Så var det första advent igen

Och här hemma firas detta med lika knappa medel som vanligt; Ica-ljusstaken placeras i fönstret, en påse julnötter hälls ned i adventsljusstaken och så köper jag ett par hyacinter. Igår drack vi lite glögg framför brasan, det var mysigt. Idag dricker vi istället kaffe. Men jag har i alla fall ätit en lussebulle och lite pepparkakor till frukost. Låt vara att lussebullen var torr och äcklig och till hälften fortfarande ligger kvar på tallriken, men ändå.

Här får ni några mysbilder:

massakerLussebullemassaker

juleljusStilfull ljusstake

se avslappnad utFörsökte köra en Nan Goldin på Olle

vill inteHan var inte så pepp på det

Min Spotify beter sig för övrigt märkligt idag. Lyssnade på Danzig när Whams ”Last christmas” plötsligt gick på. Påtvingad julstämning eller inkräktare? Bytte genast lösenord.

En annan jullåt:

Puss!

Så spelar jag allena många roller

Nan-Goldin-Joey

Igår kväll drack jag sju glas prosecco i rad och har idag varit följdriktigt bakfull. Överlade med mig själv nånstans efter det fjärde glaset att beställer du mer nu kommer du att vara ruggigt bakis imorgon och tog det modiga beslutet att det inte spelade någon roll; jag kan ta det.  Och sen kände jag mig mycket uppmuntrad på grund av detta; nu går jag all in! Nån timme senare snubblade jag i trappan till toaletten och snubblade ännu en gång väl inne på toaletten och kunde inte hålla rak kurs på väg tillbaka till mitt bord utan gick in folk och sen, väl på plats igen, kände jag mig upprymt snurrig och väldigt nöjd. Och drack ännu mer. Kvällen slutade med att jag – helt oavsiktligt – tog en springnota. Först på tåget hem insåg jag att jag inte hade betalat för mig och det gjorde mig på gott humör, för då kände jag mig inte bara full och glad utan även slarvigt sorglös. Och det är något jag nästan aldrig känner; sorglöshet alltså.

Men idag då? Jag har förstås mått dåligt. Varit trött och paranoid och haft ångest för tusen små grejer. Varför gjorde jag si? Varför sa jag så? Vaknade med en kraftig huvudvärk och allmän yrsel (förmodligen fortfarande berusad) och så vidare. Har legat i halvdvala och observerat mig själv, mina tankar och känslor. Betraktat dem både inifrån och utifrån, på det sätt jag jag var oförmögen till när jag var yngre, och tänkt; jaha, där dundrade skuldkänslorna in, och där har vi stickningarna av obehag. Och där hjärtklappningen, febrigheten, ångesten. Jaja, Sofia lilla, var nu inte så dum att du fäster någon vikt vid det. Och så har jag delat mig i två; blivit Den Förnuftiga Sofia som tröstat Den Oförnuftiga. Varit min egen mamma, baddat min panna, vyssjat med mild stämma: Det finns ingen anledning till panik.

Och så här har det blivit allt oftare. Att jag objektivt tar mig an det kladdigt subjektiva och delar upp det i små överblickbara bitar. Tvättar dem rena från gegga och sedan sammanfogar dem på nytt. Säger åt mig själv att nu kan du fortsätta. Och jag vet egentligen inte vad jag tycker om den här utvecklingen. Om jag blivit cynisk som aldrig förr eller bara befriad.

Högst upp: Nan Goldin; ”Joey in the mirror”

Jag längtar efter snö

George Sotter (1879-1953) Silent Night c1923

Jag längtar efter snö men det enda som bjuds är regn och fukt och snålblåst. Därför tröstar jag mig med vinterbilder.

Här ovan ser ni ”Stilla natt” av George Sotter, målad omkring 1923. Visst är den underbar? Den blå snön, trädens kala, svarta grenar och det stora huset med sina mörka fönster. Jag skulle gärna pulsa fram över den där gården och knacka på i stugan strax intill. Av någon anledning får målningen mig att tänka på mormor, och på min barndom. Vet inte riktigt varför.

Jag längtar till advent också. Egentligen en morbid längtan för julen brukar få mig att må riktigt jävla dåligt. Men jag gillar i alla fall pyntet och glöggen och pepparkakorna. Nedan ser ni ett fint gammalt julkort från Tyskland som jag egentligen borde ha sparat till december, men det struntar jag i:

vykort

Motivet får mig att tänka på Norrland, och mer specifikt på mammas hemby som ligger på gränsen mellan Västerbotten och Ångermanland. Där finns det lador och renar och höga blå berg och om vintern är träden tunga av snö. (Jag är dock medveten om att det är kronhjortar, och inte renar, på bilden.)

Igor Medvedev

En annan vinternattsmålning, av Igor Medvedev. Jag vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till den överrealistiska men samtidigt superromantiska stilen. Är det vackert eller kitschigt eller både och? Jag bestämmer mig för både och. Månen går för övrigt rätt genom bilden, är nästan bländande. Lägg märke till den ylande vargens rykande andedräkt.

William Launt Palmer

En vårvintrig målning av William Laurent Palmer, också denna får mig att tänka på mammas hemby, och på ån som rinner där, lite vid sidan av samhället, mellan åkrarna och skogen.

Village Street in Winter, 1865-1870 Gustave Courbet

Byavinter i fransk tappning av Gustave Courbet. Inte lika idyllisk som ovanstående men desto mer fantastisk. Jag gillar de kladdiga färgerna; det känns nästan som en tavla att äta. Scenen är väldigt ödslig och det vilar en sömnig leda över det hela. Jag tänker mig att Madame Bovary växte upp på ett sånt där ställe (fast utan berg) och att det var därför hon senare blev så rastlös och fixerad vid storstan.

Maggi Cesare, Paesaggio di montagna 1939

Ännu en ätbar målning: Maggi Cesare; ”Paesaggio di montagna” från 1939.

Pieter Breugel the Elder

Över till drama: ett apokalyptiskt motiv av Pieter Breugel d.ä. Människorna ser så små och ömkliga ut i förhållande till de höga, spetsiga och lätt hotfulla bergen. Och vad är det för fågel som kretsar i skyn? En drake? En urtidsödla? Jag blir nyfiken!

Jacob van Ruisdael – Staatsgalerie Schleissheim. Village in Winter by Moonlight (mid 1660s)

Ytterligare ett apokalyptiskt motiv. Av Jacob van Ruisdael, målad 1660. Historien känns verkligen mörk – och kittlande – när man studerar denna bild. Den liksom suger en in i sig.

Louis Douzett~Winter Landscape

Ännu ett mörkt motiv, av Louis Douzett, fast på ett mer gulligt sätt. Den här målningen känns nästan hoppingivande. Cool 3D-effekt dessutom.

in-the-wild-north-ivan-shiskin-1891

Sist ut en av mina stående favoriter: Den pampiga ”In the Wild North” av Ivan Shiskin från 1891.

Nu har jag fått mitt lystmäte på snö, åtminstone för ikväll. Måtte vintern komma innan veckan är slut!

