig till hans ödesdigra närvaro i städerna. han hade mera kraft än ett helgon, mera sunt förnuft än en upptäcktsresande – och sig själv, sig själv ensam som vittne till sin härlighet och sitt förnuft.
Där jag gick på vägarna i vinternätterna, utan tak över huvudet, utan kläder, utan bröd, drogs mitt frusna hjärta samman vid ljudet av en röst: ”Svaghet eller styrka, du är, det är styrkan. Du vet varken vart du går eller varför du går, du stiger in genom alla dörrar, du svarar på alla frågor. Om du vore ett lik kunde ingen göra dig mindre skada.” Och morgonen därpå var min blick så förlorad och mitt ansikte så dött att de jag mötte kanske inte en gång såg mig.

I städerna föreföll mig gatornas modd plötsligt röd eller svart, alldeles som en spegel då någon går omkring med lampan i rummet intill, alldeles som en skatt i skogen! Lycka till, ropade jag, och såg genast ett hav av lågor och rök på himlen – och till vänster och till höger flammade alla tänkbara skatter upp till miljoner åskväder.
Men orgien och kvinnornas förtrolighet var mig förbjudna. Inte ens en olycksbroder hade jag. Jag såg framför mig en rasande folkhop, framför avrättningsplutonen, gråtande över olyckan att de ingenting kunde förstå, gråtande och förlåtande! Som Jeanne d´Arc! – ”Präster, lärde men och höga herrar, ni tar misste då ni lämnar mig åt rättvisan. Jag har aldrig tillhört detta folket här, jag har aldrig varit kristen. Jag är av den ras som sjöng i undergången. Jag förstår inte lagarna, jag har ingen känsla för moralen, jag är ett oskäligt djur: ni tar misste…”

Ja, jag har ögonen slutna för ert ljus. Jag är ett djur, en neger. Men jag kan ännu räddas. Ni falska negrer, ni galningar, vilddjur, girbukar. Köpman, du är en neger, tjänsteman, du är neger, general, du är neger, kejsare, din gamla klåda, du är också neger. Du har druckit illegala drycker, av Satans tillverkning…Och folket här är besjälat av febern och kräftan. Krymplingar och gubbar är respektabla till den grad att de ber att få bli kokade…det slugaste är att lämna denna världsdel där vansinnet strövar omkring och förser dessa uslingar med gisslan. Jag träder in i det verkliga kungadöme som tillhör Chams barn.
Känner jag ännu någonting för naturen, för mig själv…Slut på alla ord. Jag begraver de döda i min mage. Skrik och trummor, dansa, dansa, dansa, dansa! Jag kan inte ens tänka mig timmen då de vita landstigit och jag själv ska störta i avgrunden.

Hunger, törst och skrik, dansa, dansa, dansa, dansa!”

”Framåt! Vandringen, bördan, öknen, ledsnaden, och ilskan.” Jag hade det som citat på försättsbladet till en av mina dagböcker, det måste ha varit när jag var 17, kanske 18. Jag upplevde mig som mycket klarsynt då. Förmodligen var jag det också, på det där förmätna och cyniska sättet som hör ungdomen till. Tonåren är en mycket intressant tid – för aldrig känner man sig så levande som då, som Houellebecq skrev nånstans i boken jag läste ut igår. Och om jag inte tyckte att denna tid var intressant skulle jag förmodligen aldrig orka vara gymnasielärare. (Det är för övrigt lustigt, jag får ibland höra att det är underligt att jag står ut, ”tonåringar är ju små psykopater” och liknande. Nä, det tycker jag inte. De är storartade därför att de fortfarande har alla sina drömmar kvar och är övertygade om att de kan bli vad som helst; rika, berömda, lyckliga, ja allt är möjligt; de kan förändra världen och de själva kan transcenderas till vad som helst och de tror inte att döden angår dem – nej, innerst inne misstänker de att den inte ens existerar. Det är vackert, omöjligt att inte älska.)

Själv håller jag däremot på att bli gammal. Jag har börjat tänka på det när jag står framför spegeln, att ”man blir ju inte yngre precis”. Jag börjar få små rynkor och min hud har blivit hängigare och min kropp är inte lika fast och smärt som den en gång var. Jag försöker tänka att det är okej. Och trots att jag är över trettio klänger jag mig fortfarande fast vid den orimliga förhoppningen att jag ändå aldrig kommer att bli lika rynkig som alla andra gamlingar. Vilket förstås är patetiskt. Jag menar; till och med stora Hollywoodskönheter som Rita Hayworth och Lauren Bacall blev till sist gamla och rynkiga och jag är- och har aldrig varit i närheten av, lika vacker som de:

Rita Hayworth her late 50s (1)

Hayworth i slutet av 50-års åldern

lauren-bacall_andy-gotts_portrait-newyork_2013

Bacall 89 år gammal

Fast herregud; de var ju otroligt vackra även i dessa åldrar! (Det känns bra.)

I eftermiddags, när jag vaknat vid tvåtiden, läste jag förresten ut Edens lustgård och det var så trevligt. Satt ute på gården i en av de blå trädgårdsmöblerna med fårskinn och filt som en annan konvalescent och det var nypigt kallt i luften – åtta grader – och soligt och molnigt om vartannat. Här kommer några bilder:

trädgården 23 sep

Höststormarna som härjat de senaste två dagarna hade skapat en del förödelse:

gården 23 sep

Solrosorna hade fallit ihop…

stormen 23 sep

… och några av de utgallrade träden, som vår hyresvärd samlat i en hög ovanpå den stora stenen, hade blåst ned.

Jag tycker så mycket om vår trädgård att jag inte kan låta bli att fotografera den varje dag. Och jag tycker så mycket om vårt lilla hus. När jag gick in igen, med filten och boken i handen, tänkte jag att det känns som en hemkomst, en riktig hemkomst, varje gång jag kommer in i hallen. Eller kanske känns det snarare som en återkomst; känslan är densamma som när jag var liten och kom hem och med en säkerhet som aldrig behövde ifrågasättas eller ens sättas ord på, visste att jag var hemma. Inte sedan jag flyttade hemifrån sommaren efter gymnasiet har jag haft den känslan igen, det är – tänker jag nu – som om jag varit hemlös i tretton år. Och nu är jag inte det längre och jag tänker att jag aldrig vill flytta igen.

Nu har jag skrivit långt och kastat mig hit och dit och inte alls följt någon röd tråd. Och det har varit bra. Jag tror verkligen det. Här kommer en låt jag nyss återupptäckt (och den är så bra och gör mig så äckligt sentimental att jag får gåshud):

Waiting for a sign, to turn blood into wine, the sweet taste in your mouth, turned bitter in its glass…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s