Tankar kring Siri Hustvedts ”Den lysande världen”, i två delar

den lysande världenTankar vecka 41

Jag har kommit till  sidan 152 av Siri Hustvedts senaste roman Den lysande världen och tänkte skriva ned några reflektioner (inom fysiken kallad reflexion, tänk reflexionsyta, t ex ”en abrupt ändring av riktningen för en vågfront på en yta mellan två olika media så att vågfronten går tillbaka i det medium den kom från – för utförligare information se fotnot längst ned, där går jag även igenom diffus reflexion och reflektans).

Hustvedt är en författare jag följt under många år och jag har läst hennes samtliga romaner  (sex allt som allt). Som så många andra stötte jag först på hennes namn via Paul Auster, men till skillnad från Auster har Hustvedt, i mina ögon, förblivit intressant. Framförallt uppskattar jag hur hon bakar in sitt intresse för psykologi och neurologi i intrigerna – flera av hennes karaktärer är t ex psykologer och psykoanalytiker. Och det var Hustvedt (och Karin Johannisson och Umedalens mentalsjukhus) som först fick mig att intressera mig för mentalvårdens historia, udda diagnoser och brutala behandlingsmetoder, för Jean Martin Charcot och hans hysterikor vid La Salpêtrière (ett intresse som hållit i sig, just nu läser jag även denna bok). Och jag brukar oftast gilla hennes huvudpersoner också. Min favorit är den saktmodige psykologen Erik Davidsen i Sorgesång. (Sämst tycker jag om poeten Mia i  Sommaren utan män här är mina tankar om denna roman.)

Recensionerna av Den lysande världen har överlag varit positiva, både i USA och i Sverige, och jag känner mig därför ensam om att störa mig på den. Inte för att den bryter mot den traditionella romanformen, vilket den gör, utan för att den innehåller så otroligt många referenser. Vissa av dessa tycker jag visserligen är intressanta – t ex den som rör den verkliga historien bakom Breuers Anna O – men mycket kan jag vara utan också och det är drygt att knappt kunna läsa en sida utan att ta hänsyn till vem X och X och X och X var/är.

Det jag börjar fundera över är exakt hur viktiga referenserna är för själva handlingen. Skulle handlingen inte klara sig utan dem? Eller är det tvärtom; att referenserna mest fungerar som kuriosa? Om fallet är det tidigare tänker jag att jag som läsare i så fall lika gärna kunde läsa en antologi om Women in contemporary art eller en kurs i filosofi eller konsthistoria eller queerteori, att nu läser jag faktiskt en roman här. Samtidigt är det ju frivilligt – läsningen – jag behöver inte läsa den här historien, men jag tycker ju om den också.

Två exempel på bokens referenshantering ser ni nedan:

Från sid 150:

Varför rökte alla akademiska lärare i filosofi pipa? Ett koketteri? Hans studenter, allihop unga män, rökte också pipa, varenda en. Doktoranderna odlade skägg allihop och rökte pipa på sjunde våningen av Filosofihuset. De analytiska. Frege. Logiken finns därute.*

*Gottlob Frege (1848-1925). Tysk matematiker, logiker och filosof som hade en avgörande betydelse för utvecklingen av den moderna matematiken och tidiga analytiska filosofin, särskilt för Bertrand Russell och Wittgenstein (Tractatus Logico-philosophicus.) ”Logiken finns därute” syftar förmodligen på Freges påstående att logiken är en objektiv realitet och inte är skapad av människans tankeförmåga. Enligt Frege… (och så följer ytterligare sju rader med diverse hänvisningar).

Från sid 151:

Konstnären ler. Leendet är stelt, men vem kan klandra honom? En lång invecklad essä i katalogen som citerar den där pajasen Virilio.*

*Paul Virilio (f. 1932), fransk kulturteoretiker, kritiker och urbanist, har skrivit mycket om teknologi (ytterligare åtta rader information.)

Ja, behöver verkligen Frege en presentation? Kunde hans namn inte bara få stå där som en blinkning till den redan insatta? Och samma sak med Virilio – är han överhuvudtaget nödvändig att nämnas? (I Sommaren utan män glider Hustvedt fram och tillbaka mellan prosa och essäistik. Blandningen är en smula skavande men tankarna utvecklas åtminstone – i denna roman förekommer inga direkta essäer utan mer bara en massa ”viktiga” och ”mindre viktiga” namn som ett myller av parenteser.)