Dagens 90-talsvideo

Tänk, på 90-talet trodde jag att vi stod på toppen av den mänskliga utvecklingen. Till och med gällande modet…

Men fan vad snygg Peter Steele var, löjligt självmedveten förstås, men ändå. Het! Sedan finns det ju något befriande också, med en man som kråmar sig och anspelar på sex på samma sätt som en genomsnittlig kvinnlig topplisteartist. Eller porraktris.

Ps. Glöm inte att notera hans slipade hörntänder.

Spretigt om sjukdom och isolering och lite annat

Jag har nu varit sjuk i fem dagar och inte gått utanför dörren på fyra dygn. Har heller inte pratat med några andra än Olle och våra hyresvärdar. Det är med andra ord inte utan att jag känner mig lite småknäpp – typ på gränsen till grandios. Och det är min övertygelse att vem som helst kan bli knäpp av långvarig isolering. Perspektiven krymper i takt med att hjärnan svämmar över, och inte på något bra sätt.

Eller..? Låt mig sväva ut för en stund: Alfred Dreyfus satt ju isolerad på Djävulsön i arton månader och kunde sedan, som om inget hade hänt, gå tillbaka till ett normalt liv igen. Han återupptog sin anställning i armén och deltog i första världskriget (och överlevde). Å andra sidan tycks han eventuellt ha lidit av asperger (han ska redan innan straffet ha varit väldigt reserverad och asocial och känslomässigt avskuren, egenskaper omvittnade även av hans försvarare, fast man ska ju som sagt vara försiktig med att diagnosticera…). Och Nelson Mandela, han lyckades ju till och med bli president efter tjugoåtta år i fångenskap (av vilka han spenderade många månader i isoleringscell). Och han däremot led definitivt inte av asperber.

Fast nu är jag ju bara barnslig och plump som jämför mina fyra dagar inomhus med dessa tragiska och gripande livsöden (grandios, som sagt). Men jag är verkligen extremt fascinerad av isolering; av vad som händer med människor som alltför länge hålls åtskilda från andra. Vad gör man? Vad tänker man? Hur upplever man tiden? Går den långsammare eller snabbare än vanligt? Vad händer med sömnen? Hur fungerar man utan rutiner? Eller skapar man nya rutiner? (Det måste man väl göra?)

Så länge man har tillgång till papper och penna, som Dostojevskij i tukthuset, Oscar Wilde på Reading Gaol och Marquis de Sade i Bastiljen (och på Vincennes och hospitalet Charenton), eller till musikinstrument som Charles Manson på Folsom State Prison och Varg Vikernes på… nåt norskt fängelse, och även har tillgång till en tillräckligt stor yta att röra sig på, tänker jag att man nog skulle kunna hålla psyket någorlunda intakt. Fast de Sade och Manson var förstås galna redan innan de hamnat i denna belägenhet så där gjorde det kanske varken till eller från (fast jo, det var nog bra för dem med, Sade skrev ju samtliga av sina verk i fångenskap). Men om man inte skulle ha tillgång till kreativa medel? Jag kan inte ens föreställa mig hur det skulle vara.

Lite fängelsebilder och kuriosa (förlåt, jag svävar iväg och är morbid):

hopital-esquirol-saint-maurice-1364895541

Charenton, numera omdöpt till Hôpital Esquirol. Här spenderade de Sade sina sista år. Filmen Quills, baserad på dessa år, är inspelad här.

reading gaol

Reading Gaol, idag omdöpt till HM Prison Reading. Här satt Oscar Wilde i två år.

En obehaglig video från 1972 då Charles Manson satt i Death Row (straffet ändrades senare till livstid). Manson har för övrigt just gift sig, 80 år gammal. Mer om detta här. (Alltså detta med kvinnor som gifter sig med fängslade män/mördare som de bara korresponderat med brevledes…)

Varg

Varg Vikernes blev nazist i fängelset. Numera är han nån slags viking, men tar avstånd från nazismen. Det blev ett jäkla liv när Anna von Hausswolff häromåret hade på sig en tröja med Vikernes band Burzum.

Sen har vi superpsykot Breivik. I början av hans fängelsevistelse diskuterades det huruvida han skulle få tillgång till internet i sin cell eller inte. Och det fick han ju inte, kom man fram till. Vilket förstås var helt rätt. För om han hade tillåtits detta skulle han ju leva precis samma liv som innan fängelsedomen (för då var han ju också isolerad, dessutom frivilligt). Och usch… När det kommer till denna individ framstår ju isolering istället som ett alltför lindrigt straff. Gällande honom är det också lätt att börja fundera kring eventuella gränser för vad som konstituerar begreppet ”människa” och ”mänskliga rättigheter”. Ska Breivik betraktas som människa? Ja, tyvärr. Eftersom människan till syvene och sist bara är ”ett djur bland andra” som mina föräldrar brukar säga när de ser hemskheter på nyheterna. (Samtidigt tycker jag synd om djuren som ska behöva utstå denna liknelse. Alltså, låt oss stanna vid att människor är människor.) Och nu börjar jag tangera tankar kring ”gott” och ”ont” och då är risken stor att min grandiositet svämmar över alla breddar. Eller så går det som med inlägget om Josef Mengele som är hur långt som helst och som fortfarande är långtifrån klart (det är jäkligt svårt att dra några slutsatser kring ondska, eller ens hitta en vettig definition).

Nu har jag snart ätit upp en 200 grams chokladkaka och jag känner mig äcklig och lite illamående, liksom kladdig och förorenad inuti. Är överhuvudtaget osund idag. Har snusat hur mycket som helst och druckit en hel kanna kaffe. Nästan som om jag vore tillbaka i studentlivet igen. Förutom att jag inte längre är uppe till fyra på nätterna med jobbiga hemtentor vill säga. Däremot har jag ägnat hela dagen åt att rätta elevuppsatser. Och det ligger nog på samma nivå av tråkighet. Se exempel nedan:

Du har kortfattat sammanfattat filmens ganska omständliga handling och texten följer en tydlig röd tråd, vilket är bra.

Däremot innehåller recensionen ingen utförlig analys och endast kortfattade egna åsikter. Du skriver att filmen är ”bra” och att skådespelarna ”gör sina roller med känsla och perfektion”, samt att slutet ”är oväntat och sorgligt” och ”framkallar många känslor”.

Här hade det varit bra om du utvecklat mer; gått in djupare på vad som var bra och gett utförliga exempel på vilket sätt skådespelarinsatserna är känslosamma och perfekta. (Perfekt är också ett ganska definitivt uttryck, var verkligen allt lika perfekt? Här hade du gärna fått nyansera.) Jag vill att du utvecklar uppgiften och fördjupar dina tankar och åsikter. Tänk på analystrappan vi pratat om på lektionerna och bla bla bla.

Samtidigt tänker jag att det finns en dygd i detta. Att noggrant lusläsa varje uppgift för att sedan konstruera mer eller mindre skräddarsydd respons för varje elev så att ”alla har samma möjligheter att utvecklas och komma framåt i sina individuella inlärningsprocesser”. Ja, när det kommer till mitt yrke är jag praktiskt taget ett helgon.

Nu ska jag gå och duscha.

