Kollektivism utan ideologi

Våra hyresvärdar är fantastiska; glada, generösa och befriande okonventionella. Mannen, som vi kan kalla Nisse, är något av en fixare; ”säg bara vad ni vill ha så skaffar jag det åt er, ni får det billigt dessutom!” Ett personlighetsdrag, eller snarare ett kall, som ibland tar sig uttryck i rent jultomteri. I helgen har vi t ex. fått ett komplett högtalarsystem och jag har fått ett par vandringskängor från märket Timberland, ”de låg bara och skräpade i källaren”. Och för några veckor sedan körde jag och Nisse fem mil norr om stan och hämtade en kubikmeter ved som vi betalade med två påsar kanelbullar. Ved som nu ligger staplad på vår balkong. Och några veckor innan dess fixade Nisse en robust klädstång på ca 2 meter till vårt sovrum. Vi fick den gratis.

”Visst är jag snäll?” Säger han ibland förtjust.

”Ja, du är jättesnäll.” Svarar vi.

”En bättre hyresvärd kan ni inte få!”

”Nä, verkligen inte.”

De flesta skulle nog tänka; vad är haken? För det måste ju finnas en hake. Folk är inte osjälviska utan anledning. Och det som verkar för bra för att vara sant är det förmodligen också. Men grejen med Nisse är att det inte finns någon hake. För det existerar faktiskt människor som är precis sådär: Schyssta. Pappa är sån. Mammas nya man är sån. Men det handlar om en selektiv schyssthet med ett visst mått av djävulskap. Nisse är varken särskild ”god” eller ”altruistisk”. Han hjälper de han finner sympatiska och resten kan mer eller mindre dra åt helvete. 

Det är möjligt att detta är något typiskt för arbetarklassen. Där finns en nedärvd kultur av att man hjälps åt. Inte med vad som helst förstås; psykiska problem är nog medelklassen bättre på att hantera. Men med det praktiska. Det finns en slags personlig och ganska jordnära ekonomi i det hela som går ut på att dela resurser och ge varandra ett handtag. Transaktionerna kan se ut ungefär såhär: Nisses sambo hjälper mig i trädgården – jag bjuder henne på fika. Olle övningskör MC med Nisse – Nisse ger oss högtalare. Jag sköter ankorna i en vecka – vi får låna deras gästrum till övernattande gäster. Utöver alla smågrejer förstås, som att dela med sig av mjölken när den andra har slut, eller som i helgen; låna ut receptbelagd hostmedicin till två sjuka stackare (jag och Olle fick tipset att lägga flaskan i frysen; ”då fryser allt utom morfinet och sen kan ni bli härligt höga”).

Samtidigt rör det sig inte om någon kollektiv anda i ideologisk bemärkelse: Vi gör inga storkok ihop eller sitter i en ring på golvet och håller varandras händer medan vi sjunger Internationalen. Det plockas inte fram några gitarrer och vi smider inga planer på att rädda världen.

Jag vet inte vilken politisk tillhörighet våra hyresvärdar har men jag tror inte att de är vänsterpartister. Möjligen är de kanske socialdemokrater. Mest troligt är nog att de skiter i partipolitik överhuvudtaget. Och jag tänker att jag alltid haft svårt för det kollektiva just därför att det så lätt blir ideologiskt. Att det inte i första hand handlar om mellanmänskliga relationer, om att lite enkelt och chosefritt hjälpa varandra granngårds och umgås ibland, utan om en Högre Sak; en kamp att enas kring. Kraven på att gemenskapen ska inkludera knutna nävar och tankegemenskap. Kollektiv som motsatsen till individ. Att det så lätt slår över i sekterism.

Åtminstone var det så i Umeå. När jag var yngre blev jag medsläpad på plågsamma fester där alla såg ungefär likadana ut och hyste ungefär samma åsikter. Det var vegetarianism och feminism och arbetarklass mot överklass. Det var osminkat och anemiskt, flummig fridans, eteriska rörelser och låga väna röster. Avsaknad av kroppsliga gränser var vanligt förekommande och särskilt besvärande; en fullständig främling kunde dyka upp fem centimeter från ens ansikte, se en djupt i ögonen och avkräva svar på meningen med livet. Och sa man inget som var direkt menlöst som typ ”så fint allt är, så fin du är, så härligt vi har det tillsammans” så ansågs man suspekt. Och höll man inte med om de gängse åsikterna förklarades man genast som fiende och vän(lig)heten slog över i aggression: Vad då, är du liberal eller? Är du emot jämlikhet? Är du fascist? Och det handlade inte bara om tonårstiden. Det är fortfarande så. När jag inför en vänsterkompis innan valet kritiserade FI fick jag höra att jag var just detta; fascist. Det finns en anledning till att jag aldrig besökte Umeå i somras; staden ger mig klaustrofobi.

kollektiv_julafton

”Kärlek, solidaritet och gemenskap, istället för konsumtionshets, exkludering och orättvisa”. Vänsterjul i Umeå. Alla får delta, man risken är stor att man blir utfryst om man inte har rätt åsikter.