Över till själva handlingen: I samtliga av Hustvedts romaner spelar konsten och konstvärlden en något mindre eller större roll (Hustvedt är konstälskare och två av hennes favoritkonstnärer är, om jag inte minns fel Willem de Kooning och Marcel Duchamp). Men om konstnärerna i de tidigare romanerna varit mer av bifigurer så står de i denna roman i centrum för handlingen. Framförallt i form av huvudpersonen förstås; Harriet Burden, en missförstådd New York-baserad konstnär(inna) som får erkännande först efter sin död. Men många andra konstnärstyper passerar också revy; en kvasiintellektuell konststudent med en kantig pojkaktig charm som älskar Warhol och ordet ”konceptuell”, en queerig performanceartist vars utanförskap bottnar i att han är känslig, homosexuell och mulatt samt en omsusad och supersnygg konststjärna med en air av onåbar nonchalans. Alla (rätt klyschiga) män som Burden anställer som företrädare för sina sista tre konstverk. Hennes syfte med detta är att bevisa för (konst)världen att manliga konstnärer blir tagna på större allvar än kvinnliga och på grund av sitt kön automatiskt ges företräde till kändisskap och pengar. Genom att gömma sig bakom manliga pseudonymer söker hon hämnd för att hon tidigare har ratats och förminskats; för till sist ska hon avslöja sin bluff; att det är i själva verket är hon – en kvinna – som döljer sig bakom verken och då ska de fördomsfulla företrädarna för New Yorks konstscen (med dess recensenter, gallerister, mecenater, samlare) minsann få sig en läxa.

Hustvedt har två primära mål med sin roman: Dels att, som redan nämnts, ifrågasätta mansdominansen i konstvärlden (New York Times hänvisar i sin recension av romanen till den feministiska aktivistgruppen Guerilla Girls som på 80-talet klistrade upp affischer runtom i New York som informerade om att mindre än 5 procent av de utställda konstverken på The Metropolitan Museum of Arts avdelning för modern konst var skapade av kvinnor medan samma kön figurerade på 85 procent av verkens nakenmotiv). Dels att – sin vana trogen – filosofera kring mänsklig perception; grunderna för hur vi betraktar och bedömer oss själva, vår omgivning, våra medmänniskor samt, som ett led i detta, hur vi väljer att betrakta konst: I vilken utsträckning förmår vi frikoppla en konstnär från hans/hennes verk och vice versa? (Här kan man, för att förflytta frågan till Sveriges konstscen, ta Makode Linde som exempel – hur skulle hans ”afromantics” slå an och de, låt säga, var skapade av en ”vit medelålders man” istället?) Hustvedt driver tesen att det  i vårt varumärkesfixerade kulturklimat är lika viktigt vad man representerar som ”privat”person som vad man skapar för konst och att konstnärens identitet  (dennes kön, sexualitet, utseende, attraktionskraft och sociala nätverk) ofta spelar en avgörande roll i hur konsten tas emot av kritiker och publik.

Tankar vecka 42

Jag har nu läst ut romanen och min första tanke är att det på många sätt är ”förbjudet” att kritisera en så uttalat feministisk bok. Samtidigt är känslan som dröjer sig kvar hos mig mer än något annat irritation. Kanske för att den problematik som beskrivs är för otadlig: Hustvedt gör Burden till en slags upphöjd martyr. En kvinna som modigt Stred Mot Patriarkatet och Dog För Sin Övertygelse. Och de andra karaktärerna, hennes närmaste vänner, är alla så duktigt PK-aktiga; upplysta och intelligenta och givetvis vänstervridna: Burdens bästa vän en vidsynt psykoanalytiker, hennes barn idealistisk författare respektive godhjärtad dokumentärfilmare, hennes pojkvän bohemisk poet. Och så har hon även ett superfint vänskapsförhållande med en supergullig queerperson samt värnar om samhällets utstötta.

