Tankar kring ”Utan personligt ansvar”, om makt, moral och monogami

Först ett konstaterande: Jag tycker mer om Utan personligt ansvar än Egenmäktigt förfarande. Inte för att den är mer välskriven, skarp och briljant än den förra (där står det jämnt), utan för att Esters relation med den undflyende Olof Sten är intressantare än den hon hade med den ännu mer undflyende Hugo Rask. För den här gången har hon, åtminstone till viss del, lämnat fantasilandet bakom sig och befinner sig i en regelrätt relation. Hon är den gifte skådespelaren Olofs hängivna älskarinna, även om hon förstås aldrig själv skulle kalla sig älskarinna. Och det är spännande, tycker jag, vad som händer när hennes romantiska föreställningar äntligen får braka in i verkligheten. För den här gången finns det en mottagare, åtminstone en mer receptiv och engagerad mottagare än Hugo Rask, och därmed kan saker hända på riktigt. Sedan är hon förstås till sin natur fortfarande samma blandning av skrämmande klarsynt och naiv, nästan dum. Och hon vill fortfarande det absoluta, är en nästintill ortodox i sin idealism.

Liksom Egenmäktigt förfarande fokuserar även denna roman på kärleksrelationen och dess väsen: Dess upptakt, utplaning och slut. Vad som karaktäriserar olika nivåer av intimitet och de tankar och känslor som följer med dessa. Samt om makt; det klassiska dilemmat som uppstår när den ena vill mer än den andra och om det underläge respektive överläge som genereras till följd av detta. Samt om projektioner. Vad är det egentligen man blir förälskad i? Är det personen i sig eller idén om personen?

När Ester får denna fråga av sina vänner säger hon att den är irrelevant. Det viktiga är att man känner, inte varför man känner. Huvudsaken är att man åtrår och älskar, känner sig lycklig och levande i samvaron med den andre. Sedan får det kosta, dränera, svida och skava. Hellre det än att inte känna något alls. Alltför djupgående analyser av tillståndet är inte bara tråkiga, utan direkt själsdödande.

Samtidigt analyserar hon – mycket, alltför mycket (annars vore hon ju inte Ester) – lägger ned mängder med energi på att också på ett intellektuellt plan säkra och försvara sin känsla. Och i detta sammanhang följer hon inte, som annars, förnuftets röst utan välviljans: Finns det en krass tolkning och en fördelaktig tolkning väljer hon konsekvent den fördelaktiga. På det sättet känner man igen sig; hon gjorde ju likadant i förhållande till Hugo. Slutledningarna i den nya romanen är klassiska (klassiskt kvinnliga?) och lyder som följer: Han drar sig undan eftersom han är rädd för intimitet, inuti är han ett skräckslaget litet barn, och ju mer han krånglar desto mer kärlek och förståelse behöver han. Ester kan älska Olof hel igen, om han bara tillåter det. I förhållande till honom är hon en aldrig sinande resurs. Vad han i sin tur ger tillbaka är inte lika viktigt. Inte heller det faktum att han konsekvent sårar och negligerar henne, tar hennes energi och kraft och bara lämnar smulor kvar för hennes eget bruk.

Ytterligare en klassisk komplikation föreligger förstås i det faktum att Olof är gift. Och att han inte tänker skilja sig. Således förkunnar han i ena stunden att han inte vill ha någon relation med Ester för att i nästa stund bedyra henne sin kärlek. Tillsammans med henne mår han så bra; kan prata om allt, vara sig själv,  känner sig fri och lycklig. Och samtidigt kan hon inte mäta sig mot hustrun som är smart och rolig och socialt begåvad och därtill bekvämt inrättad i vardagslivets förutsägbara men ack så trygga rutin.

Under läsningens gång tänker jag att ett av Esters problem ligger i att hon inte kan förstå att Olof inte är en monogam person. Och att Olofs problem är att han inte kan erkänna detta för sig själv. Att det för honom inte är frågan om ”vem som är bättre” än den andra utan om att båda är lika bra fast på olika sätt. Och att han därmed inte har behov av att välja. Olof är ambivalent, än naivt uppriktig, än slugt beräknande, och i sina växlingar blir han intressant. Inte bara för Ester utan också för mig som läsare. Och jag antar att det är meningen att man ska tycka att han är ett svin, men det känns som en alltför simpel slutsats. Istället skulle jag säga att hans drifter är malplacerade i förhållande till rådande moral och hans handlingar går på tvärs mot det allmänt accepterade (polygama böjelser döms i princip enhälligt ut som förkastliga).