Om den lyckliga medelklassens 40-årskris

Duplex-Living-Room

Jag har läst en topplistebok om medelålderskrisen, också kallad 40-årskrisen. Varför? Jomen, jag har ju just haft 30-årskris och jag kände mig nyfiken på vad som väntar härnäst. Och sen gör jag det ibland; läser topplisteböcker. Såna man kan grabba tag i i Pressbyråns bokställ de dagar då man inte orkar anstränga sig så mycket utan bara vill snaska i sig nåt lättsamt och snabbläst.  Tillsammans med en stor kaka Marabou mjölkchoklad.

Men den här boken… Den var riktigt irriterande. Och kanske borde jag inte ens recensera den, men jag kan inte låta bli. För boken snuddade vid en massa grejer jag går omkring och stör mig på. Som t ex. det här med livsstilsnormer. Och vad som betraktas som normalt. Och det hade ju kunnat bli intressant om författaren hade ifrågasatt dessa, men det gör hon inte, hon representerar dem.

För att vara schysst och inte hänga ut henne (hon verkar vara typen som googlar sig själv) kommer jag inte återge bokens titel. (Skulle ni vilja veta vad den heter kan ni skicka ett mejl). Istället kommer jag att koncentrera mig på själva innehållet.

Låt oss börja: Boken är en självbiografi som handlar om författaren och hennes vänner. Hon, författaren alltså, jobbar på en reklambyrå, tjänar bra, är lyckligt gift och har två barn.  I bokens början har hon just haft sin ”stora, fantastiska och alla var där-40-årsfest” där hon hade jättekul och var jättesnygg. Nu ligger hon i sängen på ett hotellrum och har just haft sex med sin man. Snart ska hon gå ner till hotellmatsalen och äta en stor härlig frukost med sina bästisar. Men hon är ändå inte helt nöjd, för hon är bakfull. Och så är det ju drygt att man förväntas ha sex bara för att man bor på hotell. För så är det ju alltid när man bor på hotell; man ska ha härligt sex. Fast självklart gillar hon sin man, det är inte det. Det är bara sexkravet det är fel på. (Plats för igenkännande skratt.)

Jaha, så bra för dig, tänker jag, som är så lyckligt lottad att du har råd att bo på hotell och som har en massa vänner och en man du är kär i. Men det här skulle väl ändå vara en bok om att krisa..? Jodå, absolut, försäkrar hon. Den här boken ska handla om året innan den här stora fantastiska festen, om hur tufft jag hade det då. Och om hur jobbigt det kändes att fylla fyrtio. Okej, tänker jag tveksamt men ändå en smula upplyft. Då läser jag väl vidare då.

Och läser gör jag, om författarens liv och om hennes vänner som alla har det jättebra. De är samtliga medelklass, gifta (inga syndiga samboförhållanden där inte), har två-tre välskapta barn och en ”stor härlig bekantskapskrets”. Och de bor i flotta villor eller arkitektritade radhus med panoramafönster och på parkeringarna står svindyra bilar. Dessutom är alla ”mitt uppe i karriären”. Men krisar gör de. Någon är less på att mannen bygger ett garage. ”Ser jag ett verktyg till så skriker jag.” Nån annan är deprimerad. En tredje har fått rynkor på halsen. Framförallt krisas det över rynkor. Och över att man gått upp i vikt. Och över att man inte längre är lika snygg som när man var tjugo (fast det är man ju visst, konstateras det genast i meningen därpå). Sen är ju livet lite långtråkigt mellan varven. För mycket av ”samma sak” hela tiden: Ungar som ska hämtas från träningar, tvätt som ska tvättas, mat som ska lagas. Det är tufft. Och så blir det för lite ”egentid”  mellan varven (samtidigt som samtliga tycks göra allt för att undvika egentid: de renoverar och jobbar över och har ambitiösa parmiddagar stup i kvarten). Slutligen ältas ”allt som inte blivit av”, frågan ”blev det inte mer än såhär?”

Författaren skriver:

Ett radhus var inte ens plan B. Jag skulle ha ett penthouse i New York. Jag skulle resa världen över i första klass. Jag kunde nog tänka mig att bli både fotomodell och sångerska eller skådespelerska så länge allt ljus var på mig och jag fick åka första klass och bo i penthouse i New York. Och det är klart man blir besviken om det skiljer så mycket mellan vad man ville och vad det blev.

(Plats för igenkännande skratt.)

Och här kommer ytterligare ett par smakprov:

Författaren skriver lite tokroligt sådär om ”the fine art of self loathing” (samtidigt som hon, till synes i förbifarten, lyfter fram hur snygg hon är):

– Men herregud har du sett mina bilringar? Jag bär med mig två extrahjul till vår Volvo. Säger Kajsa.

– Ge dig, det är väl inget mot mina överarmar, säger jag.

– Men du är ju jättesnygg. Du är den snyggaste kompisen jag har.

Författaren skriver att hennes man gått upp i vikt (samtidigt som hon poängterar att han trots allt är smal): 

Magnus kommer in i badrummet och tar ut linserna. Vi trängs lite vid handfatet. Han har naken överkropp, och jag ser att åldern rört även vid honom. Magen har rundats. Han är fortfarande smal, men han har fått lite, lite mage.

Författaren går på jobbig firmafest (samtidigt som hon framhåller att hon minsann har koll på alkoholen): 

Det är firmafest. Någon har langat in firmakortet i baren men jag dricker inte. Alkohol gör så märkliga saker med människor. Och kollegor. Och jag vill inte bli märklig tillsammans med mina kollegor.

Men värst av allt är ändå när hon beskriver att hon inte har tid för sina singelvänner: ”för familjen tar ju så mycket tid” och det är ju trots allt lättare att umgås i par, och så bekvämt också när man kan ta med sig barnen så att de får leka med det andra parets barn.

Ja, jag blev deprimerad av den här boken. Liksom nedtryckt. För jag tänker att det är de här människorna som har den sociala makten i samhället. Det är de som står för idealet och det är de som sätter normen för ”hur saker ska vara”. Och alla traditioner är skapade för dem; julen, nyårsafton, påsk och midsommar. Helgerna är skapade för dem (fredagsmyset och lördagsmiddagarna). Semestern är skapad för dem (frågan alla singlar fruktar; ”vad ska du göra i sommar då?”). Alla recept vänder sig till dem (det ständiga måttet ”för fyra till sex personer”). All livsstilsreklam vänder sig till dem. Alla bostadsannonser och hela jävla Ikeakatalogen. De är den attraktiva målgruppen. Det är de som alla andra ska anpassa sig efter. Eller ”förstå” eller sympatisera med. Dessa stackare som har så fullt upp! Och som har så höga amorteringar! Och som får så lite sömn eftersom deras perfekta barn – som de inte skulle byta ut för något i världen – håller dem vakna om nätterna.

apollo.se_annonslaga-mat-tillsammans-sara-begner

Och jag tänker på tiden då jag var singel och fick höra av min bästa vän att hon inte hade tid för mig eftersom hon ville ”spendera helgerna med sin sambo”. Och jag tänker på alla år jag inte hade råd att flytta från min pyttelilla etta eftersom alla tvåor var för dyra att betala på egen hand. Och jag tänker på min moster – som är en högt uppsatt chef för ett statligt läroverk – som förra julen belåtet sa att hon, när det kommer till anställningsintervjuer, alltid väljer att anställa de som har barn före de som inte har barn, eftersom de som har barn ”har mer livserfarenhet”. Och jag tänker på häxorna till kollegor jag arbetade med på mellanstadiet som inte kunde prata om annat än sina jävla renoveringar och som gång på gång öppet lät mig förstå att jag aldrig kunde bli en bra lärare eftersom jag inte hade egna barn. Och jag tänker på alla tillfällen jag blivit avfärdad vid olika fikabord för att jag velat prata om andra saker än bostadsköp, familjemiddagar och småbarn. ”Låt oss undvika att tala om obehagliga saker!” Och jag tänker på de som tar för givet att mitt och Olles nästa steg är att köpa en bostadsrätt och skaffa barn. Och som vägrar tro mig när jag säger att vi – tyvärr, tyvärr – inte har några planer på detta. ”Vänta några år så ska du se att ni kommer att ändra er!” 

