Piedestalens moderedaktion känner sig deppig och oinspirerad men knåpar ihop något ändå

Sitter i soffan med ett glas rödvin och har just målat naglarna signalröda. Har inte använt denna nyans sedan jag var 24-25 och hade en kort förvirrad period av ”poppighet” (på den tiden gick jag fortfarande på klubbar och experimenterade med en del skumma utstyrslar; 70-talslinnen i guldlamé och dylikt). Sedan dess har jag istället tytt mig till mörkare, mer sobra och bibliska nyanser av rött; typ blodrött, scharlakansrött, karmosinrött, riojarött. Men nu har det plötsligt börjat kännas kvalmigt, kanske för att jag inte längre – eller åtminstone för tillfället – känner mig särskilt femme fatale-ig. Fast egentligen borde det vara tvärtom; hösten är ju den perfekta tiden för att plocka fram sin inre femme fatale.

hämta Karmosinrött färgpulver i fin burk

Eva Green

Eva Green är superfatale med röda läppar och naglar

Det råder stor brist på glamour i mitt liv just nu. Jag är trött, utarbetad och hasar mest omkring i tjocktröjor, dessutom med riktigt dålig hållning som ger mig ont i ryggen. För tillfället har jag också munsår. Samt känner mig besviken på mänskligheten. Kanske beror detta på att jag forskat om Josef Mengele i två dagar, nazistläkaren som under andra världskriget utsatte barn för diverse grymma experiment (förstår inte varför jag så ofta måste snöa in på jobbiga ämnen), eller för att vi hade en krävande släktmiddag igår eller för att jag känner mig kvävd av en person i min närhet (ej Olle). Förmodligen är det en kombination av alltihop och jag tänker att mänskliga relationer kan vara så fruktansvärt jobbiga. Bättre då att fly tanken till nåt lättsamt, som nagellack. Men om jag gjorde detta – verkligen gick in för det – skulle jag förmodligen snart få för mig att skriva en essä om färgernas symbolik och kulturella bärkraft eller något annat krävande som skulle innebära en massa research, blod, svett och tårar och sen skulle jag väl till sist, utan att själv förstå hur det gick till, vara nere på typ Jung, Rudolf Sterner, antroposofi och Goethes färglära och bara vilja gråta, så det är bäst att låta bli det också. För säkerhets skull byter jag därför ämne och berättar om mitt senaste inköp istället: Denna syreansiktsmask från Emma S (ni vet, fotomodellen som var poppis på 90-talet och som numer driver eget märke):

IMG_5697-1024x682

Den var på extrapris på Åhléns häromdagen så jag grabbade tag i den när jag stod i kassan och trots inledande skepsis tror jag faktiskt att den fungerar. Har använt den ett par gånger och tycker mig urskilja godartade resultat; mina fina linjer i pannan har liksom dragit sig tillbaka. När man applicerar den bubblar, sticker och fräser den i huden i ett par minuter på ett sätt som är behagligt och obehagligt på samma gång (det känns lite som om maskar krälar runt under ens skinn) och jag tänker entusiastiskt att den verkar och då spelar det ingen roll om den så skulle vara gjord på flugsvampar och grodlår för det känns i alla fall bra. Och så låter ju produktinformationen så lovande också; ”En återfuktande och energigivande mask som stimulerar hudens cellförnyelse genom att transportera syre till hudcellerna. Masken tillför fukt och gör att huden får ett slätare och jämnare uttryck, samtidigt som den ger en känsla av ökad elasticitet. En riktig energibooster för din hy.” Orkade jag vara mer kritisk skulle jag förmodligen komma med ett par ironiska invändningar gentemot säljorden ”cellförnyelse” och ”booster”, men jag är för trött för det. Dessutom tillhör jag dem som har löjligt låg resistens gentemot reklam.

Fåfänga, fåfänga på väggen där… Låt oss snabbt hasta vidare: Jag hittade en kappa tillslut. Denna från Filippa K. Och jag var rätt nöjd med mitt köp tills jag kom hem och Olle sa att den såg ut som en badrock. Han tycker ofta att kappor ser ut som badrockar. Eller städrockar. Och naturligtvis lät jag mig påverkas av detta och nu har den legat i sin kasse i en vecka utan att jag klippt av prislappen. Förmodligen kommer jag att lämna tillbaka den, vilket känns besvärligt eftersom jag redan prövat mig genom Åhléns Citys hela kapputbud. När jag gjorde det insåg jag för övrigt att den där Ida Sjöstedt-kappan verkligen var precis så förfärlig som Olle och Johanna hävdat och jag har sedan dess tyckt synd om de kvinnor jag sett paradera omkring i den på Stockholms gator. Stackars satar! Dock: jag har en backup-plan i form av denna trenchcoat från J.Lindeberg:

50027853_Black_009999_001_Main

…som jag förmodligen ändå inte kommer att köpa. För jag gör ju sällan slag i saker, och när jag väl gör det nojar jag mig ändå så mycket att halva nöjet blir förstört. Och i det stora hela spelar det ju egentligen ingen roll, ingen roll alls.

Nu går jag och dör, jag menar lägger mig. Tack och godnatt.

2 thoughts on “Piedestalens moderedaktion känner sig deppig och oinspirerad men knåpar ihop något ändå”

  1. Alltså näe den där Filippa K-kappan ser ju magisk ut? Som något Patti Smith skulle bära tänker jag. Väldigt lik min nuvarande favorit dessutom.

  2. Åh, så roligt att höra, känner mig dock fortfarande ambivalent. Får väl pröva den när jag kommer hem och lägga upp en bild här eller nåt. Den har lite väl markerade axelvaddar tycker jag.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s