Candid Confessions

vin och bok

Jag sitter hemma i fåtöljen och Tänker och Känner. Vegeterar skulle man också kunna kalla det. I öppna spisen flammar en brasa; susar, sprakar och knäpper med höga lågor som slår vilt omkring sig. Vedträna förkolnar i snabb takt och strax behöver jag lägga på fler. Olle, som har övertagit min förkylning, ligger och hostar i soffan. Annars är det tyst och stilla här hemma. Två mindre lampor lyser dämpat på fönsterbrädet och skrivbordet. Utanför fönstret har skymningen just slagit över i tjockt blått mörker. Klockan är kvart i fem.

De senaste dagarna har jag nästan inte gjort någonting. Mest legat i sängen. Och då och då tittat till fåglarna. Några nya har tillkommit, bland annat en rödhake och en stor, dominant björktrast. Fast igår gjorde jag faktiskt något: Jag var på loppisrunda i Skarpnäck. Köpte en bokhylla till sovrummet och en ansenlig mängd romaner. Fyra av Erica Jong, samtliga med rosa omslag och ful layout. Två av Balzac. Och ytterligare några av John Fowles, Nabokov, Hemingway, Henry James, Graham Greene, Dostojevskij. William Thackereys Fåfängans marknad i tre band. Jag har i många år velat läsa den sistnämnda. Böckerna kostade tio kronor styck. På ett antikvariat hade jag fått betala det sexdubbla.

En del av romanerna, som Bröderna Karamazov och Lolita, äger jag redan. De ligger nedstoppade i en stor kartong på min styvfars vind hemma i Umeå tillsammans med många andra romaner samt min kurslitteratur från tiden jag läste litteraturvetenskap. Där har de legat i tolv år nu, ända sedan jag flyttade till Stockholm första gången. Vet inte varför jag aldrig hämtat dem.

Just nu läser jag Erica Jongs Rädda livet!, på omslaget hyllad av Ingmar Bergman. ”Jag blev djupt imponerad av Rädda livet!, av dess vitalitet, värme, intelligens och mod” skriver han.  Blev ganska förvånad, trodde inte att Bergman var typen som intresserade sig för ”frigjorda kvinnoromaner”. Men jag är glad över att ha fel. Erica Jong är en författare jag beundrar. Nästan idoliserar. Samtidigt som hon går mig på nerverna. Hon är otroligt självupptagen. En kvinnlig Ulf Lundell som skriver om sig själv i roman efter roman. Enda skillnaden mellan henne och hennes hjältinnor är väl att de har andra namn och är lite mer kryddade.

Rädda livet är en fortsättning på Rädd att flyga. Isabella Wing har gjort världssuccé med sin sexuellt frispråkiga debutroman Candidas Confessioner (otroligt dålig översättning). Candida heter Wong i efternamn. Ms Wing är fortfarande gift med ”den asiatiska” psykoterapeuten Bennet (Jong var också gift med ”en asiatisk” psykoterapeut). Hon har problem i äktenskapet och problem med att hantera sin berömmelse, samtidigt som hon i rasande tempo njuter dess frukter: Hon har fått ”tusen nya vänner”, folk som förut nonchalerade henne vill plötsligt stifta hennes bekantskap, nästan varje kväll går hon på kulturella mingel, vernissager, fester av olika slag. Hon tackar ja till alla inbjudningar hon får, stannar aldrig hemma. En av orsakerna är att hon inte står ut med sin man som är kylig men artig och som oavbrutet slänger sig med termen ”oidipal”. Hon avskyr att han analyserar allt som händer honom, som händer henne, alla människor i deras närhet. I hennes ögon är detta förhållningssätt nedlåtande. Och mest av allt avskyr hon att han romantiserar sin taskiga barndom. Att han drar nytta av en offerroll och använder denna som snuttefilt.

Just detta får mig att skratta, offersnuttigheten, jag har själv erfarenhet av liknande beteende. Många människor tycks trivas alldeles utmärkt med att betrakta sig själva som offer, vilket egentligen inte är så konstigt: Att inta en offerroll är bekvämt, man får en ursäkt för allt och behöver varken anstränga sig eller ta tag i sitt liv. Och sen är det ju trevligt när folk tycker synd om en; daltar och har sig, och genast skäms och ber om ursäkt om de råkar uttala något som liknar ett krav. Men offer är ofta svin, det har jag också erfarenhet av. Deras självömkan tar sig inte sällan maligna former och suger all kraft ur deras omgivning. Fast Isadora har också ett behov av det där; att tycka synd om sig själv. När Bennet bekänner att han varit otrogen blir hon vansinnig fast hon själv haft älskare vid sidan av under hela deras äktenskap. Och Jong verkar anse att det är rättmätigt av henne, av Isadora alltså, att känna så. Vilket även gör Isadora till ett svin; den typ av svin som historiskt sett varit mannens privilegium. (För det är ett privilegium att vara svinet i ett förhållande.)

Också jag har varit ett svin. Och snuttat ned mig i en offerroll. Men det var många år sedan nu. Man växer ifrån det när man får tillräckligt med motstånd, när någon säger att nu får du för fan skärpa dig, och det är bra. Människor i gemen behöver motstånd för att bli något sånär uthärdliga. Framförallt behöver de motstånd för att utveckla självaktning och integritet.

Jag gillar Erica Jong för att hon är ”för mycket”: Beskäftig, vulgär, ohämmad, frispråkig, emellanåt grandios. Hon verkar inte skämmas för något. Inte känna något behov av att anpassa sig eller be om ursäkt. Men naturligtvis är detta inte helt sant. Hon skäms visst, bekänner hon. När hon gör människor utmattade eller när hon ”fläkt ut sig” för mycket. Emellanåt lider hon av det Carrie i Sex and The City, och många andra också för den delen, kallar verbal diarrhea. Och jag känner igen mig själv i det och det är väl just därför jag gillar henne.

/…/

(Resten av inlägget censurerat av Piedestalens övervakningsbyrå.)

Återkommer evt. med några nya stillsamma slutord.

Godnatt.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s