Jag tänker på dessa människor som med sin tanklösa självgodhet får alla som inte lever som dem att känna sig misslyckade och ensamma. Och jag tänker att en riktig medelålderskris inte handlar om att vara lite uttråkad i sitt annars så underbara och perfekta liv utan om att vara desperat på riktigt. Om att närma sig fyrtio och inte ha träffat någon att dela livet med, inte ha råd att bo i en värdig bostad, inte ha gjort någon karriär, inte ha en etablerad vänkrets och inte ha skaffat några barn. Då är åldrandets fysiska baksidor (lite rynkor, ett par kilo extra) det minsta av ens problem. Inte heller bristen på egentid (man kan faktiskt uppleva att man har för mycket egentid också). Ja. Jag skulle vilja se en sådan bok istället. Som istället för att krysta fram låtsasproblem och kokettera med bagateller skulle berätta hur det är att krisa på riktigt.

Fast sedan, när jag avreagerat mig, insåg jag något oväntat: Att jag faktiskt tyckte synd om den här människan. Som så fasligt gärna vill skapa konst av sitt liv. Utan att äga ett uns originalitet. Och som vill få folk att skratta. Utan att ha någon humor. Och som vill framstå som charmerande. Utan att äga minsta charm. Tur då att hon är snyggare än sina vänner och åtminstone inte har en fet man. Det är kanske en klen tröst, men det är åtminstone bättre än ingenting. Och en dag kommer hon säkert till New York. Även om hon inte har råd med ett penthouse så har hon säkert råd att ta in på ett fint hotell.

Jag hoppas att hon i nästa bok vågar stå för att hon är nöjd. Den skulle kunna heta ”Jag är lycklig och självgod, men jag klagar ändå”.

Ps. Jag har egentligen inget emot familjer. Inte heller medelklassen (jag tillhör den själv). Och jag unnar folk att känna sig lyckliga. Jag har bara problem med saker som inte utger sig för att vara vad de i själva verket är.

Kollektivism utan ideologi

Våra hyresvärdar är fantastiska; glada, generösa och befriande okonventionella. Mannen, som vi kan kalla Nisse, är något av en fixare; ”säg bara vad ni vill ha så skaffar jag det åt er, ni får det billigt dessutom!” Ett personlighetsdrag, eller snarare ett kall, som ibland tar sig uttryck i rent jultomteri. I helgen har vi t ex. fått ett komplett högtalarsystem och jag har fått ett par vandringskängor från märket Timberland, ”de låg bara och skräpade i källaren”. Och för några veckor sedan körde jag och Nisse fem mil norr om stan och hämtade en kubikmeter ved som vi betalade med två påsar kanelbullar. Ved som nu ligger staplad på vår balkong. Och några veckor innan dess fixade Nisse en robust klädstång på ca 2 meter till vårt sovrum. Vi fick den gratis.

”Visst är jag snäll?” Säger han ibland förtjust.

”Ja, du är jättesnäll.” Svarar vi.

”En bättre hyresvärd kan ni inte få!”

”Nä, verkligen inte.”

De flesta skulle nog tänka; vad är haken? För det måste ju finnas en hake. Folk är inte osjälviska utan anledning. Och det som verkar för bra för att vara sant är det förmodligen också. Men grejen med Nisse är att det inte finns någon hake. För det existerar faktiskt människor som är precis sådär: Schyssta. Pappa är sån. Mammas nya man är sån. Men det handlar om en selektiv schyssthet med ett visst mått av djävulskap. Nisse är varken särskild ”god” eller ”altruistisk”. Han hjälper de han finner sympatiska och resten kan mer eller mindre dra åt helvete. 

Det är möjligt att detta är något typiskt för arbetarklassen. Där finns en nedärvd kultur av att man hjälps åt. Inte med vad som helst förstås; psykiska problem är nog medelklassen bättre på att hantera. Men med det praktiska. Det finns en slags personlig och ganska jordnära ekonomi i det hela som går ut på att dela resurser och ge varandra ett handtag. Transaktionerna kan se ut ungefär såhär: Nisses sambo hjälper mig i trädgården – jag bjuder henne på fika. Olle övningskör MC med Nisse – Nisse ger oss högtalare. Jag sköter ankorna i en vecka – vi får låna deras gästrum till övernattande gäster. Utöver alla smågrejer förstås, som att dela med sig av mjölken när den andra har slut, eller som i helgen; låna ut receptbelagd hostmedicin till två sjuka stackare (jag och Olle fick tipset att lägga flaskan i frysen; ”då fryser allt utom morfinet och sen kan ni bli härligt höga”).

Samtidigt rör det sig inte om någon kollektiv anda i ideologisk bemärkelse: Vi gör inga storkok ihop eller sitter i en ring på golvet och håller varandras händer medan vi sjunger Internationalen. Det plockas inte fram några gitarrer och vi smider inga planer på att rädda världen.

Jag vet inte vilken politisk tillhörighet våra hyresvärdar har men jag tror inte att de är vänsterpartister. Möjligen är de kanske socialdemokrater. Mest troligt är nog att de skiter i partipolitik överhuvudtaget. Och jag tänker att jag alltid haft svårt för det kollektiva just därför att det så lätt blir ideologiskt. Att det inte i första hand handlar om mellanmänskliga relationer, om att lite enkelt och chosefritt hjälpa varandra granngårds och umgås ibland, utan om en Högre Sak; en kamp att enas kring. Kraven på att gemenskapen ska inkludera knutna nävar och tankegemenskap. Kollektiv som motsatsen till individ. Att det så lätt slår över i sekterism.

Åtminstone var det så i Umeå. När jag var yngre blev jag medsläpad på plågsamma fester där alla såg ungefär likadana ut och hyste ungefär samma åsikter. Det var vegetarianism och feminism och arbetarklass mot överklass. Det var osminkat och anemiskt, flummig fridans, eteriska rörelser och låga väna röster. Avsaknad av kroppsliga gränser var vanligt förekommande och särskilt besvärande; en fullständig främling kunde dyka upp fem centimeter från ens ansikte, se en djupt i ögonen och avkräva svar på meningen med livet. Och sa man inget som var direkt menlöst som typ ”så fint allt är, så fin du är, så härligt vi har det tillsammans” så ansågs man suspekt. Och höll man inte med om de gängse åsikterna förklarades man genast som fiende och vän(lig)heten slog över i aggression: Vad då, är du liberal eller? Är du emot jämlikhet? Är du fascist? Och det handlade inte bara om tonårstiden. Det är fortfarande så. När jag inför en vänsterkompis innan valet kritiserade FI fick jag höra att jag var just detta; fascist. Det finns en anledning till att jag aldrig besökte Umeå i somras; staden ger mig klaustrofobi.

kollektiv_julafton

”Kärlek, solidaritet och gemenskap, istället för konsumtionshets, exkludering och orättvisa”. Vänsterjul i Umeå. Alla får delta, man risken är stor att man blir utfryst om man inte har rätt åsikter.

