Om den lyckliga medelklassens 40-årskris

Duplex-Living-Room

Jag har läst en topplistebok om medelålderskrisen, också kallad 40-årskrisen. Varför? Jomen, jag har ju just haft 30-årskris och jag kände mig nyfiken på vad som väntar härnäst. Och sen gör jag det ibland; läser topplisteböcker. Såna man kan grabba tag i i Pressbyråns bokställ de dagar då man inte orkar anstränga sig så mycket utan bara vill snaska i sig nåt lättsamt och snabbläst.  Tillsammans med en stor kaka Marabou mjölkchoklad.

Men den här boken… Den var riktigt irriterande. Och kanske borde jag inte ens recensera den, men jag kan inte låta bli. För boken snuddade vid en massa grejer jag går omkring och stör mig på. Som t ex. det här med livsstilsnormer. Och vad som betraktas som normalt. Och det hade ju kunnat bli intressant om författaren hade ifrågasatt dessa, men det gör hon inte, hon representerar dem.

För att vara schysst och inte hänga ut henne (hon verkar vara typen som googlar sig själv) kommer jag inte återge bokens titel. (Skulle ni vilja veta vad den heter kan ni skicka ett mejl). Istället kommer jag att koncentrera mig på själva innehållet.

Låt oss börja: Boken är en självbiografi som handlar om författaren och hennes vänner. Hon, författaren alltså, jobbar på en reklambyrå, tjänar bra, är lyckligt gift och har två barn.  I bokens början har hon just haft sin ”stora, fantastiska och alla var där-40-årsfest” där hon hade jättekul och var jättesnygg. Nu ligger hon i sängen på ett hotellrum och har just haft sex med sin man. Snart ska hon gå ner till hotellmatsalen och äta en stor härlig frukost med sina bästisar. Men hon är ändå inte helt nöjd, för hon är bakfull. Och så är det ju drygt att man förväntas ha sex bara för att man bor på hotell. För så är det ju alltid när man bor på hotell; man ska ha härligt sex. Fast självklart gillar hon sin man, det är inte det. Det är bara sexkravet det är fel på. (Plats för igenkännande skratt.)

Jaha, så bra för dig, tänker jag, som är så lyckligt lottad att du har råd att bo på hotell och som har en massa vänner och en man du är kär i. Men det här skulle väl ändå vara en bok om att krisa..? Jodå, absolut, försäkrar hon. Den här boken ska handla om året innan den här stora fantastiska festen, om hur tufft jag hade det då. Och om hur jobbigt det kändes att fylla fyrtio. Okej, tänker jag tveksamt men ändå en smula upplyft. Då läser jag väl vidare då.

Och läser gör jag, om författarens liv och om hennes vänner som alla har det jättebra. De är samtliga medelklass, gifta (inga syndiga samboförhållanden där inte), har två-tre välskapta barn och en ”stor härlig bekantskapskrets”. Och de bor i flotta villor eller arkitektritade radhus med panoramafönster och på parkeringarna står svindyra bilar. Dessutom är alla ”mitt uppe i karriären”. Men krisar gör de. Någon är less på att mannen bygger ett garage. ”Ser jag ett verktyg till så skriker jag.” Nån annan är deprimerad. En tredje har fått rynkor på halsen. Framförallt krisas det över rynkor. Och över att man gått upp i vikt. Och över att man inte längre är lika snygg som när man var tjugo (fast det är man ju visst, konstateras det genast i meningen därpå). Sen är ju livet lite långtråkigt mellan varven. För mycket av ”samma sak” hela tiden: Ungar som ska hämtas från träningar, tvätt som ska tvättas, mat som ska lagas. Det är tufft. Och så blir det för lite ”egentid”  mellan varven (samtidigt som samtliga tycks göra allt för att undvika egentid: de renoverar och jobbar över och har ambitiösa parmiddagar stup i kvarten). Slutligen ältas ”allt som inte blivit av”, frågan ”blev det inte mer än såhär?”

Författaren skriver:

Ett radhus var inte ens plan B. Jag skulle ha ett penthouse i New York. Jag skulle resa världen över i första klass. Jag kunde nog tänka mig att bli både fotomodell och sångerska eller skådespelerska så länge allt ljus var på mig och jag fick åka första klass och bo i penthouse i New York. Och det är klart man blir besviken om det skiljer så mycket mellan vad man ville och vad det blev.

(Plats för igenkännande skratt.)

Och här kommer ytterligare ett par smakprov:

Författaren skriver lite tokroligt sådär om ”the fine art of self loathing” (samtidigt som hon, till synes i förbifarten, lyfter fram hur snygg hon är):

– Men herregud har du sett mina bilringar? Jag bär med mig två extrahjul till vår Volvo. Säger Kajsa.

– Ge dig, det är väl inget mot mina överarmar, säger jag.

– Men du är ju jättesnygg. Du är den snyggaste kompisen jag har.

Författaren skriver att hennes man gått upp i vikt (samtidigt som hon poängterar att han trots allt är smal): 

Magnus kommer in i badrummet och tar ut linserna. Vi trängs lite vid handfatet. Han har naken överkropp, och jag ser att åldern rört även vid honom. Magen har rundats. Han är fortfarande smal, men han har fått lite, lite mage.