Jag antar att det är på grund av dessa tendenser som kollektivt leverne har så dåligt rykte utanför vänsterkretsar. Och att det är därför så många liberaler och konservativa inte vill ta i livsstilen ens med tång.

Själv skulle jag inte heller vilja leva kollektivt i bemärkelsen ”bo under samma tak” (jag älskar stängda dörrar – ju fler desto bättre). Men på samma mark går bra. I stugan har vi det så; vi är kanske tio familjer som tillbringar somrarna på en udde. Och vi hjälps åt. Röjer sly längst ”stora vägen”, hjälper varandra med sjösättning av båtar, renoverar bryggan i hamnen, byter skott. Bjuder varandra på lunch eller fika. Småpratar när vi passerar förbi. För några år sedan gick vi ihop och köpte en slåtterbalk tillsammans som vi turas om att använda i våra trädgårdar. Jag tycker att det hela är mycket givande.

Men människorna på udden är inte heller några ideologer, tvärtom är de mycket olika varandra. En är snitsig företagsledare med rosa pikétröjor och backslick, en är före detta officerare och pilot inom försvaret, en är hobbykonstnär med förkärlek för barbröstade sjöjungfrur, två är professorer i marinbiologi, en är före detta skogsarbetare, en är sjuksköterska, en är före detta grundskolelärare. De flesta är i femtioårsåldern och uppåt. Tillhör en annan generation. Och jag oroar mig över vad som ska hända med gemenskapen när dessa människor en efter en trillar av pinn. För vem ska då ta över?

Jag har satt mitt hopp till mig och Olle och marinbiologernas vuxna barn; vi kommer ganska bra överens. De andras barn känner jag inte. (Fast jag har sett dem i trädgårdarna där de ligger utsträckta i solstolar med vältränade kroppar, lyssnandes på hiphop och sippandes drinkar redan klockan två på eftermiddagen. Jag vet att någon av dem bor i New York, två andra i Stockholm. De är mitt uppe i sina karriärer och en av dem är professionell dansare. De är säkert helt okej, men de flesta är bara där några dar per sommar.) De flesta av gårdarna kommer att gå i arv. Senast något var till salu därute var 1972. Så har det åtminstone varit hittills. Och eftersom marken är kulturminnesskyddad får där, tack och lov, inte byggas något nytt.

Vykort

Vykort från udden från sekelskiftet 1900, vårt hus ser ni längst bort. De två husen i förgrunden är tyvärr rivna, där växer numera skog.

Jag växte upp i en liknande anda. På Byvägen i fabrikssamhället där vi bodde (och där pappa fortfarande bor) ägde man saker tillsammans. Mina föräldrar och våra grannar hade både höns, grisar, potatisland och en traktor ihop. Männen hjälpte varandra att renovera och slakta djuren och mamma och de andra kvinnorna odlade och bakade och växtfärgade tyger ihop. Man passade varandras barn. Så är det inte längre, nya människor har flyttat in, det är andra tider. Och mamma längtar inte tillbaka (det fanns, kanske inte helt förvånande, en viss livsstilskontroll i det hela). Inte heller pappa (han kände sig ofta utnyttjad, ”kunde inte säga nej” och ”de andra jävlarna var ju akademiker som hade tummen mitt i handen”).  Men själv har jag bara goda minnen, jag och de andra ungarna i kvarteret hade det toppen.

Och nu jobbar jag på en skola i denna anda. Där alla känner alla och alla hjälps åt. Där avstånden inte är så branta och hierarkierna inte så höga. Där elever och lärare delvis sköter driften tillsammans; tapetserar, målar väggar, lagar mat (i augusti målade jag och ett par elever på egen hand om en hel korridor och inledningsvis var jag jävligt opeppad, typ ”det här ingår inte i min arbetsbeskrivning!”, men sen när vi var färdiga tyckte jag att jag var jäkligt mäktig som lyckats styra ihop det; kände mig som en riktig karlakarl). Där undervisningen bitvis planeras ömsesidigt och rektorn mest är en i gänget. Under hösten har vi jobbat med flera välgörenhetsprojekt. Bland annat samlat in 10 000 kronor till UNHCR i Syrien. Jag är stolt över detta, men skolan är för den skull inte politisk. Lärarna delar inte ideologi (eller jo, pedagogisk ideologi delar vi nog) eller politiska värderingar, inte heller eleverna (bland dem finns både vänsterpartister, moderater och SD:are). Det är högt i tak och om det en dag skulle sluta vara det skulle jag inte längre vilja jobba kvar.

Vad vill jag komma fram till? Ett uppsving för kollektivismen kanske. En kollektivism utan politik. Där man sätter människan i centrum istället för en särskild ideologi. En kollektivism som kräver självständigt tänkande av dem som deltar, där det finns plats för gränser och integritet. Det behöver inte vara en utopi. Jag tror att det är fullt genomförbart.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s