Jag antar att det är på grund av dessa tendenser som kollektivt leverne har så dåligt rykte utanför vänsterkretsar. Och att det är därför så många liberaler och konservativa inte vill ta i livsstilen ens med tång.

Själv skulle jag inte heller vilja leva kollektivt i bemärkelsen ”bo under samma tak” (jag älskar stängda dörrar – ju fler desto bättre). Men på samma mark går bra. I stugan har vi det så; vi är kanske tio familjer som tillbringar somrarna på en udde. Och vi hjälps åt. Röjer sly längst ”stora vägen”, hjälper varandra med sjösättning av båtar, renoverar bryggan i hamnen, byter skott. Bjuder varandra på lunch eller fika. Småpratar när vi passerar förbi. För några år sedan gick vi ihop och köpte en slåtterbalk tillsammans som vi turas om att använda i våra trädgårdar. Jag tycker att det hela är mycket givande.

Men människorna på udden är inte heller några ideologer, tvärtom är de mycket olika varandra. En är snitsig företagsledare med rosa pikétröjor och backslick, en är före detta officerare och pilot inom försvaret, en är hobbykonstnär med förkärlek för barbröstade sjöjungfrur, två är professorer i marinbiologi, en är före detta skogsarbetare, en är sjuksköterska, en är före detta grundskolelärare. De flesta är i femtioårsåldern och uppåt. Tillhör en annan generation. Och jag oroar mig över vad som ska hända med gemenskapen när dessa människor en efter en trillar av pinn. För vem ska då ta över?

Jag har satt mitt hopp till mig och Olle och marinbiologernas vuxna barn; vi kommer ganska bra överens. De andras barn känner jag inte. (Fast jag har sett dem i trädgårdarna där de ligger utsträckta i solstolar med vältränade kroppar, lyssnandes på hiphop och sippandes drinkar redan klockan två på eftermiddagen. Jag vet att någon av dem bor i New York, två andra i Stockholm. De är mitt uppe i sina karriärer och en av dem är professionell dansare. De är säkert helt okej, men de flesta är bara där några dar per sommar.) De flesta av gårdarna kommer att gå i arv. Senast något var till salu därute var 1972. Så har det åtminstone varit hittills. Och eftersom marken är kulturminnesskyddad får där, tack och lov, inte byggas något nytt.

Vykort

Vykort från udden från sekelskiftet 1900, vårt hus ser ni längst bort. De två husen i förgrunden är tyvärr rivna, där växer numera skog.

Jag växte upp i en liknande anda. På Byvägen i fabrikssamhället där vi bodde (och där pappa fortfarande bor) ägde man saker tillsammans. Mina föräldrar och våra grannar hade både höns, grisar, potatisland och en traktor ihop. Männen hjälpte varandra att renovera och slakta djuren och mamma och de andra kvinnorna odlade och bakade och växtfärgade tyger ihop. Man passade varandras barn. Så är det inte längre, nya människor har flyttat in, det är andra tider. Och mamma längtar inte tillbaka (det fanns, kanske inte helt förvånande, en viss livsstilskontroll i det hela). Inte heller pappa (han kände sig ofta utnyttjad, ”kunde inte säga nej” och ”de andra jävlarna var ju akademiker som hade tummen mitt i handen”).  Men själv har jag bara goda minnen, jag och de andra ungarna i kvarteret hade det toppen.

Och nu jobbar jag på en skola i denna anda. Där alla känner alla och alla hjälps åt. Där avstånden inte är så branta och hierarkierna inte så höga. Där elever och lärare delvis sköter driften tillsammans; tapetserar, målar väggar, lagar mat (i augusti målade jag och ett par elever på egen hand om en hel korridor och inledningsvis var jag jävligt opeppad, typ ”det här ingår inte i min arbetsbeskrivning!”, men sen när vi var färdiga tyckte jag att jag var jäkligt mäktig som lyckats styra ihop det; kände mig som en riktig karlakarl). Där undervisningen bitvis planeras ömsesidigt och rektorn mest är en i gänget. Under hösten har vi jobbat med flera välgörenhetsprojekt. Bland annat samlat in 10 000 kronor till UNHCR i Syrien. Jag är stolt över detta, men skolan är för den skull inte politisk. Lärarna delar inte ideologi (eller jo, pedagogisk ideologi delar vi nog) eller politiska värderingar, inte heller eleverna (bland dem finns både vänsterpartister, moderater och SD:are). Det är högt i tak och om det en dag skulle sluta vara det skulle jag inte längre vilja jobba kvar.

Vad vill jag komma fram till? Ett uppsving för kollektivismen kanske. En kollektivism utan politik. Där man sätter människan i centrum istället för en särskild ideologi. En kollektivism som kräver självständigt tänkande av dem som deltar, där det finns plats för gränser och integritet. Det behöver inte vara en utopi. Jag tror att det är fullt genomförbart.

Att bita sig själv i svansen

Jag har en irriterande tendens att publicera inlägg innan jag redigerat dem bara för att ”bli av med dem”. Och sen inser jag hur illa skrivna de är och måste gå in och fixa till dem i efterhand. Men då har de ju redan hunnit bli lästa. Ni måste därför tro att jag är dålig på att både tänka och stava. Ack och ve. Ett sådant öde!

Om feber, hysteri och helgon

Jag blev sjuk, vilket brukar vara den naturliga följden av den typ av deppighet jag kände i söndags. Förmodligen låg viruset i bakhåll redan då, smög runt i min hjärna och glufsade i sig av mitt serotonin. Inatt drömde jag skumma drömmar (bland annat simmade jag runt bland tjocka lager grönalger och då och då flöt halvt uppruttnade fiskar med genomskinliga, mjölkaktiga ögon förbi. Det enda som inte var förruttnat hos dem var tänderna som stack ut som nålar ur deras uppspärrade gap). Jag vaknade varm och blöt av svett men började genast frysa när jag flyttade undan täcket. Idag har jag följaktligen hasat runt som en febrig zombie, ändå sminkade jag mig och tvingade Olle – som också är sjuk – att fotografera mig med Filippa K-kappan i vår fuktiga trädgård. Såhär piggt blev det:

kappo kappo2

Utöver modellandet har jag spenderat dagen med att dricka te med ingefära och honung, elda i öppenspisen och läsa vidare i Medical Muses. Vid det här laget är den mycket tummad, nästan utsliten, med kaffefläckar, röda nagellacksmärken och massor av vikta hundöron (jag tillhör dem som är för hundöron och anteckningar i marginalen och som blir provocerad av människor som månar om att deras böcker ska se olästa ut).