Författaren går på jobbig firmafest (samtidigt som hon framhåller att hon minsann har koll på alkoholen): 

Det är firmafest. Någon har langat in firmakortet i baren men jag dricker inte. Alkohol gör så märkliga saker med människor. Och kollegor. Och jag vill inte bli märklig tillsammans med mina kollegor.

Men värst av allt är ändå när hon beskriver att hon inte har tid för sina singelvänner: ”för familjen tar ju så mycket tid” och det är ju trots allt lättare att umgås i par, och så bekvämt också när man kan ta med sig barnen så att de får leka med det andra parets barn.

Ja, jag blev deprimerad av den här boken. Liksom nedtryckt. För jag tänker att det är de här människorna som har den sociala makten i samhället. Det är de som står för idealet och det är de som sätter normen för ”hur saker ska vara”. Och alla traditioner är skapade för dem; julen, nyårsafton, påsk och midsommar. Helgerna är skapade för dem (fredagsmyset och lördagsmiddagarna). Semestern är skapad för dem (frågan alla singlar fruktar; ”vad ska du göra i sommar då?”). Alla recept vänder sig till dem (det ständiga måttet ”för fyra till sex personer”). All livsstilsreklam vänder sig till dem. Alla bostadsannonser och hela jävla Ikeakatalogen. De är den attraktiva målgruppen. Det är de som alla andra ska anpassa sig efter. Eller ”förstå” eller sympatisera med. Dessa stackare som har så fullt upp! Och som har så höga amorteringar! Och som får så lite sömn eftersom deras perfekta barn – som de inte skulle byta ut för något i världen – håller dem vakna om nätterna.

apollo.se_annonslaga-mat-tillsammans-sara-begner

Och jag tänker på tiden då jag var singel och fick höra av min bästa vän att hon inte hade tid för mig eftersom hon ville ”spendera helgerna med sin sambo”. Och jag tänker på alla år jag inte hade råd att flytta från min pyttelilla etta eftersom alla tvåor var för dyra att betala på egen hand. Och jag tänker på min moster – som är en högt uppsatt chef för ett statligt läroverk – som förra julen belåtet sa att hon, när det kommer till anställningsintervjuer, alltid väljer att anställa de som har barn före de som inte har barn, eftersom de som har barn ”har mer livserfarenhet”. Och jag tänker på häxorna till kollegor jag arbetade med på mellanstadiet som inte kunde prata om annat än sina jävla renoveringar och som gång på gång öppet lät mig förstå att jag aldrig kunde bli en bra lärare eftersom jag inte hade egna barn. Och jag tänker på alla tillfällen jag blivit avfärdad vid olika fikabord för att jag velat prata om andra saker än bostadsköp, familjemiddagar och småbarn. ”Låt oss undvika att tala om obehagliga saker!” Och jag tänker på de som tar för givet att mitt och Olles nästa steg är att köpa en bostadsrätt och skaffa barn. Och som vägrar tro mig när jag säger att vi – tyvärr, tyvärr – inte har några planer på detta. ”Vänta några år så ska du se att ni kommer att ändra er!” 

Jag tänker på dessa människor som med sin tanklösa självgodhet får alla som inte lever som dem att känna sig misslyckade och ensamma. Och jag tänker att en riktig medelålderskris inte handlar om att vara lite uttråkad i sitt annars så underbara och perfekta liv utan om att vara desperat på riktigt. Om att närma sig fyrtio och inte ha träffat någon att dela livet med, inte ha råd att bo i en värdig bostad, inte ha gjort någon karriär, inte ha en etablerad vänkrets och inte ha skaffat några barn. Då är åldrandets fysiska baksidor (lite rynkor, ett par kilo extra) det minsta av ens problem. Inte heller bristen på egentid (man kan faktiskt uppleva att man har för mycket egentid också). Ja. Jag skulle vilja se en sådan bok istället. Som istället för att krysta fram låtsasproblem och kokettera med bagateller skulle berätta hur det är att krisa på riktigt.

Fast sedan, när jag avreagerat mig, insåg jag något oväntat: Att jag faktiskt tyckte synd om den här människan. Som så fasligt gärna vill skapa konst av sitt liv. Utan att äga ett uns originalitet. Och som vill få folk att skratta. Utan att ha någon humor. Och som vill framstå som charmerande. Utan att äga minsta charm. Tur då att hon är snyggare än sina vänner och åtminstone inte har en fet man. Det är kanske en klen tröst, men det är åtminstone bättre än ingenting. Och en dag kommer hon säkert till New York. Även om hon inte har råd med ett penthouse så har hon säkert råd att ta in på ett fint hotell.

Jag hoppas att hon i nästa bok vågar stå för att hon är nöjd. Den skulle kunna heta ”Jag är lycklig och självgod, men jag klagar ändå”.

Ps. Jag har egentligen inget emot familjer. Inte heller medelklassen (jag tillhör den själv). Och jag unnar folk att känna sig lyckliga. Jag har bara problem med saker som inte utger sig för att vara vad de i själva verket är.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s