Att jag har svårt för detta är inte konstigt; det ligger i min motsträviga natur (jag blir alltid misstänksam när människor, åsikter e t c passar in i en alltför duktig mall, men det torde ni redan veta vid det här laget). Och när jag nu tänker kritisera bokens feministiska spår är det förstås nödvändigt med en övertydlig försäkran: Jag är inte emot kvinnokamp i stort, den är befogad  i många sammanhang, ja, absolut nödvändig. (Och ja, det existerar fortfarande stora, avgrundsdjupa, könsskillnader i världen: Kvinnor på vissa håll i Indien som inte kan lämna sin hemby för att hämta vatten utan att riskera att bli våldtagna. Kvinnor i Mellanöstern som gifts bort när de är fortfarande är barn. Kvinnor i Sydamerika som kastas i fängelse om de utför abort efter våldtäkt. Kvinnor i delar av Afrika som könsstympas. Kvinnor som blir mördade av sina manliga släktingar om de hävdar sin egen sexualitet eller bara om de bara vägrar att bära khimār (slöja) eller niqab eller burka. Och jag tycker att allt detta är vidrigt, och de lagar, officiella som inofficiella, som stödjer dessa saker borde utrotas med frätande syra och dess utövare borde drabbas av valfritt gammaltestamentligt vedergällningsstraff.)

Men jag tycker inte att Burden i sig kan beskrivas som förtryckt. Hustvedt målar tvärtom upp henne som en ovanligt privilegierad människa: Hon är född i en akademisk familj med en professor till pappa, hon är ekonomiskt oberoende (och bodde innan hon flyttade till Brooklyn i en paradvåning på Park Avenue), hon är extremt välutbildad och klär sig i fina dyra designkläder och, framförallt; hon har möjlighet att ägna sig åt sitt konstnärskap på heltid. Utöver detta utgör hon dessutom redan en integrerad del av den konstvärld hon så gärna vill tillhöra: Blir bjuden på fester och vernissager och har eftertraktade kontakter. Med andra ord tillhör hon en av de ”lyckligt lottade”. Och hennes kamp består – när man skalar ned den – enbart av en längtan efter erkännande. Och är detta verkligen en viktig, ja, relevant, kamp som kräver femhundra sidor? Är det en mänsklig rättighet att bli hyllad och ”känd”?

Oavsett om man väljer att applicera en feministisk analys på denna fråga eller ej så tycker jag inte synd om Burden. Istället tycker jag att hon är bortskämd och självupptagen eftersom hon, trots sin ställning, frossar i bitterhet. Det skulle jag även tycka om hon vore en man.

En bok behöver inte automatiskt vara dålig för att man inte sympatiserar med dess huvudperson och jag tycker inte att Den lysande världen är en dålig roman. Den är välskriven och bitvis underhållande. Den är mer än nådigt intelligent. Och man lär sig verkligen en himla massa genom alla de där referenserna. Boken innehåller dessutom, som en slags gardering, fler perspektiv än enbart Burdens: Hennes vänner och fiender tilldelas ordet i många kapitel och Hustvedt låter dessa kommentera och även kritisera Burdens ambitioner och på det sättet förekommer hon, Hustvedt alltså, också eventuell ”extern” kritik: Burden beskrivs emellanåt som dogmatisk, krävande, jobbig, perspektivlös. Hennes kamp som överdriven i en jämställd samtid. Men, hon är fortfarande huvudperson: Den som allting kretsar kring. Och Hustvedts sympatier stannar trots allt hos henne.

Avslutningsvis: Den lysande världen provocerar mig. Och uppskattar man att bli provocerad (det kan vara hälsosamt emellanåt) kan man nog få ut en hel del av att läsa den. Sedan finns det säkert de som enbart tycker att det är ”viktig och stark bok” också, som de flesta av dess recensenter. För till skillnad från Burden är Hustvedt otroligt hyllad av kulturvärlden, trots det beklagliga faktum att hon är kvinna.

1 thought on “Tankar kring Siri Hustvedts ”Den lysande världen”, i två delar”

  1. Kände precis samma sak, vad menar kvinnan?! Hade precis läst Messuds The woman upstairs också och de har ju identiska teman men i Messud-fallet får man en faktisk roman. Jag uppskattade den även om den inte är i närheten så bitsk som The blazing world eller i närheten så intelligent som Hustvedt är när hon är på topp.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s