Medical Muses hysteriska zonerGeneviéve

På bilden i mitten ser ni en illustration av kvinnans ”hysteriska zoner”. När läkarna på La Salpêtrière tryckte på dem kunde de både framkalla och återkalla hysteriska attacker. Särskilt väl fungerade detta om man tryckte på äggstockarna (vilket måste ha gjort rätt ont). Man konstruerade rent av en maskin för ändamålet, ”the ovary compressor”. Denna spände man fast på hysterikorna och så fick de ha den på sig hela dagarna. Ibland bar de den veckor i sträck.

Anledningen till att man konstruerade apparaten i fråga var för att undvika allt för mycket ”intim kontakt”. Samtidigt hände det rätt ofta att läkarna hade sexuella relationer med sina patienter, oftast rörde det sig om läkare som stod lägre i rang i sjukhushierarkin: Främst om medicinestuderande och assistenter. Och ibland hände det att de hjälpte sina älskarinnor att rymma, vilket jag fann mycket sympatiskt.

På bilden till höger ser ni min favorithysterika Geneviére vars sjukdom bestod i att hon inbillade sig att hon var ett helgon. Hela dagarna låg hon i sin sjukhussäng och läste Alban Butlers Lives of the saints (publicerad i fyra volymer åren 1756–1759)En hagiografi som porträtterade olika helgon från tidig medeltid och framåt, varav ett flertal av dessa kvinnor som lidit för sin ”himmelske brudgum”. Kvinnorna i fråga ägnade åtskilligt med tid åt att bestraffa sina kroppar; de svalt sig, lemlästade och flagellerade sig själva (en av dem, Christina av Spoleto hängde rentav upp sig själv på krokar och körde en vass nål genom sin fot). De sov på golvet istället för i sina sängar (bland annat ska Heliga Birgitta gjort detta), vägrade prata e t c.

Geneviéve ville inte vara sämre hon så hon klippte av sig ena bröstvårtan, skar sig med saxar och bet sig själv i armarna. (I Geneviéves samtid fanns en religiös rysk sekt kallad Skoptsy vars initiationsrit krävde att de blivande medlemmarna stympade sig själva; männen kastrerades och kvinnornas bröstvårtor amputerades. Man tror att G var inspirerad av denna. Skulle ni mot förmodan vilja se bilder på sektens medlemmar kan ni klicka här.)

750187596

Illustration ur Lives of the saints. Ett stackars helgon skall strax få sina händer avhuggna

Geneviéve utvecklade även anorexia och vägrade prata förutom då hon i timmar satt på golvet och mässade böner. Hennes matvägran innebar bland annat att man satte henne i iskalla bad (för att chocka henne till skärpning) och tvångsmatade henne med tub. Det senare fick henne ofta att spy eftersom slangarna stimulerade kräkreflexerna.

Bokförfattaren, Asti Hustvedt (ja, det är Siris syster), redogör för intressanta teorier kring vad som kunde ha varit de bakomliggande orsakerna till detta beteende:

In much of the current literature that exists on self-harm, either through mutilation or starvation, one of the themes reiterated by the mostly young women who engage in these practices, is that they experience their cutting and food deprivation in a positive way. The report ”feeling in control” and, like Geneviéve, they often claim they feel no pain. /…/ By inflicting pain on herself, by refusing to eat, Geneviéve tried to transform her suffering into an act she controlled rather than one inflicted on her.

Själv har jag, liksom Geneviéve, närt ett stort intresse för kvinnliga helgon och det är förmodligen därför jag blivit så förtjust i henne (fast till skillnad från G har jag aldrig drabbats av lusten att följa deras exempel). 2007 skrev min b-uppsats i historia om Heliga Birgitta där jag jämförde sex olika ”biografier” (Sven Stoples inkluderad) och hur dessa förhöll sig till det extremt tunna källmaterial som finns bevarat från hennes samtid. Under samma tid läste jag också om Hildegard av Bingen, Therese av Avila samt Om den saliga jungfrun Kristina av Stommeln, skriven på 1200-talet av Kristinas platonske älskare, munken Petrus de Dacia (boken finns i en översättning från latin från 1950).

Kristina av Stommeln skulle (liksom Heliga Birgitta och Therese av Avila) med stor säkerhet hamnat på La Salpêtrière om hon levt i Frankrike under andra hälften av 1800-talet. Liksom G led Kristina av det vi idag kallar anorexia. Hon fick också regelbundna krampanfall, hallucinerade dagligen, utstötte grodliknande ljud – typ kväkanden. Hon påstås också ha lidit av stigmata, ett tillstånd som av begripliga skäl ansågs som mycket ”fint” i samtiden (därför kan man anta att det fanns mycket att vinna på att så att säga på egen hand ”uppmuntra” blödningarna i fråga).

Det intressanta med dessa helgon är att de, samtidigt som de till synes var/verkade vara så sköra och labila, tycks ha varit mycket viljestarka, rentav bångstyriga och rebelliska. Det måste paradoxalt nog ha krävs ett starkt psyke för att kunna försätta sig i så extrema tillstånd. Både Kristina och Birgitta uppnådde också, redan under sin livstid, stjärnstatus på grund av sina umbäranden. Det känns därför alltför lättvindigt att avfärda dem som galna. (Även stackars G blev på sätt och vis berömd, dock på mindre omsusade meriter.)

Kristina Kristina skelett

Kristina av Stommeln (1242-1312), vaxrekonstruktion efter hennes kvarlevor, komplett försedd med from blick

Varken helgonens lidande eller hysteri är något som förekommer idag. Åtminstone inte i samma tappning. Hysteri har heller inte varit en erkänd diagnos på över 130 år. I själva verket var den bara aktuell under två decennier i slutet av 1800-talet och upphörde i samband med dess teoretiske grundare Jean Martin Charcots (1825-1893) död. Extremt intressant i sammanhanget är att patienterna i och med Charcots död slutade få hysteriska attacker. Något som leder tankarna till självsuggestion och hur långt denna egentligen kan gå när den ges tillräcklig uppmuntran (ett välkänt exempel på detta är förstås medeltidens häxprocesser där västvärlden under några århundraden tycktes översållad av trolldom).

Asti Hustvedt avvisar dock tanken att hysterikorna skulle ha fejkat sina symptom och menar att de faktiskt led av den specifika sjukdomen ifråga. Hon talar om hysteri som ”the illness of the age” och menar att alla sjukdomar är kontextbundna:

Diseases do not exist outside of diagnoses. As any american who has spent time outside of the country knows, different cultures experience bodies – their organs and bones and blood – in different ways. The French suffer from mal au foie or liver ache. The Japanese can be afflicted by taijin kyofusho, an intense fear that their body is offensive to others. In Malaysia epidemics of koro have been reported. Koro produces symptoms of sudden and intense anxiety that one`s sexual organs will recede into the body and cause death. Each of these disorders is recognized by their respective medical communities as valid diagnosis. Every culture molds bodies; bodies adapt and respond with the appropriate symptoms.

Vad kan man då dra för lärdomar av detta? Kanske att man ska tänka två gånger innan man tar en diagnos för given, eller ännu hellre innan man reducerar en människa till en diagnos. Något som i hög grad praktiseras än idag.

Nu ska jag återgå till min egen sjukdom. Tack och godnatt.