Men för att grota ned sig: är Olof verkligen ”svinig” i förhållande till Ester? Eller står ord mot ord? Handling mot handling? Olof värderar orden högre än handlingarna, medan Ester gör tvärtom. Mellan dem finns en grav misskommunikation och de är båda, var och en på sitt sätt, bokstavstroende. Alltså: Vad ska man lita mest till? Olofs, förvisso dubiösa, men envisa försäkringar om att han inte vill ha en ”riktig” relation eller Esters förnumstiga och lätt nedlåtande idé kring att Olof inte förstår sitt eget bästa? Och i en situation där båda, var och en på sitt sätt, satt upp sina egna diametralt motsatta spelregler, vem är då offret? Och jag tänker på hur Ester, samtidigt som hon fogar sig efter Olofs regler, i hemlighet fördömer dem. Alltså: Ester vill inte ha Olof ”som han är” utan en drömversion av honom; helt enkelt en Olof som inte beter sig som Olof. Men skulle han då fortfarande vara Olof?

När jag läst ut romanen tänkte jag att det inte nödvändigtvis behöver vara Ester som läsaren identifierar sig med. Olof är trots allt en vanlig typ vars handlingsmönster går igen hos båda könen. En annan grej jag började tänka på i samband med detta var begreppet ”den andra kvinnan”. Den könsspecifika underordningen i ett fenomen som borde vara könsneutralt. För visst kan kvinnor i sina kärleksrelationer vara lika sviniga som män, och visst kan män vara lika underkastade som kvinnor. Av ren nyfikenhet prövade jag därför att googla på ”den andra mannen” och fick ett par tre träffar (i förhållande till de mängder av träffar jag fick på ”den andra kvinnan”) – det var trådar på chattsidor som terapisnack, familjeliv och flashback. En man skriver t ex följande inlägg på flashback som ju faktiskt skulle kunna vara en beskrivning av Esters förhållande till Olof:

Sedan några månader tillbaka har jag haft ett förhållande med en underbar 37-årig kvinna (jag är 40 och singel)
Hon är helt fantastisk…problemet är bara att hon är gift.

Jag vill att hon skall bli min. Men hon hävdar att hon är lycklig med sin man och inte har några planer på att lämna honom.

Varför gör en kvinna så här om hon är lycklig i sitt äktenskap? Och jag tror inte att förklaringen är att det handlar om att hon vill kn_ _ _a heller. Vi träffas ofta utan att ha sex. Det har blivit många förtroliga samtal och massor av riktigt ömsint beröring. Men det har blivit häftigt sex också.

Dessutom hävdar hon att hennes sexliv hemma är bra.

Hon lovar mig inget, men jag får inte ihop hennes beteende. Det håller på att äta upp mig.

Finns det något hopp? Hur skall jag få henne?

Ja, finns det något hopp? De svar han får är bland annat att han borde lämna henne, ”hon kommer aldrig att lämna sin man”, ”hon vill bara ha bekräftelse”, ”du är hennes leksak” samt lite mindre nyanserade utlåtanden som ”hon är ett äckel” och ”hon är en jävla vampyr, såna horor ska du fan inte ha med o göra”. Jamen, tänker jag, du har henne redan, bara inte på det sätt du själv kanske önskar.

”Älskarinna” respektive ”älskare” då? Älskarinna är mer förknippat med otrohet och nämns också framförallt i samband med detta, ofta i moraliserande ordalag; ”hon är den gifte mannens älskarinna”, ”kvinnor – acceptera inte att vara älskarnnor!” etc , medan älskare mer inbegriper mäns sexualitet i stort; ”han är en bra/dålig älskare”, ”hur du blir en bättre älskare” etc. Det är också intressant.

Jaja. Jag släpper detta lilla sidospår.

I slutet av romanen vänds maktförhållandet mellan Ester och Olof och Ester blir den som hamnar i överläge, på Olofs och relationens bekostnad. Hans reaktion på detta är otroligt intressant och värd en lång analys, kanske återkommer jag med en sådan i ett annat inlägg. Avslutningsvis kan jag bara säga att det är en extremt läsvärd roman vars innehåll förhoppningsvis inte enbart kommer att läsas med svartvita könspolitiska glasögon.

1 thought on “Tankar kring ”Utan personligt ansvar”, om makt, moral och monogami”

  1. Jag håller på och läser boken just nu och har den sista fjärdedelen kvar. Jag vet faktiskt inte hur jag tycker att den står sig i förhållande till Egenmäktigt förfarande. På somliga sätt är väl båda böckerna små lätta bagateller (men på ett bra vis).
    Hos mig väcker Utan personligt ansvar också en massa tankar, men kanske inte främst de du tar upp ovan. Mest skrockar jag åt att Ester Nilssons hela intellektuella, filosofiska teoribygge om livet och tillvaron är ett rätt rangligt korthus. I själva verket är hon en opraktisk och inskränkt typ som slarvar med med allra mesta (”slarv” verkar vara Lena Andersson favoritskällsord). Hon är så tjockskallig och tvärsäker att hon inte klarar att skilja illusion från verklighet. Nu tror jag dock inte att det är så Lena Andersson avsett att Ester Nilsson ska tolkas (och det känns inte så långsökt att misstänka att författaren och huvudpersonen, trots allt, delar en del karaktärsdrag).

    Marie

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s