Piedestalens moderedaktion känner sig deppig och oinspirerad men knåpar ihop något ändå

Sitter i soffan med ett glas rödvin och har just målat naglarna signalröda. Har inte använt denna nyans sedan jag var 24-25 och hade en kort förvirrad period av ”poppighet” (på den tiden gick jag fortfarande på klubbar och experimenterade med en del skumma utstyrslar; 70-talslinnen i guldlamé och dylikt). Sedan dess har jag istället tytt mig till mörkare, mer sobra och bibliska nyanser av rött; typ blodrött, scharlakansrött, karmosinrött, riojarött. Men nu har det plötsligt börjat kännas kvalmigt, kanske för att jag inte längre – eller åtminstone för tillfället – känner mig särskilt femme fatale-ig. Fast egentligen borde det vara tvärtom; hösten är ju den perfekta tiden för att plocka fram sin inre femme fatale.

hämta Karmosinrött färgpulver i fin burk

Eva Green

Eva Green är superfatale med röda läppar och naglar

Det råder stor brist på glamour i mitt liv just nu. Jag är trött, utarbetad och hasar mest omkring i tjocktröjor, dessutom med riktigt dålig hållning som ger mig ont i ryggen. För tillfället har jag också munsår. Samt känner mig besviken på mänskligheten. Kanske beror detta på att jag forskat om Josef Mengele i två dagar, nazistläkaren som under andra världskriget utsatte barn för diverse grymma experiment (förstår inte varför jag så ofta måste snöa in på jobbiga ämnen), eller för att vi hade en krävande släktmiddag igår eller för att jag känner mig kvävd av en person i min närhet (ej Olle). Förmodligen är det en kombination av alltihop och jag tänker att mänskliga relationer kan vara så fruktansvärt jobbiga. Bättre då att fly tanken till nåt lättsamt, som nagellack. Men om jag gjorde detta – verkligen gick in för det – skulle jag förmodligen snart få för mig att skriva en essä om färgernas symbolik och kulturella bärkraft eller något annat krävande som skulle innebära en massa research, blod, svett och tårar och sen skulle jag väl till sist, utan att själv förstå hur det gick till, vara nere på typ Jung, Rudolf Sterner, antroposofi och Goethes färglära och bara vilja gråta, så det är bäst att låta bli det också. För säkerhets skull byter jag därför ämne och berättar om mitt senaste inköp istället: Denna syreansiktsmask från Emma S (ni vet, fotomodellen som var poppis på 90-talet och som numer driver eget märke):

IMG_5697-1024x682

Den var på extrapris på Åhléns häromdagen så jag grabbade tag i den när jag stod i kassan och trots inledande skepsis tror jag faktiskt att den fungerar. Har använt den ett par gånger och tycker mig urskilja godartade resultat; mina fina linjer i pannan har liksom dragit sig tillbaka. När man applicerar den bubblar, sticker och fräser den i huden i ett par minuter på ett sätt som är behagligt och obehagligt på samma gång (det känns lite som om maskar krälar runt under ens skinn) och jag tänker entusiastiskt att den verkar och då spelar det ingen roll om den så skulle vara gjord på flugsvampar och grodlår för det känns i alla fall bra. Och så låter ju produktinformationen så lovande också; ”En återfuktande och energigivande mask som stimulerar hudens cellförnyelse genom att transportera syre till hudcellerna. Masken tillför fukt och gör att huden får ett slätare och jämnare uttryck, samtidigt som den ger en känsla av ökad elasticitet. En riktig energibooster för din hy.” Orkade jag vara mer kritisk skulle jag förmodligen komma med ett par ironiska invändningar gentemot säljorden ”cellförnyelse” och ”booster”, men jag är för trött för det. Dessutom tillhör jag dem som har löjligt låg resistens gentemot reklam.

Fåfänga, fåfänga på väggen där… Låt oss snabbt hasta vidare: Jag hittade en kappa tillslut. Denna från Filippa K. Och jag var rätt nöjd med mitt köp tills jag kom hem och Olle sa att den såg ut som en badrock. Han tycker ofta att kappor ser ut som badrockar. Eller städrockar. Och naturligtvis lät jag mig påverkas av detta och nu har den legat i sin kasse i en vecka utan att jag klippt av prislappen. Förmodligen kommer jag att lämna tillbaka den, vilket känns besvärligt eftersom jag redan prövat mig genom Åhléns Citys hela kapputbud. När jag gjorde det insåg jag för övrigt att den där Ida Sjöstedt-kappan verkligen var precis så förfärlig som Olle och Johanna hävdat och jag har sedan dess tyckt synd om de kvinnor jag sett paradera omkring i den på Stockholms gator. Stackars satar! Dock: jag har en backup-plan i form av denna trenchcoat från J.Lindeberg:

50027853_Black_009999_001_Main

…som jag förmodligen ändå inte kommer att köpa. För jag gör ju sällan slag i saker, och när jag väl gör det nojar jag mig ändå så mycket att halva nöjet blir förstört. Och i det stora hela spelar det ju egentligen ingen roll, ingen roll alls.

Nu går jag och dör, jag menar lägger mig. Tack och godnatt.

Tankar kring ”Utan personligt ansvar”, om makt, moral och monogami

Först ett konstaterande: Jag tycker mer om Utan personligt ansvar än Egenmäktigt förfarande. Inte för att den är mer välskriven, skarp och briljant än den förra (där står det jämnt), utan för att Esters relation med den undflyende Olof Sten är intressantare än den hon hade med den ännu mer undflyende Hugo Rask. För den här gången har hon, åtminstone till viss del, lämnat fantasilandet bakom sig och befinner sig i en regelrätt relation. Hon är den gifte skådespelaren Olofs hängivna älskarinna, även om hon förstås aldrig själv skulle kalla sig älskarinna. Och det är spännande, tycker jag, vad som händer när hennes romantiska föreställningar äntligen får braka in i verkligheten. För den här gången finns det en mottagare, åtminstone en mer receptiv och engagerad mottagare än Hugo Rask, och därmed kan saker hända på riktigt. Sedan är hon förstås till sin natur fortfarande samma blandning av skrämmande klarsynt och naiv, nästan dum. Och hon vill fortfarande det absoluta, är en nästintill ortodox i sin idealism.

Liksom Egenmäktigt förfarande fokuserar även denna roman på kärleksrelationen och dess väsen: Dess upptakt, utplaning och slut. Vad som karaktäriserar olika nivåer av intimitet och de tankar och känslor som följer med dessa. Samt om makt; det klassiska dilemmat som uppstår när den ena vill mer än den andra och om det underläge respektive överläge som genereras till följd av detta. Samt om projektioner. Vad är det egentligen man blir förälskad i? Är det personen i sig eller idén om personen?

När Ester får denna fråga av sina vänner säger hon att den är irrelevant. Det viktiga är att man känner, inte varför man känner. Huvudsaken är att man åtrår och älskar, känner sig lycklig och levande i samvaron med den andre. Sedan får det kosta, dränera, svida och skava. Hellre det än att inte känna något alls. Alltför djupgående analyser av tillståndet är inte bara tråkiga, utan direkt själsdödande.

Samtidigt analyserar hon – mycket, alltför mycket (annars vore hon ju inte Ester) – lägger ned mängder med energi på att också på ett intellektuellt plan säkra och försvara sin känsla. Och i detta sammanhang följer hon inte, som annars, förnuftets röst utan välviljans: Finns det en krass tolkning och en fördelaktig tolkning väljer hon konsekvent den fördelaktiga. På det sättet känner man igen sig; hon gjorde ju likadant i förhållande till Hugo. Slutledningarna i den nya romanen är klassiska (klassiskt kvinnliga?) och lyder som följer: Han drar sig undan eftersom han är rädd för intimitet, inuti är han ett skräckslaget litet barn, och ju mer han krånglar desto mer kärlek och förståelse behöver han. Ester kan älska Olof hel igen, om han bara tillåter det. I förhållande till honom är hon en aldrig sinande resurs. Vad han i sin tur ger tillbaka är inte lika viktigt. Inte heller det faktum att han konsekvent sårar och negligerar henne, tar hennes energi och kraft och bara lämnar smulor kvar för hennes eget bruk.

Ytterligare en klassisk komplikation föreligger förstås i det faktum att Olof är gift. Och att han inte tänker skilja sig. Således förkunnar han i ena stunden att han inte vill ha någon relation med Ester för att i nästa stund bedyra henne sin kärlek. Tillsammans med henne mår han så bra; kan prata om allt, vara sig själv,  känner sig fri och lycklig. Och samtidigt kan hon inte mäta sig mot hustrun som är smart och rolig och socialt begåvad och därtill bekvämt inrättad i vardagslivets förutsägbara men ack så trygga rutin.

Under läsningens gång tänker jag att ett av Esters problem ligger i att hon inte kan förstå att Olof inte är en monogam person. Och att Olofs problem är att han inte kan erkänna detta för sig själv. Att det för honom inte är frågan om ”vem som är bättre” än den andra utan om att båda är lika bra fast på olika sätt. Och att han därmed inte har behov av att välja. Olof är ambivalent, än naivt uppriktig, än slugt beräknande, och i sina växlingar blir han intressant. Inte bara för Ester utan också för mig som läsare. Och jag antar att det är meningen att man ska tycka att han är ett svin, men det känns som en alltför simpel slutsats. Istället skulle jag säga att hans drifter är malplacerade i förhållande till rådande moral och hans handlingar går på tvärs mot det allmänt accepterade (polygama böjelser döms i princip enhälligt ut som förkastliga).

Men för att grota ned sig: är Olof verkligen ”svinig” i förhållande till Ester? Eller står ord mot ord? Handling mot handling? Olof värderar orden högre än handlingarna, medan Ester gör tvärtom. Mellan dem finns en grav misskommunikation och de är båda, var och en på sitt sätt, bokstavstroende. Alltså: Vad ska man lita mest till? Olofs, förvisso dubiösa, men envisa försäkringar om att han inte vill ha en ”riktig” relation eller Esters förnumstiga och lätt nedlåtande idé kring att Olof inte förstår sitt eget bästa? Och i en situation där båda, var och en på sitt sätt, satt upp sina egna diametralt motsatta spelregler, vem är då offret? Och jag tänker på hur Ester, samtidigt som hon fogar sig efter Olofs regler, i hemlighet fördömer dem. Alltså: Ester vill inte ha Olof ”som han är” utan en drömversion av honom; helt enkelt en Olof som inte beter sig som Olof. Men skulle han då fortfarande vara Olof?

När jag läst ut romanen tänkte jag att det inte nödvändigtvis behöver vara Ester som läsaren identifierar sig med. Olof är trots allt en vanlig typ vars handlingsmönster går igen hos båda könen. En annan grej jag började tänka på i samband med detta var begreppet ”den andra kvinnan”. Den könsspecifika underordningen i ett fenomen som borde vara könsneutralt. För visst kan kvinnor i sina kärleksrelationer vara lika sviniga som män, och visst kan män vara lika underkastade som kvinnor. Av ren nyfikenhet prövade jag därför att googla på ”den andra mannen” och fick ett par tre träffar (i förhållande till de mängder av träffar jag fick på ”den andra kvinnan”) – det var trådar på chattsidor som terapisnack, familjeliv och flashback. En man skriver t ex följande inlägg på flashback som ju faktiskt skulle kunna vara en beskrivning av Esters förhållande till Olof:

Sedan några månader tillbaka har jag haft ett förhållande med en underbar 37-årig kvinna (jag är 40 och singel)
Hon är helt fantastisk…problemet är bara att hon är gift.

Jag vill att hon skall bli min. Men hon hävdar att hon är lycklig med sin man och inte har några planer på att lämna honom.

Varför gör en kvinna så här om hon är lycklig i sitt äktenskap? Och jag tror inte att förklaringen är att det handlar om att hon vill kn_ _ _a heller. Vi träffas ofta utan att ha sex. Det har blivit många förtroliga samtal och massor av riktigt ömsint beröring. Men det har blivit häftigt sex också.

Dessutom hävdar hon att hennes sexliv hemma är bra.

Hon lovar mig inget, men jag får inte ihop hennes beteende. Det håller på att äta upp mig.

Finns det något hopp? Hur skall jag få henne?

Ja, finns det något hopp? De svar han får är bland annat att han borde lämna henne, ”hon kommer aldrig att lämna sin man”, ”hon vill bara ha bekräftelse”, ”du är hennes leksak” samt lite mindre nyanserade utlåtanden som ”hon är ett äckel” och ”hon är en jävla vampyr, såna horor ska du fan inte ha med o göra”. Jamen, tänker jag, du har henne redan, bara inte på det sätt du själv kanske önskar.

”Älskarinna” respektive ”älskare” då? Älskarinna är mer förknippat med otrohet och nämns också framförallt i samband med detta, ofta i moraliserande ordalag; ”hon är den gifte mannens älskarinna”, ”kvinnor – acceptera inte att vara älskarnnor!” etc , medan älskare mer inbegriper mäns sexualitet i stort; ”han är en bra/dålig älskare”, ”hur du blir en bättre älskare” etc. Det är också intressant.

Jaja. Jag släpper detta lilla sidospår.

I slutet av romanen vänds maktförhållandet mellan Ester och Olof och Ester blir den som hamnar i överläge, på Olofs och relationens bekostnad. Hans reaktion på detta är otroligt intressant och värd en lång analys, kanske återkommer jag med en sådan i ett annat inlägg. Avslutningsvis kan jag bara säga att det är en extremt läsvärd roman vars innehåll förhoppningsvis inte enbart kommer att läsas med svartvita könspolitiska glasögon.

Frukt är också godis

170020125_a409c65bd2_m

Det är ju allhelgona. Hade helt missat det tills fyra små utstyrda ungar, med häxhattar och grönt smink i ansiktet, stod på vår trapp.

Ungarna (i kör): ”Bus eller godis!”

Jag: ”Men hej, hej. Så roligt… Jag är hemskt ledsen, men vi har inget godis.”

Olle (bakom min axel): ”Vi har bananer.”

Jag (till Olle): ”Det är väl inge kul att få bananer?”

Olle (till ungarna): ”Vill ni ha bananer?”

Ungarna: ”Ja! Bananer!”

Så gick Olle och hämtade bananer och ungarna tog tacksamt emot dem. Aldrig har jag känt mig så vuxen. Eller tråkig.